Kategoriarkiv: Film

Cinemateket strömmar Marguerite Duras mästerverk ”India song”

Marguerite Duras fascinerande ”India song” visas under en vecka strömmade av Cinemateket i Stockholm. Institutionen håller corona-stängt för sin ordinarie verksamhet till den 11 augusti men visar nu gratis strömmade kvalitetsfilm, en ny film i veckan, och öppnar därmed verksamheten för oss som bor utanför Stockholm.

India Song (från 1975) visas nu i en otroligt vacker restaurerad version t o m tisdag 9 juni. Den utspelar sig i Calcutta i det koloniala Indien på 1930-talet, men lär vara inspelad i ett franskt slott och dess omgivningar. Vi får aldrig se en skymt av Indien, annat än genom en indisk betjänt i turban.

Det handlar om passion och omöjlig kärlek, om besvarad åtrå, svartsjuka, livsleda.

Diplomathustrun, spelad av Delphine Seyrig, åtrås av både en ung britt som offrat allt för henne och av en besinningslöst förälskad vicekonsul.

Ett genomgående tema är skuldkänslor hos de som lever i det koloniala Indiens överdåd, i stark kontrast till indiernas villkor.

Filmen utspelar sig inomhus i slutna världar. Stora speglar spelar avgörande roll. Personerna vi ser är stumma. Vi hör kommenterande röster från personer som inte syns i bild. Röster och bilder är inte synkroniserade.

 Det man minns bäst från India Song är de olika rösterna, heter det i Cinematekets presentation av filmen; ”tiggerskan vi aldrig får se, vicekonsulns skrik (det mest hjärtslitande manliga skriket i filmhistorien, ett skrik som aldrig tycks ta slut), och Duras egen karaktäristiska röst. Denna besatthet av ordet har delvis härletts ur hennes bakgrund. Marguerite Duras, född och uppvuxen i franska Indokina, föredrar ljudet framför den representerande bilden – en bild som har dominerats av den vita manliga blicken.”

Filmen hyllades i New York Times efter nypremiären i april 2020. Recensent beskrev filmen som ”ett mästerverk av ”hypnotisk minimalism” – och citerade också hur samma film sågades i NYT av Vincent Canby (not a fan) som en ”fyra näsdukars melodram”.

 Jag själv såg om filmen och är helt fascinerad, vilka bilder, vilken stämning, vilken musik! India song är en film full av gåtor, språk, speglar och reflektioner!

Fotnot: Cinematekets nästa strömmade film är Alain Resnais Hiroshima – min älskade (från 10/6), som är skriven av Marguerite Duras.

Delphine Seyrig and Michael Lonsdale in “India Song.”Credit…Cité Films

Brasiliansk film hotar att utplånas av Bolsonaro

Bild ur den brasilianska västernfilmen ”Bacurau” som slagit publikrekord i hemlandet. Men att köpa en biobiljett till filmen har där i dagsläget blivit en moståndshandling.. Bild: Victor Juca.

Brasiliansk film står i fokus under den pågående filmfestivalen i Göteborg. ”Den brasilianska filmen har kanske aldrig varit bättre. Ändå riskerar den att utplånas” skrev festivalens konstnärliga ledare Jonas Holmberg i en introduktion:

–Det är ett dramatiskt kulturkrig som pågår i Brasilien just nu, med Jair Bolsonaro som huvudperson och filmen som primär arena. Att vi fokuserar på brasiliansk film är både en solidaritetshandling med de brasilianska filmskaparna och en hyllning till en av världens mest fascinerande filmkulturer.

Strax före jul hölls den årliga filmfestivalen i Rio de Janeiro. 200 filmer visades, en halvering mot vad som tidigare varit fallet.

Bakom den destruktiva utvecklingen ligger landets högerpopulistiske presidenten och exmilitären Bolsonaro, som presenterat sig själv som ”stolt homofob” och nämnt tiden då landet styrdes som militärdiktatur som den bästa i Brasiliens historia.

Särskilt hatisk har tonen mot kulturarbetare varit och mot just de minoriteter som legat bakom den nya brasilianska filmvågen, skriver Erik Eje Almqvist i Göteborgsfestivalens katalog:

Bolsonaro har deklarerat att det statliga filminstitutet Ancine inte längre ska stödja filmer som behandlar ”homosexualitet, pornografi och vad han kallar ”genusideologi” … utan i stället ”försvara familjevärderingar och hylla brasilianska hjältar”. Presidenten avskedade filminstitutets chef och ersatte honom med en frikyrklig chef som påstods kunna ”recitera 200 bibelverser och bär en bibel under armen”.

