Kategoriarkiv: Fattigdom

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

”Barnbidrag” i USA – i den största BEKÄMPNINGEN av fattigdom på decennier

Joe Biden fick sitt räddningspaket på 1900 miljarder dollar godkänt även i kongressen. Foto: Evan Vucci/TT.

I veckan gick Joe Bidens enorma coronahjälppaket på 1.9 triljoner dollar –eller 1 900 miljarder dollar – igenom kongressens båda kammare med minsta möjliga majoritet.

I tisdags kommenterade New York Times hjälppaketet i tidningens dagliga podd, ”The Daily”, i en högintressant tjugominuters ”talad artikel”, utformad som ett samtal, lett av Michael Barbaro (MB).

Han fokuserade särskilt på vad han beskrev som en amerikansk form för stöd till barn, som påminner om barnbidraget i många europeiska välfärdsstater. Här ryms det inom hjälppaketet. I podden får det rubriken ”Ett säkerhetsnät för europeiska barn”.

MB beskrev satsningen generellt som ”den största fattigdomsbekämpningen i USA på många decennier.

Den innebär särskilt följande:

– Pengar direkt till de flesta amerikanska familjer.

– Förbättrad arbetslöshetsersättning.

– Utvidgad nödhjälp med mat.

– ”Child Tax Credit” – ett nytt system som garanterar en minimiinkomst för föräldrar som lever med barn. 93 procent av alla amerikanska barnfamiljer kommer att få månatliga checkar på 300 dollar per barn, oavsett hur många barn som fanns i familjen.

Michael Barbaro framhävde de nya ”barnbidragen” som det mest omvälvande i hjälppaketet. Han betonade särskilt att föräldrarna kan använda bidragen helt efter sina egna prioriteringar.

– Till mat på bordet, för att betala kidsens musiklärare eller ta dem ut på pizza. Det är deras pengar.

För en trebarnsfamilj innebär det här ett årligt stöd på 11 000 dollar.

För låginkomsttagare innebär det särskilt stora förändringar – utan att reducera andra förmåner som matkuponger.

Det finns en inkomsttröskel i systemet, men den ligger högt, i synnerhet jämfört med svenska förhållanden. Två föräldrar som tillsammans tjänar 150 000 dollar (eller 1,2 miljoner SEK/år) får reducerad eller ingen hjälp.

Lyssna gärna på den 20 minuter långa podden, den finns här:

I Svenska Dagbladet kommenterar Malin Ekman hjälppaketet:

”En första seger för Biden som gick till val på att ta USA ur covidkrisen. 

Ett första steg i hans ambition att stöpa om sig till en 2020-talets Roosevelt, en landsfader som investerar nationen ur krisen.

I räddningspaketet ingår direktutbelningar till stora delar av befolkningen, utökat stöd till arbetslösa, hyreslättnader till utsatta, hjälp till skolor att återöppna, vaccindistribueringsprogram och stöd till delstater som råkat illa ut.”

Hon betonar att satsningen har flera funktioner. Den vill ge ett rejält stöd till alla de amerikaner som råkat illa ut under krisen och samtidigt ge avgörande stimulans till den amerikanska ekonomin. Därtill göra något åt den växande ojämlikheten.

Börsen har under pandemin nått all time high medan åtta miljoner amerikaner försatts i fattigdom.

70 procent av amerikanerna stöttar räddningspaketet, enligt en ny undersökning från Pew Research Center. Men visst finns det svårigheter. Ändå är det en väldig satsning med ambitionen att förändra USA till ett mänskligare samhälle. Återstår att se hur det kommer att lyckas.

På torsdagskvällen kommer Joe Biden att hålla sin första presskonferens som president.

INDISK TORKA OCH KLIMATKRIS BEKÄMPAS I KERALA MED TRÄDLÅNEPROJEKT

Sheeja CG, a 46-year-old farmer, last month increased her income dramatically by mortgaging 53 of her trees at the local bank, in return for 2,650 rupees (£26.96). Photograph: Ajith Tomy/Thanal

Indien har ett speciellt förhållande till träd. Det var i Indien Trädkramarrörelsen, Chipko Andulan, föddes för länge sedan. I synnerhet bykvinnor gick ut och kramade träden i Mahatma Gandhis ickevåldsanda för att hindra skogsbolagens avverkningar i bergsområden, vilka skapade jordskred och naturskövling och samtidigt rubbade den ekologiska balansen. 

