Kategoriarkiv: Dagstidningar

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.

Världen betraktad av medelålders vita män

Bilden från chefsblogg.se.

Två tredjedelar av alla personer i svensk nyhetsrapportering är män. Könsgapet ökar med stigande ålder: i åldersgruppen 65-80 år är bara var fjärde person i nyheterna kvinna, och i åldersgruppen 50-64 år är 28 procent kvinnor. Sex av tio experter i nyheterna är män.

Ett sekel har gått sedan tvåkammarriksdagen införde kvinnlig rösträtt. Ändå återstår en lång väg till ett Sverige där män och kvinnor har lika möjligheter. En grundorsak till detta är de svenska medierna.

Gunilla Jarlbro, medieprofessor vid Lunds universitet, intervjuas av tidningen Journalisten, med anledning av att rapporten Rättvisaren, som bygger på en undersökning av Kantar Sifo och som sammanställts av Mediekompaniet. Undersökningen bygger på 3 000 nyheter på svenska mediers sajter, vid 11 olika datum i år.

Kvinnor är rejält underrepresenterade i medierna.

– Det är ett demokratiproblem. Medierna är en del i det offentliga samtalet. Då är det viktigt att alla medborgartyper: kvinnor, män, gamla, unga, kommer till tals. Det är viktigt för demokratin, säger Gunilla Jarlbro.

Makten och medierna är till synes ointagliga manliga fästen. Många tidningar låter på kvinnodagen den 8 mars kvinnor dominera nyhetsflödet. Men det räcker ju inte långt.

– Hur världen ska tolkas och vad som är viktigt ses i hög grad genom de medelålders vita männens glasögon. Jag är inte konspiratorisk och tror att det sitter ondsinta jävlar på redaktionerna, det här är ren slentrian. Det går till exempel alltid att hitta en kvinnlig expert om man tänker efter lite.

Gunilla Jarlbro konstaterar att Rättvisarens resultat ligger i linje med vad liknande undersökningar visat de senaste åren. Det händer inte mycket när det gäller representativ jämlikhet i svenska medier.

– Det räcker inte att räkna – om man inte gör något av resultatet. Om man mäter, tar lite tid att diskutera. Hur blev det här, hur kan vi ändra det här? Att räkna är inte allt, man måste också titta kvalitativt på sin journalistik. Vilka bilder av kvinnliga och manliga politiker väljer man, till exempel?

Det finns mediechefer som menar att medierna återger världen som den är, med mest män på maktpositioner. Men argumentet håller inte. Medierna definierar och synliggör makten. Makten är beroende av medierna i sin maktutövning. Därför är det hög tid att medierna inte bara räknar typ 28 kvinnor mot 72 män i dagens nyhetsflöde. Förändring är möjlig – och skulle vara ett viktigt bidrag till ett rättvisare samhälle.

Nya Metro satsar på rännstensjournalistik

Metros ägare Christen Ager-Hanssen köpte Metro för en krona och vill nu finansiera den kommande webbsidan Metro genom att sälja debattutrymme och genom att avskeda alla journalister.

Christen Ager-Hanssen köpte 2017 det ekonomiskt krisande Metro för en krona. Nu har han avskedat alla journalister på företaget, som ska finansieras av betalda debattartiklar.

Gratistidningen grundades 1995 av Jan Stenbeck i Sverige. Konceptet var framgångsrikt. Läsare plockade tidningen i särskilda ställ utan att betala eller tog emot ett ex av tidningens utdelare. Utgivningen finansierades av annonsintäkterna.

Förlorare var dagstidningarna, inte minst i de större städerna, där periodvis nästan alla i t-banan eller på pendeltåg i Stockholm och pågatåg i Skåne läste Metro.

Metro expanderade snabbt, fick global spridning och var med en upplaga på tjugo miljoner en period världens största tryckta dagstidning.

Kvaliteten på Metros journalistik skiftade. Men många som aldrig läste DN eller Svenskan följde nyheterna via Metro.