Brasilienkorrespondenten Henrik Brandão är bedrövad:

– Alltsammans är jävligt sorgligt. Det här händer just som brasilianska filmer vinner fina priser i Cannes och på stora festivaler över hela världen. Ett stort filmland riskerar att gå under.

I Göteborg visas ett 15-tal brasilianska filmer. Jag ser en av dem, Ery Rochas ”Burning Night” (Breve miragem de sol), en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio. Huvudpersonen fick pris vid festivalen i Rio som bästa manliga skådespelare. Han jobbar ständigt natt. Filmen är därmed också en skildring av en hård tillvaro för många olika slags ”natt”-människor i den brasilianska huvudstadens marginaler, gjord med ett lyriskt och drabbande filmspråk.

Fotnot: Göteborgs filmfestival pågår till och med måndag 3 februari.

Ery Rochas ”Burning night” är en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio de Janeiro.

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

DR tvingas spara, DR K, KULTURKANALEN, läggs ner

Dansk TV:s kulturkanal, DR K, nedlagd vid årskiftet, efter besparingskrav från särskilt främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

”Som en konsekvens om de politiskt beslutande besparingarna har DR från den 2 januari 2020 stängt ner en rad kanaler och program”, läser jag på det statliga mediebolaget DR:s infosida: dr.dk/ændringer.

Helt nedlagd är DR K, den danska vassa kulturkanalen med sitt rika utbud av kvalitetsfilm och sina unika dokumentärer. DR K har länge varit en av de utan jämförelse bästa TV-kanalerna för oss som bor på Skånes västsida och har möjligheter att se de många danska fjærnsynkanalerna via antenn. Nu har kanalen släckts ner, efter ett initiativ som tog av Dansk Folkeparti.

Så här skriver DR på webben:

DR K lukker som flow-kanal og stopper samtidig som mediebrand den 2. januar 2020. På grund af spareplanen for DR lukker en række programmer om blandt andet film, historie og bøger dermed. Dele af kultur- og historiestoffet flytter ind på DR2, som fremover vil have en dag dedikeret til kulturindhold, ligesom der også vil være en dag med afsæt i historieprogrammer.

En dag till kultur på DR2. Nedlagda program om film, historia och böcker.

Har Danmark blivit som Ungern eller Polen när det gäller offentligt finansierad public service? Det känns så och som regelbunden DR K-tittare känner jag mig besviken och bedrövad, när dumheten och inskränktheten får sista ordet.

I debatten som föregick beslutet hette det bl a att dansk TV skulle visa färre utländska och fler danska filmer. Nu ser vi facit.

Svenska Kunskapskanalen har delvis haft liknande ambitioner som DR K hade, men med mycket lägre andel samhällsorienterade program och alltför många i och för sig vackra men ofta menlösa naturfilmer.

Svenska moderaterna angriper tillsammans med SD och kristdemokraterna på liknande vis med grov ammunition svenska public service och vill att utbudet ska bli blekare och tunnare utan satsningar på sådant som lockar stor publik. Sådant som sport och melodifestivaler ska de reklamfinansierade kanalerna ta hand om och tjäna kovan på. Om nu någon orkar titta på dem, jag gör det inte.

Skulle de tre partierna gå samman i ett ultrahögerblock och vinna nästa riksdagsval kommer kulturfrågor och TV-utbud att bli centrala stridsfrågor. En liknande utveckling här i Sverige som det som nu sker i Danmark är inte otrolig.

Bland de radiokanaler som lagts ner är bland annat den mycket populära P/ Mix, som sänder 8000 timmar om året. Se vidare här.

Som en liten tröst har DR lagt ut några av DRK:s tidigare program. Här en länk till en dokumentär som är typisk för DRK:s utbud, som nu försvinner. Den timslånga filmen heter: ”Se Istedgade overgiver sig aldrig – Oprör mod nazisterna”. Det handlar om ett uppror mot ockupanterna våren 1944. Länk: https://www.dr.dk/drtv/se/istedgade-overgiver-sig-aldrig-_-oproer-mod-nazisterne_64949

Arbetare lämnar fabriken. Ur filmen ”Istedgade overgiver sig aldrig – Oprör mod nazisterna.
DR, Danmarks radio och TV-bolag visar hur man läger ner vissa kanaler, som kulturkanalen DR K, och övergår till att sända andra enbart över nätet, som DR 3. Kulturutbudet skärs genomgående ner.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

Om män, sex och dans lysande georgisk film på Båstads filmfestival

Levan Gelbakhiani spelar huvudrollen i den svensk-georgiske filmaren Levan Akins ”And then we danced” som skildrar i manliga dansare i National Georgian Ensemble in Georgias huvudstad Tbilisi. Bild: Tri Art Film.