På 1980-talet besökte jag byar i nedre delarna av Himalaya, inspirerad av de svenska aktivisterna Ivo Illiste och Birgitta Göransson som skapade länkar mellan Chipko och Sverige, vilket nog bidrog till att trädkramning också blev en svensk metod för aktivister. 

I en helt annan del av Indien, delstaten Kerala längst i söder, pågår nu ett byutvecklingsprojekt som kretsar kring träd, skriver brittiska The Guardian. Kerala är tättbefolkat (33 miljoner invånare, 860 inv/km2) och bördigt. Här odlas te, kaffe, ananas, peppar, kanel, kardemumma, kakao och förstås kokospalmer. Att vandra i kryddistrikten på Kardemummabergens sluttningar är ett doftrikt äventyr.

De senaste åren har fattiga bönder för extrainkomstens skull huggit ner träd. Den biologiska mångfalden hotas därmed. Klimatkrisen har gjort vårar och somrar hetare i det redan extremt varma Kerala, som ligger bara åtta grader norr om ekvatorn. Tidningsrubriker har handlat om jordskred till följd av skogsskövling, bönder som begår självmord, översvämningar.

I provinsen Wayanad i norra Kerala är den heta årstiden numera ofta fem grader varmare än vad som tidigare var normalt. Det har skapat torka och 25 procent lägre skördar än normalt. Många bönder har huggit ner träd för att försöka kompensera sitt inkomstbortfall.

Delstaten Kerala har nu med stöd av Indiens regering lanserat ett trädplanteringsprogram fokuserat på den lilla staden Meenangadi i Wayanad. Bönder kan ”belåna sina träd” eller plantera nya. En av de som intervjuas av The Guardian är 46-åriga bonden Sheeja CG, som hela sitt liv levt med odlingar av kaffe, kokosnöt och peppar. Hon tog lån på 53 av sina träd i den lokala banken och planterade också nya träd. Efter tre år kunde hon ta räntefria lån på de nyplanterade träden, lån som bara behöver återbetalas om träden huggs ner.

– 300 000 träd har planterats i och kring Meenangadi, berättar Beena Vijayan, ordförande i det lokala styret av staden. 

Keralas finansminister TM Thomas Isaac, lanserade först idéen med syftet att förbättra böndernas inkomster och minska utsläppen av koldioxid. 

– Wayanad har den lägsta per capita-inkomsten i Kerala. Målet är att fördubbla böndernas inkomster, säger Jayakumar C, grundare av miljöorganisationen Thanal som ansvarar för projektets praktiska genomförande. Målet är också att staden ska bli koldioxidneutral, att klimatet ska gynnas påtagligt av trädlåneprojektet.

Trädkramarkvinnor i södra Himalaya från Chipko Andulan. Genom att krama träden ville de skydda dem från skogsbolagens avverkningar. Foto: Times of India.

Migranterna ger mer än det totala biståndet

Arbetare utanför en tegelfabrik i Katmandu, Nepal. Tusentals indiska migrantarbetare kommer årligen till Katmandudalen för att arbeta i tegelindustrin. Bild: Niranjan Shrestha/AP

Människor har i alla tider migrerat för att skapa sig ett bättre liv eller försörjning. Pengarna som migrantarbetare skickar hem, så kallade remitteringar, kan förändra livet för familjer, hela byar och till och med länder.

Lisa Åkesson, professor vid Göteborgs universitet, intervjuas av TT i en artikel som bl a publicerats i Göteborgs-Posten om vilken roll migranternas hemskickade pengar spelar i världsekonomin. Förutsättningen för intervjun är smått sensationell. För första gången i historien överstiger nu de summorna värdet för alla utländska direktinvesteringar globalt. Och då känner man inte ens till alla flöden.

Remitteringarna är i dag också mångdubbelt större än världens samlade bistånd. Skillnaden är förstås att biståndet ofta är inriktat på att förändra och effektivisera institutioner, genom demokratiprojekt eller välfärdssatsningar. Något som förstås också kan skapa korruption.

– Remittering betyder väldigt mycket för väldigt många människor. För vissa mottagare kan det vara en garant för att köpa mat och hälsovård samt att betala för barns utbildning, säger Lisa Åkesson.

