Kategoriarkiv: Böcker

Marguerite Duras och Vardagens ting

Marguerite Duras. Foto: Bernard Lehut.

”Vardagens ting” har sagts innehålla något av franska Marguerite Duras (1914 – 96) livsfilosofi, med meditationer om sådant som moderskap, familjeliv, sex och kärlek, om skrivandet, om alkoholen, om hemmet. Hon dikterade dess 50-tal texter, de flesta helt korta, bara en eller två sidor, för Jérome Beaujour, som skrev ner dem. Det skedde sent i livet, boken publicerades i Frankrike 1986, tre år senare på svenska i Katarina Frostensons översättning.

Duras avfärdar i bokens introduktion lite vresigt det där med ”livsfilosofi: ”Ingen (av texterna i Vardagens ting) representerar vad jag tycker i allmänhet om ämnet i fråga för jag tycker i allmänhet ingenting, utom om orättvisorna i samhället.”

På franska heter essäsamlingen La vie materielle, Det materiella livet. På engelska mera prosaiskt Practicalities och på svenska alltså Vardagens ting. Det är ingen heltäckande titel, ingen ”överskrift, snarare en syftning på ett av bokens många spår.

Kanske anspelar den franska titeln (ironiskt) på kvinnans ”materiella” roll i hemmet, i kontrast till mannens andliga ”intellektuella”. Det samma gäller nog den engelska, som leder till allt det praktiska och reproduktiva som måste skötas i ett hem innan ”det riktiga livet” kan börja, om nu inte återupprepandet är det viktigaste, att tillgodose de grundläggande behoven, törst och hunger, vilan, sexualiteten, vårdandet av barnen.

Den svenska boktiteln vänder blicken mot alla de ting vi hanterar i våra hem, hemmens scenografi för att tala teaterspråk och förstås den vikt många sätter i att uttrycka sin personlighet med ting och kläder, det som är konsumismens drivkraft.

I boken rör sig Duras med lätt hand mellan dessa olika fält, som både har sin egenart och överlappar varandra.

Jag har i sommar läst ”Vardagens ting” ett par gånger, en gång från början till slut, andra gånger lite här och där, på måfå mest. Vardagens ting lämpar sig väl för båda läsarterna.

I sitt hem har Duras bara två böcker, ”Ett eget rum” av Virginia Woolf och Häxan av Michelet. Hon skriver:

”Jag har ingen boksamling längre. Jag har gjort mig av med den, med varje tanke på boksamling. Det är över. De där båda böckerna är som om jag hade öppnat min egen kropp och mitt huvud och jag läser berättelsen om mitt eget liv på medeltiden, i skogarna och på 1800-talets fabriker.”

Hon tänker på sin mor, som fostrade henne som barn i Indokina. Hon ville göra dem trygga, vad som än hände, också om det blev krig. Modern hade överlevt både det första och det andra världskriget, nio år av krig.

”Jag tror att hon ända till slutet av sitt liv gjorde sylt för det tredje världskriget. Hon staplade upp socker, nudlar. Det handlar om en pessimistisk aritmetik, som kommer från en grundpessimism som jag har ärvt fullständigt.”

I Marguerite Duras hus på landet i Neauphle-le-Chateau gjorde hon en gång en lista över de varor som man alltid måste ha hemma, ungefär tjugofem stycken. Hon har sparat listan genom åren. Den är fortfarande uttömmande:

Salt, lök, soja, blekmedel, peppar, vitlök, bröd, handtvättmedel …:

”Listan hänger fortfarande där på väggen. Vi har inte lagt til någon produkt. Ingen av de fem-sex hundra produkter som kommit till sedan listan upprättades för tjugo år sedan har antagits.”

Hon funderar över ”hemmets inre och yttre ordning”. Hemmets synliga inredning och den inre ordningen som är idéerna, de olika känslonivåerna …

Huset invaderas av de materiella egendomarnas flod, suckar Duras, det handlar om reornas och superreornas ritualer som dränker Paris i kläder:

”Under tidigare århundraden hade de flesta kvinnor två eller tre linnen, en tröja, två underkjolar: på vintern hade de allt på sig, på sommaren förvarades kläderna i en fyrkant av bomullstyg som var hopknuten i de fyra hörnen. …

Nu för tiden måste kvinnorna ha två hundra femtio plagg mer än för två hundra år sedan. Men kvinnans vistelse i hemmet förblir densamma.”

