Kategoriarkiv: Medier

Sociala medier sprider lögner om branden i Paris

När jag första gången såg de ohyggliga bilderna från den brinnande Notre Dame-katedralen i Paris kände jag djup sorg. Det var ofattbart att en av världens vackraste och mest symbolladdade byggnader då verkade vara på väg att bli lågornas rov.

Nästa tanke, som jag omedelbart förträngde och aldrig tänkte till slut var ”måtte det inte handla om en terroristattack”, ett europeiskt elfte september.

SR:s och SVT:s bevakning gav tidigt besked. Allt tyder (fortfarande ett dygn efter branden) på att elden uppstått som en följd av stora renoveringsarbeten i kyrkan. Man nuddade inte ett ögonblick vid andra alternativ.

Dygnet efter den tragiska branden rapporterar tidningen Metro om hur branden utnyttjades av folk som vill sprida falsk eller missvisande information i sociala medier. Metros artikel bygger på material från den amerikanska nättidningen BuzzFeed, som är en kompetent amerikansk nättidning med täta band till Huffington Post.

På ett falskt CNN-konto hette det att CNN kunde bekräfta att branden vållades av terrorister. Också konservativa Fox News råkade ut för något liknande en fejkad video om branden. En falsk Fox-bild som hänvisade till kanalen, påstod att det vid brandplatsen funnit personer som på arabiska ropat ”Allah är störst”, ”Allahu akbar” . Ännu en lögn.

Ett annat konto, ”USfoxnews”, påstod lögnaktigt att den amerikanske kongressledamoten Ilhan Omar hyllat branden, skriver Dagens Nyheter.

Också i Sverige förekom liknande spridning av desinformation. ”Det här är ingen olycka”, skrev den högerextrema debattören Ingrid Carlqvist på Twitter med en länk till en artikel om branden. 

Ännu vid 17-tiden på tisdagen översvämmades svenska Facebooksidor av falska påstående om att branden i Paris vållats av terrorister, som på bilden härunder, utlagd av någon som kallar sig Infidel Nation Patriots II.

Hade läget varit det minsta oklart efter Parisbranden hade den här sortens vidriga hatbudskap, utlagda för att skuldbelägga araber/flyktingar, varit svåra att dementera slutgiltigt. Nog borde ett land som Sverige ha högsta beredskap för den här sortens informationskrig.


Bonniers respektlöst mot frilansarnas upphovsrätt

Bonnier har sitt högkvarter i Marieberg där Expressen, Dagens Industri och Dagens Nyheter sitter. Foto: Henrik Montgomery/TT.

När Bonniers eller snarare Bonnier News köpte konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar varnade många för att företagets dominans på den svenska mediemarknaden skulle få negativa följder. I dagarna kritiseras Bonniers för att ha tvingat fram ”oskäliga, respektlösa avtal” med ”de frilansar som producerar en stor del av innehållet i Bonniers tidningar och tidskrifter”.

I ett debattinlägg på Medievärlden är fyra företrädare för mediebranschens frilansare – med all rätt – upprörda:

”Avtalet är oskäligt och gör det i omöjligt för frilansen att försörja sig som självständig företagare inom mediebranschen. Avtalet innebär att frilansen ska överlåta den ekonomiska upphovsrätten till Bonnier News för all framtid.”

Samma text eller bild kan Bonniers – enligt avtalet – använda godtyckligt och gratis i något av sina många medier eller använda gratis i egenreklam. Man kan också vidaresälja till andra aktörer (mot tio procent i ersättning till fotografen/skribenten).

Frilansen får däremot själv inte använda materialet ens på egen webbplats, än mindre sälja till någon annan. Upphovsrätten är förverkad.

Den som inte skriver under avtalet med Bonnier News hotas med att inte få fler uppdrag.

De fyra debattörerna avråder frilansarna från att skriva på avtalet, inte minst därför att det gör det omöjligt för frilansen att försörja sig på sin verksamhet. Redan innan hör de som grupp till mediehusens sämst betalda och mest marginaliserade medarbetare.

Frilansarna har därtill en viktig demokratisk funktion. Deras material kan föra in nya perspektiv, som är viktiga för mångfalden i mediernas rapportering.