Hos de hushåll som tar emot remitteringar har man sett en lägre barnadödlighet och att barnen går längre i skolan, speciellt flickor. Därför har också Världsbanken länge förespråkat remitteringar som ett sätt att lyfta länder ur fattigdom. 

Att resa iväg för att arbeta utomlands är inget som de allra fattigaste kan göra. Remitteringar kan därför bidra till att öka den socioekonomiska ojämlikheten i ett land.

Samtidigt är påfrestande att leva som migrantarbetare.

– En del känner att det ställs övermänskliga krav på dem. Ofta känner de som migrerat att de där hemma inte förstår hur tufft de har det och hur mycket de sliter. Samtidigt kan de som är kvar hemma känna att de som migrerat inte kommer ihåg hur tufft det var där hemma. Att de glömmer bort familjen då de fått det bättre, säger Lisa Åkesson.

Pressen som många migrantarbetare känner att skicka hem pengar leder till att många accepterar dåliga, ibland förskräckliga, arbetsförhållanden. Flera Gulfländer är ökända för att ha slavliknande arbetsförhållanden för migrantarbetare, men det förekommer även på andra platser.

– Också i Sverige finns det människor som jobbar under bedrövliga förhållanden.

Jag tänker på tiggarna i Sverige, ofta rumäner, många gånger romer. Nu möts de med förnedring och trakasserier, inte minst i en rad skånska kommuner som Höganäs och Staffanstorp. Men deras ambition att förbättra villkoren för sina anhöriga är helt rationell. De samhällen som inte förmår bemöta dem med värdighet håller på att förlora något mycket grundläggande i synen på utsatta människor.

Fotnot: Världsbanken uppskattar att summan av den remittering som gick till låg- och medelinkomstländer under 2019 uppgick till omkring 551 miljarder dollar, motsvarande över 5 200 miljarder kronor.

2021 uppskattar Världsbanken att summan kommer att ha ökat till 597 miljarder dollar (nästan 5 700 miljarder kronor).

Det bör nämnas att överföringarna ofta sker genom inofficiella kanaler och inte nödvändigtvis syns i officiell statistik. Den genomsnittliga globala kostnaden för att skicka 200 dollar uppgick 2019 till 6,8 procent.

FÖRAKT MOT FATTIGDOM I DET INTOLERANTA HÖGANÄS

Höganäs kommunfullmäktige beslöt på fredagen att det ska krävs polistillstånd för att tigga i Höganäs. Foto: Roald Berit/HD.

Hur många tiggare finns i Höganäs? Kanske fyra, eller fem? Dessa ska nu efter ett beslut med 25 mot 16 på fredagens kommunfullmäktigemöte från årsskiftet begära tillstånd hos polisen för att få fortsätta att sträcka ut handen och be om en allmosa.

Fattigdomsbekämpning endast med polistillstånd.

Höganäs ansluter sig nu till de svenska intoleranta orter där man sparkar på de allra mest utsatta – och därtill faller in i en kuslig sekellång tradition av förföljelse av romer, många av de som tigger här är just romer från sydöstra Europa.

Det arroganta Staffanstorp har gått i täten för det Skåne som visar intolerans mot människor med annan bakgrund. Inte kunde man tro att vidsynta Höganäs skulle sluta upp i de leden, Höganäs som tidigare, på Peter Kovacs tid, ville vända sig ut mot den stora världen, inbillade jag mig.

Höganäs stad har länge haft en positiv utveckling, som en välkomnande stad, en kreativ plats där det funnits plats för alla, där man inte haft en politik som inneburit förakt för svaghet. Med Peter Schölander som moderaternas starke man är den tiden förbi.

Schölander säger till HD att man gjort en ”noggrann beredning” av ärendet. Andra i kommunfullmäktige håller inte med.

Politiker från andra partier är upprörda. Lennart Nilsson (S) talar om ett ”högerhaveri”. MP:s Johan Ingvarson ser ett grundläggande brott mot demokratiska principer. KD:s Barbara Struglic var upprörd:

– Det är inhumant att begära tillstånd för att räcka fram handen och be om hjälp. Dessa få individer som tigger i Höganäs tillhör samhällets mest marginaliserade grupp.