Gigifiering väntar: Bojkotta Amazon!

Skärmdump från Gigwatch.se: Arbetaren.

Vi lever i en tid av gigifiering av arbetsmarknaden. Nya gigförertag tar över allt fler sektorer av marknaden. Amerikanska Amazon som håller på att etablera sig i Sverige är det senaste och hittills mest dramatiska exemplet på företeelsen.

Tillfälliga, osäkra och lågavlönade arbeten har etablerat sig i Sverige i form av gigekonomiska företag som Foodora, Tipptapp och Yepster, som erbjuder tjänster som hemkörning av mat eller avhämtning av avfall.

Många som kontrakteras av ett gigföretag anses inte vara anställda av företaget, vilket innebär att arbetsköparen inte behöver ansvara för arbetarnas rättigheter på samma sätt som för en anställd.

För ett år sedan bildades Gigwatch.se, som ett forum för analys och idédebatt om gigföretag i Sverige. Intitativet granskar gigekonomin och vill slå hål på myterna som omgärdar den. 

I en programförklaring skrev man då: ”Vi består av ungdomar  från olika delar av civilsamhället som vill se en förändring på den utveckling som pågår i samhället just nu, där gigekonomin breder ut sig till fler och fler branscher. 

I länder som USA, Storbritannien och Tyskland ifrågasätter i dag allt fler människor hur positiv den upphajpade gigekonomin egentligen är. Krav börjar ställas på garanterade timmar, större trygghet och att bli erkänd som anställd. I Sverige är det betydligt mer tyst. Det vill vi ändra på.”

Amerikanska Amazon håller i dagarna på att introducera sig på den svenska marknaden, vilket kan få långtgående konsekvenser i många avseenden. Två av initiativtagarna till Gigwatch.se, Lovina Isaksson och
Jacob Lundberg, skrev i helgen en viktig kritisk debattartikel om Amazons introduktion i Sverige under rubriken ””Vi uppmanar alla att bojkotta Amazon”:

”I hemlandet USA har Amazon inte bara slagit ut små butiker och bokhandlar utan även hela köpcentrum – vissa av dem är i dag ombyggda till Amazon-lager. Den överhängande risken är att Amazons etablering i längden inte leder till en ökning av antalet jobb så mycket som till en omvandling av dagens butiksjobb till lagerarbete.

Hundratals, kanske tusentals, människor riskerar i och med Amazons Sverigeetablering att slussas ut ur branscher med kollektivavtal och säkra anställningar och rakt in i famnen på en starkt fackfientlig arbetsgivare. Med assistans av den mest moderna övervakningstekniken har Amazon återinfört former av exploatering som snarast liknar 1800-talets industrikapitalism. Det är dåliga nyheter för Sveriges arbetare.”

Vi har i flera år varit medvetna om att Amazon kommer att introducera sig i Sverige. Det första offren kommer sannolikt att komma från bokbranschen, som bokhandlar, e-boksföretag och bokförlag. På sikt kan Amazon få ett avgörande inflytande över den (därmed säkert krympande) svenska bokutgivningen och vad svenskarna läser.

Men Amazons entré innebär i lika hög grad ett recept för butikutslagning och utarmning av svenska stadskärnor, därutöver också ett ekonomiskt hot mot köpcentra, som Väla utanför Helsingborg.

Det här är ingen nödvändig utveckling. Den skulle kunna åtminstone bromsas och begränsas genom lagstiftning. Men det fordrar akuta och snabba politiska åtgärder, som vi ännu inte sett skymten av.

Protester utanför Amazons grundare Jeff Bezos hus i New York den 9 augusti. Demonstranterna kritiserar hur anställda har behandlats i coronakrisen. Foto: John Marshall Mantel/Sipa/TT.

Amazon till Sverige i höst: Jeff Bezos, världens rikaste man, tar för sig

Vandaliserad Amazonbutik i Seattle.Bild: Ted S. Warren.

USA:s rikaste man Jeff Bezos och hans företag Amazon ligger i startgroparna för att gå in på den svenska marknaden. E-handelsjättens agerande kan få väldiga konsekvenser. I SvD skriver på näringslivssidorna Erik Wisterberg att ”Bezos sedelpressar bör få svenska handlare att darra”. 2019 omsatte techjätten Amazon 2 500 miljarder kronor. 

