Kategoriarkiv: Flyktingar

Flyktingkaravanen ”vid en korsväg i Mexiko”

Children at the border, from Jonathan Blitzer’s dispatch “The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico.”Photographs by Adriana Zehbrauskas for The New Yorker

Tidskriften The New Yorker presenterar inför årsskiftet det gångna årets bästa bilder i den egna tidskriften. En av de framlyfta bilderna är tagen av Adriana Zehbrauskas, som tillsammans med journalisten Jonathan Blitzer i oktober sändes till Mexiko. De skildrade i reportaget The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico…”den ”karavan” av flyktingar som sökte sig norrut mot den amerikanska gränsen.

Mauricio Ramos waits beside the road outside Pijijiapan on Friday with his mother-in-law and his wife, who is holding their baby.

Där möttes de senare av tiotusentals amerikanska soldater, utsända av president Donald Trump. Deras uppdrag var att till varje pris se till att inga flyktingar tog sig över gränsen. Också dödligt våld hade på förhand godkänts.

Jag tror inte att några flyktingar dödades. Däremot besköts också kvinnor och barn med en särskild tårgas, förbjuden i en FN-konvention, undertecknad av USA. USA:s hade förpliktigat sig till att inte använda den farliga gasen i krig utomlands, hette det i en deklaration från Vita huset. Däremot stod det militären fritt att använda den i USA.

När flyktingar och inte minst flyktingbarn behandlas så kusligt är det en indikation på att dagens USA, under Trumps knappa två år vid makten, förvandlats till en skurkstat, som inte respekterar mänskliga rättigheter och där främlingsfientlig rasism blivit statlig politik.

Adriana Zehbrauskas  bild visar barn hopklämda på   ett primitivt lastbilsflak. Jag försöker föreställa mig vad de kan ha känt och tänkt. Bilden är tagen i den sydmexikanska staden Arriaga, som när flyktingarna i ”karavanen” kom dit på en dag förvandlades till ett stort och primitivt flyktingläger.

Jonathan Blitzer och Adriana Zehbrauskas färdades med flyktingarna norrut genom Mexiko. De talar med organisationen Pueblo Sin Fronteras som hjälper ”karavanens” flyktingar. I reportaget fångas flyktingarnas vånda, fortsätta eller vända om, vilken väg, är det värt alla risker de tar, klarar barnen påfrestningarna …?

En latinamerikansk flyktingfamilj blir beskjuten med tårgas av amerikanska gränssoldater vid gränsen till Mexiko. Foto: Al Jazeera.

”Ytterkantspartierna”?

I debatten under den utdragna regeringsbildningen efter valet har Annie Lööf återkommande satt likhetstecken mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna, det som hon kallat ”ytterkantspartierna”, som om det vore två likvärdiga extrempartier.

Lööf och liberalernas Jan Björklund har inte kunnat ”välja sida”. Att ingå i eller ge stöd till en socialdemokratiskt ledd regering hade  inneburit ett beroende av ”ytterkantspartiet” vänsterpartiet, har det hetat. På liknande vis har (hittills) partierna inte gett sitt stöd till en m/kd-regering eftersom en sådan regering i varje fråga skulle vara beroende av ytterkantspartiet sverigedemokraterna.

Retoriken har pinsamt nog accepterats utan följdfrågor i både SR och SVT-sammanhang. 

Dagens vänsterparti med Jonas Sjöstedt som ledare har en ideologi som i mycket stor utsträckning påminner om Olof Palmes socialdemokrati. Partiets politik präglas av ett socialt, demokratiskt och antirasistiskt engagemang, där alla människors lika värde står i centrum.

Sverigedemokraterna 2018 är något helt annat, ett djupt antidemokratiskt parti utan respekt för alla människors lika värde. Partiet är fixerat vid nationalistiska och exkluderande definitioner av svenskar och svenskhet. 

Svenskar med rötter i andra länder stämplas som andra klassens medborgare, ofta med verbala sparkar om ”att resa hem”, vartdå hem?

