Kategoriarkiv: Polen

2010-talet och den urholkade demokratin

Skärmdump från Dagens Samhälle#45/2019.

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

Boris Johnsons hårda attacker mot BBC hotar kanalens ekonomi

Foto: Reuters.

Boris Johnsson, Storbritanniens premiärminister segrade stort i valet häromdagen. Ett av hans första politiska utspel efter valsegern är ett våldsamt angrepp på BBC, i linje med vad Donald Trump hållit på med i USA, rapporterar brittiska The Guardian. Skillnaden är att BBC finansieras genom licensmedel och är mycket mera sårbart än USA:s privatägda medier.

Under valkampanjen har BBC:s politiska bevakning utsatts för hårda attacker från både höger och vänster. Det gäller särskilt Storbritanniens mest sedda nyhetsprogram BBC News at Ten, lett av den legendariske walesiske journalisten Huw Edwards.

– Det har varit en stor utmaning att ge en rättvis och balanserad bild av en komplex valkampanj, säger Edwards till The Guardian. Att göra det medan redaktionen hela tiden har fått hantera bitande giftiga attacker har gett oss en dubbel utmaning.

– Syftet med attackerna har varit att underminera tilltron till BBC och som en följd av det skapa kaos och förvirring i landet, fortsätter Edwards.

Boris Johnson har nu gått ut med att Downing Street kommer att avkriminalisera underlåtenhet att betala TV-licensen, som finansierar BBC, och jämställa det med att inte betala sin telefon- eller elräkning.

För fem år sedan gjorde den konservativa regeringen ett liknande utspel. Det genomfördes aldrig sedan en oberoende utredning kommit fram till att det existerande systemet skulle bibehållas därför att en avkriminalisering skulle medföra att BBC riskerade att gå miste om £200 miljoner (motsvarande med dagens kurs 2,5 miljarder SEK).

En motsvarande attack mot Public Service har aldrig hittills genomförts i Västeuropa, men väl i länder som Polen och Ungern med stora demokratiska problem.

Om det svenska högernationalistiska blocket får utökad makt kan liknande attacker mot svensk Public Service väntas, efter en rad rabiata angrepp från politiker ur gruppens tre partier, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna.

Angreppet riktas främst mot BBC men också mot radions kvalitetsprogram Radio 4’s program Today.

BBC har också angripits från vänster. En ledamot i labours skuggregering, Andy McDonald, menar att BBC har ett stort ansvar för labours nederlag i valet.

På måndagen offentliggjordes offentliggjordes siffror som visade att det folkliga missnöjet med BBC under valkampanjen ökat från 14% till 20%.

The Guardians skribent Jim Waterson tror att Boris Johnsons utspel kan godkännas i underhuset, där regeringen har stor majoritet. Han menar att det blir svårare i överhuset, House of Lords, eftersom de konservativa i sitt valmanifest inte nämnde något om förslaget.

Hew Edwards, programledare för BBC:s mest populära nyhetsprogram News at Ten, attackeras skoningslöst av Boris Johnson, som hotar att vidta åtgärder som kan minska BBC:s intäkter med miljardbelopp.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

”Vi”, Pursvenskarna, mot ”dom”, flyktingarna

Ulf Kristersson, ställer ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna). Foto: Aftonbladet.

– Det är inte så att Sverige kommer att anpassa sig till er. Ni behöver anpassa er till Sverige.

Moderatledaren Ulf Kristersson angriper de svenska invandrarna och har tillsatt en ”integrationskommission”, som han själv ska leda tillsammans med Mauricio Rojas, kontroversiell flykting och invandrare från Chile.

Kristersson hotade invandrarna/flyktingarna på partiets Sverigemöte för kort tid sedan. De ska anpassa sig till Sverige, annars råkar de illa ut, dundrade han.

Han hävdar också att idén om att integration handlar om en process från två håll, där invandrare och infödda ska integreras i ett nytt multikulturellt samhälle, är förrädisk och felaktig. Det är invandrarna som måste anpassa sig till det svenska samhället och inget annat, anser han, skriver Svenska Dagbladet.

Ett multikulturellt samhälle är av ondo i Kristerssons trångsynta värd. In med köttbullarna, ut med curryn, kebaben och hummusen. Inför pizzaförbud. Kåldolmar är misstänkt turkiska. Bara svensk mat. Bara svenska filmer på biograferna.

Kristersson tycks längta efter ett statiskt oföränderligt Sverige, där en mångfald av idéer, människor och kulturer är av ondo.

Samtidigt framhåller moderatledaren att det inte handlar om assimilering. Han är ”generös” och vill ”verkligen att människor som kommer till vårt land behåller sitt ursprungsspråk”.

Hur skulle någon rimligt vettig person kunna hävda motsatsen. Skulle svenskamerikanerna för hundra år sedan förbjudits att tala svenska.

Det Kristersson gör är förstås att ställa ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett obehagligt inkräktande och hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna).

Vi har sett förfärande exempel på vart den sortens unket vi-dom-tänkande kan leda. I dessa dagar praktiseras den sortens modeller i länder som Polen och Ungern, också Danmark har fått en släng av dem.