Hur tuff blir konkurrensen för de svenska näthandlarna, undrar Wisterberg. Men näthandlarna är sannerligen inte de enda som hotas konkret genom en introduktion av Amazon i Sverige, det handlar i hög grad också om utbredd affärsdöd.

Särskilt utsatta är de svenska bokhandlarna, som redan varit under långvarig ekonomisk press och i dag domineras av två näthandelskedjor. Kommer bokhandlarna i nästan alla svenska städer att försvinna vore det en kulturell katastrof.

Om de fria bokpriserna behålles i sin nuvarande form kommer de nuvarande bokhandlarna inte att ha en chans utan slaktas i Amazons priskrig. Också förlagen och den svenska breda bokutgivningen kommer att drabbas.

Litteraturens och böckernas roll i vår kultur kan inte överskattas. Försvinner bokhandlarna blir städerna torftigare, blir kulturutbudet utarmat.

På HD/Sydsvenskans ledarsidor skrev häromdagen Ola Tedin under vinjetten Signerat om ”Amazon för integrationen skull”. Tedin ser riskerna och undrar:

”Vill vi ha in ett företag i landet vars affärsidé bygger på osunt monopoltänkande med en personalpolitik som påminner om ett brittiskt bomullsspinneri på 1800-talet?”

Tedin svarar ”Ja, faktiskt”, på sin retoriska fråga. Han fortsätter, ”Inte för att Postnord behöver mer paket att dela ut för att stärka sitt dåliga kassaflöde. Utan för att det finns förtvivlat få arbetsplatser i landet som kan erbjuda enkla jobb till människor som har svårt att hitta ett arbete ens under högkonjunktur.”

Men han motsäger genast sig själv och skriver vidare: ”Amazon betalar nästan aldrig skatt. Amazon behandlar sina anställda som slavar och Amazon har en listig strategi som går ut på att skaffa sig monopol och döda all konkurrens.”

Med introduktionen av amazon.se i Sverige utsätts inte bara bokbranschen utan hela det svenska kulturlivet för överhängande faror, om inte nya konkurrenslagar antas som sätter gränser för Amazons priskrig. Så gjorde man i Frankrike och räddade många bokhandlar därigenom.

Kulturminister Amanda Lind borde redan nu försöka agera. Det gäller mer än det mesta att mota i grind, inte Olle utan Jeff Bezos.

Aftonbladet uppger att det är klart nu att Amazon bygger ett jättelager om 15 000 kvadratmeter i Eskilstuna.

– Vi har över 14 procents arbetslöshet så jag kan inte se annat än positivt på det här, säger till Aftonbladet kommunpolitikern Jimmy Jansson (S).

Men det är ett kortsiktigt och lokalt perspektiv. För svensk ekonomi och kultur kan Amazon bli som en destruktiv skogsbrand. Några fler jobb i en lagerhangar i Eskilstuna kan inte kvittas mot flerdubbelt antal försvinnande jobb i olika branscher och i olika delar av landet, till följd av Amazons entré i Sverige.

Henrik Ranbys Museum en personlig minnesbok

Henrik Ranby, Nyhamnsläge, universitetslektor i Göteborg, tidigare stadsantikvarie i Höganäs.

 Henrik Ranby gjorde sig under åren som stadsantikvarie i Höganäs känd som engagerad och kunnig kulturvårdare. I dag är han universitetslektor vid Göteborgs universitet men fortsatt bosatt i Nyhamnsläge och ofta aktiv i nordvästskånska debatter, inte minst som en kompetent och engagerad röst i frågor om stadskultur.

Och författare. I dagarna utkommer hans ”Museum” med underrubriken ”Sonetter ur medelålders nätter” (Lilla förlaget, Mölle). Boken innehåller 121 14-radiga sonetter, skrivna under åren 2012 – 2014.

Det är en både rolig och begåvad skrift.

Att Henrik Ranby som kulturminnesbevarare skriver en personlig minnesbok eller ett slags självbiografi som ett museum i form av en bok är för mig en sympatisk och ganska given idé. Författaren är på väg mot de 50, en tid i livet för många att begrunda vad det blivit av drömmar och ambitioner.

