Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

STAFFANSTORPs odemokratiska SLöJFÖRBUD

Demonstration mot slöjförbud. Staten ska tjäna folket och försvara dess rättigheter – inte tjäna på folket och riva av det dess rättigheter, skriver Jakob Norrhall, Liberala ungdomsförbundet.Bild: Leif R Jansson / TT

Moderaterna och Sverigedemokraterna i Staffanstorp röstade den 29 maj  för slöjförbud för barn i förskolan upp till årskurs sex. Syftet var, hette det, ”att motverka hedersförtryck”.

Jakob Norrhall från Liberala ungdomsförbundet granskar på opinionssidan i HD/Sydsvenskan välargumenterat vad slöjförbudet i Staffanstorp innebär.

Staffanstorps moderate kommunstyrelseordförande Christian Sonesson förklarade nyligen i en SVT-intervju att han inte känner om, det överhuvud finns några barn med slöja i Staffanstorps grundskolor.

Jakob Norrhall är tydlig. Staten ska inte moralisera eller diktera hur människor klär sig:

”På samma sätt som förtryckarstaten Iran tvingar kvinnor att bära slöja vill Moderaterna och Sverigedemokraterna bestämma vad muslimska kvinnor i Sverige får och inte får ha på sig. Det är ovärdigt en liberal demokrati.”

Till det kommer att ett ”slöjförbud försvårar livet för tusentals muslimska flickor i hedersförtryckande hem. Förslaget är populistiskt och slår hårdare mot de hedersförtryckta än hedersförtryckarna. Det kan bli så att de slöjbärande flickornas föräldrar tvingar dem att stanna hemma från skolan.”

Förbudet är också ett hot mot den svenska demokratin där religionsfriheten är reglerad i regeringsformen som en del av grundlagen. Förslaget strider, menar Skolverket, både mot regeringsformen och Europakonventionen.

Varför lade då Staffanstorpsmoderaterna fram förslaget. Jo, skriver Jakbob Norrhall, för att skapa ”rädsla för en utsatt grupp i samhället. Taktiken är inte ny …”.

Sonesson och hans kumpaner definierar ett ”vi” mot ett föraktfullt ”dom”, som omfattar inte bara de muslimska tjejer som bär slöja utan alla muslimer i Sverige. ”Dom” är annorlunda, dom är sämre än ”vi”. ”Dom har inte här att göra”.

Den nationalistiska retoriken är inte bara oanständig utan kuslig. Historien är full av fasansfulla exempel på vart den kan leda.

Donald Trump inte välkommen i London

Demonstranter utanför Buckingham Palace under Donald Trumps statsbesök. Foto: Alkis Konstantinidis/Reuters.

Donald Trump har landat i London. Det är statsbesök och det officiella England tar emot presidenten efter protokollet. Under tisdagen väntas en kvarts miljon britter demonstrera mot besöket.

Trump struntar i vanlig ordning till all anständighet. Bland det första han gjorde var att rasistiskt angripa Londons populäre muslimske borgmästare Sadiq Khan med nedlåtande kommentarer:

”Sadiq Khan har på alla vis gjort ett förfärligt dåligt jobb som borgmästare i London”, dundrade Trump och fortsatte ”han är en stenkall förlorare och borde fokusera på brottsligheten i London, inte på mig”.

Khan, Londons muslimske borgmästare, har kritiserat Trump, skriver New York Times, för hans försök att stänga ute besökare från arabiska länder, och för att hans språk ”påminner om det som användes av 1900-talets fascistiska ledare”.

Foto:
CreditCreditTolga Akmen/Agence France-Presse.

Dessutom hyllade Trump två av de nationalistiska figurerna i Brexitspektaklet, som sina ”vänner”. Den ene var den populistiske Boris Johnson, som nu vill ta över som konservativ partiledare och premiärminister efter avgående Theresa May. Den andre, Nigel Farage, var tidigare ledare för högerextrema UKIP-partiet och vann i EU-valet framgångar med sin pro-Brexit politik.

Donald Trump tittar på en hedersvakt utanför Buckingham Palace. Foto: Toby Melville/Reuters

I London väntas en kvarts miljon människor demonstrera på tisdagen mot den amerikanske presidenten. Trump twittrade i förväg om hur Fake News skulle hitta på demonstrationer mot honom:

“Haven’t seen any protests yet, but I’m sure the Fake News will be working hard to find them. Great love all around. Also, big Trade Deal is possible once UK gets rid of the shackles.”

The Guardian, som i Trumps värld representerar dessa Fake News rapporterade tidigt:

Stora grupper av demonstranter protesterade mot Trumps besök och blåste i visslor och horn nära det kungliga palatset. Man skanderade också Donald Trump är inte välkommen här.