På Aftonbladet Kultur skriver Enna Gerin om hur Kristoffersson skyller alla problem på den individuella invandraren/flyktingen:

”Arbetslöshet, trångboddhet och låga utbildningsnivåer blir passande nog kulturella problem där allt ansvar läggs på individen. Det är inte den politiskt skapade bostadsbristen, arbetslösheten och skolsegregationen som står i vägen för integrationen. I stället är det brist på strävsamhet och dålig karaktär hos invandrarna själva som ställer till det.”

Hon för sitt resonemang vidare:

”Det är politikernas privatiserade och djupt segregerade skola som bäddar för integrationsproblem och dåliga betyg. Det är välfärdens nedmontering, privatisering och försvagning som sätter käppar i hjulen för en lyckad integration. Vi började bädda för problemen när vi övergav välfärdsstatens fundament: full sysselsättning, bra utbildning och bostäder till alla.”

Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Ska usa bygga fort trump vid ryska gränsen i polen?

Polen vill att USA ska bygga en permanent militärbas kallad Fort Trump i Suwalkikorridoren i den lilla staden Orzysz, med 10 000 invånare.

Det finns i dag 3000 amerikanska soldater i Polen under Natoflagg. De är inte utstationerade på permanenta baser utan arbetar på rotationsbasis. Beslutsfattare i Warszawa tycks tro att en permanent USA-närvaro i Polen bidrar till att förbättra säkerheten i regionen, skriver Rysslandskännaren Stefan Lindgren i sitt veckobrev Ryska Posten.

Om Fort Trump realiseras skulle det från rysk sida uppfattas som ett direkt hot mot halvmiljonstaden Kaliningrad (den tidigare tyska Hansastaden Königsberg) vid Östersjön, belägen 17 mil från Orzysz.

Orzysz ligger i den strategiskt viktiga så kallade Suwalkikorridoren, en landremsa som förenar Natolandet Polen med de baltiska Natoländerna, mellan östliga Vitryssland och den ryskbaltiska Kaliningradenklaven.

Om Nato ska transportera tunga militärfordon till Baltikum kan det huvudsakligen ske på två sätt, via Suwalkikorridoren – eller från svenska hamnar, som Gävle. Det senare är en viktig anledning till att USA utövat så hårda påtryckningar för att Sverige ska gå med i Nato.

Från ryska sida ser man naturligt nog båda dessa strategier som hotfulla och tänkbara scenarier för ett angrepp på Ryssland.

Ur svenskt perspektiv vore en amerikansk permanent bas i Polen bara några mil från den ryska gränsen skrämmande. Med ryska och amerikanska trupper på var sin sida om olika gränser ökar kusligt risken för krig av misstag.

Polens premiärminister Andrzej Duda tog upp frågan om Fort Trump vid ett besök hos Trump i Vita huset och sa att Polen var beredd att betala för basen, två miljarder dollars. Trump svarade med ett ”we’re looking at it”, skrev New York Times.

Bilden: Trump och Duda i Vita huset. Foto: NYT.

Spanien välkomnar båtflyktingarna

Läkare utan gränsers fartyg Aquarius nådde på söndagen Valencia. Efter många dagar till havs välkomnades 629 flyktingar. De möttes på kajen i den spanska staden av 2000 hjälparbetare från bland annat Röda Korset och av applåderande välkomnande spanjorer.

Flyktingarna lämnade Libyen för en dryg vecka sedan i flera farkoster som inte var sjövärdiga, några var ytterst nära att drunkna innan de räddades till Aquarius.

Den nye högerpopulistiske italienske inrikesministern vägrade att låta fartyget angöra italiensk hamn. Malta reagerade på liknande vis.

Också Spanien har en ny regering, bestående av socialistpartiet, vänsterradikala Podemos och de migrationsvänliga katalanska separatisterna. Den nye premiärministern Pedro Sánchez bröt dramatiskt med den tidigare högerregeringens extremt restriktiva flyktingpolitik. 2016 behandlades i landet 10 250 asylansökningar, varav endast 355 beviljades. Därtill tilläts 6500 flyktingar att stanna, de flesta från Syrien.

”Tack för att ni öppnar era armar när andra vänder ryggen till och vägrar visa solidaritet”, säger generalsekreteraren för Röda Korsets och Röda Halvmånens internationella federation (IFRC), Elhadj As Sy, skriver Svenska Dagbladet.

Internationella Läkare utan gränsers (MSF) räddningschef Karline Kleijer anser att europeiska länder som nobbade Aquarius agerade ”skamligt”:

– MSF fördömer den europeiska regering som väljer att göra politiska poäng framför att rädda liv till havs, säger han till Reuters.

Också Frankrikes president Emmanuel Macron kritiserade Italiens agerande som ”cyniskt och oansvarigt”.

Läkare utan gränser har genom aktionen visat att det finns möjligheter att agera annorlunda än länder som Italien. Alltför länge har de europeiska länderna vänt bort blicken eller blundat när desperata flyktingar från Afrika gått under i Medelhavet. EU:s bristande förmåga att hantera flyktingfrågan hotar unionens existensberättigande, alldeles särskilt genom agerandet från länder som Ungern och Polen.

Foto: Alberto Saiz AP/TT.