Kategoriarkiv: Konst

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Ravinen i Båstad visar: Gåtfulla djur och ikoniska Hillteckningar

Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.

I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.

Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).

I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:

”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”

Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.

Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.

Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.

Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.

Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.

 Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.

Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.

Hej då, Staffan!

Staffan Sommelius avled natten till söndag. På bilden t v som förskolebarn för länge sedan, tillsammans med sin på dagen tre år äldre bror Sören.

Staffan Sommelius, min tre år yngre bror, gick bort natten mellan lördag och söndag efter en kortare tids sjukdom. Han var under många år rullstolsbunden i sviterna efter en stroke som förlamade hans högra sida och påverkade hans talförmåga.

Jag hade fyra syskon i två kullar, tre halvsyskon och ett helsyskon. När Staffan inte längre finns är jag ensam kvar. Barbro Wåhlin, läkare, var äldst, följd av Torgny Sommelius, journalist och författare till böcker om Jugoslavien och Indien. Torgny omkom i en flygolycka på Trinidad i januari 1963. Klara Stenblomma (tidigare Birgitta Sommelius), dog förra året i sviterna efter covid-19. Hon var en begåvad pianist och gav som ung solokonserter också med Helsingborgs symfoniorkester.

De tre hade vår pappa Ove Sommelius första hustru Katja som mamma, judinna, född Zingerowitch i dåvarande ryska Lettland, kom som flykting först till Paris och sedan till Danmark och Sverige efter den ryska revolutionen.

Ove var under många år chefredaktör för Helsingborgs Dagblad.

Staffan och jag hade samma mamma, Vera, född von Porat (i Köpenhamn).

Staffan var tre år yngre än jag själv, född på samma dag, den 23 oktober. Han blev 77 år. Han var ju en födelsedagspresent till mig, inbillade jag mig länge.

I kretsen av syskon blev han ”den konstnärlige”. Han gick på konstskola i Köpenhamn. Hans debututställning var på ett galleri i Lund, ägt av den mångsidige Helmer Lång. Med åren blev det en lång rad separatutställningar och än fler samlingsutställningar.

I yngre dagar målade han mest nonfigurativa bilder. Fritidshuset i Stora Hult gav honom ett nytt återkommande motiv, utsikten mot väster över havet och Kullaberg på andra sidan Skälderviken. Ateljén i Stora Hult var under många år också en välbesökt minikonsthall under de återkommande Konstrundorna i påsktid.

Staffan fick en särskild profil i tidningsarbetet på Helsingborgs Dagblad som tecknare till ledarredaktionen, med bilder som märktes och även ägnades egna utställningar.

Vi ärvde i 30-årsåldern tillsammans Helsingborgs Dagblad, vilket inte var en enkel uppgift – och som många gånger frestade på syskonrelationen.

Annat var det i yngre dagar – som när vi båda som förskolebarn – innan penicillinet börjat användas – låg isolerade tillsammans, med scharlakansfeber, en oändligt lång månad på epidemisjukhuset i Helsingborg. Alla besök bestod i föräldrar och andra som utifrån knackade på rutorna och vinkade in till sjuklingarna.

Det var bra längesedan nu, ett av många, många starka minnen som dyker upp dagar som dessa – och lämnar efter sig både en känsla av tomhet men än mer av vemod över livets obevekliga gång.

Fotnot: Staffan efterlämnar hustrun Lena och fyra barn, Max, Matilda, Mårten och Maja.

Vad vore människan utan sin undre vän daggmasken?

Bertil Englert med sin fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken” som på lördag kl 12 avtäcks som nytt konstverk i centrala Ängelholm. Bild: Niklas Gustavsson/HD.

På lördag kl 12 avtäcks Bertil Englerts skulptur ”Hyllning til Daggmasken”. Den fyra meter höga skulpturen har köpts in av Kultursällskapet i Ängelholm med Else Ekblom som ordförande, och skänkts till Ängelholms stad.

Dess placering vid invigningen blir preliminär (nära Pyttebron) i väntan på färdigställandet av en park i närheten, också den nära Rönne å.

Vem tänker på en daggmask annat än då det gäller att kroka på bete till abborrfiske? Men daggmasken är en förutsättning för mänskligt liv och odling på jorden, en miljösymbol bättre än de flesta. En som visste det var författaren och Nobelpristagaren Harry Martinson.

I diktsamlingen Passad skrev han dikten ”Den undre bonden”, som hyllar den oansenliga daggmasken. Bertil Englerts skulptur har inspirerats av Martinsons dikt.

