Kategoriarkiv: Sverige

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Svenska politiker vägrar stoppa skatteparadis

Torsten Fensby hävdar att finansminister Anders Borg försökte stoppa avtal med skatteparadis om informationsutbyte. Foto: TT och Malin Hoelstad

Sverige och Storbritannien är de länder där skatteparadisindustrin fått störst fäste, säger Torsten Fensby till Svenska Dagbladets ekonomiska skribent Birgitta Forsberg.

Men i motsats till Storbritannien finns här ingen intern lagstiftning som specifikt bekämpar skatteparadisbolag. I stället förlitar sig Sverige på åtgärder från OECD och EU och på de organisationernas intetsägande listor.

I artikeln betecknas Fensby som ”världens största expert på skatteparadis”. Han upplever att han kämpat helt ensam mot de svenska politikerna, som vägrar täppa till hålen som gör det möjligt att placera pengar i skatteparadis.

Fensby jobbade tio år åt OECD med att åka runt till världens skatteparadis för att få dem att gå med på att ge information om bolag och kundernas pengar. Men han och hans kollegor blev bakbundna av den amerikanska Bushadministrationen.

År 2006 bestämde sig Nordiska ministerrådet för att strunta i OECD och på egen hand få till informationsavtal med skatteparadisen. Och mannen som skulle göra det var Torsten Fensby.

Året därpå beräknade Skatteverket att totalt 133 miljarder gömdes undan beskattning i Sverige varje år – på grund av fusk, fel eller misstag – varav 46 miljarder i utlandet. Allt enligt Skatteverket.

År 2008 ville Anders Borg lägga ner projektet. Men då protesterade resten av Norden – Finland, Danmark, Norge, Island, Färöarna och Grönland (de två sistnämnda är självständiga i skattehänseende).

Riksrevisionen påpekar i rapporten även att svenskar har mer pengar i bland annat Schweiz och Luxemburg än övriga nordbor.

Ett antal förmögna svenskar hade alltså stoppat undan pengar i skatteparadis. Och Sverige försökte förhindra att avtalen blev av.

Resten av Norden drev dock på och Sverige kunde inte stoppa projektet. Allt fler skatteparadis skrev informationsavtal med Norden. Därmed drogs snaran åt runt dem som smitit undan skatt.

– Jag vänder mig emot att man låter en svensk elit tömma delar av den svenska statskassan på pengar. Hela skatteparadisindustrin penetrerar djupt in i den svenska statsapparaten. Vi har inte någon som helst lagstiftning i frågan. Svenska statskassan är en bankomat för dem som kan spelreglerna, säger Torsten Fensby.

Han påpekar att ingen gör något åt pengar som placerats i skatteparadis, trots flera avslöjanden i medierna genom åren – bland annat Panamadokumenten, politikernas självrättelser och Paradisläckan.

Torsten Fensby anser att Sverige, likt andra länder, borde tillsätta en skatteparadisutredning.

– Frankrike gör en utredning i genomsnitt vart femte år. Den senaste är på över 2 000 sidor. Rapporten från 2012 ledde till 59 olika förslag för att bekämpa internationell skatteflykt.

Men i Sverige händer ingenting.

Sverige i Nato leder till att Trump i krig får befäl över svensk militär

Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.

Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.

Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av  14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.

Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.

Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:

”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”

Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.

I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:

 ”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”

 

Sveriges förlorade välfärdssamhälle

Är Sverige ”ett välfärdsparadis”? Vi är många som skulle vilja att det vore så. Men det var bra längesedan. I en krönika på Aftonbladet Kultur punkterar Enna Gerin den slags drömmar. Han berättar hur han kom till Sverige som flykting från krigets Jugoslavien 1993, till vad som kanske var ”världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle” men också ett land som snabbt skulle montera ned den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.

Gerin belägger det han skriver med konkret statistik:

”Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.”

Det solidariska samhället byggde på en solidarisk skattepolitik, som skapade förutsättningar för sociala skyddsnät. I dag har Sverige ”OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet”, konstaterar Enna Gerin.

1999 låg den så kallade skattekvoten på 49,1 procent av BNP. Femton år senare var den nere i 42,5 procent. Den offentliga sektorn har påverkats dramatiskt och gått nere från runt 60 procent av BNP på 80-talet till runt 50 procent de senaste tio åren.

