Kategoriarkiv: Jemen

Rustar världen för krig? Saab säljer till Jemen

Globaleye gjorde den första flygningen i början av 2018. Saab har med Förenade arabemiraten som hittills enda kund, sålt fem exemplar av planet. Den senaste order, två plan, hade en prislapp på 10 miljarder kronor. Foto: Stefan Kalm/Saab.

Krig har ofta föregåtts av stora militära rustningar. Gäller det i vår tid? I så fall finns stor anledning till oro.

Sverige har gjort gigantiska satsningar på amerikanska robotsystem för tiotals miljarder. Våra politiker bråkar om storleken på de militära satsningarna under kommande år, som om mera vapen gör världen tryggare, som om militarisering är enda sättet att bygga fred.

I dagarna publicerar Sipri, det svenska fredsforskningsinstitutet, statistik över vapenindustrins utveckling från 2017 till 2018. De hundra största vapenföretagen i världen har ökat sin försäljning med 4,6 procent, utan tillförlitlig statistik från Kina, som enligt Sipri sannolikt är det land i världen som efter USA lägger mest pengar på sin militär.

Därmed ligger rustningen i världen på den högsta nivån sedan slutet av det kalla kriget, konstaterar Svenska Dagbladet. Totalt satsade världens länder kusliga 17 000 miljarder kronor på militären under 2018.

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström kommenterar Sipris rapport för Dagens ETC:

”Att hantera oro och upplevda säkerhetshot med militär upprustning ökar ju spänningarna och osäkerheten ytterligare.

USA har världens utan jämförelse största nationella vapenindustri och står nu för 59 procent av alla vapen som säljs i världen. Deras försäljning av vapen har på ett år ökat med 7,2 procent och uppgår nu till 246 miljarder dollar. De länder som ökade mest efter USA är Israel och Sydkorea.

I jämförelse med USA är Rysslands vapenindustri blygsam, 36,2 miljarder dollar, 0,4 procent lägre än året innan. Rysslands andel av den globala vapenförsäljningen har sjunkit från 9,7 procent 2017 till 8,6 procent 2018, men är tredje störst i världen efter USA och Kina.

På Sipris lista finns 27 europeiska företag, som tillsammans säljer för 102 miljarder dollar.

Svenska Saab (ägt av brittiska vapentillverkare••) ligger på 30:e plats på Sipris lista. Företagets försäljning av ”allt från ubåtar och stridsflygplan till kamouflagenät” har ökat med fem procent.

Saabs senaste order från Förenade Arabemiraten gäller ytterligare två övervaknings- och stridsledningsplan, Globaleye, till ett pris på 10,1 miljarder, som kompletterar tre tidigare plan av samma slag. Försäljningen genomförs trots Förenade Arabemiratens inblandning i det ohyggliga kriget i Jemen.

Saab har också gjort en stor försäljning av Jas Gripen till Brasilien, i dag ett land med djupa demokratiska brister.

Fotnot om svenska Saab, från Svenska Freds rapport från Saabs årsstämma 2019:

Saab medverkade på vapenmässan IDEX i Abu Dhabi i februari, för att marknadsföra sig mot den emiratiska militärindustrin. Detta trots att Sverige sedan april 2018 har ett nytt skärpt regelverk för svensk vapenexport och trots den svenska regeringsöverenskommelsen om att inte exportera krigsmateriel till de odemokratiska krigförande länderna i Jemenkriget.

Enligt Pieter Wezeman, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, kan Saabs radarsystem Erieye och GlobalEye användas för att upprätthålla blockaden mot Jemen. En blockad som lett till vad FN kallar världens värsta humanitära kris. Enligt Rädda barnen kan så många som 85 000 barn under fem år ha dött som en följd av kriget där blockaden har en stor del.

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

Regeringen vill se fler svenska fristäder

Kulturminister Amanda Lind och regeringen vill att det ska bli fler svenska fristäder för förföljda författare och konstnärer Foto: Erik Simander/TT.

Regeringen vill att det ska bli fler fristäder för förföljda författare och konstnärer och har gett Kulturrådet i uppdrag att verka för att det ska bli verklighet, rapporterar SVT. Kulturnyheterna har i Almedalen träffat kulturminister Amanda Lind (MP), som betonar:

– Vi ska stå upp för det fria ordet och för den konstnärliga friheten.

Amanda Lind understryker att det är viktigt att kommuner och regioner som fungerat som fristäder för journalister och konstnärer delar med sig av sina erfarenheter.

