Kategoriarkiv: Putin

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

Smittan,högerpopulismenkonspirationspolikerna

Brasiliens President Jair Bolsonaro of Brazil hälsar anhängare i Brasilia i söndags utan social distans. Foto: Evaristo Sa/Agence France-Presse 

De fyra stora länder där antalet covid-19-smittade har ökat snabbast är Brasilien, USA, Ryssland och Storbritannien, konstaterar The New York Times.

Gemensamt för de fyra länderna är att de leds av populistiska manliga ledare som vill framstå som antielit och anti-etablissemang. Det finns givetvis skillnader mellan de fyra, Jair Bolsonaro, Donald J. Trump, Vladimir V. Putin och Boris Johnson,  och deras länder, noterar NYT.

Men gemensamt för dessa ledare är att de ideologiskt står för en radikal högerilliberal populism, fortsätter tidningen, som relaterar till en en nyutkommen bok “How Democracies Die”, skriven av två Harvardprofessorer, Daniel Ziblatt och Steven Levitsky.

Den höga smittospridningen i dessa länder är ingen tillfällighet. Höger-illiberala populister har en tendens att avvisa vetenskapliga rön och lansera konspiratoriska teorier.

– Mycket ofta angriper de intellektuella och experter av alla slag, säger Steven Levitsky till NYT. De hävdar att de själva besitter ett slags suntförnuft-kunskap som experterna saknar.

I Brasilien avskedade Bolsonaro sin hälsominister och har angripit delstaternas ledare och krävt att de ska slopa inskränkt rörelsefrihet. I USA avvisade Donald Trump under två månader experternas slutsatser och menade i stället att ”viruset kommer att försvinna som genom ett mirakel”. I Storbritannien uppmanade Boris Johnsons regim i det längsta medborgarna till att fortsätta träffa varandra, också när andra länder stängde ner.

Alla de fyra nämnda politiska ledarna fortsatte i det längsta att skaka hand med folk och är för macho för att själva visa sig i skyddsmask.

Vladimir Putin skakar hand med Denis Protsenko, chef för ett nytt sjukhus i Moskva, där coronasmittade patienter vårdas. Foto: Anadolu Agency/Anadolu Agency.

Det finns undantag. Viktor Orban i Ungern och Rodrigo Duerte i Filippinerna är båda illiberala populister men reagerade snabbt på pandemin. Båda herrarna har använt krisen som en ursäkt för att ytterligare slå till mot opponenter.

President Trump på flygresa i måndags. Foto: Doug Mills/The New York Times.

Boris Johnson och Turkiets Erdogan har sent omsider börjat ta viruset mera på allvar. Men i USA har Donald Trumps reaktioner ofta skiftat från dag till dag. Hans politik har också motverkats av det federala systemet där delstaternas guvernörer fattar många beslut.

Thomas Hale från brittiska Oxforduniversitetet har forskat på hur kraftig virusspridning hänger samman med politiska ledares reaktioner.

– Ofta har de ledare som reagerat långsamt pekat på behovet att skydda den ekonomiska tillväxten i landet. De motsägs av många ekonomer, som menar att den snabbaste vägen tillbaka till normalitet bygger på att snabbt kontrollera virusets spridning.

Han tror att populistiskt styrda länder kommer att få stora svårigheter framöver.

– Vi ser nu den första vågen av pandemin. Men det kommer att bli en lång färd tillbaka till normalitet. Min starka känsla är att länder med robusta regimer kommer att vara de som klarat sig bäst vid dagens slut.

Kurvor över antalet ny Covid-19-fall per 100 000 invånare i de 29 länder i världen som har störst befolkning. Johns Hopkins University, World Health Organization.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.

Trumps fiende nr 1: Angela merkel

De analytiska vetenskapskvinnan Angela Merker och TV-såpornas reality star Donald Trump utgör tillsammans en närmast episk mesallians, skriver amerikanska The New Yorker i 2018 år sista nummer. Illustration av  Chloe Cushma.

Tidskriften The New Yorker avslöjar i 2018 års sista nummer (24/12) otroliga interiörer från mötet mellan Tysklands kansler Angela Merkel och USA:s president Donald Trump under ett Nato-toppmöte i Bryssel i juli.

Trump kom försent till mötet, där presidenterna i Ukraina och och Georgia framförde sina krav och önskemål på att deras länder skulle upptas som Natomedlemmar. 

