Kategoriarkiv: Ängelholm

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Vad vore människan utan sin undre vän daggmasken?

Bertil Englert med sin fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken” som på lördag kl 12 avtäcks som nytt konstverk i centrala Ängelholm. Bild: Niklas Gustavsson/HD.

På lördag kl 12 avtäcks Bertil Englerts skulptur ”Hyllning til Daggmasken”. Den fyra meter höga skulpturen har köpts in av Kultursällskapet i Ängelholm med Else Ekblom som ordförande, och skänkts till Ängelholms stad.

Dess placering vid invigningen blir preliminär (nära Pyttebron) i väntan på färdigställandet av en park i närheten, också den nära Rönne å.

Vem tänker på en daggmask annat än då det gäller att kroka på bete till abborrfiske? Men daggmasken är en förutsättning för mänskligt liv och odling på jorden, en miljösymbol bättre än de flesta. En som visste det var författaren och Nobelpristagaren Harry Martinson.

I diktsamlingen Passad skrev han dikten ”Den undre bonden”, som hyllar den oansenliga daggmasken. Bertil Englerts skulptur har inspirerats av Martinsons dikt.

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull, / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden / där åkrarna klädas till skörd, / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, den evige grå lille bonden i jordens mull.

Bertils daggmask kommer att känna sig som hemma i Ängelholm, sa Else Ekblom tidigare:

– Hans daggmask gör sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken.

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige.

Bilden: Bertil Englert med sin skulptur ”Hyllning till daggmasken” som avtäcks nära Pyttebron i Ängelholm på lördag kl 12.

Skånes Högsta dödstal under året i Helsingborg. Ändras Äldreomsorgen? Covid kommer att bli kvar

Helsingborg: 187 personer inom vård och omsorg och 49 i övriga samhället har under det gångna året avlidit i Helsingborg, fler döda här per 100 000 invånare än någon annanstans i Skåne. Vad beror det på?

Coronapandemin har härjat Sverige och världen under ett år. Av en artikel i veckan i Helsingborgs Dagblad framgick att Helsingborg under det gånga året haft högst dödstal i Skåne, räknat i antalet döda per 100 000 döda. 

Uppgifterna bygger på statistik från Socialstyrelsen. De är uppdelade i tre kategorier, covid-döda på särskilt boende(57,6 % av alla covid-avlidna i Helsingborg eller 136), Hemtjänsten (21,6 % eller 51) och Övriga samhället (20,8 % eller 49 personer).

Helsingborg sticker ut med ett stort antal döda i förhållande till sin folkmängd. I staden har 158 per 100 000 invånare avlidit, mot 111 i Malmö, 100 i Kristianstad, 103 i Ängelholm, 74 i Lund och 70 i Höganäs.

Helsingborgarna utgör 11 procent av Skånes befolkning, men här återfinns 17 procent av de som dött i covid i länet.

Vad beror det på?

Annika Andersson är omsorgsdirektör i Helsingborg och hon har ingen särskild förklaring till att kommunen drabbats så hårt, men hon har en teori.

– Jag skulle säga att det är en följd av den höga smittspridningen generellt i Helsingborg. Våra sköra äldre drabbas hårdast av covid-19 och det är verkligen tråkigt att vi varit så hårt drabbade, säger hon.

Anderssons förklaring är att ”hög smittspridning i samhället” är främsta orsaken. Men sättet att hänvisa till just det innebär också en uppgivenhet då det gäller att se på tillkortakommande i den egna organisationen och vad som kan göras. Det är som att slå ut med händerna.

79 procent av de som dött av pandemin i Helsingborg bodde på särskilt boende eller hade hemtjänst. Rikssnittet är 72 procent.

Det betyder att de flesta som avlidit har varit äldre, men Helsingborgs kommuns åldersstruktur har inte påtagligt fler äldre än andra kommuner. Faktum är att Helsingborg kommer på elfte plats när det gäller låg medelålder bland Skånes 33 kommuner.