”Var det någon som nämnde välfärdskrisen”, suckar Enna Gerin.

Varför nämndes aldrig de här grundläggande siffrorna under valkampanjen 2018? Ska inte ett val handla om just det, vilket samhälle vi vill bygga för kommande generationer?

Teckningen från tidskriften Internationalen.

Kommer ”Det stora blodbadet” till Sverige?

Stora kedjor som Macy’s, Sears och Kmart har tvingats till ruinens brant i USA. Foto: Richard B Levine/TT

Amazons och andra webbutikers framgångar har i USA lett till ”Det stora blodbadet” när fysiska butiker krossats i konkurrensen om kunderna. I Svenska Dagbladets Näringsliv berättar Ida Vanhainen om hur det som började i USA tveklöst har nått till andra sidan Atlanten, också Sverige.

I USA har de jättelika köpcentrana varit särskilt utsatta. I stora delar av Europa sker fortfarande en stor del av handeln inne i faktiska stadskärnor som är mindre utsatta.

I USA har en lång rad kända varumärken gått i konkurs de senaste åren samtidigt som stora köpcentra står tomma.

I Tyskland är i dag var tionde stationär butik dödshotad, enligt branschorganisationen HDE, som  i början av året larmade om att ”innerstäderna är i yttersta nöd”. Amazon står för hälften av den sammanlagda ehandeln i landet.

Allra värst drabbade är den tyska bokhandelsbranschen. Amazon står för tjugo procent av all bokförsäljning och mindre bokaffärer har stängts över hela Tyskland.

I Storbritannien är det snarare värre ändå. Hela shoppingstråk i London har tömts på fysiska butiker. Brexit förvärrar situationen när pundet förlorar värde och varor blir dyrare.

Varuhusjätten Marks and Spencer kommer att stänga hundra av sina butiker under de kommande två åren. Paradgatan Oxford Street i London har drabbats av utbredd affärsdöd, trots att 200 miljoner årligen besöker gatan. I februari slog HMV, världens största musikaffär igen.

I Sverige har vi hittills bara sett början på den här utvecklingen. Men Amazon har gjort långtgående förberedelser för att attackera svenska marknader – och har dessvärre välkomnats med öppna armar i de kommuner där man hittills etablerat sig.

Den svenska bokhandeln skulle kunna ha räddats med ett återinförande av fasta bokpriser, åtminstone för första året eller halvåret efter publicering. Men någon politisk vilja för ett sådant förslag är tyvärr inte så trolig.

Oxford Street, Londons paradgata, drabbad av affärsnedläggningar. Foto: Tomas Oneborg/SvD.

Till stöd för Julian Assange, nu i brittiskt Guantánamofängelse

Visselblåsaren Julian Assange sitter nu isolerad i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh. USA:s justitiedepartement har begärt honom utlämnad för att kunna åtala honom för spioneri. Svenska åklagare kräver att Assange förs till Sverige för att förhöras om våldtäktsanklagelser.

Assanges roll som journalist och visselblåsare, att han genom Wikileaks avslöjat USA:s krigsförbrytelser, nämns allt mer sällan i svensk medierapportering, där man tycks acceptera den amerikanska synen på honom som kallhamrad spion – och därmed också indirekt ett troligt mycket långt fängelsestraff i USA, sannolikt i praktiken livstid.

När USA offentliggjort ambitionen att åtala Assange för spioneri offentliggjorde den oberoende brittiske journalisten Gordon Dimmack nedanstående brev där Julian Assange för honom berättar om sin situation i det brittiska fängelset, berövad alla möjligheter att själv förbereda sitt försvar. Folket i Bild Kulturfront har publicerat brevet från Assange:

”Jag har isolerats från alla möjligheter att förbereda mitt eget försvar, ingen laptop, inget internet, ingen dator, hittills inget bibliotek, men även om jag får tillgång blir det bara en halvtimme en gång i veckan. Bara två besök i månaden och det tar veckor att få upp någon på telefonlistan och ett moment-22 att få dem säkerhetskontrollerade. Sedan spelas alla samtal in, utom med advokaten, och får vara högst tio minuter under en daglig period på begränsade 30 minuter då alla fångar tävlar om telefonen. Och telefonkostnader? Bara några pund i veckan och ingen får ringa in.