Internationellt har partiet länkar till högernationalistiska partier i Europa. Många sverigedemokrater ser det ultranationalistiska Ungern som ett föregångsland.

I Danmark har systerpartiet Danskt Folkeparti drivit den danska politiken bortom all anständighet. Eller som Carsten Jensen skrev i söndags på HD:s kultursida, om att Danmark de senaste 20 åren ”utvecklat sig till en högborg för …högerpopulism …”.

I den svenska vardagen drabbas partiet varje vecka av nya skandaler. Senast handlade det om Klippan, där tre politiker med ett nynazistiskt förflutet i Nationalsocialistisk Front, NSF, först strukits från valsedlarna och sedan nu nomineras till ledamöter i nämnder och styrelser. Helsingborgs Dagblad har i dagarna rapporterat om detta.

En av dem är Andreas Olofsson, tidigare ledare för den lokala gruppen av NSF, i Klippan. Han är nu föreslagen som ordinarie ledamot i kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden. Två andra tidigare NSF-are blir nu ordinarie respektive ersättare i kultur- och fritidsnämnden. Hur kommer det att påverka till exempel konsthallen och biblioteket i samhället?

Får Helsingborg en ny fristadsförfattare?

Cecilia Engström (KD), ny kulturnämndsordförande.
Foto: Sven-Erik Svensson

Den jemenitiska fristadskonstnären Abduljabbar Alsuhilis tvååriga tid i Helsingborg löpte ut i november utan att han ersattes av en ny. Det var de lokala moderaternas totala ointresse för frågan som fick Helsingborg att ”pausa”, skriver Johan Malmberg på HD kultur.

Abduljabbar Alsuhilis från det krigshärjade Jemen, Helsingborgs förste fristadskonstnär, tv-producent, youtuber, skådespelare och manusförfattare.

Besluten är en politiskt markering av moderaternas ointresse för solidaritet i yttrandefrihetens namn med förföljda författare, journalister och konstnärer. Solsjenitsyn hade inte varit välkommen till Helsingborg, inte heller Vaclav Havel från diet kommunistiska Tjeckoslovakien. Förra moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth drev däremot aktivt frågan att fler svenska kommuner skulle engagera sig, vilket också är moderaternas nationella linje.

Särskilt engagerad i frågan har också Rolf Tufvesson, tidigare kristdemokrat och ordförande i Region Skånes kulturnämnd varit. 

I det nya alliansstyret i Helsingborg har moderaterna petat sin tidigare nämndsordförande Kristian Anderson, positiv till idéen med fristadsförfattare. Hans efterträdare blir Cecilia Engström, kristdemokratisk politiker, som ska leda den nya kulturnämnd som ännu inte sammanträtt.

När Johan Malmberg ber om hennes åsikt om fristadsförfattare svarar hon:

– Det är ett gott ändamål. Men jag har inte riktigt tagit ställning än.

Va??

Jo, hon ska vara ordförande i en nämnd där en av de viktigaste första frågorna 2019 handlar om yttrandefrihet, demokrati och humanism, ja om fristadsförfattare. Men Engström bara slirar i sina svar:

– Vi har inte sett hela budgeten än. Det är ju en fråga om prioriteringar …

Miljöpartiet drev tidigare länge frågan. Nu har partiets kommunalråd Marcus Friberg lämnat in en motion om att Helsingborg snarast ska aktivera sitt medlemskap och ta emot en ny fristadskonstnär/författare.

Låst oss hoppas att de ansvariga inser att det här är en viktig fråga, både för den som får komma till Helsingborg – och för staden självt.

”SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer”

FOTO: STINA STJERNKVIST/TT
På söndagen genomfördes flera stora manifestationer mot moderaternas och kristdemokraternas 28-sida ”katastrofbudget”.

Sverigedemokraterna vill stympa svensk kultur genom stora nedskärningar, skriver i Dagens Samhälle Anna Troberg, förbundsordförande för DIK, som står för dokumentation, information och kultur och organiserar akademiker inom kultur- och kommunikationsbranschen.

SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer”, skriver Anna Troberg och visar hur kulturen är ett prioriterat mål för SD:s attacker. Hon fortsätter: 

”Kulturens roll som demokratisk samhällsbärare måste stärkas med konkreta insatser och ökade resurser. Vi lever i en värld där vi dagligen bombarderas av falska nyheter och alternativa fakta. Den nationella biblioteksstrategin har i ljuset av det lyft fram biblioteken som en del av totalförsvaret. De har helt rätt, men faktum är att hela kultursektorn är en del av den motståndsrörelse som beväpnad med sina talanger och specialkunskaper försvarar oss alla mot inskränkthet, lögn och förbannad dikt.”

Dessa dagar har sverigedemokraterna blivit accepterade som ”ett parti som andra” genom att moderaterna och kristdemokraterna med passivt stöd av centerpartiet och liberalerna antagit m/kd-budgeten. Redan före jul kan Sverige styras av en m/kd-regering, beroende av stöd från sd.

Leder höstens utdragna regeringsförhandlingar dit kommer sverigedemokraterna från år 2019 att kunna rulla mörkret framför sig i maktens korridorer, både när det gäller flykting- och migrationspolitik, kultur och en rad andra frågor. 

Servettbudgeten innehåller en rad indikationer på vad vi kan vänta oss. Här några exempel:

– Jämställdhetsmyndigheten läggs ned 
– Delegationen mot segregation läggs ner. Anslagen till migration och integration sänks med 1,5 miljarder.
– Minskning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 2,6 miljarder. Arbetsförmedlingen skärs ner med 4000 tjänster. Avdraget för fackföreningsavgiften tas bort.
– Nedskärning av medel till klimat/miljöfrågor. Flygskatten avskaffas, skatten på diesel och bensin sänks, miljarder i klimatinvesteringar tas bort, skyddet av värdefull natur halveras, Stödet till solceller bantas.
-Neddragning av Naturvårdsverket med 40%
– Nej till byggsubventioner. 
– Nej till gratis kollektivtrafik för unga
– Inget förbättrat LSS
– Nej till avdragsrätt för fackföreningsavgift
– 900 mkr mindre i bistånd
– Nedskärning av medel till Kulturskolan
– Anslagen för migration och integration skärs ner med 1,5 miljarder.
– Slopat fritt inträde på statliga museer för vuxna 
– slopade bidrag för att kommuner ska kunna erbjuda kostnadsfria lovaktiviteter. Ingen fri kollektiv trafik för unga. 

[Sammanfattningen gjord av Karen Austin, Delegationen mot segregation, som på sin Facebooksida konstaterar att
”I M och KD:s reservationsbudget på 28 sidor står det att de vill lägga ner ”Delegationen FÖR segregation”. Kände inte till att den myndigheten existerade (själv arbetar jag på Delegationen MOT segregation).

Under söndagen genomfördes i Stockholm en stor demonstration (bilden) mot den 28-sidiga ”servettbudgeten”. Bland talarna fanns västerpartiets Jonas Sjöstedt och miljöpartiets Alice Bah Kunke, som bl a sa:

– Den budget som röstades igenom är förödande för klimatet. Klimatförnekelse, rasism och populism går hand i hand. Vi har fortfarande chansen att stå upp och stå emot.

Flyktingaktivister kan dömas som terrorister

En av Stanford 15-demonstranterna fastkedjad på startbanan på Stanfordflygplatsen. Bild: End Deportations.

Femton brittiska aktivister, ”The Stansted 15”, lade sig den 28 mars förra året på startbanan på flygplatsen Stanford i Storbritannien. Deras syfte var att förhindra ett chartrat plan att lyfta. Ombord fanns 60 flyktingar som skulle utvisas till Nigeria och Ghana. Nu riskerar aktivisterna livstids fängelse.

Efter nio veckors rättegång har aktivisterna av en domstol förklarats skyldiga för att ha satt säkerheten på flygplatsen ur spel och därmed också skapat risker för passagerarna, skriver brittiska The Internationalist.

Domstolen har för första gången hänvisat till terroristlagar. Det innebär att maximistraffet för de femton åtalade kan bli livstids fängelse.