På kultursidorna har frilansarna av tradition stått för mycket av det viktigaste materialet. Det går inte att överskatta frilansarnas roll i vad som lite högtidligt kan kallas ”det demokratiska samtalet” och i bevakningen av olika kulturella former, böcker, konst, film, teater och mer ändå.

Bonniers nedlåtande behandling av frilansarna är därför inte bara bekymmersam utan obehaglig i många avseenden. 

I ledningen för Bonnier News finns en bedrövlig brist på publicister, det som under lång tid tidigare var speciellt med Bonniers. Företaget nu har stor dominans på den svenska mediemarknaden och kontrollerar 40 procent av dagstidningarnas omsättning i Sverige. Också därför borde Bonniers lägga sig vinn om publicistisk mångfald och kvalitet liksom att stå upp för de journalister och fotografer, inkluderande frilansarna, som är själva grunden för dess verksamhet. Tidningsföretag är både bokstäver och siffror, utan bokstäver inga siffror.

Fotnot 1: Bonniers köp av konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar var ett ”fyndköp”. Priset uppges ha varit 50 miljoner, varav 30 miljoner avsåg företagets aktieinnehav i TT och 20 miljoner för tryckerifastigheterna. Tidningsverksamheten värderades till noll kronor.

Fotnot 2: De fyra debattörerna företräder mediebranschens frilansare och är Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund, Paul Vestergren, Bildleverantörernas Förening, Tyra von Zweigbergk, Svenska Tecknare och Ulrika Hyllert, Svenska Journalistförbundet.

Danskt och kungligt i DRK, f d ”kulturkanalen”

För oss som bor vid Öresund har det breda fritt tillgängliga utbudet av bra TV-program från den danska sidan varit till stor glädje. Gratis med gammaldags takantenn därtill.

Mina danska favoritkanaler har varit DR 2 och DR K (där K står för kultur), båda ofta verkligt vassa, med ett stort utbud av angelägen dokumentärfilm och konstnärligt starka långfilmer från hela världen. DR K har varit lite smalare och påmint om svenska Kunskapskanalen när den var som bäst för en hel del år sedan.

Men något dramatiskt verkar ha hänt sedan de 20-procentiga nedskärningarna av dansk TV och radio aviserades, med drastiska avskedanden och bisarra krav om mindre internationell film och mera danskt innehåll, på extremistpartiet Dansk Folkepartis villkor. Se min tidigare blogg i ämnet.

Denna onsdag i februari (13/2) (kastar jag ett öga på DR K:s programtablå från tidig eftermiddag till dess att kanalen släcker ner klockan fem på morgonen. Borta är de intellektuella utmaningarna, de informativa dokumentärerna om läget i världen. I stället hittar jag danska program i parti och minut, särskilt om kungligheter. Utan att ha sett något vet jag förstås inget om inslagens kvalitet, men av presentationerna att döma skulle det kunna ha varit Dansk Folkeparti som bestämt utbudet och skrivit presentationerna.

Här under ett sammandrag av tablån:

13.35 Alla tiders underhållning (6:8) – en krönika om dansk populärlkultur 1970 – 80.

14.15 Alla tiders underhållning (7:8).

14.55 Danskarnas bostäder (3:6) Murmästarvillan, det mest danska hus man kan tänka sig.

15.25 Stora danskar – Helle Virkner. Historien om Helle Virkner handlar om en av Danmarks vackraste kvinnor som lever sitt liv på kvällstidningarnas förstasidor och blir statsministerfru …

16.10 Prins av Danmark. Till minnet av HKH Prins Henrik. Danskt porträtt av Prinsen men anledning av hans födelsedag 1984.

17.00 Kungahuset (5:10) Sommartur med Dannebrogen Drotnningen seglar till regentjubileum i England, dör alla Europas kungafamiljer träffas för att fira Drottning Elisabeth II.

17.25 Kongehuset (6:10) Det kungliga skeppet Dannebrogen lämnar Köpenhamns hamn …

18.00 Ørnen II (4:8) en dansk deckarodyssé av Mai Brostrøm og Peter Thorsboe. 