Sonettformen ger i sammanhanget nödvändig distans och underlättar skrivandet om också det mycket privata.

Bokens undertitlar eller kapitelrubriker står för teman i det självbiografiska berättandet. Men de markerar också rum eller avdelningar i det bokliga museet.

Allra först möter jag som läsare i Museum I vad jag tänker mig som informationsdisken. Vilka röster är det som får tala ”om jaget själv fick formen av museum?” Henrik minns sina egna museiminnen, ”höstsalonger med min far och mor”, egna besök på Louvren, Glyptoteket … ”bland marmor, bronser, oljor och fajanser”.

Liksom en självbiografi består hans museum av utvalda minnen, satta i monter, presenterade och belysta.

Det första rummet ägnas ”Lauras yngre systrar”, där marmorkvinnorna står i ordnad rad. Laura de Sade var kvinnan som Petrarca dyrkade i sina sonetter. Här handlar det bitterljuva minnen om ungdomens möten med tjejer:

”Jag kysste henne på en kall balkong / berusat hångel i en trappuppgång, / ett telenummer lämnat vid en grind.”

Snabbt går jag genom avdelningen med mumier och plågsamma minnen och kommer till Pantheon, om de positiva inspirationerna, förebilderna, det som betytt något, som att hitta en viktig bok på ett antikvariat.

”Från Lundgrens antikvariat in till stan, / gick genom Pålsjö bokskog som stod skir / och vände spröda bladen av Shakespeare …”. 

Här stöter jag på Bob Dylan, Bach, Strindberg. I sonetten om Fröding ges många goda rimord, döding, inföding, röding. 

Ett annat rum, ”Atlanter och karyatider”, berättar om de trofasta vännerna av båda könen, ”som hindrat mina bjälklag från att rasa”. I ”Mnemosyne och Clio” handlar det om minnets och historieskrivningens gudinnor och i ”Arkivet” om hur författaren blev den han är, om livslinjens gamla manus:

”I brev, dagböcker, dikter står det skrivet: / all törst jag haft men inte alltid släckt …”.

Det finns fler rum/kapitel i Henrik Ranbys Museum, ett bokligt museum över ett liv eller en snarare en skrift med kloka reflexioner och eftertankar, med finurliga infall och ett respektlöst sonettspråk, inspirerande läsning som fungerar på mångahanda plan.

Fotnot: Författaren har lördag 15 februari på Höganäs Museum boksläpp på sin nya bok, ”Museum. Sonetter ur medelålders nätter”.

Marmorstatyer i ett galleri på Louvren.

Olivia Bergdahls Sonnetkrans och Alan Kurdi På Kultur-Wknd

Olivia Bergdahl. Foto och montage Ordfronts förlag.

Poeten Olivia Bergdahl framförde i Helsingborg under Kultur-Wknd på Konsul Perssons villa sin egen Augustprisnominerade och hyllade ”Barnet. En sonettekrans”.

Med lekfull precision läste hon i lätt poetry slam-stil (hon har ju varit svensk mästare i genren) både sin sonettkrans och några andra egna dikter – för att avrunda i bästa karaoke-stil så att den gamla konsulvillan piggnade till och mindes tiden som kårhus för de helsingborgska studenterna.

Olivia Bergdahl demonstrerar sonettkransens 15-strofiga rimmönster under Kultur-WKND.

En sonettkrans hör till det mest komplicerade en poet kan ge sig i kast med. Olivia Bergdahls ”Barnet” består av 15 vardera 14-radiga sonetter. Slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa. Och alla förstaraderna bildar tillsammans den avslutande femtonde ”mästarsonetten”.

Till det kommer att ringen i en så kallad Petrarca-sonett följer strikta rimmönster, då det gäller vilka rader som ska ha rimmande slutord, så här:

ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

En mästare på sonettkransens konst var danska nu bortgångna Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat. Vid ett tillfälle besökte hon Nordiska Bokdagarna på Helsingborgs stadsteater och läste där sitt mästerverk Sommerfugledalen. Et requiem (1991), som också finns i en svensk version, med titeln Fjärilsdalen i Sven Christer Swahns tolkning.

Tyvärr hände det som inte fick ske. Kvällens moderator tyckte att uppläsningen tog för lång tid och avbröt henne mitt i, vilket är en dödssynd då det gäller sonettkransuppläsning.