Trump avbröt deras anförande med våldsamma anklagelser riktade mot Natos europeiska medlemmar. De var odugliga och gratispassagerare i Nato på USA:s bekostnad. Trump hotade med att USA skulle gå sin egen väg om dessa länder inte omedelbart betalade mer för sitt försvar. Hans störtsjö av förolämpningar riktade sig i synnerhet mot Angela Merkel, den ledare i Europa som suttit längst vid makten, Europas ledare i många bemärkelser.

Trump grälade på Merkel som bara ”betalar dryga procenten i militära utgifter”. Dagen innan hade han inför TV-kameror anklagat Tyskland för att vara ”helt kontrollerat av Ryssland”, till följd av en ny gasledning. I ett Twitterinlägg skrev han:

”Vad är det för mening med Nato om Tyskland betalar Ryssland miljarder dollar för gas och energi. USA betalar för Europas beskydd och förlorar sedan miljarder på handel. Tyskland måste betala 2% av SIN BNP OMEDELBART, inte 2025.”

Många av de närvarande Natoledarna kallade mötet ett ”bisarrt spektakel”. Litauens kvinnliga president, Dalia Grybauskaitė, tog till ord och försvarade Merkel. Det gjorde likaså de danska och norska statsministrarna. Hollands premiärminister, Mark Rutte, erbjöd i det läget Trump vad han föreföll vilja ha, ”en seger”, genom att nämna att Natoländerna sedan Trump tillträdde ökat sina militärbudgetar med cirka 70 miljarder dollar.

Vid presskonferensen efter mötet ljög Trump rakt av och påstod att Nattledarna inte bara kapitulerat för hans krav utan också sagt sig vara villiga att överväga att höja sina militäranslag till fyra procent av BNP. Frankrikes president Macron gick omedelbart ut med en dementi.

Trump fortsatte trots det på sitt oberäkneliga vis. När han lämnade toppmötet avbröt han Angela Merkel, som just höll ett tal till de andra Natoledarna. Han gick fram till henne och kysste henne, medan han sa “I love this woman. Isn’t she great?”

Efter Natomötet avslutade Trump sin europeiska resa med att i Helsingfors träffa Vladimir Putin. Han prisade Putins utrikespolitik och uttryckte samtidigt illa dolt förakt för USA:s partnerländer i Nato.

 Många europeiska ledare är övertygade om att Trump går in för att förstöra EU, skriver Susan B Glaser, artikelförfattaren och The New Yorkers medarbetare. Hon påminner om hur USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett tal i Bryssel under hösten i fräna ordalag attackerat inte bara EU utan också Världsbanken, IMF, Internationella Valutafonden, och FN och samtidigt förlöjligat Europas multilateralism, alltså samarbeten i internationella organisationer, som FN.


USA:s president Donald Trump vägrade att ta Angela Merkel i hand under hennes första besök i Vita huset. Bilden från mars 2018.. Foto (AP Photo/Evan Vucci)

USA vill militarisera rymden

Amerika kommer att ta ledningen i militariseringen av rymden och världen kommer att förundras, säger USA:s vicepresident Mike Pence.

USA tänker militarisera rymden, dundrade häromdagen USA:s ärkekonservative vicepresident Mike Pence. Sveriges radio citerar hans tal:

– Det räcker inte med amerikansk närvaro i rymden , vi måste ha amerikansk dominans i rymden och det kommer vi att få, sa han.

Häromdagen läckte Vladimir Putins anteckningar från Helsingforsmötet med Donald Trump, som jag berört i en tidigare blogg. Där ville Putin ta upp att ”Ryssland och USA ska verka för att förbjuda utplacering av vapen i rymden, inte bara som nu kärnvapen”.

Bara ett par dagar senare kommer Pences kusliga tal om att USA vill gå i spetsen för att militarisera rymden.

Pence språkbruk väcker djupt obehag. Sajten Politico citerar:

”Under our administration, NASA will have the resources and support you need to continue to make history to advance American leadership to the boundless frontier of space,” Pence said. ”Under Donald Trump, America will lead in space once again and the world will marvel.”

USA:s ledarskap ska utvidgas historiskt för att också omfatta den gränslösa rymden, säger alltså Pence. Och världen kommer att ”förundras” (marvel).

Amerikansk militarisering av rymden väcker knappast ”förundran” bland världens folk, bara fasa.

Rymdstyrkan kommer, om den blir av, att få egna uniformer, egen budget och en egen befälsstruktur och Trump-administrationen hoppas att grunderna till den ska stå klara om två år. Därmed kommer USA:s redan gigantiska militära kostnader att ytterligare ökas dramatiskt.