I dag läser de pendlande svenskarna inte längre Metro utan får sina nyheter via mobil. Metro har i dagarna avskedat samtliga företagets journalister och även annonsförsäljarna. Den nya affärsidén är, säger ägaren Christen Ager-Hanssen till Dagens Media, att ta betalt för debattartiklar. Han retar sig på fack och kollektivavtal. Han vill plocka in ”det som sker i sociala medier i ett större rum”. 

– Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. 

Med lite god vilja kan man hävda att ur-Metro fyllde en demokratisk funktion. Dagens Metro förefaller slå upp dörrarna på vid gavel för det motsatta, för rasism och rännstensjournalistik, när de som kan betala dyrt ska få komma till tals sig i tidningen. Jag tvivlar på att så värt många svenskar kommer att gitta titta på Metros sajt med de antidemokratiska ambitionerna.

Materialet på Metros webbsida (någon tryckt papperstidningen är det förstås inte tal om) kommer till slut ändå att skrivas av journalister, men bara av sådana som inte är anställda av Metro:

– Vi har anställda journalister i andra Custos-bolag, där har vi inte fack och kollektivavtal och sådant skräp, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media.

Bonniers respektlöst mot frilansarnas upphovsrätt

Bonnier har sitt högkvarter i Marieberg där Expressen, Dagens Industri och Dagens Nyheter sitter. Foto: Henrik Montgomery/TT.

När Bonniers eller snarare Bonnier News köpte konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar varnade många för att företagets dominans på den svenska mediemarknaden skulle få negativa följder. I dagarna kritiseras Bonniers för att ha tvingat fram ”oskäliga, respektlösa avtal” med ”de frilansar som producerar en stor del av innehållet i Bonniers tidningar och tidskrifter”.

I ett debattinlägg på Medievärlden är fyra företrädare för mediebranschens frilansare – med all rätt – upprörda:

”Avtalet är oskäligt och gör det i omöjligt för frilansen att försörja sig som självständig företagare inom mediebranschen. Avtalet innebär att frilansen ska överlåta den ekonomiska upphovsrätten till Bonnier News för all framtid.”

Samma text eller bild kan Bonniers – enligt avtalet – använda godtyckligt och gratis i något av sina många medier eller använda gratis i egenreklam. Man kan också vidaresälja till andra aktörer (mot tio procent i ersättning till fotografen/skribenten).

Frilansen får däremot själv inte använda materialet ens på egen webbplats, än mindre sälja till någon annan. Upphovsrätten är förverkad.

Den som inte skriver under avtalet med Bonnier News hotas med att inte få fler uppdrag.

De fyra debattörerna avråder frilansarna från att skriva på avtalet, inte minst därför att det gör det omöjligt för frilansen att försörja sig på sin verksamhet. Redan innan hör de som grupp till mediehusens sämst betalda och mest marginaliserade medarbetare.

Frilansarna har därtill en viktig demokratisk funktion. Deras material kan föra in nya perspektiv, som är viktiga för mångfalden i mediernas rapportering.

På kultursidorna har frilansarna av tradition stått för mycket av det viktigaste materialet. Det går inte att överskatta frilansarnas roll i vad som lite högtidligt kan kallas ”det demokratiska samtalet” och i bevakningen av olika kulturella former, böcker, konst, film, teater och mer ändå.

Bonniers nedlåtande behandling av frilansarna är därför inte bara bekymmersam utan obehaglig i många avseenden. 

I ledningen för Bonnier News finns en bedrövlig brist på publicister, det som under lång tid tidigare var speciellt med Bonniers. Företaget nu har stor dominans på den svenska mediemarknaden och kontrollerar 40 procent av dagstidningarnas omsättning i Sverige. Också därför borde Bonniers lägga sig vinn om publicistisk mångfald och kvalitet liksom att stå upp för de journalister och fotografer, inkluderande frilansarna, som är själva grunden för dess verksamhet. Tidningsföretag är både bokstäver och siffror, utan bokstäver inga siffror.