Lilla Filmfestivalen på Scalabiografen i Båstad pågår onsdag till söndag i veckan. På programmet står 22 filmer, valda av Film i Båstads styrelse, i väntan på en ny konstnärlig ledare efter avgångne Ulf Berggren.

Lilla Filmfestivalen i Båstad pågår till söndag med 22 filmer på programmet.

Festivalen grundades av Bo Widerberg, vars ande svävar över evenemanget, med en bild av regissören in action som vinjett till varje visning.

En drabbande upplevelse var visningen av den svensk-georgiske filmaren Levan Akins starka ”And then we danced” (svensk biopremiär den 13 september). Filmen skildrar den begåvade unge dansaren Merab, spelad av Levan Gelbakhiani, som dansar i det georgiska nationalkompaniet i Georgiens huvudstad Tbilisi. Kraven på honom och de andra dansarna stenhårda. Miljön är auktoritär och extremt macho. Männen ska vara hårda och manliga.

Men Merab är vek, en känslomänniska. När han förälskar sig i en av de andra manliga dansarna är det en förbjuden passion utöver det mesta. Akins filmiska berättande är närgånget och öppenhjärtigt. Frågan är om hans film kommer att kunna visas på bio i det Georgien som har beskrivits som det tredje mest homofoba landet i världen.

Filmens övergripande tema är maskulinitet och sexualitet. Men den är också en fascinerande skildring av ett land som under lång tid var en sovjetrepublik. Vi ser de grå hyreskasernerna från den epoken, vars skuggor faller över samtiden.

Samtidigt är det också en färgstarkt skildring av georgisk kultur, på gott och ont, där ett stort bröllop i ett traditionellt hus rymmer allt, stora passioner och dignande bord. Musiken och danserna lever kvar i mig långt efter det att ridån gått ner.

Hela festivalens program finns här:

Dags att satsa på en svensk version av ARTE TV

Sjuttio procent av EU:s medborgare kan se den tysk-franska kanalen Arte på sitt eget språk – men inte Sverige eller de skandinaviska länderna.

Arte är en public service-kanal utan fokus på nyheter och sport, men med ett brett och vasst kulturmaterial, med därtill många dokumentärer och fördjupande program i aktuella frågor.

Sveriges Radios Kulturnytt har intervjuat Amelie Leerhard, chef för Arte Europe. Hon hoppas att kanalen ska kunna expandera ytterligare utöver dagens sex språk, förutom franska och tyska också italienska, polska, spanska och engelska, med redaktörer från olika länder, som väljer ut innehåll för sitt lands publik.

Det går att följa Arte i Sverige via kanalens strömningssajt, huvudsakligen på tyska eller franska men också på engelska. Alla program är, till följd av upphovsrättsliga frågor, inte tillgängliga här. Men det som kan ses redan nu är ofta av allra bästa kvalitet.

Sverige har inte varit prioriterat men Amelie Leerhard utesluter inget.

– Vi tittar på att testa fler språk i mindre skala.

Svenska TV-tittare är i dag ofta hänvisade till kabelkanalernas miserabla utbud, dominerat av rader av kommersiella amerikanska stationer. Bortsett från Public Service finns raddan av reklamfinansierade sändare, vars utbud likaså domineras helt av amerikanska program.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att svenska folket är hjärntvättat från morgon till kväll genom de här kanalernas utbud, genomsyrat av våld, klichéer, sexism.

Arte står för något helt annat. Men skulle jag vilja inkludera kanalen i mitt ”kanalpaket” är det oftast snudd på omöjligt. I all annan kommersiell verksamhet hade ingen accepterat liknande regler.

EU-kommissionen har för perioden 20121 – 2027 lagt en budget för kultursatsningar inom Kreativa Europa på 19 miljarder kronor. Nyligen röstade EU-parlamentet för en fördubbling av summan. 56 procent av den totala budgeten går till aktörer inom film, tv och dataspel.

I Sverige finns två störtreaktionära partier, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill stryka alla EU:s kultursatsningar. Moderaterna och centerpartiet är inte mycket bättre men vill att nivån ska vara kvar på samma nivå som förra perioden, medan S, MP, V, L, och FI se en större budget än förra perioden.

