Kategoriarkiv: Stalin

När Memorial krossas går det utför med Ryssland

Poliser för bort en demonstrant som protesterar mot tisdagens domstolsutslag att förbjuda människorättsorganisationen Memorial. Foto: AP/DN.

Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.

Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.

I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.

”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”

Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:

– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.

– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.

Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?

En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.

Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.

Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.

Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.

Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.

Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.

En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.

De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.

En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.

Molotov och Stalin (de båda männen i mitten) vid Vitahavskanalen i ryska Karelen, byggd av slavarbetare, från Vita havet til Onegasjön och Östersjön.

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











Uzbekistans Louvren räddades undan Stalin men hotas åter

Målning av Karaxan, Savitskymuseet i Nukus.

Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

Tjuren av Vladimir Lysenko är museets mest kända verk. Konstnären satt i ett av Stalins läger. Hans målning fick plockas undan den dag under Sovjettiden, då KGB besökte museet.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Savitskymuseet i Nukus., strax söder om den till stor del uttorkade Aralsjön i Uzbekistan.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”

Bomullsplockare. Volkov.

När Josef Stalin recenserade Sjostakovitj

Scen ur Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsenk”, som Josef Stalin skrev om i Pravda: ”Virrvarr i stället för musik”.

Den dag i april 1937 då Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni uruppfördes i Leningrad var en ödesdag i musikhistorien.

Ett år tidigare hade Josef Stalin begett sig till Bolsjojteatern i Moskva, där man gav Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk”, som blivit en stor framgång och spelats hundratals gånger i Sovjet, Europa och USA.

Den 29-årige tonsättaren hade blivit tillsagd att finnas på plats. Han förstod att den operaintresserade Stalin skulle vara på teatern liksom en lång rad partifunktionärer – och förväntade sig att diktatorn skulle bjuda upp honom till sin loge. Så blev det inte. I stället lämnade Stalin teatern innan sista satsen börjat och tog med sig kamrat Molotov och andra av Sovjets mäktigaste personer.

Två dagar senare publicerade partiorganet Pravda en osignerad artikel med rubriken ”Virrvarr i stället för musik”. Ingen behövde tvivla om vem som skrivit texten, det var Josef Stalin själv. Artikeln var inte nådig. Musiken är en vulgär kakafoni, nervös och spasmodisk, hette det. Sista meningen var olycksbådande, ”Detta kan sluta olyckligt”.

Det här var en kuslig tid i Sovjet. Folk arresterades och mördades godtyckligt – eller skickades till gulaglägren i Sibirien. Sjostakovitj syster och svåger arresterades. Men inte tonsättaren själv.

En tisdagskväll i februari är vi ett sextiotal musikintresserade som samlats i Kärnpunktens föreläsningssal på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Musikkännaren Per Nyrén, som ofta introducerar både Kammarmusikföreningens konserter på Dunkers och symfoniorkesterns i Konserthuset, föreläser om Musiken i Stalins Sovjet.

Det handlar den här kvällen om musik och politik, om en tonsättares utsatthet i ett totalitärt och hänsynslöst samhälle. Och om musikens egenart, liksom om tonsättarnas personliga omständigheter. Vårens föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi handlar om 1900-talet, från 20-talets Berlin via mellankrigstidens USA och musikscenen i Hitlers Tyskland till Tysklands ”Zero hour” 1945 – 49.

Sjostakovitj var Sovjets främste kompositör under terrorns värsta år. Han sändes aldrig till Sibirenlägrens fasor. Julian Barnes berättar om hans öde i sin starka biografiska roman ”Tidens larm”, där Sjostakovitj i bokens inledning varje kväll står med packad väska utanför sin lägenhet, beredd på att bli hämtad av Stalins hejdukar.

Vändpunkten blev den femte symfonin. Vid konserten i Leningrad i april 1937 hände något märkligt under tredje satsen. Hela publiken började gråta, så emotionellt laddad är musiken. Sedan stod alla upp, också det hundratal utkommenderade partifunktionärer som satt i publiken. Applåderna ville aldrig ta slut.

– Jag tror att det berodde på att Sjostakovitjs musik uttryckte den förtvivlan som alla de närvarande var förtrogna med, alla hade de mist anhöriga och vänner som förts bort, säger Per Nyrén.

Den här gången var tidningskritiken positiv.

Tonsättaren svarade självutplånande:

”Symfonin är mitt kreativa svar på berättigad kritik.”

Sjostakovitj förblev livet igenom en tyst dissident i Sovjet, lojal med socialismen men kritisk till livsvillkoren i landet. Samtidigt agerade han utåt som en anpassling och uppfattades i mångas ögon som en svikare – för att inte tvingas gå i exil som så många andra sovjetkonstnärer.

Dmitrij Sjostakovitj.