Kategoriarkiv: Sovjet

Berlin 8 maj 1945, fredens dag, Tyskland kapitulerar

Berlin timme noll, maj 1945. Barn i Berlin leker på en sönderbombad tysk stridsvagn. Foto: Deutschlandsfunkkultur.de.

Tysklands fältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknade den 8 maj 1945 i Berlin Tysklands villkorslösa kapitulation på vad som kommit att kallas ”Victory Day”, fredsdagen, som markerade slutet på det andra världskriget – åtminstone i Europa.

Keitel hade varit Tysklands överbefälhavare under krigsåren 1938 – 45, en av Führerns närmsta män. Under Nürnbergprocessen 1945-46 åtalades Keitel enligt samtliga fyra punkter: planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Domstolen förklarade Keitel skyldig enligt samtliga åtalspunkter och dömde honom till döden genom hängning. Natten till den 16 oktober 1946 hängdes han tillsammans med de övriga dödsdömda. De dömdas kroppar fördes till München och kremerades, varefter askan ströddes i bäcken Conwentzbach, ett biflöde till Isar.

Berlin var samma dag en stad i ruiner, liksom stora delar av Europa. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv, flest i Sovjetunionen, 28 miljoner, varav hälften civila.

Kriget var den första stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. 20 miljoner kineser dödades, varav 16 miljoner civila. 5, 6 miljoner polacker dog, de flesta civila. 4,6 miljoner tyskar dödades, 4 miljoner av dem var soldater. Drygt en miljon jugoslaver, lite mer än hälften civila dödades.

I siffrorna, som är hämtade från Wikipedia, ingår ”cirka 6 000 000 judar i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror”. Förintelsen och dess offer hör till krigets mest ohyggliga historia.

I dag är Angela Merkels Tyskland i många avseenden Europas mest demokratiska land, som i en lång process gjort upp med nazismens och krigets mörka skuggor och genomlyst sin egen historia.

Bilden från Berlin med alla barn som klättrar på den förstörda stridsvagnen är tagen i maj 1945 i den förstörda huvudstaden. Barnen måste ha överlevt bombningar och krigets fasor. Vad blev det av dem? Hur levde de sina liv?

Fältmarskalk Wilhelm Keitel skriver under Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945 i Berlin. Tyskland är besegrat. Andra världskriget är slut, åtminstone i Europa. Foto: Wikipedia.

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











Anton Nilsson – den siste dödsdömde i Sverige. ”Staten har ingen rätt att döda sina medborgare”

Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.

I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.

Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.

”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.

Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.

Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.

I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.

De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.

Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.

Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.

Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.

Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.

Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades. 

De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.

Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.

Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.

Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.

Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).

Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.

Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.

Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.

På Förintelsedagen: Lägerfångar leds ut ur Auschwitz vid befrielsen

Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.

Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.

Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.

I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:

”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.

Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”

Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).

Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.

Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.

De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.

Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”

Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.

Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.

Fotnot:  På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.

Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.

I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

”Väderfenomen” var radioaktiv katastrof. Kultur-WKND fortsätter

Minnesmonument över olyckan i Kysjtym. Foto: Wikipedia.

Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur & Kultur 1919) nominerades förra året till Augustpriset. Romanen handlar om mänsklighetens tredje värsta kärnkraftskatastrof, I Sovjet på 50-talet. Gunnar Bergdahl samtalade med henne på Röda Kvarn under fredagen, den andra dagen av årets största kulturevenemang i Helsingborg, Kultur-WKND, som pågår t o m söndag.

I det lilla sovetiska samhället Kysjtym, alldeles intill Majak nära Uralbergen och gränsen till Kazakstan, fanns på 50-talet en anläggning som beskrivits som den sovjetiska atombombens vagga. 1957 inträffade där en olycka med katastrofala följder för befolkningen som var bosatt i området. Inte förrän 1989 tillkännagavs olyckan av Sovjetunionen.

– Det handlade om en nedgrävd tank med radioaktivt avfall som exploderade, berättar Anna Fock. Ett banalt fläkthaveri ledde till ett stort utbrottet av radioaktiva gaser. Ett väldigt radioaktivt moln drev över stora områden. I lokalpressen beskrevs det som ett ”ovanligt väderfenomen”, det var så jag fick titeln.

Gunnar Bergdahl och Anna Fock. Foto. Kultur-WKND.

Hennes bok är en roman som bygger på verkliga händelser. Berättelsens huvudperson Igor växer upp i det drabbade Kysjtym utan att veta det minsta om vad som inträffat.

– Först 1989 kort tid före Sovjetunionens upplösning blev händelserna i Kysjtym den 29 september 1957 offentliga, berättar Gunnar Bergdahl. Han talar också om den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Alla de länder i världen som har kärnvapen har också kärnkraft, de behöver uranet.

– I Kysjtym handlade det om kärnvapenupprustning som brutalt åsidosatte alla mänskliga hänsyn.

I området fanns en blomstrande småstad med hyreshus, restauranger, bagerier, affärer. Allt är borta nu, nedgrävt.

Anna Fock besökte området för att göra research för sin roman. Snart 70 år har gått sedan katastrofen.

– Folk var fortfarande rädda, skrämda till tystnad, suckar Anna Fock.

