Kategoriarkiv: Krig och fred

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.

Välförtjänt fredspris till Etiopiens president

Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister sedan april 2018, tilldelades på fredagen Nobels fredspris. Foto: Reuters.

Nobels fredspris 2019 tilldelas välförtjänt Etiopiens president Abiy Ahmed. Ahmed som tillträdde på sin post i april 2018 har lyckats få till stånd ett fredsavtal med grannstaten Eritrea. Därmed avbröts ett destruktivt tjugo år lång tillstånd laddad militär konflikt. Den gräns som varit stängd sedan gränskriget 1998 – 2000 har åter kunnat öppnas.

Under sina halvtannat år vid makten har Ahmed därtill gett politisk amnesti år tusentals politiska fångar, hävt censur i landet, stärkt kvinnors inflytande och arbetat för försoning och social rättvisa, betonade den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen i sin presentation av priset, som betonade att Ahmed arbetetat för försoning genom samtal och ickevåld.

Abiy Ahmed har också spelat en nyckelroll i samtalen mellan regim och demonstranter i det krigshärjade Sudan.

I en kommentar till valet av pristagare sa Sveriges utrikesminister Ann Linde att hon var oerhört glad, också med tanke på de 20 000 svenskar som har etiopisk bakgrund.

Hon ser priset som ett stöd till fredskrafter på det länge så politiskt instabila och krigshärjade Afrikas horn.

– Länderna där kommer att behöva fortsatt internationellt stöd, vilket Sverige kommer att fortsätta att ge för att skapa förutsättningar för utveckling.

Priset ligger nära andan i Alfred Nobels testamente, där det bland annat heter att det ska ges till den som ”mest eller bäst arbetat för förbrödring mellan nationer”.

Så har under efterkrigstiden bara varit fallet undantagsvis. Kritiker har hävdat att priset prioriterat pristagare på ett sätt som kunnat gynna norska intressen, med prisen till den nytillträdde Barack Obama eller till EU som flagranta exempel.

Nobel Peace Price Watch har varit tydligast i kritiken. I en kommentar till 2019 år pris erkänner man Abiy Ahmed insatser för lokala fredsavtal men saknar den vidare ambition som finns uttryckt i testamentet, att verka för ”globalt samarbete då det gäller nedrustning och en fredlig världsordning”, säger organisationens talesman Fredrik S Heffermehl.

I DN skriver Erik Esbjörnsson i en kommentar att Abiy Ahmed är ett givet men inte helt problemfritt val:

”När Abiy lyfte på locket till tryckkokaren var det som att öppna Pandoras ask och den etiopiska politiken är nu stökigare än på många år. Etniska nationalister i provinserna har känt sig stärkta och detta gäller inte minst medlemmar ur Abiys egen folkgrupp oromo som diskriminerat människor av annan härkomst. Det är ännu oklart om den utlovade demokratiseringen kommer att få ett lyckligt slut. Den politiska oron har redan skapat massiva flyktingströmmar.”

Två krigsförbrytare och anfallskriget mot Syrien

Ras al-Ain i nordöstra Syrien bombas av Turkiet, sedan USA dragit tillbaka sina styrkor från området efter Trumps twitter.
Photograph: Delil Souleiman/AFP via Getty Images

Jag fylls av fasa, förtvivlan och upprördhet över beskedet om att Turkiet med acceptans från USA angriper det förödda, krigshärjade och plågade Syrien. Och över omvärldens bleka reaktioner.

Mogna för FN:s krigsförbrytartribunal i Haag: Herrarna Trump och Erdogan, ansvariga för Natolandet Turkiets angreppskrig på Syrien.

Två totalitära, självupptagna och tyranniska högernationalistiska ledare, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och hans kollega Donald Trump i Washington tog ett telefonsnack grabbar emellan. Efter samtalet twittrade Trump. Det var ok för honom och USA att Turkiet bombade de kurdiska delarna av Syrien, även om dessa tidigare varit USA:s allierade i kampen mot IS. USA skulle samtidigt dra tillbaka sina trupper från området som ett slags klartecken.

Turkiets angrepp på Syrien är ett brott mot folkrätten, som Sveriges utrikesminister Ann Linde slagit fast. Därmed borde i princip både Erdoğan och Trump snarast gripas och föras till krigsförbrytartribunalen i Haag.

De båda herrarna är fullfjädrade krigsförbrytare. Deras krig har inletts i strid mot FN-stadgan, ett anfallskrig mot ett land som redan har miljoner flyktingar.

Hur kan övriga Natoländer acceptera Turkiets anfallskrig, varför sparkas inte Turkiet ut ur organisationen?

Och följdfrågan: Hur kan någon svensk politiker ens överväga medlemskap i det Nato som legitimerar anfallskrig?

Vad händer nu med kampen mot IS? Innebär det nya kriget inledningen till IS:s återuppståndelse?

Och än värre, vad händer med alla de nya flyktingar som tvingas lämna sina hem för att fly turkiska bomber, med de flyktingar som befinner sig i Turkiet men kommer att fördrivas tillbaka till Syrien??