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull, / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden / där åkrarna klädas till skörd, / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, den evige grå lille bonden i jordens mull.

Bertils daggmask kommer att känna sig som hemma i Ängelholm, sa Else Ekblom tidigare:

– Hans daggmask gör sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken.

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige.

Bilden: Bertil Englert med sin skulptur ”Hyllning till daggmasken” som avtäcks nära Pyttebron i Ängelholm på lördag kl 12.

Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis

Lars Vilks i maj 2020, i samband med Nimis 40-årsjubileum.
Bild: Anders Malmberg/HD.

Lars Vilks är död. En bilolycka. Tre döda, två poliser och deras skyddsobjekt, hette det först. Sedan kom beskedetz i klartext, Lars Vilks och hans två livvakter.

Nyheten chockerade på söndagskvällen. Jag kände Lars lite på avstånd. De sista gångerna vi träffades var på födelsedagskalas, hos konstnären Bertil Englert och konstprofessorn Sven Sandström.

I P1:s morgonsändningar hyllade en kör av röster den döde konstnären, provokatören och konstvetaren. Det kändes befriande. I sin död placerades Lars Vilks där av flera röster välförtjänt i främsta raden bland vår tids svenska konstnärer.

”Det finns ingen konstnär i Sverige som vi har pratat om så mycket och som blivit en så naturlig referenspunkt om modern och samtida konst”, sa kulturradions Mårten Arndtzén, för att nämna ett exempel.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver i sitt eftermäle att ”Lars Vilks var 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär.”

”Vänner och familj minns en varm, humoristisk man som tvingades bli fånge i sitt eget land”, skriver i DN Niklas Orrenius.

”Allting är en fördel”. Så löd Lars Vilks valspråk. De orden skulle ristas in på hans gravsten, sa han.

Lars Vilks talade och skämtade ofta om sin egen död. Det var hans sätt att hantera den vidriga och absurda situation han hamnat i, där radikala islamister försökte mörda honom för att han en gång, till en liten konstutställning i Värmland, hade ritat islams profet Muhammed som en hund.

– När jag ligger på långvården och ska dö, så kommer det att sitta en livvakt där bredvid mig, sa han, skriver Niklas Orrenius vidare.”

Jag är skeptisk till Vilks Rondellhund och den debatt teckningen ledde till. Men den skymmer inte drivvedsskulpturen Nimis på Kullarberg. I mina ögon är Nimis Lars Vilks främsta skapelse – ett för Sverige unikt ”land-art”- verk.

Det handlar konkret om verket som det står mellan berget och havet, om själva skulpturen och om den otillgängliga platsen. Lika viktig är vandringen dit. Och så i en annan dimension de rättsliga processerna, där en tungfotad byråkrati varit hjälplös mot den fin-fintande Vilks, utan dyrbara jurister vid sin sida men med konstens kraft i sin hand, ständig överlägsen byråkraternas alla paragrafpíruetter.

Nimis framtid är en viktig fråga.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter fördes förra året en diskussion mellan Vilks och länsstyrelsen om att göra det långlivade svartbygget lagligt, utan att man kom framtill ett resultat.

Till det kommer de komplicerade äganderättsförhållandena. Lars Vilks äger inte verket, det gör dödsboet efter konstnärerna Christo och Jeanne-Claude, båda döda.

”Framtiden för … Nimis är oklar efter hans bortgång”, konstaterar DN. Och så är det nog.

Därför måste kampen för att rädda Nimis fortsätta och intensifieras! Det handlar om mera än att Nimis är ett av Skånes största besöksmål, vilken de trögtänkande politiker som styr Höganäs inte tycks ha fattat. Det handlar framförallt om att visa respekt både för Lars Vilks och ett unikt konstverk.

Kanske är det allra viktigaste nu att organisera underhållet av Nimis. Kan det genomföras av frivilliga? Eller ska vi tillgripa crowdfunding, för att skapa något slags underhållsfond. Kanske kunde de som besöker Nimis uppmanas att swisha in in ett belopp, inte som entré men som frivilligt bidrag?

Nimis är genom sin karaktär inte ett verk för evigheten men borde får stå kvar 25 – 30 år, kan man tycka.

Dessutom skulle det kännas angeläget med ett litet minnesrum eller museum om man så vill på platsen, där både historien om Nimis berättas och om konstnären som skapade verket.