18.55 Ørnen II (5:8) 

20.00 Jordens mysterier – De polska ryttarna (4:6) ”Värre än i helvetet!” Så beskrev den danske prästen från Hygum året 1659 och det handlar mest om de polska soldaterna i Danmark. De har kommit för att hjälpa oss mot svenskarna som har planer på att erövra Danmark, men …

20.45 Danska mord – De köpenhamnska kvinnomorden. I juni 1991 mördades en ung kvinna brutalt i sin lägenhet i Hvidovre. Hon blev det sjätte kvinnliga mordoffret på 18 månader.

21.30 Historie-quizzen: Amager museum. I dag tar Adrian Hughn festkläderna på sig när Historiequizzen återvänder till den tid när holländarna gjorde Amager till hela Köpenhamns matsal.

22.00 Straffens fasor – Fängelset. För 150 år sedan fick Danmark sin första samlade strafflag.

22.30 Året i Kungahuset 2018. Ingen kunde veta att 2018 skulle bli ett av de mest dramatiska åren för Kungahuset. Prins Henrik dog den 13 februari 2018 efter kort tids sjukdom.

00.00 Prinsen av Danmark. Till minnet av HKH Prins Henrik. Danskt porträtt av Prinsen gjort till hans födelsedag 1984.

Efter midnatt sänds vidare ett amerikanskt program om kristendomens väg till Konstantinopel, ett BBC-program om mat i Mexiko, två halvtimmeslånga avsnitt av Kungahuset inifrån och till sist 80 minuter Gamle Danmark om Danmark under åren 1966 – 71, då ”könens kamp kulminerade och det var delade meningar om borgarnas pengar skulle ligga i fickan eller statskassan”. 

Vad tusan är detta för TV-kanal, undrar jag.

Återigen ställer jag frågan, om något liknande skulle ha kunnat hända i Sverige, om Sverigedemokraterna fått politiskt inflytande. Det kan inte uteslutas.

Fotnot: Bilden skärmdump från DRK:s programpresentation av ”Danska mord”.

Bonnier köper Mittmedia Vad händer med Demokrati och mångfald?

Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, som nu övertas av Bonniers vid köpet av Mittmedia.

Tidningskoncernen Mittmedia har länge varit i kris och utlagd till försäljning. På fredagen blev det klarat att Bonniers köper Mittmedia, med 28 dagstidningar, sajter och digitala plattformar. Koncernen omsatte 2018 ca 1900 Mkr och har ca 1100 anställda.

Fortsätt läsa Bonnier köper Mittmedia Vad händer med Demokrati och mångfald?

Trump, CocaCola, Melodifestivalens Pengar och USA:s 67:e rikaste

Årets Melodifestival har dragit igång, SVT:s och Public Services mest påkostade programsatsning. Under en månad kommer Mello-spektaklet att breda ut sig på bästa sändningstid i SVT under lördagskvällar. Stora pengar är i rullning. Kretsen runt Trump kammar hem en hel del av dem.

Radions MediemagasinMediernasände i lördags ett ”Melodifestivalen special: om pengarna avtalen och bristen på insyn”. Reportrarna försökte ihärdigt få fram de aktuella kostnaderna för olika inblandade parter i produktionen av Melodifestivalen. Mycket till transparens erbjöds inte från SVT:s sida. Frågor om hur mycket och till vem förblev obesvarade.

För deltagande kommuner ses evenemanget som något som sätter ”kommunen på kartan”. Efter lördagens första deltävling i Göteborg står Malmö, Leksand och Lidköping på tur. Final blir det på Friends Arena i Solna den 9 mars.

Kostnaderna för varje arrangerande ort är runt en miljon, varav det mesta går till Live Nation, som ”tjänar stort på den genomsponsrade tävlingen”, enligt Medierna, med Coca-Cola som huvudsponsor.

Blir de sockrade låtarna i Mello ett reklamprogram för den skadliga sockerdrycken Coca-Cola i svensk Public Service? Vad är vitsen med det?

Många journalister har försökt gå till botten med pengarna runt melodifestivalen, noterar Medierna, ”men utan att lyckas få några summor bekräftade”.

Jag följer ett spår vidare bortom vad som blev sagt i Medierna. Det handlar om att följa pengarna. Vem tjänar ytterst på Mellot? I vilket ideologiskt sammanhang hamnar de?

Live Nation Sweden dominerar den svenska konsert- turné- och evenemangsmarknaden och är ett dotterbolag till amerikanska globalt verksamma Live Nation Entertainment som också äger biljettsäljande Ticketmaster.