Minns hur jag senare den kvällen talade med henne och hon berättade om sin bostad i händelsernas centrum, i konfrontationszonen mellan den amerikanska och den ryska ambassaden i Köpenhamn.

Olivia Bergdahl läser ”Barnet” utan att bli avbruten. Sviten är ett mästerverk, som av förlaget Ordfront presenteras som en … ”… feministisk utvecklingsroman i kortformat. En text som vill berätta om hur det är att växa upp, men också att möta en värld som inte låter alla infria sina drömmar, som att bli: sjöman och cowboy, musiker, artist!”

Om det ibland finns ett lättjefullt anslag i reflexioner om att vara barn och kvinna så mörknar tonen i den. Av de fjorton ”förstarader” som innan levt i ett annat sammanhang träder – liksom i flydda tiders fotografiska mörkrum – fram den ikoniska bilden av den döde treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som spreds över världen. Treåringen låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. 

Världen skakades av att se den lilla pojken i röd tröja, blå kortbyxor och små skor, liggandes som en ilandfluten livlös kropp i havskanten på stranden.

Många fylldes den gången av empati för Alan Kurdi och för de desperata människor som över haven sökte ett bättre liv i Europa. I dag är den känsla bortdunstad och ersatt av grumligt tänkt motvilja och oengagemang. Men i Olivia Bergdahls dikt lever den, som i de allra sista tre raderna:

Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.

Bilden av den döda treåriga flyktingpojken Alan Kurdi spreds 2015 över världen. Han låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. Bilden påverkade både beslutsfattare och privatpersoner:

Tre böcker om krisen i Svenska Akademin och ”mediernas skämda smör”

Matilda Gustavsson, författare till ”Klubben – en undersökning” om övergreppen i Svenska Akademin och institutionens kris. Foto: Anders Wiklund/TT.

Mina två första lästa böcker under det nya bokåret 2020 handlar båda om Svenska Akademins kris, Katarina Frostensons ”K” (Polaris förlag) och DN-journalisten Matilda Gustavssons ”Klubben”, med undertiteln ”En undersökning”. (Bonniers).

Katarina Frostenson på en bild från 2012. Foto: Seppo Samuli/norden.org/Wikipedia.

Frostensons ”K” är en märklig bok. Den är skriven som en essäistisk dagbok från november 2017 till maj 2018. Titelns ”K” syftar i första hand på Katarina. Poeten Frostenson själv, men också på sådant som ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.”

Det är en subjektiv bok. Författaren beskriver hur hon själv och hennes man, den senare våldtäktsdömde Jean Claude Arnauld i slutet av november 2017 gick i landsflykt och flydde till Paris. Flykten ägde rum dagarna efter det att Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter publicerat sitt väldokumenterade reportage, där 18 kvinnor, några med namn, andra anonymt med djup smärta berättar om vad de varit utsatta för på ”Klubben”. Förövare är en och samma person, i reportaget kallad Kulturmannen, Frostensons man Arnauld.

I K tar Katarina Frostenson inte kvinnornas smärta på allvar. DN har ”satt ihop en historia”. Kvinnorna ”ylar”. 

Mycket är mediernas fel. Hon varnar sina läsare för att svara på mediernas frågor:

”Man ska aldrig ”förklara sig” för medierna. Det ger dem alibi, de får nytt bränsle till att fortsätta sina skandaliseringar, allt i syfte att sälja sitt skämda smör.

Berättelsens K är djupt kränkt:

”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mer offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”

Jag kan känna med Frostensson i hennes förtvivlan. Hela hennes värld rasar samman. Men hur kan hon bortse från sin egen och mannens roll i det som hände? Varför reflekterar hon inte över den? I stället skapar hon syndabockar. Inte bara medierna och Svenska Akademin utan svenskarna överlag: ”Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk.” Nu ska hon snarast ansöka om franskt medborgarskap. Hon betraktar sig själv som landsflyktig på samma vis som Carl Jonas Love Almqvist, som Vilhelm Ekelund, som August Strindberg, som Ingmar Bergman. Hon och maken är utsatta för karaktärsmord, utan möjlighet att försvara sig.

Trots många partier som de här citerade är det svårt att inte samtidigt fascineras av Frostensons ”dagboksessä”, i alla reflektioner om författare och deras böcker, särskilt om lyrik, om filmer och om livet.