Enligt Lars Vilks egen berättelse handlade det om att han simmade i havet utanför platsen där Nimis nu ligger, höll på att drunkna och beslöt sig för att ta revansch på havet, det som blev konstverket.

Senare utropades där republiken Ladonien. Jag firade en gång Ladoniens nationaldag på plats vid en uppsluppen folkfest mellan Nimis och havet. Allt kulminerade med Ladoniens nationalsång, inte sjungen, inte nationalistisk, bara plasket av en sten som kastas i havet.

Kulturhuset Ravinen invigs vid Norrvikens trädgårdar

Kulturhuset Ravinen invigs i morgon fredag. Här ett rum with a view. Foto: Mikael Bertmar/Instagram.

I morgon fredag invigs Kulturhuset Ravinen nära Norrvikens trädgårdar i Båstad. Vägen till det nya kulturhuset har varit lång och kantad av framgångar och besvär. Keramikerna Ulla och Gustav Kraitz har ihärdigt kämpat vidare med Ulla och Gustav Kraitz Kulturstiftelse som verktyg.

Jag har själv hittills bara sett kulturhusets utsida från Norrvikens parkeringsplats. Av bilder att döma är det en verkligt spännande byggnad, som bör ha de bästa förutsättningar att bli en unik del inte bara i det framtida Båstads kulturliv utan för intresserade i ett större område.

Ravinen ska hålla öppet året runt. På invändiga 1500 kvm finns plats för utställningar, konserter och teater, liksom för barnverksamhet. Här finns ett auditorium för 250 personer, därtill café och restaurang. En särskild roll spelar Kraitz-rummet, femtio kvm utställning med konst av grundarna Ulla och Gustav Kraitz och berättelsen om projektet Ravinen.

Pontus Möller Arkitekter i Ängelholm har ritat byggnaden. Verksamhetschef för Ravinen är Elisabeth Alsheimer som 2008–11 var chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg och senare varit intendent vid både Konstakademin i Stockholm och Thielska galleriet likaså i Stockholm.

Peab-familjen Paulssons bolag Backahill har uppfört konsthallen, som för 25 år med möjlighet till förlängning är uthyrd till stiftelsen.

Fredagens invigning inleds klockan 15. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, klipper bandet. Efteråt talar bland annat Gustav Kraitz.

Första utställningen, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen”, invigs samma dag av Gertrud Sandqvist.

 På lördag den 2 oktober klockan 14 invigs den nya Steinwayflygeln av professor Hans Pålsson.

För programmet i sin helhet, läs här.

Det har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

För ett år sedan talade jag med Gustav Kraitz om kulturhuset Ravinen. Han slog då fast att det ska vara klart efter sommaren 2021, som det blev.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp.

Gustav Kraitz kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Fotnot: Kulturhusets öppettider är planerade till ons-sön 11-17, tors 11-20.

Nya Kulturhotellet med mobila satsnigar på Söder

Kulturhotellet har förutom sin verksamhet på Södergatan varit inblandade i kommunens konstprojekt på hus och fasader, Artstreethbg.

Kulturhotellet återuppstår lika oväntat som glädjande lagom till påsk och HD:s kulturredaktör Johan Malmberg kan inte låta bli att brista ut med ett glatt Halleluja i en rubrik. Efter att under fyra år ha tagit emot kring 100 000 besökare i sin lokal vid Södergatan beslöt kulturförvaltnigen med kort framförhållning under hösten att drastiskt skära ner anslaget (som inte skulle räckt till ens lokalhyra) och därmed bädda för stängning.

Det var ett dåligt beslut. Axel Swanstein och Peter Eriksson som drivit Kulturhotellet, hade i sin lokal byggt upp ett varierat och spännande kulturutbud, som fyllde en viktig funktion både på det segregerade Söder och i en stad där den fria kulturen utanför institutionerna är sanslöst missgynnad.

Cassandra Jertshagen, vd för fastighetsbolaget Jefast, som gratis upplåter lediga lokaler till Kulturhotellet. Bild: Britt-Mari Olsson.

Nu inleds ett samarbete med fastighetsbolaget Jefast, som har många lokaler i Helsingborg och där det ofta/alltid finns tomma lokaler. Jefast bjuder på en fast lokal, som kontor och mötesplats, men tillhandahåller också utan kostnad skiftande lokaler, som alla kommer att finnas på Söder.