Fotnot 1: Bonniers köp av konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar var ett ”fyndköp”. Priset uppges ha varit 50 miljoner, varav 30 miljoner avsåg företagets aktieinnehav i TT och 20 miljoner för tryckerifastigheterna. Tidningsverksamheten värderades till noll kronor.

Fotnot 2: De fyra debattörerna företräder mediebranschens frilansare och är Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund, Paul Vestergren, Bildleverantörernas Förening, Tyra von Zweigbergk, Svenska Tecknare och Ulrika Hyllert, Svenska Journalistförbundet.

Svenska Läkare mot Kärnvapen refuserade av HD/Sydsvenskan

Per T Ohlsson skrev 17/7 kritiskt om FN:s förbud mot kärnvapen på ett uppslag i HD/Sydsvenskan. Tidningen refuserade ett genmäle från Svenska Läkare mot Kärnvapen, en av medlemsorganisationerna i ICAN, som 2017 fick FN:s fredspris för arbetet med FN.konventionen.


En ratificering av FN-konventionen för ett förbud mot kärnvapen (TPNW) skulle bli förödande för Sveriges Natosamarbete, skrev Per T Ohlsson i sin krönika i HD/Sydsvenskan (17/2). Svenska Läkare mot kärnvapen, också en del av ICAN, som 2017 fick Nobels fredspris för FN-förbudet mot kärnvapen, menar att Ohlsson ”sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”. Men HD/Sydvenskan refuserade deras genmäle mot Ohlsson.

Skriva på FN-konventionen eller inte – är en ödesfråga för Sverige. Nio svenskar av tio var i en opinionsundersökning för en ratificering. Ändå är debatten om detta i det närmaste obefintlig.

Svenska Läkare mot Kärnvapen var inom ramen för ICAN engagerade i arbetet med att ta fram TPNW och därmed en av de mest kunniga i frågan, om än självklart en part.

Ändå refuserade HD/Sydsvenskan pinsamt nog det genmäle mot Per T Ohlsson som Läkare mot Kärnvapen skrivit och skickat till tidningen, med rubrikförslaget ”Kritiker sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”.

Nu sprids artikeln i stället på Facebook, där det i ingressen heter:

”Vi skrev ett debattinlägg som Sydsvenskan beklagligt nog inte ville ta in. Det är ytterst bedrövligt att Ohlssons felaktigheter inte bemöts och vi ställer oss väldigt kritiska till detta. Hjälp oss sprida vår kritik mot att felaktigheter sprids om FN:s kärnvapenkonvention!”

I den refuserade artikeln (som du hittar här) heter det bland annat:

”Per T Ohlsson oroas över att ett svenskt tillträde till TPNW skulle uppfattas som en kritik av Natos säkerhetspolitik, där kärnvapen har en central roll. Läsare kan få intryck av att Sverige inte tidigare har kritiserat kärnvapen som grund för internationell säkerhetspolitik. Så är inte fallet.”

På ett FN-möte 2010 med många Natostater i rummet sa representanter för den dåvarande svenska alliansregeringen:

”Kärnvapen är vapen som tillhör det förflutna. Visionen om en värld utan kärnvapen är idag starkare än någonsin sedan dessa skräckvapen uppfanns. Vi måste enas i ytterligare steg mot en värld utan kärnvapen”.

Under ett annat FN-möte 2013 om NPT, icke-spridningsavtalet, också detta under alliansregeringen, hänvisade Sverige till det svenska atomvapenprogrammet:

”Det är ingen hemlighet att Sverige aktivt övervägde huruvida kärnvapen skulle stärka vår nationella säkerhet. Vår tydliga slutsats var att så inte skulle bli fallet. Sedan dess har Sverige varit i fronten för ansträngningar för att bygga säkerhet utan kärnvapen.”

Det finns en lång svensk historia där Sverige tagit avstånd från en säkerhetspolitik byggd på massförstörelsevapen. ”Med den förvärrade riskbilden kring kärnvapen blir behovet av detta än större”, heter det vidare i den refuserade artikeln.