Gunnar Bergdahl har sysslat med en liknande problematik i två dokumentärfilmer om Tjernobylkatastofen 26 april 1986. Det handlar liksom Anna Focks roman både om kärnkraft och tystnadskultur.

Efter samtalet mellan Gunnar Bergdahl och Anna Fock visades på Röda Kvarn i Helsingborg Bergdahls dokumentärfilm ”Ljudmilas röst” i en nygjord digitalt renoverad version av originalet som hade premiär 2001 och då belönades med en Guldbagge.

Ur Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär från 2001 om Tjernobylkatastrofen, Ljudmillas röst.

På Hiroshimadagen: I vätebombens skugga i det nya kalla kriget

People pray for the atomic bomb victims in front of the cenotaph at the Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, western Japan during a ceremony to mark the 74th anniversary of the bombing Tuesday, Aug. 6, 2019. (Kyodo News via AP).

Den 12 januari 1964 störtade en amerikansk B52:a under ett häftigt snöoväder nära Savage Mountains i delstaten Maryland i USA. Ombord fanns två vätebomber av typen Mk-39 om fyra megaton vardera, berättar författaren och översättaren Peter Handberg i sin essäbok ”Jag vill leva på djupet” (Natur & Kultur 2017).

Handberg skriver vidare att planets last var dödlig, ”Åtta megaton, det var mer än allt som sprängdes under hela andra världskriget, inklusive atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.”

Amerikansk B52:a utrustad med vätebomber. Ett av de många plan som deltog i Operation Chrome Dome, med fem olyckor under ett decennium, varav två med radioaktiva utsläpp.

Handbergs essä utgår från den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden”, nyöversatt av Handberg. ”Jag ville leva på djupet” är en tankebok om Thoreau och om Handbergs resa till Thoreaus landskap kring skogssjön Walden i Massachusetts.

Under det kalla kriget låg ett av USA:s största lager för kärnvapen i Stonybrook, några km från Walden. Här utrustade man de B52:or som ständigt patrullerade över Atlanten beredda att slå till med kärnvapen mot huvudfienden Sovjetunionen, det kallades operation ”Chrome Dome”.

Under ett decennium befann sig ständigt en handfull vätebombsutrustade B52:or 24/7 i luften, beredda att fälla kärnvapen över Sovjet, som first strike eller som svar på ett anfall. Fem olyckor inträffade. Två av dem ledde till radioaktiva utsläpp. Mest känd är katastrofen vid Palomares på spanska östkusten.

Planet som störtade vid Savage Mountains totalförstördes, de flesta ombord dog. Men de två vätebomberna exploderade inte och läckte inte heller ut radioaktiva ämnen.

Om vätebomberna hade utlösts hade stora delar av nordöstra USA blivit obeboeliga för lång tid. Till följd av radioaktiva askmoln hade väldiga områden i världen kunnat drabbas av en atomvinter, med förstörda odlingsmöjligheter och massvält till följd.

Henry David Thoreau var inte pacifist men krigsmotståndare och ickevåldsförespråkare. Han är känd för sin epokgörande ”Civil olydnad” (h:ström 2005, i översättning av Johan Hammarström), som sägs ha inspirerat både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

I dag är trakten runt Thoreaus födelsehem översållad av militära anläggningar, skriver Peter Handberg. 500 meter bort ligger US Air Force Base Hanscom. Bara 200 meter från hemmet finns Orb Analytics, som utvecklar missiler, satellitkommunikation och vapensystem för drönare.

Handberg skildrar en man som har ett nio till fem jobb där han arbetar med drönarkrig på andra sidan jorden. Han står i kontakt med en Hunter-killer-drönare och utlöser dödliga attacker.

Den 24 oktober 2012 dödades i Pakistan en 68-årig kvinna Mamana Bibi när hon var ute och plockade grönsaker. Med sig hade hon sina nio barnbarn. Hon mördades av en amerikansk drönare genom en knapptryckning elvatusen kilometer från henne. Flera av hennes barnbarn skadades svårt, några fick armar och ben amputerade.

Henry David Thoreau skulle inte uthärdat att leva i de trakter där verkade för 180 år sedan.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. På 74-årsdagen uttryckte stadens nuvarande borgmästare  Kazumi Matsui oro över hur nationalistiska ledare hejdat kärnvapennedrustningen. Han syftade på att både USA och Ryssland lämnat kärnvapenspridningsavtalet.

Matsui vädjade också att världens länder, inklusive hans eget Japan, skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har som bekant brutit mot Sveriges alliansfria och FN-vänliga hållning allt sedan sedan andra världskriget genom att deklarera att vi inte kommer att ställa oss bakom FN-förbudet.

I tisdagens DN skriver på Hiroshimadagen två representanter för Läkare mot kärnvapen, Jan Larsson och Gunnar Westberg, och kräver att ”Sverige måste skriva under avtalet mot kärnvapen”.

I denna svåra tid är inget viktigare.

Atombomben som föll över Hiroshima i Japan den 6 augusti 1945 var helt för­ödande. Att Sverige inte skrivit under avtalet mot kärnvapen är svårt att acceptera, skriver Jan Larsson och Gunnar Westberg. Foto: Keystone Pictures Agency.