Kategoriarkiv: Höganäs

Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.

SD-Bjuv gör som Höganäs: trixar med momsmiljoner

”Jag har inga moraliska betänkligheter kring det här alls”, säger Peter Schölander, kommunstyrelsens ordförande i Höganäs.
Foto: Höganäs kommun, Pontus Lundahl/TT/Dagens Samhälle.

Höganäs kommun gör svindlande momsaffärer genom att bolagisera delar av sin verksamhet. I vår följer Bjuv efter. Statliga momspengar trixas till kommunala miljonvinster.

Det började 2017 när 600 kommunalt anställda i Höganäs fick en ny arbetsgivare, Höganäs Omsorg AB. Tidskriften Dagens Samhälle granskar verksamheten sedan dess i sitt senaste nummer.

Det nybildade kommunala aktiebolaget tog över det mesta från socialtjänsten, skriver DS: ”hemtjänst, äldreboenden, hemsjukvård, LSS-verksamhet, hvb-verksamhet och vårdboenden. Kvar i socialnämnden ligger i princip myndighetsutövningen och ansvaret för utredningar.”

Kommunstyrelsens moderate ordförande, Peter Schölander, ligger bakom nyordningen som genomfördes främst för att kommunen skulle tjäna på att betala lägre moms, alltså ungefär som skatteplanerande förmögna personer eller storföretag. Förlorare är staten, som får lägre skatteintäkter.

Från början hoppades man på att tjäna 12 -14 miljoner per år på att bolagisera verksamheten, till följd av olika momsregler.

Herman Crespin, kommunchef i Höganäs, betonar att förtjänsten blev betydligt större.

– Den ökar i takt med att omsättningen i verksamheten växer. Vi är uppe i 19–20 miljoner kronor i särskild momsersättning nu. Sedan finns en del kostnader kopplade till detta, men inte stora. Nettot vi tjänar ligger någon enstaka miljon lägre. Det är betydelsefulla pengar för oss.

Bolagiseringen möte motstånd särskilt i början, skriver Dagens Samhälle, både från personalen och från den politiska oppositionen.

– Oh ja! Massivt. Personal upplevde att de behandlades som en handelsvara. Politiker pratade om minskad insyn och aggressiv skatteplanering, och det fanns misstankar om att vi gjorde det här för att sedan sälja ut bolaget, säger Peter Schölander.

Aggressiv skatteplanering” dundrade kritikerna som nu uppges ha tystnat, skriver tidningen i ingressen till reportaget.

Men nog är det aggressiv skatteplanering att lura staten på bortåt 20 miljoner per år. Och den offentliga insynen i ett kommunalt aktiebolag är ju obefintlig jämfört med de offentlighetsprinciper som annars gäller. Hur ska folk i bolaget kunna slå larm om missförhållanden. De anställdas yttrandefrihet beskärs.

Menar Schölander att det är moraliskt ok att trixa med momspengar på det ett sättet som i realiteten borde räknas som ett skattebrott? Ska inte kommuner och regioner uppehålla de skatteregler som är nödvändiga för ett fungerande samhälle? För mig är Höganäs agerande inte bara pinsamt utan djupt upprörande.

Aningslöst ser sig Schölander och Crespin som föregångsmän.

I SD-styrda grannkommunen Bjuv håller man i vår på att följa i Höganäs fotspår. Verksamheterna håller steg för steg på att föras över till bolaget Omsorg i Bjuv AB. Syftet är uttalat detsamma som Höganäs: att komma åt den särskilda momsersättningen, som för Bjuvs del ligger på 10 – 11 miljoner.

I en annan artikel i samma nummer av Dagens Samhälle får Höganäs frän kritik av Oppositionsrådet Anders Månsson (S) i Bjuv som är kritisk till bolagiseringen.

– I grunden ser jag det som ren skatteplanering och det är inte vi intresserade av, säger han. Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det som sker.

SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog menar att kommunerna missbrukar systemet. Tanken med momsersättningen är att skapa lika villkor mellan privata utförare och verksamhet i kommunal regi. Inte att berika kommuner. Hon tror också att momskompensationen är felaktigt beräknad och att staten kan komma att ändra på reglerna.

– Så ser det ju ut. Det har utretts också, och Statskontoret kom fram till att kompensationen är högre än de faktiska momskostnaderna.

”Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det här som sker”, säger Bjuvs oppositionsråd Anders Månsson (S) som är kritisk till kommunens bolagisering. SKR:s Annika Wallenskog utfärdar också en varning.
Foto: MAXIM THORE, Björn Lindgren/TT/Dagens Samhälle.

Så föddes ett stycke platsspecifik teater: ”Missing Alice” på Krapperup

Manusförfattaren EliSophie Andrée och regissören Martha Vestin instruerar Olga Sohlman Sommelius som spelar Alice i Alla Tiders Teaters vandringsföreställning MiSSiNG ALiCE i Krapperups slottspark, sommaren 2021. Fotograf Pål Sommelius

I somras spelade Alla tiders teater, tidigare Sommarteater på Krapperup, ”Missing Alice” i slottets park. Dramat skrevs av dramatikern EliSophie Andrée och arbetades fram i samarbete mellan henne och regissören Martha Vestin. Pjäsen bygger i botten på klassiska Alice i underlandet men är också ett Metoo-drama, om vad som alltför ofta unga kvinnor utsätts för i en mansdominerad tillvaro.

Martha Vestin arbetar ofta med ”platsspecifik teater”, uppsättningar som är gjorda just för de utomhusmiljöer där den spelas.

Allt började med en annan föreställning i samma park i skymningen, ”Naturen vet”, som gavs 2019. På hösten samma år genomfördes workshops där man särskilt arbetade med uttryck för mobbning.

– Vi hade golvet fullt av post-it-lappar med idéer till vad vi skulle kunna göra, berättar Martha Vestin.

Naturen vet inspirerade EliSophie och Martha som så småningom började arbeta utifrån Lewis Carolls klassiska saga och en ensemble med både professionella skådespelare och amatörer, särskilt unga tjejer.

I höst avslutas projektet med tre samtal om ”Missing Alice” på Café Amanda i Höganäs stadsbibliotek. I onsdags handlade det om arbetet med att ta fram föreställninen, i ett samtal mellan EliSophie Andrée och Martha Vestin med bilder och filmade scener från föreställningen.

I barnboken från 1865 faller Alice ner i ett hål och hamnar i en annan värld, i ”underlandet”. Något sådant är ju omöjligt på en teaterscen.

– Det viktiga för mig var att det i föreställningen skulle finnas en övergång mellan två världar, minns EliSophie.

Mycket ur sagan gick inte att använda.

– Vad ska man göra med en hattmakare i skogen, säger Martha. Hon fortsätter:

– Vi hade mycket diskussioner, särskilt om vad en scen ska ”berätta” inte om handlingen men om innebörden.

– Ett tag lät vi skådisarna bli look-a-likes, säger EliSophie. Ett tag hade vi Kim jong un, Vladimir Putin och Trump med i stycket. Men fick feedback: skriv om, skriv om … Och det gjorde jag.

Sedan gällde det att finna spelplatser runtom i parken.

– Jag är efter fler uppsättningar ganska väl bekant med varenda buske i Krapperupsparken, bekänner Martha.

– Platserna spelar med, de är inte bara kulisser, det gäller inte bara Krapperup utan också uppsättningar på Kullaberg, Sofiero, Fredriksdal.

I dramat finns en hotfull gestalt, som går under namnet Jabberwocky. En utmaning var hur ondskan skulle gestaltas i dramats båda världar, skolan och sagoskogen.

Rektorn blir den onda röda drottningen. Jabberwocky är också skolans tjusige gymnastiklärare som flickorna ser upp till, han som är monstret.