 Matilda Gustavssons ”Klubben – en undersökning” är något helt annat, en lysande personlig genomgång av Svenska Akademins kris, som en intelligent och synnerligen trovärdig fördjupning av det reportage hon själv publicerade i DN i november 2017. Klubben är ett slags facit över samma händelser som Katarina Frostenson i sin bok beskriver som mediernas ”skämda smör”.

I Klubben berättar de utsatta kvinnorna om Jean-Claude Arnault och hans bedagade kvinnosyn, liksom om Akademins tystnadskultur som gjorde övergreppen möjliga och förhindrade reaktioner på dem.

I höstas utkom de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”(Polaris). Också denna bok är ett stycke gedigen och avslöjande grävande journalistik där författarna fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.

Boken är en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, från testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster och sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

Akademins kapital och akademiledamöternas privilegier, arvoden, bostäder, resor och annat är en avgörande förutsättning för allt som hänt.

Akademin kan ses som en ”självreproducerande församling”. Dess ledamöter utser ersättare när någon fallit bort. Förutom äran får nya medlemmar en helt förändrad privatekonomi och blir ett slags intellektuell elit vars verksamhet inte är öppen för insyn.

Så har det varit. Men kan akademin fortsätta verka utifrån samma premisser i framtiden?

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault på väg in till sal 34 på rättegångens sista dag den 24 september 2018. Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.

Aris Fioretos om det grå, om MEDEA och maneter

Aris Fioretos. Foto: Sara McKey.

Författaren Aris Fioretos besökte Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek på söndagseftermiddagen. Under en inspirerade eftermiddag fördes ett vindlande samtal, som mindre handlade om hans nya roman ”Irma, 25”, som har presenterats som ”en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist”, och mera om skrivandet, om livet, om Grekland och först och sist om ett brett och originellt författarskap.

Ibland utgick det från om symboler och ledord, som ”grått” och ”maneter”:

– Grått är aska, slutet. Motsatsen kan vara blått, att skriva bestående med bläckpenna. En blyertspennas gråa skrift kan suddas ut. Dess längd krymper medan den skriver. Den är ändlig och påminner om vad det innebär att vara människa.

Tankarna återkommer i essäboken ”Den grå boken” från 1994, också en hyllning till blyertspennan och vad man gör med den.

En annan essäbok, ”Vatten, gåshud” (2015), har undertiteln ”Ett antal ord om romanen”. Omslaget är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f Kr. Artis Fioretos råkade se den i USA på The Museum of Fine Arts i Boston. På krukan skildras hur kung Perseus halshugger Medea, hon med ormar i håret, för att därefter lägga det blodiga huvudet i sin ränsel.

– Medusa var underskön och livsfarlig. Kanske var hon en bläckfisk, med tanke på ormarna. Men jag tror inte på det, snarare var hon en manet.

Fioretos fascineras av maneter.

– För ett sekel sedan rasade en brittisk debatt om olika slags modernister, med James Joyce och Virginia Wolf på ena sidan. Andra stördes av deras sätt att använda medvetandeströmmar i sitt skrivande, kallade det formlöst och gjorde distinktioner mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur.

Han själv tycker inte att man kan välja sida i den debatten. Det vore som att välja mellan en sköldpadda eller möjligen en gräshoppa å den ena sidan och en formlös manet å den andra.

– En manet består av 98 % vatten. Den är ett med sin omgivning. Form och innehåll är oskiljaktiga.

Aris Fioretos grekiska pappa kom till Sverige på 1950-talet tillsammans med hans österrikiska mamma. Den nu bortgångne fadern har han skildrat i två romaner.

– ”Den siste greken” (2009) består av 3,5 % sanning, medan ”Halva solen” (2012) rymmer 96,5 % sanning. 

– Min far kom hit före de flesta andra greker, som flydde hit ett decennium senare. Han studerade medicin, men hjälpte också sina landsmän på olika vis. En gång väntade en man utanför hans mottagning, han hade suttit där hela dagen. Pappa såg genast att det inte var en patient utan en grek. Han presenterade sig ”Jag heter si och så och jag är student vid Bromölla universitet”. Sen fick han flytta in i familjens källare. På två dagar lärde han sig att åka skridskor.

Svenska Akademins 100 år av återkommande kriser

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en högintressant bok om Svenska Akademien. Foto: Polaris.