Annorlunda var det hösten 1943 då Höganäs tog emot flyende danska judar, som under stora umbäranden flydde från nazismen och tog sig från bl a Gilleleje till Höganäs.

Schölander traskar i SD:s fotspår. Så som han och SD beter sig politiker som vill dela in världen i vi och dom, vi dom bättre, de andra – de främmande, de fattiga, de utsatta – bort med dem, de hör inte inte hit. Det är djupt obehagligt.

Den som följt debatten i Sverige vet att den här sortens inhumana utspel mot de allra mest utsatta mycket ofta följts av trakasserier och också våld mot tiggare. Vad väntar i Höganäs, undrar jag.

Det blåster unkna vindar över den svenska Södern. Hade Martin Luther King levt i Höganäs hade han samlat hundra likasinnade, som utan tillstånd satt sig att tigga på en utvald plats, låtit sig arresteras och fyllt häktena.

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.

Arg gubbe på Stumpen i Helsingborgs Folkets hus

Michael Segerström i sin egen ”Arg gubbe” på Stumpenteatern i Helsingborg.

Stumpenensemblen har under två majhelger gett Café Bipopulär, en föreställning med två delar. Första akten består av ”Scener ur Bengt Teddy Lampas o-roliga liv”. Gruppens egna texter av Marie F Persson, Madeleine Grothén och Anna Hanspers flätades samman med verk av Staffan Göthe, Stig Dagerman och Sandro Key-Åberg.

Det handlade om människor i marginalen, om psykisk ohälsa, alkoholism, fattigdom, hemlöshet och utsatthet. Men, som alltid hos Stumpen, i synnerhet om solidaritet och inkännande medmänsklighet inkännande. Livet kan vara för djävligt, men mycket tål att skrattas åt ändå och varför ge upp?

Förutom de ovan nämnda medverkade Dan Eriksson, Håkan Lindgren, Kat Strinnholm, Klas Johnson, Tea Kemppainen och Thomas Karlsson. Eyvind Andersen regisserade och Karin Muller Lindberg stod för dekoren.

Stumpen fyller i år tjugo. Gruppen bildades 1999 när Hans Polster spelade P C Jersilds Stumpen i samband med en konferens om hemlöshet.

Så bildades Stumpen, en unik fri teatergrupp i svenskt teaterliv med en blandning av teaterproffs och amatörer på och bakom scen och med samma återkommande grundteman som i den första uppsättningen.

Kvällens andra akt är en monolog om och av skådespelaren Michael Segerström. Hans ”Arg Gubbe” är en djupt berörande personlig reflexion. Det handlar om vem jag är, om vem den jag verkar vara är, om vem jag egentligen är – alltså om det grundläggande och lika för alla, att våga försöka vara sanna mot sig själva.

Som en trollkarl plockar Segerström fram olika ”delpersonligheter” ur sina inre rum. Här är ”arga gubben”, som retar sig på det mesta, ”tramsgubben”, som förvandlar det mesta till tramsiga historier. Och herr Ågren, ångesten personifierad.

Inte minst handlar det skådespelarens sexuella identitet. Som 75-årig bejakar han öppet i föreställningen – till slut, efter alla år – sig själv som bög och bisexuell. Det är modigt och gripande, inte minst som en rapport från en pågående process av omprövning och nyorientering i livet.

Stumpenensemblen saknar en fast scen. Kafé Bipopulär gavs i Folkets Hus B-sal som länge varit ”hemma” för Stumpen”. Men när ABF sålde Folkets hus blev De hemlösas teater hemlös.

Det är för mig fullständigt obegripligt att inte Helsingborgs stad mycket mera månar om den också i ett svenskt perspektiv helt unika Stumpenenseblen.

Fotnot: Kafé Bipolär och ”Arg gubbe” ges inte mer i Helsingborg. Arg gubbe kommer att i höst ges på teater Giljotin i Stockholm.

Bilden av Michael Segerström i ”Arg gubbe”, foto Yvonne Johansson/HD.

Kings sista år – från Riverside till Memphis

Martin Luther King talar inför 4000 människor i Riversidekyrkan i New York. Det är den 4 april 1967. Samma dag men ett år senare mördas King i Memphis med en enda dödande kula.

