Kategoriarkiv: Putin

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.

Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.

Beatrice Fihn: ”Biden och Putin kan utplåna världen sådan vi känner den”

Beatrice Fihn, svensk director för ICAN, organisationen som ledde arbetet med att få FN att förklara kärnvapen för olagliga, vilket blev fallet i januari i år. Nu vädjar hon till Rysslands och USA:s ledare att vid onsdagens möte i Genève skära ner sina kärnvapeninnehav.

Joe Biden och Vladimir Putin möttes på onsdagen i denna vecka i Genève. De hade då stora möjligheter att att komma överens om att ömsesidigt minska sina kärnvapenarsenaler, säger Beatrice Fihn, director för ICAN i Genève inför mötet den stad där organisationen har sitt högkvarter.

Ett sådant steg från amerikansk och rysk sida skulle också fungera som en påtryckning på Kina för att lämna den nuvarande kapprustningen på kärnvapen, sa chefen för den Nobelprisbelönade organisationen vidare i en intervju gjord av Retuters.

Det fanns möjligheter att hejda den för mänskligheten kusliga kärnvapenkapprustningen som nog aldrig har varit mera kusligt ödesdiger och fasansfull än i vår tid. När jag skriver detta på onsdagen vet jag ännu inte om något framsteg gjordes i frågan.

Beatrice Fihn säger i intervjun med Reuters vidare att de båda världsledarna trots den frostiga stämningen dem emellan kunde ha utnyttjat sitt möte och gjort det till en vändpunkt som ledde till nya samtal om nukleär nedrustning.

I februari i år förlängde USA och Ryssland START vapenkontrollen för fem år. Därmed lever det sista avtalet mellan de båda kärnvapenländerna, som tillsammans svarar för 90 procent av världens kärnvapen vidare.

Fihn betonade att det inte inför mötet fanns stora förhoppningar på radikala insatser. Ändå, menar hon, skulle mötet kunna leda till initiativ till nya nedrustningsförhandlingar, en ödesfråga för världen.

Genom det ännu gällande 2010 New START-avtalet reduceras de båda ländernas strategiska kärnvapeninnehav till 1550 vardera. Dessutom innehåller avtalet restriktioner då det gäller både fast baserade kärnvapenbaser och nukleära ubåtar, liksom på kärnvapenbärande bombplan.

– Dessa två länder, dessa två ledare, har möjligheten att utplåna världen sådan vi känner den, sa Beatrice Fihn.

Det senaste decenniet har medfört väldiga moderniseringar och utvidgningar av såväl de amerikanska som ryska kärnvapenprogrammen.

I mars har Storbritannien aviserat att man tänker utöka sin kärnvapenarsenal med 40 procent. Kina har också gått samma väg, även om deras innehav fortfarande är litet jämfört med de två ledande kärnvapenmakterna.

2020 spenderade kärnvapenstaterna 72.6 miljarder dollar på sådana vapen, enligt en ICAN-report publicerad förra veckan. USA svarade för över hälften härav.

De superrika ökar mest i Ryssland och i Sverige

Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.

Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.

Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.

Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.

På andra plats ligger – Sverige!

Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).

Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??

Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?

I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.

Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.

Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.

På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.

Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.

Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.

On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.

Röda Kvarn visar ryska storfilmen ”Kamrater”

Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.

Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.

Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.

I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.

Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.

Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.

Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.

Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

Smittan,högerpopulismenkonspirationspolikerna

Brasiliens President Jair Bolsonaro of Brazil hälsar anhängare i Brasilia i söndags utan social distans. Foto: Evaristo Sa/Agence France-Presse 

De fyra stora länder där antalet covid-19-smittade har ökat snabbast är Brasilien, USA, Ryssland och Storbritannien, konstaterar The New York Times.

Gemensamt för de fyra länderna är att de leds av populistiska manliga ledare som vill framstå som antielit och anti-etablissemang. Det finns givetvis skillnader mellan de fyra, Jair Bolsonaro, Donald J. Trump, Vladimir V. Putin och Boris Johnson,  och deras länder, noterar NYT.

Men gemensamt för dessa ledare är att de ideologiskt står för en radikal högerilliberal populism, fortsätter tidningen, som relaterar till en en nyutkommen bok “How Democracies Die”, skriven av två Harvardprofessorer, Daniel Ziblatt och Steven Levitsky.

Den höga smittospridningen i dessa länder är ingen tillfällighet. Höger-illiberala populister har en tendens att avvisa vetenskapliga rön och lansera konspiratoriska teorier.

– Mycket ofta angriper de intellektuella och experter av alla slag, säger Steven Levitsky till NYT. De hävdar att de själva besitter ett slags suntförnuft-kunskap som experterna saknar.

I Brasilien avskedade Bolsonaro sin hälsominister och har angripit delstaternas ledare och krävt att de ska slopa inskränkt rörelsefrihet. I USA avvisade Donald Trump under två månader experternas slutsatser och menade i stället att ”viruset kommer att försvinna som genom ett mirakel”. I Storbritannien uppmanade Boris Johnsons regim i det längsta medborgarna till att fortsätta träffa varandra, också när andra länder stängde ner.

Alla de fyra nämnda politiska ledarna fortsatte i det längsta att skaka hand med folk och är för macho för att själva visa sig i skyddsmask.

Vladimir Putin skakar hand med Denis Protsenko, chef för ett nytt sjukhus i Moskva, där coronasmittade patienter vårdas. Foto: Anadolu Agency/Anadolu Agency.

Det finns undantag. Viktor Orban i Ungern och Rodrigo Duerte i Filippinerna är båda illiberala populister men reagerade snabbt på pandemin. Båda herrarna har använt krisen som en ursäkt för att ytterligare slå till mot opponenter.

President Trump på flygresa i måndags. Foto: Doug Mills/The New York Times.

Boris Johnson och Turkiets Erdogan har sent omsider börjat ta viruset mera på allvar. Men i USA har Donald Trumps reaktioner ofta skiftat från dag till dag. Hans politik har också motverkats av det federala systemet där delstaternas guvernörer fattar många beslut.

Thomas Hale från brittiska Oxforduniversitetet har forskat på hur kraftig virusspridning hänger samman med politiska ledares reaktioner.

– Ofta har de ledare som reagerat långsamt pekat på behovet att skydda den ekonomiska tillväxten i landet. De motsägs av många ekonomer, som menar att den snabbaste vägen tillbaka till normalitet bygger på att snabbt kontrollera virusets spridning.

Han tror att populistiskt styrda länder kommer att få stora svårigheter framöver.

– Vi ser nu den första vågen av pandemin. Men det kommer att bli en lång färd tillbaka till normalitet. Min starka känsla är att länder med robusta regimer kommer att vara de som klarat sig bäst vid dagens slut.

Kurvor över antalet ny Covid-19-fall per 100 000 invånare i de 29 länder i världen som har störst befolkning. Johns Hopkins University, World Health Organization.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”