Om någon vecka ska – förhoppningsvis – Svenska Akademin dela ut inte bara ett utan två Nobelpris i litteratur efter ”anno horribiles” 2018, katastrofernas år. 

På Bokmässan i Göteborg presenterade de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud sin grundliga och högintressanta bok om ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”, som utkommer i dagarna på Polaris förlag. De redovisar ett stycke gedigen och lysande grävande journalistik där de fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde. 

Redan i inledningen konstaterar författarna att det som hände knappast var någon tillfällighet och att man för att förstå måste börja hundra år tidigare, att hela historien är viktig för att kunna förstå varför det blev en sådan jordbävning.

Därför innehåller boken en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, alltifrån testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster.

– Till det kommer att sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner, konstaterar Knut Kainz Rognerud. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

De 3000 författare som är medlemmar i Svenska Författarförbundet tjänar i snitt 120 000 kronor per år. Få kan leva på de böcker de säljer. Många är beroende sidojobb eller stipendier. Flera av Akademins priser är på 200 000 kronor eller mer, skattefritt.

Går det återupprätta förtroendet för akademin?

– Det har skett små steg. Men de grundläggande strukturerna finns kvar, konstaterar Rognerud. Sara Danius var symbolen för en jämställd akademi. Men hon fick sparken.

Boken avslutas, som sig bör, med fylliga källhänvisningar.

Fotnot: Min blogg Nya Kultur-Sören har varit vilande under dryga månaden. Min ambition är att återuppta skrivandet mera regelbundet en bit in i oktober.

Bokhandeln illa ute Var fjärde bokhandel borta

Hur har antalet bokhandlar i Sverige utvecklats på senare år? Faktum är att från 1970 (då fria priser infördes) sjönk antalet bokhandlare varje år fram till 2002 (då momsen på böcker sänktes och skapade en positiv inställning till att starta bokhandel). Under åtta år (2002-2009) såg det sedan ganska bra ut. Därefter har vi tappat över 100 butiker netto på tio år. Statistik: Leif Olsson.

Den svenska bokhandelsbranschen är illa ute, konstaterar webbsajten Boktugg.se. Sedan 2010 har det startats 51 nya bokhandlar i Sverige. Men 153 stycken har lagts ner. På tio år har var fjärde bokhandel försvunnit och det är de minsta bokhandlarna som främst hotas av nedläggning.

1970 infördes fria priser på böter, vilket ledde till att antalet bokhandlar sjönk under trettio år. 2002 sänktes momsen på böcker, vilket ledde till ett uppsving för bokhandeln som bransch. Men från 2009 grasserar bokhandelsdöden återigen.

Trots allt finns i dag 296 bokhandlar, organiserade i kedjor. Akademibokhandeln står för 75 procent, Ugglan har 16 procent och övriga 10 procent.

De senaste åren har det skett ett dramatiskt skifte från försäljning av böcker i bokhandeln mot en i dag dominerande försäljning via nätet. Marknadsandelarna för fysisk/nätbokhandel har förändrats från 53,4 % respektive 36,5 % (2013) till 35,8 % och 54,0 % (2018).

Den svenska bokhandeln har därmed bäddat för giganten Amazon, som om marknaden inte regleras kommer att ta över stora marknadsandelar under de närmaste åren. Amazon är i dag inget rumsrent företag. Man gör allt för att minimera sina skattekostnader och ägnar sig åt en hårdför marknadsföring.

I de städer som fortfarande har bokhandlar är bokhandeln ofta en viktig kulturinstitution. Den som vill följa med och läsa nya böcker eller följa samtidsdebatten behöver kunna se böcker i bokhandeln för att överhuvud veta att de existerar.

Ett fåtal böcker recenseras i dagstidningarna i dag jämfört med för ett decennium sedan. I dagstidningskedjor cirkulerar ofta en och samma text som recension i flera titlar. De bokhandlar som ännu fungerar tvingas ofta underkasta sig de större förlagens påbud vad gäller exponering i butikslokalen och returhantering. Mindre förlag är ofta hänvisade till egen försäljning via sajter.

Ett sätt att bromsa en destruktiv utveckling vore, menar jag, att återinföra en form av fasta bokpriser, kanske för varje boks första halvår efter ankomsten till bokhandeln.