– Att man förstår vilken viktig roll som Sverige och alla städer spelar för både de enskilda utsatta konstnärerna och författarna men också för samhället. Hur positivt det är att ta emot en fristadsförfattare eller en fristadskonstnär.

Efterfrågan på fristäder är mycket stor, säger Karin Hansson som är nationell fristadssamordnare på The International Cities of Refuge Network(ICORN). Hon fortsätter:

– ICORN kommer nog att ha runt 150 sökande i år och vi hade lika många förra året. Så vi har en lista på runt trehundra personer som behöver fristad väldigt snart.

För de flesta kommuner innebär fristadsengagemanget något positivt och viktigt, ett sätt att i konkret handling visa solidaritet och stå upp för yttrandefrihet i demokrati.

Helsingborg är det bedrövliga undantaget. Fristadsartisten Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – från krigets Jemen och hans småbarnsfamilj blev vräkt av kommunen några dagar innan familjens hyreskontrakt gick ut för en vecka sedan. Alla möbler, inklusive sängar bars ut ur lägenheten. Familjen fick sova på golvet.

Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson uttalade sig i sammanhanget nedlåtande om att kulturarbetare inte skulle ha någon gräddfil.

I Malmö har man en helt annan syn på fristadsförfattare.

Den afghanske journalisten Wali Arians fristadsperiod i Malmö på två år är nu över. Men han kommer att fortsätta att verka från Malmö, berättar han.

– Jag har påbörjat min nya journalistiska resa här i Sverige, och jag har arbetat som frilansjournalist på samma tv-station i Afghanistan, säger Wali Arian. 

Peter danielssons ”gräddfil” smakar unket

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg sedan 2006 och sedan 2015 vice partiordförande för Moderaterna. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

”Before moving out, the apartment needs deep cleaning, that means restoring the apartment like it was when you moved in, also defrosting the freezer and cleaning the oven. That needs to be finished on the 30th of June and the furniture belonging to Kulturförvaltningen needs to be picked up before that. I will try to arrange the transport around the 27-28 June.”

Johan Malmberg, kulturredaktör på HD, citerar i lördagens tidning brevet från kulturförvaltningen till Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – som i två år varit inbjuden som fristadskonstnär i Helsingborg.

AJ har med sin familj bott i lägenheten som Helsingborgs fristadsgäst under två och ett halvt år. Kulturförvaltningen vräker en småbarnsfamilj och bär iväg deras möbler och sängar några dagar innan deras kontrakt går ut på måndag den 1 juli. Är det förenligt med socialtjänstlagen, undrar jag?

När jag helt kort talar med AJ i telefon efter det att sängar och möbler burits ut ur deras hem vill han inte låta sig nedtryckas.

– Vi är vana hemifrån att sova på golvet. Barnen tyckte till och med att det var lite spännande.

Abduljabbar Alsuhili kommer från krigets Jemen, en av de mest ohyggliga konflikter i dagens värld. Många civila har dödats, flera miljoner har drabbats av hungersnöd. Saudiarabiens skoningslösa bomber. Svenska Saab lär ha levererat stridsledningsystem för miljardbelopp till saudierna. Sverige borde ha all anledning att visa solidaritet gentemot det drabbade jemenitiska folket.

Men i en kommentar i HD säger kommunstyrelseordförande Peter Danielsson, som sedan länge toppstyrt Helsingborg, att …

” Moderaterna i Helsingborg har hela tiden varit emot att delta i Icorn. Vi tycker inte att det är rätt att just kulturarbetare ska få en gräddfil in i Sverige som andra asylsökande och skyddsbehövande inte har.”

Vad menar Danielsson med ”gräddfil?” Danielssons gräddfil smakar unket när det handlar om en flyktingfamilj från Jemen. Ordvalet tyder på en förlorad moralisk kompass.

Danielsson tycks inte förstå skillnaden mellan migrationspolitik och stöd för yttrandefrihet i kris- och krigsområden. Icorn, som organiserar fristadsförfattare och fristadsartister, verkar i samma anda som Amnesty och Svenska PEN. Är det också ”gräddfilsorganisationer”?

Jag vill bo och leva i ett tolerant och humanistiskt Helsingborg, inte i den stad Danielsson talar om.

En gång var den här stadens slogan att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”, porten som ledde från Sverige ut i Europa ut i världen. Det var bra länge sedan.

HBG sviker stans Fristadsartist

Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.

Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.

Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.

ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.

Utom i Helsingborg.

Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.

Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.

Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.

För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.

När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.

En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.

AJ berättar om tiden i Helsingborg.

– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.

Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.

– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.

AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.

– Men det har varit svårt att finansiera.

I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.

– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.

Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.

Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.

För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.

I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.

Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.