Kanske är Martin Luther Kings tal i Riversidekyrkan i New York den 4 april 1967 hans allra viktigaste. Framgångarna med medborgarrörelsens ickevåldsaktioner i södern hade varit stora. Den amerikanska apartheiden hade tvingats retirera.

Den stora marschen till Washington med I have a dream-talet den 28 augusti 1963 ledde påföljande år till en ny medborgarrättslag och till att King fick Nobels fredspris. Efter rösträttskampen i Selma Alabama följde en ny rösträttslag 1965. President Lyndon Johnson skrev på lagarna i Kings närvaro.

Påföljande år flyttade King norrut, till Chicago. Hans nya utmaningen var att bekämpa fattigdom och klassklyftor i USA. Snart såg King samband mellan USA:s skoningslösa krig i Vietnam och fattigdomen. Han engagerade sig mer mer i en utvidgad kamp, mot ”rasism, fattigdom, militarism och materialism”.

I talet i Riversidekyrkan, Beyond Vietnam” eller ”Breaking the Silence”, angrep han för första gången president Johnson för kriget. Han pekade ut USA som den värsta våldsstaten i världen och slog fast att ”Vi satsar en halv miljon dollar på på att döda en fiendesoldatmedan vi bara använder 53 dollar för varje person i USA som klassats som fattig.”

Reaktionerna mot talet blev våldsamma från det etablerade USA. För presidenten blev King nu en förrädare och en avfälling. New York Times och Washington Post kritiserade honom skoningslöst. Fototidningen Life menade att Kings tal påminde om ett manuskript för nordvietnamesiska Radio Hanoi. Ett år senare jublade många vita amerikaner vid beskedet om mordet på King.

Samtidigt växt antikrigsrörelsen våldsamt. Tio dagar efter ”Beyond Vietnam”-talet demonstrerade 400 000 mot kriget enbart i New York och många ytterligare, både på andra platser i USA och i Europa.

Martin Luther King drömde om att göra om marschen till Washington från 1963 men nu som en manifestation mot fattigdomen. Han uppmanade landets fattiga att en viss dag ta sig i åsnekärror till huvudstaden för att under en dag med civil olydnad blockera all normal verksamhet i huvudstaden.

29 Mar 1968, Memphis, Tennessee, USA — National Guard bayonets block Beale Street as African-American protesters march through downtown Memphis wearing placards reading ”I A MAN.” The previous day’s march had broken out in rioting and looting, with one killed and 70 injured. Rev. Martin Luther King, Jr., who had left town after the first march, would soon return and be assassinated. — Image by © Bettmann/CORBIS

När de afroamerikanska soparbetarna i Memphis strejkade för bättre arbetsvillkor och bad om Kings stöd beslöt han att kampen för deras villkor skulle bli inledningen till Poor People’s Campaign. Deras slogan var ”I am a man”, de ville återerövra sitt människovärde.

I Memphis höll King den 3 april 1968 det tal som skulle bli hans sista ”Jag har varit på bergets topp” där han fortsätter, ”Jag har sett det förlovad landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er … Men vi som ett folk kommer att ta oss till det förlovade landet.”

Under lång tid hade han utsatts för mängder av dödshot. I talet, dagen innan han mördas, berättar han om hoten, som också kom från FBI och dess mäktige chef Edgar Hoover, som under lång tid förföljt och trakasserat honom.

När King med några vänner stod på balkongen till Lorraine-motellet i Memphis föll den dödande kulan – och USAS hamnade i chocktillstånd.

2018 var det femtio år sedan mordet. I en rad nya böcker om medborgarrättsrörelsen framhålls bilden av King som militant fredsaktivist, fortfarande genomsyrad av ickevåldsengagemang, men beredd att offra sitt eget liv i kampen för ett rättvisare samhälle.

Det är nog den bilden av Martin Luther King och hans engagemang på liv och död som är den viktigaste.

Fotnot: Här två titlar utgivna i USA, båda från 2018, med det perspektivet på King som jag nämner, med kampen mot fattigdomen och mot kriget i fokus:

• Michael K Honey: To the Promised Land. Martin Luther King and the Fight for Economic Justice.

• Jason Sokol: The Heavens might Crack. The Death and Legacy of Martin Luther King Jr.

Kings sista tal: I Have Been at th Mountains top, ett dygn innan han mördas i Memphis.