– Hur ska fara och hot gestaltas, undrade Martha. Vi kan ju inte bara låta en drake komma utfarande ur skogen, det skulle döda fantasin. Till slut beslöt vi att vi inte behövde se hotet konkret.

Pjäsens slutscen var nog allra svårast.

– Hur skulle vi avslöja ”den onde”, frågades sig EliSophie. Det får inte bli larvigt, inte för mycket men heller inte för lite. Samtidigt ska vi föra handlingen tillbaka till den vanliga världen.

Fotnot: Det tredje och sista samtalet om Alla tiders teater äger rum den 24 november kl 19.30 på Café Amanda, Höganäs bibliotek. Under rubriken ”Dramatik och musik” samtalar kompositören Dan Bornemark och regissören Martha Vestin om arbetet med musik och sång i sommarens ”Missing Alice” i Krapperups slottspark.

Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis

Lars Vilks i maj 2020, i samband med Nimis 40-årsjubileum.
Bild: Anders Malmberg/HD.

Lars Vilks är död. En bilolycka. Tre döda, två poliser och deras skyddsobjekt, hette det först. Sedan kom beskedetz i klartext, Lars Vilks och hans två livvakter.

Nyheten chockerade på söndagskvällen. Jag kände Lars lite på avstånd. De sista gångerna vi träffades var på födelsedagskalas, hos konstnären Bertil Englert och konstprofessorn Sven Sandström.

I P1:s morgonsändningar hyllade en kör av röster den döde konstnären, provokatören och konstvetaren. Det kändes befriande. I sin död placerades Lars Vilks där av flera röster välförtjänt i främsta raden bland vår tids svenska konstnärer.

”Det finns ingen konstnär i Sverige som vi har pratat om så mycket och som blivit en så naturlig referenspunkt om modern och samtida konst”, sa kulturradions Mårten Arndtzén, för att nämna ett exempel.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver i sitt eftermäle att ”Lars Vilks var 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär.”

”Vänner och familj minns en varm, humoristisk man som tvingades bli fånge i sitt eget land”, skriver i DN Niklas Orrenius.

”Allting är en fördel”. Så löd Lars Vilks valspråk. De orden skulle ristas in på hans gravsten, sa han.

Lars Vilks talade och skämtade ofta om sin egen död. Det var hans sätt att hantera den vidriga och absurda situation han hamnat i, där radikala islamister försökte mörda honom för att han en gång, till en liten konstutställning i Värmland, hade ritat islams profet Muhammed som en hund.

– När jag ligger på långvården och ska dö, så kommer det att sitta en livvakt där bredvid mig, sa han, skriver Niklas Orrenius vidare.”

Jag är skeptisk till Vilks Rondellhund och den debatt teckningen ledde till. Men den skymmer inte drivvedsskulpturen Nimis på Kullarberg. I mina ögon är Nimis Lars Vilks främsta skapelse – ett för Sverige unikt ”land-art”- verk.

Det handlar konkret om verket som det står mellan berget och havet, om själva skulpturen och om den otillgängliga platsen. Lika viktig är vandringen dit. Och så i en annan dimension de rättsliga processerna, där en tungfotad byråkrati varit hjälplös mot den fin-fintande Vilks, utan dyrbara jurister vid sin sida men med konstens kraft i sin hand, ständig överlägsen byråkraternas alla paragrafpíruetter.

Nimis framtid är en viktig fråga.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter fördes förra året en diskussion mellan Vilks och länsstyrelsen om att göra det långlivade svartbygget lagligt, utan att man kom framtill ett resultat.

Till det kommer de komplicerade äganderättsförhållandena. Lars Vilks äger inte verket, det gör dödsboet efter konstnärerna Christo och Jeanne-Claude, båda döda.

”Framtiden för … Nimis är oklar efter hans bortgång”, konstaterar DN. Och så är det nog.