De faktorer som man ingenting kan göra åt kan inte ändras. Men äldreomsorgen måste ju ändras, i Helsingborg och på de flesta andra platser i Sverige. Det finns mängder av frågor att ställa och grunna på. Frågor som kanske inte heller har enkla givna svar men som kan leda till handling.

Vad betyder skillnaderna mellan kommunala och företagsstyrda och vinstdrivande ”privata” boenden? Är det inte så att många privatstyrda boenden leder till att marknadstänkandet med fokus på bantad och lågavlönad personal och låga kostnader riskerar att prägla också de kommunala drivna boendena?

Vad betyder tillgången till läkare för de äldre, tillgången på bättre utbildad personal med bättre arbetsvillkor – också bland alla som arbetar för hemtjänst? Borde inte ett land som Sverige ”ha råd” att ta hand om de äldre oändligt mycket bättre än vad som framkommit under coronapandemin??

På Helsingborgs stad arbetar man löpande med att ta fram fakta och försöka förstå vad det är som har hänt och vad som händer, skriver HD vidare. Peter Karlin är samhällsanalytiker och arbetar bland annat med befolkningsframskrivningar.

– Vi vet ju inte riktigt var vi är på väg. Är det här slutet på pandemin eller kommer vi att tvingas leva med det här under en längre tid? Det är viktigt att förstå hur det här påverkar befolkningen. Är det här sådant som kommer att behöva skrivas in i befolkningsprognoserna?

Vad jag kan se kommer vi att få leva med covid-19 under mycket lång tid framöver. Eftersom globalt sett miljarder människor inte får vaccin och vård är risken överhängande med muterade virus och återkommande pandemier som kanske måste hanteras med nya vacciner.

Förhoppningsvis blir sommaren 2021 ändå en tid för återhämtning. Men vad händer sedan? Och vad händer om alla skulle resonera som Annika Andersson , att det här kan vi inte göra något åt, annat än vänta och hoppas.

Jag menar att hon och många, många andra måste tänka i termer av worst case-scenarier och analysera vad vi kan göra om det och det händer. Annars finns risken att vi om något år är tillbaka på ruta ett, med de ”sköra äldre” i fokus återigen men kanhända under mycket värre muterade förutsättningar.

Som det ser ut nu fortsätter dock smittspridningen i Skåne att minska, vecka för vecka. Särskilt glädjande är att det inom vård och omsorg i staden den 18 mars bara finns 2 smittade, mot 164 den 30 december.

Sven Klangs kvintett om musiken och om livet

Sven Klangs kvintett, fr v: Lasse (Christer Boustedt), Kennet (Henric Holmberg), Gunnel (Eva Remaeus), Sven (Anders Granström) och Rolf (Jan Lindell). Foto: SF.

”En pärla till klassiker” hette det i ett inlägg i Kulturradion häromdagen om Stellan Olssons film ”Sven Klangs kvintett”, som visats i SVT och kan ses på SVT/Play till och med söndag kväll.

”Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble”, hette det i Kulturradion, där man också noterade att …

”Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och i Milos Formans tjeckiska filmer.

Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen.”

Jag passade på att se om Sven Klangs kvintett häromkvällen för fjärde eller femte gången, tror jag, och kan bara hålla med. Filmen och dess personer känns lika levande och berörande i dag 2021, som när filmen hade premiär 1976.

Den skildrar en dansorkester i en nordvästskånsk småstad 1958 och är inspelad i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs. Filmen bygger på en teaterföreställning av Ninne Olsson och Henric Holmberg, uppförd av Musikteatergruppen Oktober.

Filmens orkester styrs med auktoritärt egensinne av den självsvåldige Sven Klang, spelad av Anders Granström. Han är gift men trasslar med Eva Remaeus sångerska. I orkestern spelar Henric Holmberg trumslagare med Jan Lindell vid pianot. Deras musik är traditionell men lockar många dansglada, i scener från bland annat Tivolihuset i Höganäs och Folkets hus i Helsingborg. Michael Segerström medverkar i en biroll.

