Kategoriarkiv: Sverige

Maud Olofssons katastrofala postaffärer hotar glesbygden

Glada miner när dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) skakar hand med, t v Post Danmarks ordförande Fritz Schur och t h Posten AB:s vd Erik Olsson. Foto: Lars Lindqvist

Sveriges näst största bolag, Postnord, riskerar konkurs, skrev Dagens Nyheter i söndags i ett utmärkt reportage. Tidningen berättar om hur bolaget gick från nationell kassako med världsledande kvalitet till utskälld förlustmaskin.

Den avgörande händelsen inträffade 2008. Dåvarande industriminister Maud Olofsson presenterade sammanslagningen mellan den danska och svenska posten.

På ett tidigt stadium anade Riksrevisionen ugglor i mossen. Innan sammanslagningen begärde man att få syna affärsupplägget och tillsätta en revisor, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena.  Men Maud Olofsson förklarade att en granskning inte var möjlig.

2 000 postkontor har försvunnit, fortsätter Elbrant. Det skulle man klara genom att postombud inrättades i lokala ICA eller Konsum. Men många av butikerna har nu lagts ned. Sverige är ett av få länder som inte subventionerar sin postservice. För att hålla sina 9 500 postkontor öppna har franska staten stöttat dem med 9,4 miljarder under de senaste åren.

– Postnord var den sämsta affären jag kunde tänka mig. Den svenska staten blev grundlurad av danskarna, säger till DN Peter Brännström. Han arbetade 38 år inom den svenska posten och slutade som högsta operativa chef inom Postnord 2014.

Göran Greider.

Avtalet var idiotiskt, konstaterade Göran Greider i en ledare i onsdagens Dagens ETC:

”Avtalet var idiotiskt, men Maud Olofsson stod på sig. Hon lyste på presskonferensen när hon stod tillsammans med de svenska och danska postbossarna i en affär som knappast var mycket bättre än hennes andra stora insats för landet: klartecknet hon gav för statliga Vattenfalls köp av Nuon.”

Postens kris har accelererat sedan dess.

Antalet postade brev har sjunkit drastiskt, samtidigt som mängden paket ökat rejält. De minskade intäkterna från brev kunde kanske ha uppvägts av paketuppgången.

Men, men, redan 1993 togs Postens monopol bort av Carl Bildts regering. Det var ett av den dåvarande borgerliga regimens många privatiseringsprojekt. Vänsterpartiet och socialdemokraterna röstade emot.

Sedan dess har nya företag tagit hand om den postutdelning som är lönsam, medan det statliga bolaget bolaget enligt lag är tvingat att ta hand också om den olönsamma utdelningen i gles- och landsbygd:

”Idén om konkurrens funkar uselt, särskilt i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Post- och paketutbärning borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Sverige är i dag bland de länder som allra minst subventionerar postverksamheten. ”Vi är som vanligt det mest marknadsliberala landet”, konstaterar Greider.

Hans slutsats är kompromisslös:

”Posten borde förstatligas. Så enkelt är det. Man kan mycket väl ändå ha kvar det goda med att matvarubutiker sköter en del av verksamheten – det har ökat tillgängligheten.

Men avskaffa postmarknaden. Vi har inte råd med den.”

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.

2010-talet och den urholkade demokratin

Skärmdump från Dagens Samhälle#45/2019.

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

kriget i Afghanistan med 147 000 dödade har kostat USA två biljoner dollar

Det mänskliga priset för USA:s krig efter elfte september. Sammanställningen gjord av Neta C. Crawford, Watson Institute, Brown University, USA.

Under 18 års krigshärjningar i Afghanistan har USA använt två biljoner (*) dollar, skriver New York Times i en högintressant artikel, där man också ställer frågan ”Var pengarna väl använda?”.

Frågan besvaras omgående av tidningens båda reportrar, Sarah Almukhtar och Rod Nordland med att mycket lite tyder på det.

Afghanistan är i dag ett av de länder i världen med flest flyktingar, till följd av det långa kriget. 2,6 miljoner afghaner har flytt sitt hemland, häften till Afghanistan, 900 000 till Iran. 1.84 miljoner afghaner är kvar i landet men har flytt från sina hem.

FN:s High Commission for Refugees har dokumenterat antalet flyktingar och kommit fram till att var 7:e afghan eller 14 procent av landets befolkning, 34 miljoner, har flytt sina hem under USA:s skamliga krig.