– Kulturhotellet är superviktiga för både gallerian Söder och för stadsdelen så vi är jätteglada för att vi har hittat den här lösningen, säger Cassandra Jertshagen, vd för Jefast, till HD. Hon fortsätter:

– Det är fantastiska killar och det brukar alltid höras och synas när de har någon på gång. Vi får se vad som händer, det är lite pirrigt för en stelbent fastighetsägare med det här samarbetet.

Axel Swanstein och Peter Eriksson är helnöjda:

– Det här blir jättespännande, vi hade inte kunnat tänka oss en bättre lösning.

I Kullabygden har Martha Westin under många år producerat platsspecifik vandringsteater. Förhoppningsvis kan Nya kulturhotellet med skiftande (lediga) lokaler för olika utställningar och andra evenemang producera platsspecifika utställningar för stadsdelen Söder. Det kan bli hur spännande som helst!

Kulturhotellet har ju redan bidragit till att öppna ögonen för olika platser på Söder genom sitt engagemang i Artstreethbg med många unika och spännande hus- och fasadmålningar i stadsdelen.

Allt förutsätter att det också finns ett långsiktigt engagemang från Kulturförvaltningen, så att det finns medel för Kulturhotellets och den fria kulturens framtida satsningar. Eller som Johan Malmberg undrade: ”Hur snabbt kan förvaltningen skaffa fram aktivitetsstöd?”

Fortfarande återstår att skapa en än bredare satsning på fri kultur i Helsingborgs, för att ge möjlighet till olika former av kulturarbete och kulturprojekt, inte minst åt yngre generationer.

Grundarna av Kulturhotellet, Axel Swanstein och Peter Eriksson, i samband med stängningen av lokalerna på Södergatan. Nu hittar de en samarbetspartner tvärs över gatan där utställningar och event kommer att dyka upp lite varstans allt eftersom.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Henrik Håkansson vid gränsen natur – kultur

Henrik Håkansson: Installation View of a Tree (Suspended), 2016 // Courtesy of the Artist, the Meyer Riegger Gallery, the Modern Institute/Toby Webster Ltd. Photo by Marc Doradzillo.

Henrik Håkansson har beskrivits som en av de internationellt mest framgångsrika och spännande konstnärerna i sin generation. Oförtrutet har han utforskat samspelet mellan natur, kultur och civilisation i uppmärksammade installationer på utställningar på många håll i världen. Det har handlat om sådant som fjärilars lätthet och fåglars flykt men också om insikten att människan inte som skapelsens krona kan härska över naturen utan ödmjukt måste inse att vi själva som levande varelser är delar av en sårbar helhet.

I dagarna har Henrik Håkansson välförtjänt tilldelats Bildkonstnärsfondens stora stipendium för 2020 på 300 000 kronor. I motiveringen heter det bland annat:

” Under tre decennier har Henrik Håkansson utvecklats till en internationell föregångare inom konstens utforskande av samspelet mellan människa, flora och fauna. Specifika arter lokaliseras, observeras och dokumenteras, för att visuellt kommenteras eller interageras med i starkt drabbande verk. Genom avskalad teknisk och kommunikativ skicklighet, väcker han hos publiken en oförvanskad förundran över skönheten och egenheten i varje studieobjekts tillvaro, karaktär och beteende. Henrik Håkansson förmedlar oförutsägbara nya perspektiv på den biologiska mångfaldens komplexitet – och på människans maktfullkomlighet i relation till den.”

Till stipendiet publiceras en skrift om konstnären med text av Magnus af Petersens, bilder av Lotta Antonsson/Henrik Håkansson. af Petersens skildrar Henrik Håkanssons utveckling som konstnär särskilt genom nedslag i hans viktigaste utställningar.

Han skriver att flera verk under 2000-talet skildrar biosfären, utsatt för någon form av dekonstruktion. Ofta har biosfären representerats av träd, som traditionellt stått för liv och kunskap. På utställningen A forest Divided (Lunds konsthall 2012 visades bara vertikala trädstammar, som i en skog, med rena snittytor delade i mitten.

En senare utställning 2019 på Kode konstmuseum i Bergen, One hundred and One Peaces of a Tree (Norwegian Wood),  bestod av ett enda träd uppdelat i fragment som vart och ett monterats på ett metallstativ. Till utställningen fanns också inspelad fågelsång.

Filmerna Aug 11, 2012 The Symptoms of the Universe Studies (6min 29 sek) visar filmer av två träd som exploderar mot en blå himmel. De har filmats ur sex olika vinklar och med olika hastigheter, från 5000 till 24 bilder i sekunden.