Därför måste kampen för att rädda Nimis fortsätta och intensifieras! Det handlar om mera än att Nimis är ett av Skånes största besöksmål, vilken de trögtänkande politiker som styr Höganäs inte tycks ha fattat. Det handlar framförallt om att visa respekt både för Lars Vilks och ett unikt konstverk.

Kanske är det allra viktigaste nu att organisera underhållet av Nimis. Kan det genomföras av frivilliga? Eller ska vi tillgripa crowdfunding, för att skapa något slags underhållsfond. Kanske kunde de som besöker Nimis uppmanas att swisha in in ett belopp, inte som entré men som frivilligt bidrag?

Nimis är genom sin karaktär inte ett verk för evigheten men borde får stå kvar 25 – 30 år, kan man tycka.

Dessutom skulle det kännas angeläget med ett litet minnesrum eller museum om man så vill på platsen, där både historien om Nimis berättas och om konstnären som skapade verket.

Enligt Lars Vilks egen berättelse handlade det om att han simmade i havet utanför platsen där Nimis nu ligger, höll på att drunkna och beslöt sig för att ta revansch på havet, det som blev konstverket.

Senare utropades där republiken Ladonien. Jag firade en gång Ladoniens nationaldag på plats vid en uppsluppen folkfest mellan Nimis och havet. Allt kulminerade med Ladoniens nationalsång, inte sjungen, inte nationalistisk, bara plasket av en sten som kastas i havet.

Magisk Missing Alice i Krapperups slottspark

Lena Kronberg, Olga Sohlman Sommelius och Peter Bergared. Foto: Pål Sommelius

I skymningens gränsland mellan dag och natt utspelar sig Elisophie Andrées ”Missing Alice”, ett nyskrivet drama, iscensatt av Martha Vestin, inspirerat av Lewis Carolls klassiska ”Alice i underlandet” från 1865.

Underlandet finns i Krapperups slottspark. Publiken förs av guider in i den täta grönskans mångskiftande labyrinter, där allt kan hända. Martha Vestin tar oss från den ena spelplatsen till den andra.

Det är ”platsspecifik vandringsteater” som för teatertruppen och oss åskådare i en händelserik slinga från rotvältor till gläntor och slottsdammar med änder. Medan mörkret tätnar och skymningen sakta övergår i kväll förflyttar vi oss till nya spelplatser och publikläktare.

Någonstans sitter några fullegubbar och grovflörtar med de unga tjejerna. Vad är nu detta? På ön i dammen finns en lite skrämmande men också magnifik drottning.

Och så försvinner huvudpersonen, Alice, hon bara är borta och alla letar efter henne. Vad har hänt? Vart har hon tagit vägen? Kan hon ha råkat illa ut? Sökandet efter Alice är en drivkraft i handlingen.

Missing Alice har släppt taget om Alice i underlandet, som mest finns där som inspirationskälla. I sagoboken tar Alice en sked av märklig dekokt och börjar krympa. I Krapperupsskogens underland låter man i stället tiden gå baklänges eller i slowmotion.

Det här ett sagospel men också ett kusligt drama om en skolklass på utflykt, med en lärare som gör allt för att förföra sina tonårselever, och en rektor som slätar över. Metoo i skolans värld.

Uppsättningen essens, dramats kärna, handlar om ungas möten med vuxenvärlden och särskilt om unga tjejers utsatthet, inte i Carolls 1865 utan i vårt 2021. Här finns smärta och vånda, ett skri genom kvällsskogen.

Den livet igenom ogifte Caroll hade en stor samling av fotografier i olika genrer, och en stor andel av de bilder som överlevt hade unga flickor som motiv. Det har funnits obekräftade spekulationer om pedofili. Men det är inget som Elisophie Andrée anknyter till i sitt manus.