Också svenska trupper har deltagit i kriget under Natobefäl. Enbart fram till 2014 beräknas insatsen ha kostat 9 miljarder kronor. 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats, enligt Wikipedia.

Var den amerikanska insatsen värd biljonerna? I december 2019 kontrollerar talibanerna allt större delar av landet. Kriget har krävt 147 000 döda, varav 38 000 civila afghaner, 400 frivilligarbetare, 54 journalister, 2400 amerikanska soldater, nära 4000 av USA kontraktsanställda personer, 59 000 nationella militärer och poliser, 42 000 oppositionella soldater.

Opiumodling i Afghanistan från 2002, 84 000 hektar, till 2017, 328 000 hektar.

Opiumtillverkningen i landet har fyrdubblats. I dag kommer 80 procent av världens heroin från Afghanistan. Före kriget hade opiumodlingen näst intill upphört. I dag är odlingen den största sektorn i Afghanistans ekonomi – efter kriget.

Vad det George W Bushs avsikt med kriget? Förmodligen inte. Men så blev det. Bush borde fängslas, sändas till krigsförbrytardomstolen i Haag och tvingas ta sitt ansvar.

USA skulle hjälpa de afghanska kvinnorna hette det under en period i propagandan, också den för svenska insatser. Hur blev det?

Dödligheten för kvinnor har förblivit bland den högsta i världen, skriver NYT. Den förväntande livslängden för afghanska kvinnor hör till den globalt lägsta. De flesta flickor får liten eller ingen utbildning och också skolorna för pojkar är i allmänhet usla.

För att finansiera kriget tog USA väldiga lån, som man nu betalar ränta för, över $600 miljarder till 2023. Återstoden av skulden kommer att ta lång tid att återbetala.

När USA:s gaphals till president kräver att andra länder (också Sverige) ska öka sina militära anslag (för att kunna delta i USA:s och Natos krig) tyder det på att han har insett att USA:s anfallskrig i Asien varit ”very bad business”, för att tala trumpska.

I en rättvis värld borde USA förstås dömas till stora krigsskadestånd till länder som Afghanistan och Irak och dessutom tvingas ta emot åtminstone lika många flyktingar från krigen som Turkiet.

*) Fotnot: En biljon motsvarar tusen miljarder, en etta följd av tolv nollor. 2 biljoner dollar motsvarar 20 biljoner kronor eller 20 000 miljarder kronor.

SANGIN, Afghanistan. Amerikanska och brittiska trupper. April 2007. Foto: Daniel Love, U.S. Army .

Skolverket vill stryka undervisning om Norden

Skolplansch. Karta över Norden. Skolverket vill plocka ner den och inte längre undervisa om Norden på Mellan- och Högstadiet.

”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord …” / ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden …”

Norden? Vaddå?

Skolverket vill i sitt förslag till nya kursplaner slopa begreppet Norden. Man vill också stryka undervisning om nordiskt samarbete i olika avseenden. Av bara farten vill samma myndighet ta bort kunskap om urfolket samerna och de nationella minoriteterna från historieundervisningen.

Förslaget vill bland annat att ordet Noreden och den nordiska namngeografin tas bort i ämnet geografi på mellanstadiet. Alltså inte ett ord om Helsingör eller Köpenhamn för att inte tala om så avlägsna ort som Odense eller Aarhus.

I ämnet historia på högstadiet föreslås vidare att undervisning om det nordiska samarbetet ska utgå.

I ett remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens Tidning #4-19 reagerar Föreningen Norden genom sin generalsekreterare Bo Andersson. Han presenterar flera olika argument. Förslaget strider exempelvis mot artikel 8 i Helsingforsavtalet, där det heter att eleverna i de nordiska länderna ska ges kunskap om ”de nordiska språken, om kulturen och om sociala förhållanden i Norden”.

Till saken hör också att det i Sverige bor cirka 240 000 utrikesfödda första generationen med nordisk bakgrund.

Våra nordiska statsministrar har en annan vision än Skolverket och vill att Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030.

Nordiska Rådets president Hans Wallmark gillar inte heller Skolverkets förslag och skriver att det ”finns en fara om vi tar bort Norden och den nordiska språkförståelsen att vi därmed också tar bort rottrådarna till vår egen kultur”.

Fotnot: ”Värna Norden och det nordiska samarbetet i läro- och kursplanerna” är titeln på Föreningen Nordens remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens tidning #4-19. Följ länken och gå till sidan 13.

Fotograf
 Ane Cecilie Blichfeldt

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.