”Vi vet i dag att världen flera gånger under det kalla kriget var nära en total katastrof. Nu ökar riskerna igen, bland annat på grund av ny teknologi och mycket oroväckande spänningar mellan framförallt Ryssland och USA. … Vi kan inte förlita oss på turen när hela vår civilisation står på spel.”

Fotnot 1: ICAN står för ”International Campaign to Abolish Nuclear Weapons”.

Fotnot 2: Svenska Läkare mot Kärnvapens initiala analys av enmansutredaren Lars-Erik Lundins utredning kan du läsa här. Senare i vår presenterar organisationen sitt remissvar.

Bonnier köper Mittmedia Vad händer med Demokrati och mångfald?

Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, som nu övertas av Bonniers vid köpet av Mittmedia.

Tidningskoncernen Mittmedia har länge varit i kris och utlagd till försäljning. På fredagen blev det klarat att Bonniers köper Mittmedia, med 28 dagstidningar, sajter och digitala plattformar. Koncernen omsatte 2018 ca 1900 Mkr och har ca 1100 anställda.

Fortsätt läsa Bonnier köper Mittmedia Vad händer med Demokrati och mångfald?

DR slaktas: Mindre utländsk film, ”Kristna värderingar”, Dansk kultur och musik

Danmarks radio (DR) Foto: Tor Johnsson

DR, som står för både Danmarks radio och för dansk TV anpassas nu efter Dansk Folkepartis nationalistiska krav. Kunde samma sak hänt i Sverige om kakelmannen blivit statsminister?

En femtedel av DR:s budget och 382 jobb försvinner nu från DR efter den borgerliga regeringens uppgörelse med högerpopulistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

2020 går DR från sex till tre marksända TV-kanaler och från åtta till fem radiokanaler.

Samtidigt omformuleras DRs uppdrag. Nu ska danska public service sprida dansk kultur och kristna traditioner. Det är ett förödande slag mot demokratin i vårt grannland.

DR får inte längre publicera fördjupande längre artiklar på sina sajter. Krav ställs på radion att ha en högre andel dansk musik i programutbudet. ”Utländskt drama” (som väl också omfattar film) ska skäras ner, liksom sport och underhållning.

I en gedigen och fyllig artikel i tidningen Journalisten redogör Hanna Lundquist för det som hänt. Särskilt obehaglig är den roll som de danska dagstidningarna spelat. Både enskilt och via branschorganisationen Danske Medier har de lobbat för att krympa public services digitala nyhetsförmedling.

 ”En krigisk retorik”, säger DRs generaldirektör Maria Rørbye Rønn till Journalisten om den danska debatten. Enligt henne var Danske Medier först med att föreslå en 25-procentig nedskärning, en siffra som Dansk Folkeparti sedan drev i förhandlingarna med regeringen.

Något liknande har också skett i Sverige, där tidningsutgivare i missriktat egenintresse hävdat att SR och SVT haft konkurrensfördelar mot dagstidningarna, utsatta för tidningskrisens hårda press.

Ur ett demokratiskt perspektiv gäller det rakt motsatta, menar jag. Med dagstidningarnas krympande redaktioner och deras bakom betalväggar inlåsta material är det än viktigare att public service svarar för en öppet tillgänglig nyhetsrapportering.

Slakten av DR är djupt obehaglig. I sammanhanget är det dessbättre längre än fyra kilometer över till det Danmark där naken högerpopulism får ett så stort genomslag – skriver jag.

Men så är det ju inte. Om kakelmannen, ja moderaternas Ulf Kristersson alltså, denne figur, fått bilda regering tillsammans med KD och med stöd av Sverigedemokraterna kunde vi hamnat i en dansk situation fortare än vad någon kunnat föreställa sig.

Tre miljardkoncerner äger 70 procent av lokaltidningarna

Ägandeförhållandena i den svenska dagstidningsbranschen har förändrats dramatiskt på några år. Tre mediekoncerner, styrda av moderater och liberaler dominerar. 36 svenska kommuner ligger i total medieskugga. Fortsätt läsa Tre miljardkoncerner äger 70 procent av lokaltidningarna