Kategoriarkiv: Film

Är muren runt Västbanken en ”barriär” eller en ”mur”?

I Israel talar man ofta om den mer än 70 mil långa muren runt Västbanken som ”security fence” eller ”barriär”. I två aktuella filmrecensioner använder recensenterna liknande begrepp, muren blir en ”barriär” eller en ”separationsbarriär”.

Dokumentären ”The man who stole Banksy hade på fredagen premiär på svenska biografer. Det handlar om den anonyme  brittiske streetart-konstnären med pseudonymen Banksy och om hans målningar på muren runt Västbanken i Israel. Se en tidigare blogg.

I recensionen i HD/Sydsvenskan använder skribenten den israeliska termen ”barriär” ( i stället för ”mur”) och skriver om ”Israels barriär” på Västbanken”. Också Svenska Dagbladets recensent uttrycker sig likartat och skriver om ”Banskys verk, målat på palestinska sidan av separationsbarriären på Västbanken”.

I DN väljer Kerstin Gezelius i sin recension andra ord och talar om ”den israeliska muren på Västbanken som en extremt laddad plats”.

Den 13 augusti 1961 inleddes byggandet av den mur som sedan delade Berlin fram till dess fall och kalla krigets slut den 9 november 1989. I DDR/Östtyskland ville man inte kalla muren för mur. Den officiella benämningen var ”den antifascistiska skyddsvallen”.  Men för alla normalt funtade var muren inget annat än en mur.

Detsamma gäller förstås alla de murar som Israel har byggt och planerar att bygga. I Financial Times film här under (från 2016) talar man om ”murar och högteknologiska stängsel”. Muren har många namn, se Wikipedias utredning här. På arabiska kallas den ”apartheidmuren”.

Internationella krigsförbrytartribunalen (ICJ) i Haag har klassat Israels mur mot Västbanken som ett brott mot internationell humanitär rätt och refererar till den som ”muren”. Stora delar av muren är byggt långt inne på Västbankens territorium.

Det är i mina ögon rejält missledande att beskriva den ofta upp till åtta meter höga betongmuren som en ”barriär”.

Om någon talat om Berlinmuren som Berlinbarriären hade ingen förstått vad det handlade om.

Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet

Den australiensiske konstnären, författaren och filmaren och Shaun Tan har intagit Dunkers kulturhus med ”Lost things”, som bjuder på svindlande färder till fantasivärldar som ser olika ut än våran vardag, men handlar om våran egen vardag, våra liv och våra medmänniskor. Fortsätt läsa Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet

Yttrandefrihet på Nixons tid och i Trumps USA

Steven Spielbergs storfilm ”The Post” är nog en av de bästa journalistfilmer som gjorts. Den handlar om ”The Pentagon Papers” och förspelet till Nixons Watergate – men kan också ses som en film om yttrandefriheten på Nixons tid jämfört med i Trumps USA. Fortsätt läsa Yttrandefrihet på Nixons tid och i Trumps USA

Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning

Norske Håvard Bustnes drabbande dokumentär Golden Dawn Girls ger kusliga interiörer i det grekiska nynazistiska partiet Gyllene grynings världar. Filmen avslutade på onsdagskvällen de sjätte Antirasistiska filmdagarna i Helsingborg och utgjorde samtidigt Doc Lounges första film för året. Bilden Ourania Michaloliakos. Fortsätt läsa Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning

Reflexion över konstens villkor

Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” har haft premiär på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

”Till glädje” från 1949 var Ingmar Bergmans åttonde film. Den bygger på den unge teaterchefens erfarenheter som teaterchef för Helsingborgs stadsteater 1944 – 46 och skildrar en kärlekshistoria mellan två musiker i Helsingborgs symfoniorkester.

Michael Timm skildrar filmen (i sin bok om Bergman ”Lusten och demonerna”) som ”en hyllning till det lilla livet i den lilla staden och åren i Helsingborg. Symfoniorkestern var teatern och det unga paret han själv och Ellen” (Bergmans andra hustru).

Filmen är en ingångspunkt (av många) till Charlotte Engelkes och Sophie HolgerssonsGlädjen eller småprat i svartvitt” som i lördags hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater.  Dramat bygger på Bergmans tidigare (svartvita) filmer i ett associativt flöde av scener och episoder.

Det har blivit en originell föreställning, utan handling, en scenisk reflexion över konst och konstnärskap, där Bergman för mig till dels är en förevändning. Jag har inte sett Till Glädje och har svårt att referera till de filmiska citaten. En fylligare katalog kunde  varit till hjälp.

Men Till glädje kan ses med behållning också för den som inte har koll på den tidige Bergman. Vad som däremot krävs är ett öppet sinne och en förmåga att med nyfikenhet och fantasi spinna vidare på uppsättningens infall.

De är många (infallen)! Operasångaren Torbjörn Lillieqvist berättar i en filmad intervju i Helsingborgs Arena & Scens Rampljus om sin roll i föreställningen. Som balettskolepianist hamrar han mekaniskt fram samma övningsstycke för att i en annan scen som kortväxt sångare längta till Asien för att sjunga, där folk är kortare. Sagt och gjort, han försvinner in genom dörrarna i Asian Trade vid Sundstorget och kommer ut i fjärran Österns vimmel.

Ur sufflörluckan drar han fram en miniatyrmodell av Helsingborgs symfoniorkester.

På scen finns en flörtsoffa för komedier och snabba sortier, en Märklinjärnväg, där det inte är så lätt att kasta sig på spåren för den livslede, en annan järnväg över strängarna på en flygel, ett insnöat tältläger och filmiska inslag ofta från kvarteret runt teatern och konserthuset i Helsingborg.

Konstnärskap består inte minst av vardagligt slit och i att lösa konkreta praktiska frågor. När publiken kommer in på scenen går en av skådisarna och dammsuger scengolvet, liksom efter föreställningen.

Kanske är föreställningen ojämn och vassare i andra akten. Och kanske är den inte lika omtumlande som Charlotte Engelkes tidigare uppsättningar i Helsingborg. Ändå är den värd att upplevas med alla sinnen.

Uppsättningen recenseras här i Helsingborgs Dagblad av Björn Gunnarsson.