När saxofonisten Lasse (Christer Boustedt), gör lumpen i trakten börjar han också spela i orkestern och tar med sig moderna jazztoner, inspirerade av Charlie Parker. Han utmanar också den dominante och konservative Sven Klang, som vill ha musiken på sitt sätt och tar hand om det mesta av intäkterna själv.

Filmen fångar suveränt tidsandan på 50-talet. Den är också en skildring av musikens och konstens förlösande kraft.

Fotnot: Sven Klangs kvintett kan ses på SVT/Play till och med söndag 31/1 kl 24.00:

https://www.svtplay.se/video/29514508/sven-klangs-kvintett

Ängelholm 1 maj 1917: Bröd, fred och medborgarrätt!

Bröd, fred och medborgarrätt! Första maj 1917 i Ängelholm samlade över 1000 deltagare. Här passeras Stortorget.

Ängelholmsboken 2020 har fokus på Rösträttsfrågan och alldeles särskilt på kampen för rösträtt i Ängelholm för ett sekel sedan, undertiteln är Kvinnliga pionjärer i vår historia. I en rad kortare texter levandegörs en tid som inte är så avlägsen och som i många avseenden format vår tid och dess demokratiska förutsättningar.

I boken medverkar en rad skribenter med den mångkunnige bibliotekarien och lokalhistorikern Johan Brinck som klart dominerande.

Demokratin och den allmänna rösträtten hör 1900-talet till. På 1860-talet hade Ängelholm 1700 invånare. Bara 21 röstade 1868 i det andra valet till stadsfullmäktige i staden.

I samma val 1910 röstade 680 ängelholmare. Men rösterna var graderade efter den röstandes inkomst. Högern fick 43 % av rösterna mot socialdemokraternas 38 %, men när man räknat in vad rösterna var värda fick högern 56 % och socialdemokraterna bara 25 %.

Den liberala regeringen med Karl Staaf som statsminister la 1912 fram ett förslag till allmän rösträtt för alla, också för kvinnor. Regeringens proposition segrade stort i andra kammaren men röstades ner av förstakammarhögern. Hösten 1918 ändrade sig de sistnämnda efter press från Hjalmar Branting och liberalernas statsminister Nils Edén och påverkade av revolutionära stämningar i världen efter första världskriget. Åren därpå följde grundlagsändringar som till slut gav kvinnorna full rösträtt.

I Ängelholm grundades 1903 en lokal Förening för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Två kvinnor blev särskilt viktiga, skriver Johan Brinck. Sofi Lindström (född 1856), blev 1910 den första kvinnan i staden som valdes till stadsfullmäktige. Hon var ordförande i FKPR, som 1909 hade hela 54 medlemmar i staden.

Ellen Wester. Foto Gösta Florman.

Ellen Wester, författare och rösträttsaktivist, översatte noveller åt Helsingborgs Dagblad och debuterade 1900 med en historisk kärleksroman. Hon deltog i internationella rösträttskonferenser i Köpenhamn, Amsterdam och Budapest.

Men kvinnorna spelade länge en underordnad roll i Ängelholms lokala politik. Först 1976 kom Agnes Andersson från Strövelstorp in i kommunstyrelsen, vars första kvinnliga ordförande blev Else Ekblom 1991.

Några texter ligger vid sidan om rösträttstemat.

Johan Brinck skriver om hur Spanska sjukan 1918 drabbar Ängelholm, på ett sätt som påminner om vår tids coronapandemi. Många hundra smittades. Ett hundratal dödsoffer krävdes. Munka-Ljungby drabbades särskilt, i samband med sockerbetskampanjen med över hundra smittade.

Moderata kandidater i valrörelsen 1991: Else Ekblom, Anita Vidner, Maud Ekendahl, Ingvar Eriksson och Ulf Inger. Foto: Niklas Gustavsson, NST.

Eva Thorén skriver levande om sin uppväxt i Össjö under 30- och 40-talen. Inger Nyrell och Kalle Lind berättar om Ausås hembygdsmuseum- Johan Brinck bidrar också med en 30-sidig avslutande artikel med kommentarer till historiska Ängelholmsbilder.