Helsingborgs stadsteaters Yvonne Ericsson har skapat skimrande vackra kläder, som bidrar till att ge föreställningen en känsla av professionalitet, liksom det fina samarbetet mellan yrkesverksamma teaterarbetare och amatörer.

Dan Bornemarks musik lägger ett ljudmässigt skimmer över Missing Alice. Musiken framspelas ibland från en scen i parken men hörs också suggestivt på trolskt avstånd.

Martha Vestins uppsättning är ett stycke magisk teater. Hon låter föreställningen smälta samman med sommarkvällen och naturen – ofta betagande vackert. Det känns som en sällsamt rik och mångfacetterad teaterupplevelse, med lång efterklang för oss som ser den.

Kanske började premiärföreställningen lite trevande, för att förtätas och beröra allt mer medan kvällen mörknar – och växa till en unik teaterupplevelse.

Fotnot: Tre i ensemblen har samma efternamn som jag själv, Pål, Olga och Vera. Det kan ha påverkat min upplevelse.

Från ”Missing Alice”.

Drama i Mölle: BADARNA, Bryggan och surfarna

Surfarna menar att bryggan hotar Möllevågen.Bild: Stefan Ed.

Moderaterna i Höganäs styr kommunen som solkungar i Versailles före den franska revolutionen. Man tycks vara van vid att få styra och ställa som man vill, i stort som i smått. Nu tänker kommunen bygga en badbrygga vid Norra Strandvägen i Mölle, nära hamnen. Men Länsstyrelsen har sagt nej med besked. Fast kommunen tänker strunta i beslutet och planerar att starta badbryggebygget om två veckor, i vecka 15.

– Jag har inte varit med om att en kommun öppet trotsar våra myndighetsbeslut. Det är helt extremt, säger länsstyrelsens enhetschef Kristian Wennberg till Helsingborgs Dagblad.

– Vi har olika uppfattningar här. Vi tycker att länsstyrelsens handläggning är märklig, säger kommunchefen Herman Crespin

Nu kräver länsstyrelsen att mark- och miljödomstolen bestämmer att beslutet att förbjuda bygget av den nya badbryggan ska gälla omedelbart. Man skickade sitt krav till domstolen under tisdagen och räknar med ett besked inom några dagar.

Höganäs kommun i sin tur kallar länsstyrelsens förbudsbeslut för ”klåfingrigt”.

Det handlar om två gruppers konkurrerande intressen. ”Badarna” står mot ”surfarna” – åtminstone formellt. Men bakom det som sägs och skrivs kan annat anas. Badarna är mest möllebor kantänka, präktigt folk med dyra villor längs havet eller på berget. Surfarna är löst folk, utifrån, med andra intressen, kanske bor de i husbilar i stället för att gynna turistnäringen. Ingen skatt betalar de heller.

Inte vet jag.

Mölle har en kosmopolitisk historia, åtminstone fram till första världskriget, när inte minst danskar och tyskar tog sig hit och förde synden till Mölle, iklädda randiga baddräkter på för tiden osedliga badplatser, där män och kvinnor plaskade tillsammans i Solviken.

Men vilka är badarna i dag? För vem bygger kommunen bryggan i hamnen, det bygge som man tycker länsstyrelsen inte ska lägga sig i? 

De som uttalat sig på kommunens vägnar ger sitt odelade stöd åt ”badarna”, medan länsstyrelsen vill att surfarnas röster ska höras och inte nog med det, surfarna tycks kommunen inte föra någon konstruktiv dialog med, och förresten står de för ett ”särintresse”, som inte är något som kommunen ska behöva bry sig om.

Fel, säger Kristian Wennberg. Surfningen är en del av riksintresset för det nationella friluftslivet. Den som påstår något annat är ”fel på det”, understryker han.

Om folk kommer från hela landet till Mölle för att surfa på den speciella Möllevågen, är det ett problem? Snarare borde det väl vara något positivt?