Tidningen intervjuade Weyman Bennett från Stand up To Racism. Han sa att besöket var en förolämpning mot människors grundläggande anständiga värderingar och att det aldrig borde ha genomförts.

Vitmakt-finansminsiter i Estlands nya regering

Estlands nytillträdde finansminister Martin Helme, från högerpopulistiska partiet Ekre, gör en gest som förknippas med vit makt-rörelser. Foto: Ints Kalnins/Reuters

Det högerpopulistiska partiet Ekre tar nu plats i Estlands nya regering med fem ministerposter. En av dem, Martin Helle (bilden), landets nya finansminister gjorde i samband med installationen i måndags flinande en ”vit-makt-hälsning”, skriver Dagens Nyheter.

Sammas gest med tummen och pekfingret formade som en ring och övriga fingrar spretande har de senaste åren återkommande använts av högerextremister och vita rasister världen över. Ett aktuellt exempel är  Brenton Tarrant, den misstänkte terroristen som mördade 50 människor i nyzeeländska Christchurch, som använde just denna gest när han fördes in i en rättssal efter dådet.

I valet den 3 mars nådde Ekre 17,8 procent av rösterna och blev landets tredje största parti. Ekre befinner sig nu i regeringen tillsammans med Centerpartiet och Fäderneslandet, ett moderat nationalistparti.

Partiet är EU-skeptiskt, invandringskritiskt och vill riva upp en reform som har infört partnerskap för homosexuella i Estland. Det har också ett bagage av rasism och antisemitism. Blivande finansministern Martin Helme har sagt att ”Estland ska vara ett vitt land” och nyvalda parlamentsledamoten Ruuben Kaalep har haft flitiga kontakter med vit makt-rörelser i andra länder.

Partiledaren för Ekre, Mart Helme – far till Martin Helme – har ofta sagt att han ser regeringarna i Ungern och Polen som förebilder.Hans son krävde nyligen att ”tendentiösa” journalister inom public service-bolaget ERR skulle sparkas. Far och son Helme har återkommande pekat ut journalister som ställer kritiska frågor till högerpolitiker som kommunister.

Demokratin i Estland är uppenbart illa ute. Med Ekre-ministrar som de nämnda på inflytelserika positioner kan vad som helst inträffa.

Det kan också påverka Sverige på obehagliga och oförutsedda vis. Efter Estlands självständighet finns speciella band mellan Sverige och Estland, inte minst genom de många personer med estländsk bakgrund som lever här. Det gäller i hög grad också ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

”Vi”, Pursvenskarna, mot ”dom”, flyktingarna

Ulf Kristersson, ställer ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna). Foto: Aftonbladet.

– Det är inte så att Sverige kommer att anpassa sig till er. Ni behöver anpassa er till Sverige.

Moderatledaren Ulf Kristersson angriper de svenska invandrarna och har tillsatt en ”integrationskommission”, som han själv ska leda tillsammans med Mauricio Rojas, kontroversiell flykting och invandrare från Chile.

Kristersson hotade invandrarna/flyktingarna på partiets Sverigemöte för kort tid sedan. De ska anpassa sig till Sverige, annars råkar de illa ut, dundrade han.

Han hävdar också att idén om att integration handlar om en process från två håll, där invandrare och infödda ska integreras i ett nytt multikulturellt samhälle, är förrädisk och felaktig. Det är invandrarna som måste anpassa sig till det svenska samhället och inget annat, anser han, skriver Svenska Dagbladet.

Ett multikulturellt samhälle är av ondo i Kristerssons trångsynta värd. In med köttbullarna, ut med curryn, kebaben och hummusen. Inför pizzaförbud. Kåldolmar är misstänkt turkiska. Bara svensk mat. Bara svenska filmer på biograferna.

Kristersson tycks längta efter ett statiskt oföränderligt Sverige, där en mångfald av idéer, människor och kulturer är av ondo.

Samtidigt framhåller moderatledaren att det inte handlar om assimilering. Han är ”generös” och vill ”verkligen att människor som kommer till vårt land behåller sitt ursprungsspråk”.

Hur skulle någon rimligt vettig person kunna hävda motsatsen. Skulle svenskamerikanerna för hundra år sedan förbjudits att tala svenska.

Det Kristersson gör är förstås att ställa ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett obehagligt inkräktande och hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna).

Vi har sett förfärande exempel på vart den sortens unket vi-dom-tänkande kan leda. I dessa dagar praktiseras den sortens modeller i länder som Polen och Ungern, också Danmark har fått en släng av dem.