Här finns Contans hus på hörnan vid Stortorget, dit hjältarna i Torgny Karnstedts roman ”Gnistskärmen” gick när de so m elever på SJK-skolan försökte charma lokalbefolkningen. En av bokens sista bilder är från inspelningen av Stellan Olssons TV-serie ”Julia och Nattpappan” i Villanområdet i början av 1970-talet.

Ängelholmsboken 2020 är synnerligen rikt illustrerad och ger tillsammans med tidigare årgångar breda och mångskiftande nedslag i Ängelholms historia. 

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken 

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.

Far och flyg! Sju kommuner köper en flygplats och byter snabbt sin resepolicy

Flygplatsaffären är ett steg närmare förverkligande. Politikerna i kommunstyrelsen i Helsingborg har sagt ja med bred majoritet. Nu är det upp till kommunfullmäktige.Bild: Johan Nilsson/TT

Hej vad det ska flygas i höst! Särskilt i NV-Skåne. Ängelholms flygplats läggs ner den 1 september av den nuvarande ägaren Peab. Samtidigt tar sju kommuner i Familjen Helsingborg över driften genom att tillsammans gå in med 50 miljoner för att köpa flygplatsen och ”täcka framtida drift”.

I onsdags ställde sig en bred majoritet i Helsingborgs kommunstyrelse bakom förslaget, skriver Helsingborgs Dagblad. Bara miljöpartiet stod för en rimligt förnuftig hållning och reserverade sig:

– Vi tycker att den här affären ökar miljöutsläppen och sänker ekonomin, säger Marcus Friberg (MP), kommunalråd.

Också vänsterpartiet, som inte sitter med i kommunstyrelsen, är inne på samma linje.

– Vi tycker det är helt förkastligt att kommunen tar över driften av en flygplats – både av miljömässiga och ekonomiska skäl. Det är en dålig idé att finansiera flygplatsen med skattepengar, säger Ingrid Mattiasson Saarinen, gruppledare för Vänsterpartiet i Helsingborg.

Mest satsar Helsingborg på flygplatsen, 21 miljoner av totalt 50. Sedan följer Ängelholm med 16 miljoner och Höganäs med dryga fem miljoner.

I Höganäs skar man i juni ner bortåt 10 miljoner i budgeten från äldreomsorgen, skrev jag i en blogg. Nedskärningarna skedde trots krisen på äldreboendena i landet med kring hälften av de döda i pandemin. Dryga två månader senare går samma kommun in som delägare i flygplatsen med ett stort och stötande belopp.

I NV-Skåne har de ledande politikerna varit engagerade anhängare av FN:s klimatpolitiska mål och därför avrått från alla flygresor, särskilt de kortare. Men det var inte mycket värt.

Nu tänker flera orter se över sin resepolicy. I Helsingborg är föga förvånande SD pådrivande. Naturligtvis kommer snart de lokala politikerna att flyga fram och tillbaka till Stockholm i samhällsnyttans namn och för att rädda flygplatsen inbillar de sig, fast de kunde tagit tåget eller konfererat via zoom och andra digitala verktyg.

Flygplatsens ekonomiska utfall har rasat under coronakrisen efter att tidigare ha varit på nedgående under klimatdebattens tryck. Men för de styrande politikerna, dessa pladderhattar, anpasslingar och åsiktsakrobater, tycks nu flygplatsens kortsiktiga ekonomi vara viktigare än miljön och mänsklighetens framtid.

Huvudargumentet för satsningen sägs vara att en flygplats i Ängelholm anses vara nödvändig. Annars kan inte näringslivet resa fram och åter till Stockholm över dagen. Och då skulle ”ett stort antal jobb försvinna från regionen”.

Bor man i Kullabygden eller på Bjäre för att flyga fram och tillbaka till Stockholm?