Redan under onsdagen inkom bilder som bevisar att Turkiet bombar civila mål, som i staden Ras al-Ain. Klart är att kriget kommer att skörda ohyggliga offer bland Syriens civila – och att ännu fler kommer att söka fly från landet, även om ingen barmhärtighet kan förväntas dem i de länder där de hoppas bli mottagna, som det numera allt mer flyktingfientliga Sverige.

Särskilt obehag väcker Trumps fortsatta twittrande, bland annat om att ”kurderna inte hjälpte USA i Normandie”. Den amerikanske presidenten är inte bara hänsynslös och utan empati för mänskligt lidande utan också obeskrivligt korkad, en skam för USA.

På Hiroshimadagen: I vätebombens skugga i det nya kalla kriget

People pray for the atomic bomb victims in front of the cenotaph at the Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, western Japan during a ceremony to mark the 74th anniversary of the bombing Tuesday, Aug. 6, 2019. (Kyodo News via AP).

Den 12 januari 1964 störtade en amerikansk B52:a under ett häftigt snöoväder nära Savage Mountains i delstaten Maryland i USA. Ombord fanns två vätebomber av typen Mk-39 om fyra megaton vardera, berättar författaren och översättaren Peter Handberg i sin essäbok ”Jag vill leva på djupet” (Natur & Kultur 2017).

Handberg skriver vidare att planets last var dödlig, ”Åtta megaton, det var mer än allt som sprängdes under hela andra världskriget, inklusive atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.”

Amerikansk B52:a utrustad med vätebomber. Ett av de många plan som deltog i Operation Chrome Dome, med fem olyckor under ett decennium, varav två med radioaktiva utsläpp.

Handbergs essä utgår från den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden”, nyöversatt av Handberg. ”Jag ville leva på djupet” är en tankebok om Thoreau och om Handbergs resa till Thoreaus landskap kring skogssjön Walden i Massachusetts.

Under det kalla kriget låg ett av USA:s största lager för kärnvapen i Stonybrook, några km från Walden. Här utrustade man de B52:or som ständigt patrullerade över Atlanten beredda att slå till med kärnvapen mot huvudfienden Sovjetunionen, det kallades operation ”Chrome Dome”.

Under ett decennium befann sig ständigt en handfull vätebombsutrustade B52:or 24/7 i luften, beredda att fälla kärnvapen över Sovjet, som first strike eller som svar på ett anfall. Fem olyckor inträffade. Två av dem ledde till radioaktiva utsläpp. Mest känd är katastrofen vid Palomares på spanska östkusten.

Planet som störtade vid Savage Mountains totalförstördes, de flesta ombord dog. Men de två vätebomberna exploderade inte och läckte inte heller ut radioaktiva ämnen.

Om vätebomberna hade utlösts hade stora delar av nordöstra USA blivit obeboeliga för lång tid. Till följd av radioaktiva askmoln hade väldiga områden i världen kunnat drabbas av en atomvinter, med förstörda odlingsmöjligheter och massvält till följd.

Henry David Thoreau var inte pacifist men krigsmotståndare och ickevåldsförespråkare. Han är känd för sin epokgörande ”Civil olydnad” (h:ström 2005, i översättning av Johan Hammarström), som sägs ha inspirerat både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

I dag är trakten runt Thoreaus födelsehem översållad av militära anläggningar, skriver Peter Handberg. 500 meter bort ligger US Air Force Base Hanscom. Bara 200 meter från hemmet finns Orb Analytics, som utvecklar missiler, satellitkommunikation och vapensystem för drönare.

Handberg skildrar en man som har ett nio till fem jobb där han arbetar med drönarkrig på andra sidan jorden. Han står i kontakt med en Hunter-killer-drönare och utlöser dödliga attacker.

Den 24 oktober 2012 dödades i Pakistan en 68-årig kvinna Mamana Bibi när hon var ute och plockade grönsaker. Med sig hade hon sina nio barnbarn. Hon mördades av en amerikansk drönare genom en knapptryckning elvatusen kilometer från henne. Flera av hennes barnbarn skadades svårt, några fick armar och ben amputerade.

Henry David Thoreau skulle inte uthärdat att leva i de trakter där verkade för 180 år sedan.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. På 74-årsdagen uttryckte stadens nuvarande borgmästare  Kazumi Matsui oro över hur nationalistiska ledare hejdat kärnvapennedrustningen. Han syftade på att både USA och Ryssland lämnat kärnvapenspridningsavtalet.

Matsui vädjade också att världens länder, inklusive hans eget Japan, skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har som bekant brutit mot Sveriges alliansfria och FN-vänliga hållning allt sedan sedan andra världskriget genom att deklarera att vi inte kommer att ställa oss bakom FN-förbudet.

I tisdagens DN skriver på Hiroshimadagen två representanter för Läkare mot kärnvapen, Jan Larsson och Gunnar Westberg, och kräver att ”Sverige måste skriva under avtalet mot kärnvapen”.

I denna svåra tid är inget viktigare.