– Kulturen får en liten droppe av EU:s budget, nu kanske det är frågan om två små droppar, om man ställer det i proportion till andra budgetposter som att man subventionerar fossilindustrin och krigsmaterielindustrin, då tycker vi att det här är en mycket bättre satsning, säger Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

VÄNDA SKAM TILL STOLTHET Om RESANDEromen OCH ARTISTEN Lindy Larsson

Filmen Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.

Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.

Lindy Larsson.

Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.

Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.

Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.

Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.

Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.

Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …

– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.

Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.

För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.

Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.

Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.

Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

Mattias Karlsson tycker att lamadjur är sura

SD:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson i sin småländska by. Skärmdump från SVT:s dokumentär om honom.

Filmaren Kalle Segerbäcks dokumentär ”Mattias Karlsson – året fram till valet” visades i SVT i onsdags i förra veckan (och kan ses på SVT/Play till den 15 september). I presentationen heter det att Karlsson har kallats Sverigedemokraternas chefsideolog och att han är kontroversiell och stridbar. Och vidare att: ”Filmen skildrar strategiarbete, möten med medier, valtal, debatter och diskussioner i partitoppen. Samtidigt försöker Mattias Karlsson hålla ihop sitt privatliv.”

Kalle Segerbäck är gammal klasskamrat med Mattias Karlsson. Det gör säkert ingången till filmen enklare, även om det mellan dem inte finns något slags samförstånd.

Mattias Karlsson har haft en utsatt position i svenskt politiskt liv, tills han i dagarna lämnar posten som SD:s gruppledare i riksdagen. Det har säkert varit påfrestande. I filmen ser vi honom med sin mamma och sin lurviga hund i hans röda stuga i Älmeshult i Småland. Han slipar sin lie. Han har förlorat körkortet och ska köra upp. Flickvännen har gjort slut. Han själv är utbränd. Det är lätt att tycka synd om honom.

Samma dag som filmen sänds läser jag i Dagens Etc om hur ”SD-toppar sprider myt om folkutbyte”. Partisekreteraren Richard Jomshof, har i en riksdagsmotion skrivit att det svenska folket är på väg att ”bli en minoritet i sitt eget land”. Det är en konkret påminnelse om dagens sverigedemokrater inte är vilket parti som helst. Man indelar svenska medborgare i riktiga svenskar och andra. De riktiga svenskarna utmärks av att de är bärare av ”svenskhet”, vilket är omöjligt för icke-riktiga svenskar. Öppen rasism, för att tala klartext.

De avgörande frågorna om Mattias Karlssons ideologi och ur han kommit fram till sina åsikter, de berörs inte. 

Småländska lamadjur är ”sura och otrevliga”, menar Mattias Karlsson.

I en scen bränner det till. Det finns (artfrämmande utländska, osvenska) lamadjur i den småländska byn. ”Folk tycker inte om dem de är så sura och otrevliga”, tycker Karlsson, i linje med sin ideologiska vi och dom-hållning. Här kunde ha ställts följdfrågor, men så blir det inte.

Författaren Martina Montelius reagerar, också i Dagens Etc. Hon är upprörd

”Jag undrar bara om det alltså är allmän konsensus nu i Sverige, att SD är ett parti bland andra, med skämtande, mentholrökande killar och tjejer som bara försöker utföra sitt hårda arbete som “svenska landslaget i politik”, som Jimmie kallar dem i filmen.

Jag tycker fortfarande att deras partiprogram är skakande läsning.”

Högerextrema och nationalistiska Sverigedemokraterna är inte ett parti vilket som helst. I SD:s ideologi finna ingen respekt för alla människors lika värde. Och Mattias Karlsson är inte med Martina Montelius ironiska formulering ”en trevlig kille som börjar bli utbränd”.

Samma vecka som filmen visas kungör KD:s Ebba Busch Thor att hennes parti nu kommer att inleda förhandlingar med SD i enskilda sakfrågor, även migration”. Några dagar senare hakade moderaterna i princip på. Det som skedde har beskrivit som ett historiskt brott, som hos många väcker obehag och fasa. Historiens facit förskräcker, när det gäller konsekvenserna av att högerpartier samarbetar med högerextrema.

För övrigt undrar jag av Ebba Busch Thor tycker om lamadjur. Är de ”osvenska”??

Ebba Busch Thors kristdemokrater ska börja behandla SD som vilket parti som helst.

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.