Tågsatsningar vore något annat. Från Helsingborg till Stockholm tar tåget 5 timmar 50 minuter, med byte i lund. Från Lund till Stockholm går det nästan 100 minuter snabbare att ta tåget till Stockholm (4 t 12 min), trots att Lund ligger längre från Stockholm än Helsingborg. Med kreativa tågsatsningar skulle restiden från Helsingborg lätt kunna pressas under fyra timmar.

De sju kommunernas flygsatsningar är i min värld omoraliska, de är inte nödvändiga i coronapandemins tider, det finns andra resealternativ. Dessutom tror jag att det är en dålig ekonomisk satsning. Kommer flygplatsen att finnas kvar såg 2030? Jag tvivlar bestämt.

Miljöbestämda beteenden har rotat sig i samhället, mycket mer än vad vi tror, inbillar jag mig. Ängelholms flygplats har dessvärre passerat bäst före datum.

Att som SD vilja uppmuntra folk att börja flyga igen är ju både omoraliskt och korkat.

SD i Helsingborg vill ändra på flygpolicyn.

– Det blir märkligt att ha en resepolicy som motverkar våra egna syften, säger Michael Rosenberg (SD) kommunalråd.

I Höganäs har flygresor i princip varit förbjudna. Men nu ska kommunen ändra sin resepolicy. Detsamma vill Peter Danielsson (M) i Helsingborg, men betonar i anständighetens namn vikten att hitta lösningar som bidrar till flygets omställning till mer miljövänliga bränslen och liknande.

Miljö och pengar i det blå när flygplatsen räddas

Flygplan från Linjeflyg som flög mellan Ängelholm och Bromma.Bild: Lennart Nygren/SvD/TT.

Ängelholm/Helsingborgs flygplats norr om Ängelholm stängdes helt i slutet av maj efter det att ägaren PEAB den 28 maj beslutat lägga ner flygplatsen. Flygplatsen har länge varit ekonomiskt på nergående. Pandemin och klimatdebatten blev två avgörande skäl till att verksamheten inte gick runt.

Ändå gick sju av elva kommuner i det som kallas Familjen Helsingborg in som nya ägare för tjugo miljoner med ett ytterligare åtagande på 30 miljoner för att säkra de kommande årens drift. Mest betalar Ängelholms kommun, 16 miljoner.

För snart tio år sedan köpte tio nordvästskånska kommuner flygplatsen av statliga Swedavia. Priset var 40 miljoner. Men flygplatsen såldes direkt vidare till börsnoterade byggbolaget för 25 miljoner. Kommunerna kallade rabatten för ”omstruktureringsreserv” men kammarrätten slog fast att det handlade om ”otillbörligt stöd till en enskild näringsidkare”. Någon återbetalning från Peab har det aldrig varit tal om.

Coronaåret 2020 räddar de sju kommunerna flygplatsen, trots ovissheten om flygets framtid och den speciella flygplatsens konkurrensmöjligheter.

I HD tecknar Robert Dujmovic flygplatsens historia under rubriken ”Kommunen tar åter flyget under vingarna”. Han ställer till Robin Holmberg (M), kommunfullmäktiges ordförande i Ängelholm, frågan om det är en så god affär att köpa en flygplats i dessa tider.

Holmbergs svar är att kommunen inte förväntar sig att det hela ska bli en lysande affär men att han och de andra kommunerna vill ”säkra viktig infrastruktur”.

Tåget som är en än viktigare och miljövänligare infrastruktur än flyget har inte gynnats på motsvarande vis. Möjligheterna att från nordvästskåne ta tåget till Stockholm eller österut mot Kristianstad har bara blivit sämre och sämre med åren och fordrar ofta en irriterande och tidsödande omväg till Lund. En gång hetta det i reklamen att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”. Men det var bra länge sedan.

Ängelholms flygplats öppnades för civilt flyg för sextio år sedan, på F10:s flygflottiljs flygfält. Sedan dess har det varit många turer och flygplatsen har varit stängd under coronakrisen, för att nu på eftersommaren försiktigt återuppta trafiken.