”En supermakt som förberett sig i nio år med hundratals människor och med kostnader på oräkneliga miljoner för fallet. Jag är försvarslös och räknar med er och andra med god vilja att ni räddar mitt liv.

Jag är inte nedbruten fastän jag är bokstavligen omgiven av mördare. En gång kunde jag läsa och tala och organisera mitt eget försvar, mina ideal och mina medarbetare, men det är slut med sådant tills jag åter är fri. Någon annan måste göra det i stället för mig.

USA:s regering eller snarare de beklagansvärda element i den som hatar sanning, frihet och rättvisa och tänker fuska fram min utlämning och död, snarare än att låta allmänheten höra den sanning som jag har fått de högsta journalistiska belöningar för och nominerats fem gånger till Nobels fredspris för.

Sanningen är det sista vi har.”

Fotnot: Mellan 2001 and 2005 användes Belmarshfängelset för att inhysa ett antal fångar utan dom och rannsakan enligt Anti-terrorism, Crime and Security Act 2001, vilket ledde till att det kallades för ett brittiskt Guantánamo[1

Fotnot: I Sverige pågår – på initiativ av bl a den berömde amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg – arbete för att organisera stöd till Julian Assange och Wikileaks, särskilt för att förhindra en utlämning av honom till USA.

Mat – en krigisk historia

Folke Schimanski föreläser på Enhetsgruppens antikvariat i Helsingborg om sin nya bok ”Mat en krigisk historia”.

Folke Schimanskis helt nya ”Mat – En krigisk historia” (Leopard) har flera perspektiv. Boken berättar om mat under krig och avslutas med ett tiotal sidor recept, de flesta från åren under andra världskriget. Vad sägs om Soppa av tulpanlökar (holländsk specialitet), tyska Knäckebröd av ekollon eller svenska Pudding av kojuver (från första världskriget).

Vad åt man under 1900-talens krig? Hur överlevde folk, i de krigsdrabbade länderna och de som stod utanför? 

Och hur skulle vi i Sverige få mat i händelse av ett krig, det som politiker och militärer mest planerar för i form av militära satsningar, nya stridsplan och soldater på Gotland.

Men kanoner äter ingen sig mätt på.

Sverige har under hela 1900-talet haft en livsmedelsberedskap, Men den har varit nedlagd sedan 1990-talet.

– I dag importeras hälften av all mat vi äter, berättade Folke Schimanski när han på torsdagskvällen föreläste om sin bok och om mat och krig på Enhetsgruppens antikvariat på Furutorpsgatan i Helsingborg.

I Finland där man har mera påtagliga insikter i frågan är man betydligt mer självförsörjande, med bara en fjärdedel matimport.

– Till det kommer att sårbara digitala systemen gör det svårt att organisera en beredskap. Hela matproduktionen är uppbyggd på komplexa system med precisa matleveranser till butikerna ”just in time”. Fungerar det i ett kris- eller krigsläge? Till det kommer att det i dag inte finns några reservlager av mat.

I Berlin efter kriget överlevde stadsborna genom odlingar i parker och trädgårdar så länge det gick.

– I Helsingborg hade koloniträdgårdarna kunnat fungera så i krig, sa någon i publiken. Men där vill ju politikerna bygga hus. Försäljningen av Öresundskraft medför att stadens möjligheter att garantera elförsörjning och fjärrvärme i ett krisläge reduceras drastiskt. Vad innebär det om Öresundskraft hamnar hos ett avlägset och vinstmaximerande riskkapitalbolag? Egentligen borde Säpo granska Peter Danielsson.

Ett huvudtema i Helsingborgsförfattarens bokbelyser sambanden mellan krig och mat, mellan hunger och revolutioner, särskilt från första världskriget till nu. 

– Bristen på mat i tsardömets Ryssland var en huvudorsak till de båda ryska revolutionerna. En svensk revolution var nära efter hungerkravallerna i världskrigets slutskede. I stället fick vi allmän rösträtt.

Under andra världskriget ville Eisenhower att alla amerikanska trupper skulle få Coca-Cola, var de än befann sig, för det byggdes 84 fabriker.

– Så spreds Cocan över världen och med detta inleddes invasionen av amerikansk kultur över stora delar av världen.