Det amerikanska bolagets huvudägare är Liberty Media (omsättning 11 miljarder dollar), ett amerikanskt massmedieföretag med huvudkontor i Colorado. Dess aktiemajoritet kontrolleras av företagets styrelseordförande, dollarmiljardären John C Malone.

Malone kallas ”Cable Cowboy”, skriver Forbes, som uppskattar hans förmögenhet (2018) till sju miljarder dollar. Det innebär att han är USA:s 67:e rikaste dollarmiljardär.

Malones politiska hållning har beskrivits som libertariansk, enligt Wikipedia. Han donerade $ 250 000 till Trumps presidentinvigning 2017. Så rullar pengarna från svenska Mello över Atlanten till kretsen kring Trump.

Där har man förstås inga invändningar mot att finalen genomförs i maj i Tel Aviv, trots att Israel genom ny lagstiftning definierat sig som en apartheidstat, utan lika demokratiska rättigheter för alla.

Skrota SVT och SR. Inget stöd till kulturen

Informerade medborgare är en demokratisk grundförutsättning. I vår tid har därför public service en viktigare funktion än någonsin. De flesta inser det, utom Timbro-liberalen Carl Rudbeck. För honom är SVT och SR ”de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka oss”. Fortsätt läsa Skrota SVT och SR. Inget stöd till kulturen

Trump vill starta ny global TV-kanal

Donald Trump menar att CNN ger en falsk bild av USA och vill starta en ny global TV-kanal för att ”visa världen vilka vi verkligen är, GREAT”. Redan har regeringsfinansierade Voice of America enligt kritiker förvandlats till en propagandakanal för Trumps politik. Fortsätt läsa Trump vill starta ny global TV-kanal

Tre miljardkoncerner äger 70 procent av lokaltidningarna

Ägandeförhållandena i den svenska dagstidningsbranschen har förändrats dramatiskt på några år. Tre mediekoncerner, styrda av moderater och liberaler dominerar. 36 svenska kommuner ligger i total medieskugga. Fortsätt läsa Tre miljardkoncerner äger 70 procent av lokaltidningarna

Moln–miljardär köper Time

Amerikanska magasinet The Time har i dagarna köpts av it-miljardären Marc Benioff, medgrundare av molntjänsten Salesforce, salesforce.com.

Tidskriften Time grundades 1923 av den då 25-årige Henry Luce (död 1867), som på sin tid kallades ”the most influential private citizen in the America of his day”.

Köparen Benioff är ännu en ur kretsen av USA:s mest förmögna personer som blivit ”press barons”, skriver The Economist.

För fem år sedan köpte Amazons ägare Jeff Bezos Washington Post och förra året blev Steve Jobbs änka Laurene Powell Jobbs huvudaktieägare i The Atlantic. I båda fallen har köparna framhävt sina ideella intressen att stödja journalistiken, inte lägga sig i eller styra den.

Det senaste decenniet har Time haft ekonomiska svårigheter. Förra året skar tidskriften för att spara ner den tryckta upplagan från tre till två miljoner per vecka. I januari i år köptes företaget av mediebolaget Meredith, med stöd av de båda ultrakonservativa multimiljardärerna Charles och David Koch, båda tongivande republikaner. Och dryga halvåret senare har Time alltså sålts vidare.

Fortfarande brottas Time med samma grundproblem som andra tidskrifter och tidningar, konstaterar The Economist, att skapa nya digitala intäkter. Det dilemmat har krävt många offer också av kända publikationer, senast New York-tidningen Village Voice, vars sista nummer trycktes i augusti.

Marc Benioff löper en politisk risk som ägare av en profilerad tidskrift, skriver The Economist, att bli utsatt för skoningslös kritik av Donald Trump. Salesforces aktieägare kan behöva oroa sig för presidentens hämnd.

I samband med köpet försäkrade Benioff att han inte skulle lägga sig i tidskriftens dagliga arbete. Men vad inträffar om Time publicerar mindre smickrande bilder av presidenten?

Bilden: Clare Boothe Luce, USA:s dåvarande ambassadör i Italien, och hennes man, publicisten Henry Luce. Bilden från 50-talet.