Under rättegången förklarade flera av de åtalade att de velat protestera mot utvisningarna genom ickevåld och civil olydnad. Flera av dem har arbetat länge med protester mot Storbritanniens flyktingpolitik.

Domaren Christopher Morgan instruerade juryn att inte ta hänsyn till de åtalades angivna motiv utan enbart överväga om det fanns en reell och materiell risk för flygplatsens säkerhet.

Tusentals flyktingar deporteras varje år från Storbritannien genom speciella chartrade flyg nattetid till länder som Pakistan, Ghana, Nigeria, Kosovo och Albanien.

Domen i målet kommer att tillkännages den 4 februari 2019.

Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Danjin Malinovic berättar i sin ”Var är mitt hem?” om sin och familjens flykt från det krigsdrabbade Jugoslavien till Sverige. Föreställningen ges lördag och söndag på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Fortsätt läsa Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Dricka te med Pussy Riot


Lucine och Alexey, två ryska Pussy Riot-aktivister, flydde till Sverige. När de deltar i den pågående Bokmässan i Göteborg är de upprörda över hur Sverige behandlar flyktingar.

För 17 månader sedan kom paret Lusine Djanyan och Alexey Knedlyakovsky till Sverige som flyktingar från Ryssland. Båda tillhör konstnärskollektivet Pussy Riot. De bor sedan dess på flyktingboendet Storå i Lindesbergs kommun i skogarna norr om Örebro.

– Det är en förfärlig tillvaro, suckar Alexey. Vi har inte en aning om hur länge vi kommer att få vänta. Mycket tidigt lämnade vi relevanta handlingar om oss. Men de har fortfarande inte blivit översatta, ingen på Migrationsverket har läst dem. Det är klart att vi är upprörda.

– Sverige har gjort insatser för flyktingarna, visst. Men man måste också se vilka liv flyktingarna får här, inga mänskliga rättigheter alls. Migrationsmyndigheterna beter sig verkligen ofta mycket illa. Det är en viktig fråga för Sverige.

Lusine och Alexey deltar i Bokmässan på Göteborg. På Globala
torget har de byggt upp en exakt kopia av rummet på förläggningen, två sängar, tvätt på linor över rummet, leksaker, barnteckningar.

Vi knör in oss sittande på kuddar runt ett lågt bord på Globala torget och dricker te med Pussy Riots. De som inte kan sitta står runt om oss. De båda artisterna och flyktingarna berättar på ryska och tolkas. Lusine håller månadsgamla babyn Levon Aaron i famnen medan hon talar i mikrofon. Storebror, treårige Tigran bjuder oss tedrickare på godis ur en skål. En tolk översätter från ryska.

Lusine och Alexey vill inte passiviseras.

– Vi vill gärna också göra en bok om vårt liv i flyktingförläggningen, fortsätter Lusine. Historier behöver berättas. Flyktingar i Sverige utsätts för ett oerhört lidande. Vad är det för liv de får här?

– När vi började kritisera flyktingarnas villkor här varnade många svenska vänner oss. Ska ni verkligen vara så kritiska när ni inte fått put, permanent uppehållstillstånd? Men vår hållning var självklar. Har vi levt i Putins Ryssland behöver vi inte vara rädda för det här.

Många kreativa konstnärer lämnar nu det allt mer totalitära Ryssland.

– Det ser väldigt mörkt ut för ryska konstnärer i Ryssland under överskådlig framtid, suckar Alexey. Lusine fyller i:

– Det påminner om situationen vid de ryska revolutionerna för hundra år sedan. Konstnärerna flyr, då som nu, men tar med sig sina konstnärskap i exilen. Man kan vara rysk konstnär utomlands.

Har Pussy Riot någon framtid? Frågan ställs.

– Jag hoppas att Pussy Riot inte bara förblir ett ryskt nätverk utan en global rörelse, hoppas Lusine. Alla kan vara Pussy Riot genom att protestera mot orättvisor, med tavlor, med sång och musik, på alla vis. Vi har dragit av oss maskerna. Många olika grupper kan utvecklas på sitt vis.