På Aftonbladet Kultur skriver Enna Gerin om hur Kristoffersson skyller alla problem på den individuella invandraren/flyktingen:

”Arbetslöshet, trångboddhet och låga utbildningsnivåer blir passande nog kulturella problem där allt ansvar läggs på individen. Det är inte den politiskt skapade bostadsbristen, arbetslösheten och skolsegregationen som står i vägen för integrationen. I stället är det brist på strävsamhet och dålig karaktär hos invandrarna själva som ställer till det.”

Hon för sitt resonemang vidare:

”Det är politikernas privatiserade och djupt segregerade skola som bäddar för integrationsproblem och dåliga betyg. Det är välfärdens nedmontering, privatisering och försvagning som sätter käppar i hjulen för en lyckad integration. Vi började bädda för problemen när vi övergav välfärdsstatens fundament: full sysselsättning, bra utbildning och bostäder till alla.”

Över tusen hatgrupper i USA

Antalet hatgrupper i USA, däribland Ku Klux Klan, ökade 2018 för fjärde året i rad, enligt the Southern Poverty Law Center, SPLC, i delstaten Alabamas huvudstad Montgomery.

Hatgrupperna präglas av giftiga kombinationer av rasism, främlingsfientlighet, motstånd mot invandring och flyktingar och flitigt bruk av teknologier som hjälper dessa grupper att sprida hat online på nätet.

Det innebär, skriver New York Times, att antalet grupper från 2014 till 2018 ökat med 30 procent från 2014. SPLC:s lista på hatgrupper rymmer nu 1020 grupper. Det har medfört att antalet hatbrott rapporterade till FBI också ökat med 30 procent och att enbart under 2018 över femtio personer mördats i USA i högerextremt våld.

Antalet mördade av högerextremistiskt våld utgör den högsta siffran sedan 1995, året med Oklahoma City bomberna. Antalet mord av jihadistgrupper i USA 2018 var noll förra året.

Heidi Beirich, chef för forskningsavdelningen på SPLC, säger att ökningen av antalet hatgrupper inleddes tidigt 2016 samtidigt som Donald Trumps presidentkampanj, vilken som bekant genomsyrades av grov främlingsfientlighet.

– Trump fick medlemmar i de vita hatgrupperna att gå ut i offentligheten och in i politiken, säger Heidi Beirich. Det vi nu ser hänger samman med Trumps politik, men den är inte den enda orsaken. Ännu viktigare är möjligheten att sprida hatangrepp på nätet.

Bland hatgrupperna finns nynazister, Ku Klux Klan, vita nationalister och ny-konfederationister (som vill återupprätta Sydstaterna).

Det finns en motrörelse mot Ku Klux Klan och de vita rasistiska hatgrupperna – radikala nationalistiska svarta grupper, som ofta är anti-vita, antisemitiska, anti-gay eller anti-hbtq. Också dessa grupper har ökat i antal, från 233 (2017) till 264 året efter. Deras inflytande i det politiska livet är dock närmast obefintligt, enligt SLPC.

Ett namn från dessa grupper sticker ut, Nation of Islams Louis Farrakhan, som SPLC menar i sin retorik påminner om Ku Klux Klan, fast omvänt, med tal om att president Trump förbereder ett folkmord på USA:s afroamerikaner.

Fotnot: På bilden här under demonstrerar vita rasister i Washington. Ledaren Jason Kessler syns i kostym i mitten av bilden bakom den amerikanska flaggan. Kessler är nynazist och engagerad i den högerextrema alt-right-rörelsen, som i sin tur har starka trådar långt in i det republikanska partiet.

Bilden är tagen i Washington sommaren 2018 unter en demonstration ”Unite the Right 2” i Lafayetteparken framför Vita Huset. Förre KKK-ledaren eller Grand Wizard David Duke, deltog. Han gav inför presidentvalet 2016 Donald Trump sitt stöd, vilket Trump accepterade.

White nationalists, led by Jason Kessler, center, wearing a suit and carrying a flag, marched in the “Unite the Right 2” rally in Washington.CreditCraig Hudson/Charleston Gazette-Mail, via Associated Press.

DR slaktas: Mindre utländsk film, ”Kristna värderingar”, Dansk kultur och musik

Danmarks radio (DR) Foto: Tor Johnsson

DR, som står för både Danmarks radio och för dansk TV anpassas nu efter Dansk Folkepartis nationalistiska krav. Kunde samma sak hänt i Sverige om kakelmannen blivit statsminister?