Varför har kommunen informerat så knackigt. På youtube ligger nu en ok film gjord av kommunen som heter ”Badbryggan i Mölle. Hur lång blir den?” I filmen anges att nästa hela bryggan går på land, att den bara blir 60cm hög och att den inte påverkar den speciella surfvågen.

Men om det nu är så enkelt, varför är frågan inte löst för länge sedan så att både badare och surfare blir nöjda? De springande punkterna är ju hur långt ut från stranden bryggan ska gå, vilket man inte gett någon konkret upplysning om – och att det inte finns några ritningar, vilket skapat osäkerhet.

Den nämnda filmen kan ses på den kommunala webbsidan för projektet, där det också finns frågor och svar från kommunalt håll, men ingen röst från surfarnas sida.

Skånes Högsta dödstal under året i Helsingborg. Ändras Äldreomsorgen? Covid kommer att bli kvar

Helsingborg: 187 personer inom vård och omsorg och 49 i övriga samhället har under det gångna året avlidit i Helsingborg, fler döda här per 100 000 invånare än någon annanstans i Skåne. Vad beror det på?

Coronapandemin har härjat Sverige och världen under ett år. Av en artikel i veckan i Helsingborgs Dagblad framgick att Helsingborg under det gånga året haft högst dödstal i Skåne, räknat i antalet döda per 100 000 döda. 

Uppgifterna bygger på statistik från Socialstyrelsen. De är uppdelade i tre kategorier, covid-döda på särskilt boende(57,6 % av alla covid-avlidna i Helsingborg eller 136), Hemtjänsten (21,6 % eller 51) och Övriga samhället (20,8 % eller 49 personer).

Helsingborg sticker ut med ett stort antal döda i förhållande till sin folkmängd. I staden har 158 per 100 000 invånare avlidit, mot 111 i Malmö, 100 i Kristianstad, 103 i Ängelholm, 74 i Lund och 70 i Höganäs.

Helsingborgarna utgör 11 procent av Skånes befolkning, men här återfinns 17 procent av de som dött i covid i länet.

Vad beror det på?

Annika Andersson är omsorgsdirektör i Helsingborg och hon har ingen särskild förklaring till att kommunen drabbats så hårt, men hon har en teori.

– Jag skulle säga att det är en följd av den höga smittspridningen generellt i Helsingborg. Våra sköra äldre drabbas hårdast av covid-19 och det är verkligen tråkigt att vi varit så hårt drabbade, säger hon.

Anderssons förklaring är att ”hög smittspridning i samhället” är främsta orsaken. Men sättet att hänvisa till just det innebär också en uppgivenhet då det gäller att se på tillkortakommande i den egna organisationen och vad som kan göras. Det är som att slå ut med händerna.

79 procent av de som dött av pandemin i Helsingborg bodde på särskilt boende eller hade hemtjänst. Rikssnittet är 72 procent.

Det betyder att de flesta som avlidit har varit äldre, men Helsingborgs kommuns åldersstruktur har inte påtagligt fler äldre än andra kommuner. Faktum är att Helsingborg kommer på elfte plats när det gäller låg medelålder bland Skånes 33 kommuner.

De faktorer som man ingenting kan göra åt kan inte ändras. Men äldreomsorgen måste ju ändras, i Helsingborg och på de flesta andra platser i Sverige. Det finns mängder av frågor att ställa och grunna på. Frågor som kanske inte heller har enkla givna svar men som kan leda till handling.

Vad betyder skillnaderna mellan kommunala och företagsstyrda och vinstdrivande ”privata” boenden? Är det inte så att många privatstyrda boenden leder till att marknadstänkandet med fokus på bantad och lågavlönad personal och låga kostnader riskerar att prägla också de kommunala drivna boendena?

Vad betyder tillgången till läkare för de äldre, tillgången på bättre utbildad personal med bättre arbetsvillkor – också bland alla som arbetar för hemtjänst? Borde inte ett land som Sverige ”ha råd” att ta hand om de äldre oändligt mycket bättre än vad som framkommit under coronapandemin??