Atombomben som föll över Hiroshima i Japan den 6 augusti 1945 var helt för­ödande. Att Sverige inte skrivit under avtalet mot kärnvapen är svårt att acceptera, skriver Jan Larsson och Gunnar Westberg. Foto: Keystone Pictures Agency.

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”

FN:s Säkerhetsråd eller Washingtons politik?

Svenska politiker och ledarsidor diskuterar dessa högsommardagar frenetiskt om Sverige ska delta i en brittiskledd militärstyrka, en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet”, eller inte. Länder som  Frankrike, Italien, Danmark och Nederländerna stöder den brittiska planen. Det officiella Sverige tvekar, dessbättre.

Hans Blix, tidigare chef för IAEA.

Förre utrikesminister Hans Blix blev världsberömd när han som chef för IAEA utmanade George W Bushs angreppsplaner på Irak 2003. Blix påvisade att Bush ljög. Irak hade inga massförstörelsevapen, vilket var USA:s motiv till kriget.

Nu skriver Blix ytterst kritiskt mot Donald Trumps angreppsplaner mot Iran och mot det som det som nu sker beskrivs som en ”konflikt” mellan USA och Iran, när det i själva verket handlar om risken för ett fullskaligt amerikanskt angrepp på Iran. Och inte bara det. Trump attackerar samtidigt den världsordning som FN-stadgan varit en garant för alltsedan 1945.

I en artikel på  European Leaderships Networks hemsida påtalar Blix att det var FN:s säkerhetsråd som fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverken för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. [Artikeln i svensk översättning här.]

USA kan inte dra sig tillbaka från ett beslut i FN:s säkerhetsråd, understryker Blix. Det Trumps USA gör nu är att man bryter mot säkerhetsrådets juridiskt bindande beslut som man en gång deltagit i – och som gäller alla FN-länder, också USA:

”Inte bara det, USA uppmanar alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?”

”De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.”

När nu vissa borgerliga svenska politiker och ledarsidor som i Expressen uppmanar regeringen att delta i en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet” hetsar man alltså för att Sverige ska delta i ett folkrättsbrott, och för att USA och Washingtons beslut ska vara viktigare än de beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd.

Blixs inlägg visar välargumenterat att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett avgörande brott då det gäller svensk respekt för FN-stadgan och för den världsordning som FN är den yttersta garanten för.

Irankrig för USA som Vietnamkriget

Iranska demonstranter protesterar i november 2018 framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran. Photo: Majid Saeedi/

USA:s återkommande hot mot Iran och de senaste dagarnas händelser efter det att Iran beslagtagit en svenskägd brittisk-opererad oljetanker har ökat risken för ett nytt USA-initierat storkrig dramatiskt.

Jared Keller, New York-baserad journalist som bland annat medarbetar i The Atlantic, Pacific Standard, Bloombergs och Al Jazeera America jämför i en artikel publicerad av GEN, ett nytt webbmedium fokuserat på politik maktfrågor och kultur, ett amerikanskt angrepp mot Iran med Vietnamkriget.

Under många veckor har den mäktige högerextrema nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton krävt militära amerikanska operationer mot Iran, liksom utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. USA:s rasistiske och islamofobiske president Donald Trump har – hittills – inte fallit undan för deras idéer. Men läget är nu extremt farligt och kan förändras snabbt.

I Iran skulle USA:s militär möta en fiende som är tre gånger starkare än i något annat krig efter Vietnamkriget, skriver Keller. Iran har en armé på 523 000 aktiva soldater som tillsammans med 250 000 reservister är beredda att möta varje invasionsförsök. Det utgör många fler soldater än vad Irak förfogade över 2003, något som The Washington Post noterat.

 Irans befolkning är tre gånger större än Iraks, utspridd på ett tre gånger större område. Att angripa Iran, besegra de inhemska styrkorna och sedan ockupera och ”pacificera” landet skulle kräva enorma resurser, konstaterar Jared Keller. Till det kommer att ett krig mot Iran skulle vara en uppenbar krigsförbrytelse.

Ändå tror halva USA:s befolkning att USA kommer att angripa Iran. Även om Irans armé har omoderna vapen är det inte allas säkert att USA:s tekniska överlägsenhet garanterar seger.

Keller skriver om ett möjligt krig ur amerikanskt perspektiv. Tilläggas måste att ett amerikanskt militärt angrepp på Iran skulle få ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen, med väldiga offer i både flyktingar och döda. Och var ska flyktingar från ett storkrig i Iran söka skydd?

Ännu en aspekt väcker fasa. Grannländer i regionen kommer att bli inblandade. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, som redan har en lång rad baser med amerikanska soldater, beredda att därifrån anfalla Iran. Men också Israel kan bli både en stridande part och ett angripet land. Och vad händer med redan så svårt plågade länder som Libanon och Syrien? Hur kommer Turkiet – och Ryssland – att ställa sig?

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

Sverige i Nato leder till att Trump i krig får befäl över svensk militär

Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.

Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.

Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av  14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.

Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.

Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:

”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”

Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.

I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:

 ”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”