Men är det rätt att kommuner ska gynna det miljöovänliga flyget med många som pendlar fram och åter till Stockholm över dagen – när pandemin visat att möten och konferenser kan arrangeras billigare och kanske bättre på distans och både lågprisflyget och kortdistansflyget håller på att spela ut sin roll?

I Skåne är Helsingborgs ädreomsorg värst drabbad av smittan

Många kommuner i Skåne berättar inte frivilligt hur många som har dött i covid-19 på deras äldreboenden. Men sammanlagt i Skåne handlar det om knappt 100 personer. Bild: Barbro Hallin/HD. 

Helsingborg är den kommun i Skåne som sämst lyckats hålla covid-19-smittan borta från kommunens äldreboenden enligt ny statistik från Region Skåne, som återges av Helsingborgs Dagblad.

I staden har 84 brukare smittats, allra värst på äldreboendet Valltorp, där mer än hälften av de gamla smittats och över 20 personer har dött, och där det anges att ”en stor del av dödsfallen tros ha koppling till covid-19”. Coronasmittan har kommit in på fem äldreboenden i Helsingborg: Elinebo, Stattenahemmet, Valltorp, Bergalid och Jordbodalen. 

Malmö har redovisat betydligt lägre siffror än Helsingborg, med 49 smittade på 12 av kommunens 53 äldreboenden. I Lund handlar det om 12 smittade, i Ängelholm om 14, i Höganäs 0 och i Landskrona också 0, de privata äldreboendena ej inräknade.

Skåne lyckas annars bättre än de flesta regioner med att hålla covid-19 borta från äldreomsorgen, skriver Helsingborgs Dagblad. Hittills har 85 procent av alla äldreboenden klarat sig utan ett enda sjukdomsfall. De mörka undantagen är Helsingborg, Burlöv och Kristianstad.

Drygt hälften av alla som dör i covid-19 i Sverige är gamla och ofta multisjuka människor som bor på äldreboenden. Hittills har smittan konstaterats på 46 av Skånes 312 äldreboenden eller vart sjunde.

Socialstyrelsen har räknat fram att 52 procent av dem som dött under coronapandemin bodde på ett äldreboende. Siffrorna är ännu högre för de hårt drabbade länen Stockholm, Östergötland och Västra Götaland.

Skånes dödstal är i sig enormt mycket lägre än de värst drabbade regionerna. Räknat per 100 000 invånare är antalet döda13,9 i Skåne, jämfört med 88,5 i region Stockholm. Knappt hälften av de 200 personer i Skåne som dött i covid-19 bodde på ett äldreboende.

De uppgifter som nu framkommer ger Helsingborgs äldreomsorg en bedrövlig negativ position när det gäller hanteringen av covid-19-pandemin på stadens äldreboenden. Jag utgår från att man från stadens sida kommer att djupgående analysera vad som hänt för att undvika framtida upprepningar.

Men det förutsätter att Lars Thunberg (KD), ordförande i Vård- och omsorgsnämnden i Helsingborg, byter attityd och vågar ta ansvar för den fruktansvärda situation som uppkommit och övergår till förtroendeskapande öppenhet.

Thunbergs mörkläggning och vägran att lämna information under lång tid innebär ju också att han försvårar eller omöjliggör en djupgående granskning av hans egen maktutövning och av vad som orsakat smittspridningen på de drabbade äldreboendena.

Det handlar om många människors liv.

På vårdboendet Valltorp i Helsingborg har över hälften av de 60 hyresgästerna smittats med covid-19. Minst ett tjugotal har dött. Bild: Sven-Erik Svensson/HD. Vårdboendet är troligen värt drabbat i hela Skåne.

Läderstaden Ängelholms 400-åriga historia

Garvningsarbete med hudar på Grönvalls läderfabrik 1966.Bild: Kalle Lind/HD.

Det första garveri jag kände doften av och såg låg i marockanska Marrakech. Jag hade inte fyllt trettio. Vi hade med vår Fiat 1500 bilat från Helsingborg till Nordafrika. Det är bra länge sedan men jag minns ännu särskilt läderfärgeriets intensiva färger och stank under en brinnande sol.