En femtedel av DR:s budget och 382 jobb försvinner nu från DR efter den borgerliga regeringens uppgörelse med högerpopulistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

2020 går DR från sex till tre marksända TV-kanaler och från åtta till fem radiokanaler.

Samtidigt omformuleras DRs uppdrag. Nu ska danska public service sprida dansk kultur och kristna traditioner. Det är ett förödande slag mot demokratin i vårt grannland.

DR får inte längre publicera fördjupande längre artiklar på sina sajter. Krav ställs på radion att ha en högre andel dansk musik i programutbudet. ”Utländskt drama” (som väl också omfattar film) ska skäras ner, liksom sport och underhållning.

I en gedigen och fyllig artikel i tidningen Journalisten redogör Hanna Lundquist för det som hänt. Särskilt obehaglig är den roll som de danska dagstidningarna spelat. Både enskilt och via branschorganisationen Danske Medier har de lobbat för att krympa public services digitala nyhetsförmedling.

 ”En krigisk retorik”, säger DRs generaldirektör Maria Rørbye Rønn till Journalisten om den danska debatten. Enligt henne var Danske Medier först med att föreslå en 25-procentig nedskärning, en siffra som Dansk Folkeparti sedan drev i förhandlingarna med regeringen.

Något liknande har också skett i Sverige, där tidningsutgivare i missriktat egenintresse hävdat att SR och SVT haft konkurrensfördelar mot dagstidningarna, utsatta för tidningskrisens hårda press.

Ur ett demokratiskt perspektiv gäller det rakt motsatta, menar jag. Med dagstidningarnas krympande redaktioner och deras bakom betalväggar inlåsta material är det än viktigare att public service svarar för en öppet tillgänglig nyhetsrapportering.

Slakten av DR är djupt obehaglig. I sammanhanget är det dessbättre längre än fyra kilometer över till det Danmark där naken högerpopulism får ett så stort genomslag – skriver jag.

Men så är det ju inte. Om kakelmannen, ja moderaternas Ulf Kristersson alltså, denne figur, fått bilda regering tillsammans med KD och med stöd av Sverigedemokraterna kunde vi hamnat i en dansk situation fortare än vad någon kunnat föreställa sig.

Flyktingkaravanen ”vid en korsväg i Mexiko”

Children at the border, from Jonathan Blitzer’s dispatch “The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico.”Photographs by Adriana Zehbrauskas for The New Yorker

Tidskriften The New Yorker presenterar inför årsskiftet det gångna årets bästa bilder i den egna tidskriften. En av de framlyfta bilderna är tagen av Adriana Zehbrauskas, som tillsammans med journalisten Jonathan Blitzer i oktober sändes till Mexiko. De skildrade i reportaget The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico…”den ”karavan” av flyktingar som sökte sig norrut mot den amerikanska gränsen.

Mauricio Ramos waits beside the road outside Pijijiapan on Friday with his mother-in-law and his wife, who is holding their baby.

Där möttes de senare av tiotusentals amerikanska soldater, utsända av president Donald Trump. Deras uppdrag var att till varje pris se till att inga flyktingar tog sig över gränsen. Också dödligt våld hade på förhand godkänts.

Jag tror inte att några flyktingar dödades. Däremot besköts också kvinnor och barn med en särskild tårgas, förbjuden i en FN-konvention, undertecknad av USA. USA:s hade förpliktigat sig till att inte använda den farliga gasen i krig utomlands, hette det i en deklaration från Vita huset. Däremot stod det militären fritt att använda den i USA.

När flyktingar och inte minst flyktingbarn behandlas så kusligt är det en indikation på att dagens USA, under Trumps knappa två år vid makten, förvandlats till en skurkstat, som inte respekterar mänskliga rättigheter och där främlingsfientlig rasism blivit statlig politik.

Adriana Zehbrauskas  bild visar barn hopklämda på   ett primitivt lastbilsflak. Jag försöker föreställa mig vad de kan ha känt och tänkt. Bilden är tagen i den sydmexikanska staden Arriaga, som när flyktingarna i ”karavanen” kom dit på en dag förvandlades till ett stort och primitivt flyktingläger.

Jonathan Blitzer och Adriana Zehbrauskas färdades med flyktingarna norrut genom Mexiko. De talar med organisationen Pueblo Sin Fronteras som hjälper ”karavanens” flyktingar. I reportaget fångas flyktingarnas vånda, fortsätta eller vända om, vilken väg, är det värt alla risker de tar, klarar barnen påfrestningarna …?

En latinamerikansk flyktingfamilj blir beskjuten med tårgas av amerikanska gränssoldater vid gränsen till Mexiko. Foto: Al Jazeera.