Kategoriarkiv: Mali

Talibanerna har vunnit kriget om Afghanistan

Svenska officeren Elisabeth Alm i Afghanistan 2006. (U.S. Army photo / Michael Zuk)

När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.

”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.

Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:

”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.

ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”

Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?

När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.

Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar. 

Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.

I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:

Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.

Sayed Habib, 58 år, är lärare i distriktet Kuz Kunar i östra Afghanistan. Han hoppas att freden ska komma till Afghanistan. Foto: Afghanistan-Nytt.

Deltar svenska soldater i Mali i nykolonialt spel?

Dennis Gyllensporre på patrull i Menakai Mali, tillsammans med delar av byrådet. Foto: Tommy Lundmark.

Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.

Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:

”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”

Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.

Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.

Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.

De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.

– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.

Lars-Gunnar Liljestrand är på sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:

”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”

Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.

I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:

”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.

Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.

Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”

FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.

Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?

Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.

Dennis Gyllensporre skulle ha avslutat sitt uppdrag som chef för FN:s insats i Mali i höst, efter två år. Men som det ser ut nu stannar han ytterligare en tid.Foto: FN.