Jag hade inte behövt färdas så långt. På den tiden, 1960-talets slut, var Ängelholm fortfarande en stad där läderindustrin spelade en avgörande roll, där Rönne å fylldes av fabrikernas utsläpp och garveriernas fräna dofter var stadens signum.

Dagens Ängelholm, ”Lergökastaden”, är för många en lättsam och charmig sommarstad. Men för inte länge sedan varÄngelholm en industristad som 1940 hade 6000 invånare. En tredjedel av befolkningen levde då på att bearbeta läder- och läderprodukter, skriver historikern Johan Brinck i Ängelholmsboken 2019, som har till tema Läderstaden, tryckts i 2300 ex och ges ut av Ängelholms Lokalhistoriska förening.

Redaktionen för Ängelholmsboken 2019, fr v Kalle Lind, Ove Torgny och Johan Brinck.

I femtontalet artiklar, där de allra flesta skrivits av Johan Brinck, men enstaka av Ove Torgny, Hans Aarenstrup och Billy Heil, beskrivs Ängelholms långa tid som läderstad. Fokus ligger både på alla stora och små läderindustrier men också på de personligheter som drev eller arbetade på industrierna, där de äldsta grundades redan på 1600-talet.

Nicanor Grönvall, född i Ängelholm 1851, får ett eget kapitel. Efter att ha arbetat som garvare i New York och Chicago återvände han 23 år gammal till hemstaden och drev garveri i hörnet av Storgatan och Laxgränd. Han var en entreprenör och 1881 byggde Hotel Vega, med rum för resande. I dess trädgård framträdde 1886 skräddaren och agitatorn August Palm, vid det första socialdemokratiska mötet i staden.

Nicanor satt med i kommunfullmäktige i trettio år. Han såg till att kyrkan fick elektriskt ljus – åtminstone under gudstjänsterna – vid mitten av 1890-talet, staden elektrifierades först 1910. Han var bland mycket annat engagerad i både Engelholms Vin- och spritbolag och Engelholms Landtmannabank.

Ännu vid mitten av 1980-talet gick Grönvalls läderfabrik, eller AB Wigral, bra och drev också en fabrik i Klippan. Men förhållandena ändrades snabbt och drastiskt. Ny konstgjorda material och konkurrensen från låglöneländer tvingade fabriken i Ängelholm att slå igen 1990 och med den var Sveriges största läderfabrik borta.

Grönvalls var långt ifrån den enda läderfabriken i Ängelholm. Remfabriken importerade hudar från Sydamerika vilka garvades vegetabiliskt miljövänligt eller kemiskt med kromgarvning. Sydläder producerade bl a lädersnören och industriella remmar men också andra remmar som användes till exempel för att driva symaskiner.

Verksamheten krisade 1968, då nedläggning hotade. Men 40 anställda kunde genom att satsa 5000 kronor var köpa ut fabriken av ägaren Investor och driva den vidare. Därmed skapades ett av Sveriges få löntagarägda företag.

1996 ändrades namnet till Protite. Företaget är fortfarande arbetarägt, har ett 20-tal anställda och håller därmed en månghundraårig tradition av läderhantering levande i staden.

Fotbollsfabriken Select i Ängelholm får ett eget kapitel. Företagets boll Top-Star med 24 läderfält användes bland annat vid fotbolls-VM i Sverige 1958. Från 70-talet flyttades bolltillverkningen efter hand utomlands, särskilt till Pakistan där Select utbildade nya bollsömmare.

Ängelholms Lokalhistoriska förening är nog så unik, inte minst genom årsböckerna där man årligen dokumenterat Ängelholms nutid och dåtid. Med sin verksamhet och med bokserien har man båda skapat och levandegjort ett brett lokalhistoriska intresse i Ängelholm med omnejd.

Årsboken innehåller ett rikt bildmaterial och rymmer förutom det dryga hundrasidiga materialet om Läderstaden Ängelholm också artiklar om bland annat Kronohäktet, Rössjöholm och Össjö.