På Helsingborgs stad arbetar man löpande med att ta fram fakta och försöka förstå vad det är som har hänt och vad som händer, skriver HD vidare. Peter Karlin är samhällsanalytiker och arbetar bland annat med befolkningsframskrivningar.

– Vi vet ju inte riktigt var vi är på väg. Är det här slutet på pandemin eller kommer vi att tvingas leva med det här under en längre tid? Det är viktigt att förstå hur det här påverkar befolkningen. Är det här sådant som kommer att behöva skrivas in i befolkningsprognoserna?

Vad jag kan se kommer vi att få leva med covid-19 under mycket lång tid framöver. Eftersom globalt sett miljarder människor inte får vaccin och vård är risken överhängande med muterade virus och återkommande pandemier som kanske måste hanteras med nya vacciner.

Förhoppningsvis blir sommaren 2021 ändå en tid för återhämtning. Men vad händer sedan? Och vad händer om alla skulle resonera som Annika Andersson , att det här kan vi inte göra något åt, annat än vänta och hoppas.

Jag menar att hon och många, många andra måste tänka i termer av worst case-scenarier och analysera vad vi kan göra om det och det händer. Annars finns risken att vi om något år är tillbaka på ruta ett, med de ”sköra äldre” i fokus återigen men kanhända under mycket värre muterade förutsättningar.

Som det ser ut nu fortsätter dock smittspridningen i Skåne att minska, vecka för vecka. Särskilt glädjande är att det inom vård och omsorg i staden den 18 mars bara finns 2 smittade, mot 164 den 30 december.

Sven Klangs kvintett om musiken och om livet

Sven Klangs kvintett, fr v: Lasse (Christer Boustedt), Kennet (Henric Holmberg), Gunnel (Eva Remaeus), Sven (Anders Granström) och Rolf (Jan Lindell). Foto: SF.

”En pärla till klassiker” hette det i ett inlägg i Kulturradion häromdagen om Stellan Olssons film ”Sven Klangs kvintett”, som visats i SVT och kan ses på SVT/Play till och med söndag kväll.

”Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble”, hette det i Kulturradion, där man också noterade att …

”Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och i Milos Formans tjeckiska filmer.

Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen.”

Jag passade på att se om Sven Klangs kvintett häromkvällen för fjärde eller femte gången, tror jag, och kan bara hålla med. Filmen och dess personer känns lika levande och berörande i dag 2021, som när filmen hade premiär 1976.

Den skildrar en dansorkester i en nordvästskånsk småstad 1958 och är inspelad i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs. Filmen bygger på en teaterföreställning av Ninne Olsson och Henric Holmberg, uppförd av Musikteatergruppen Oktober.

Filmens orkester styrs med auktoritärt egensinne av den självsvåldige Sven Klang, spelad av Anders Granström. Han är gift men trasslar med Eva Remaeus sångerska. I orkestern spelar Henric Holmberg trumslagare med Jan Lindell vid pianot. Deras musik är traditionell men lockar många dansglada, i scener från bland annat Tivolihuset i Höganäs och Folkets hus i Helsingborg. Michael Segerström medverkar i en biroll.

När saxofonisten Lasse (Christer Boustedt), gör lumpen i trakten börjar han också spela i orkestern och tar med sig moderna jazztoner, inspirerade av Charlie Parker. Han utmanar också den dominante och konservative Sven Klang, som vill ha musiken på sitt sätt och tar hand om det mesta av intäkterna själv.

Filmen fångar suveränt tidsandan på 50-talet. Den är också en skildring av musikens och konstens förlösande kraft.

Fotnot: Sven Klangs kvintett kan ses på SVT/Play till och med söndag 31/1 kl 24.00:

https://www.svtplay.se/video/29514508/sven-klangs-kvintett