Henrik Hakansson Listening to bird songs in the Monk’s Garden, 2004 Isabella Stewart Gardner Museum, Boston.

Första gången jag såg Henrik Håkansson i aktion var på Venedigbiennalen 1997 där hans installation ”Out of the Black and into the Blue” visades i den Nordiska paviljongen. Där hade han skapat en miljö för fjärilar och besökaren kunde med hjälp av filmkameror i närbild följa hur fjärilar föddes och flög från paviljongen ut i naturen eller snarare parken runt paviljongen.

Han övervakade själv på plats som en fjärilarnas barnmorska det långsamma men fascinerande förloppet, i ett verk som knöt kultur och natur samman verkningsfullt.

I ett tidigt verk, Frog for E.S.T (Eternal Sonic Trance) arbetade konstnären utifrån kunskapen att grodors hörselorgan är inställda på den egna artens frekvens – och försökte få dem att interagera med specialskriven musik. Det var ett av många verk där konstnären studerar och reflekterar över djurvärldens olika livsmiljöer. 

Dunkers kulturhus visade 2004 – 2005 en utställning som utforskade ”vingslagens mekanik och poesi”. På From here to Eternity (Phoenicurus phoenicurus) The Wind Tunnel Sessions visades en stor vindtunnel som byggts av forskare i teoretisk ekologi vid Lunds universitet för att just studera fåglars flykt, ofta med höghastighetskameror.

”Det kan tyckas paradoxalt att Henrik Håkansson är lika nära de romantiska poeterna som de naturvetenskapliga forskarna”, skriver Magnus af Petersens och fortsätter:

”Hans konst bygger på såväl kunskap som inlevelse, kompletterande snarare än motsatta sätt att se världen. … I dag finns inte något hörn av vår planet som är opåverkat av människans framfart – från de smältande isarna kring polerna till öknarna, haven – ekosystem som snabbt förstörs, arter som dör ut – och om man liksom konstnären är född i slutet av 1960-talet är det något man antagligen inte behövt läsa sig till.”

Henrik Håkansson är född 1968 i Helsingborg, utbildad på Konstfack och bosatt i Berlin och Falkenberg. Hans verk har visats på biennalerna i Venedig, Berlin och Saõ Paolo samt på museer och konsthallar världen över.

Fotnot: Bland tidigare stipendiater kan nämnas: 1993 konstnären Ola Billgren, 1994 fotografen Anders Petersen, 1998 konstnären Marie-Louise Ekman, 2004 fotografen Dawid (Björn Davidsson), 2005 tecknaren Joakim Pirinen, 2007 Konstnären Jan Håfström, 2008 Keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, 2012 fotografen Gerry Johansson, 2019 konstnären och serieskaparen Liv Strömqvist.

Henrik HÅKANSSON《Fallen Forest》 2006 Courtesy Galleria Franco Noero, Turin.

Nimis mellan havet och berget – Höganäs främsta turistattraktion

Lars Vilks platsspecifika konstverk Nimis har blivit ett populärt besöksmål för turister, något som oroar länsstyrelsen i Skåne. Arkivbild.Bild: Björn Lindgren/TT

Förra veckan parkerade 5000 bilar på den parkeringsplats som ligger närmast Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs strand, skriver TT. Det är 1300 flera bilar än under samma period förra året.

Därmed bekräftas ännu en gång att Nimis är den främsta turistattraktionen i Höganäs kommun, ett skäl till att besökare från när och fjärran tar sig till kommunen och Kullaberg.

Det beror säkert på konstverket som sådant – inklusive dess dramatiska historia och speciella kontext – och på den magiska platsen där Nimis ligger mellan berget och havet, en svindlande konstruktion skör och slitstark, himlasträvande och jordisk.

Länsstyrelsen, som länge legat i envis fíght med Vilks reagerar byråkratiskt på den stora publiktillströmningen, beskriver situationen som ”kaotisk” och sänder parkeringsvakter för att lappa bilar i skogen på berget.

Jag har flera gånger upplevt ”kaos” på Sofieros parkering eller vid Louisiana i Danmark men aldrig upplevt att man som Höganäs skildrat många besökare som ett förskräckligt problem.

Borde det inte vara hög tid nu för både Höganäs och Länsstyrelsen att tänka lite konst – ruktivt?! Att ta vara på Nimis som en klenod och en tillgång, värd att synliggöras för samtiden och bevaras för framtida generationer!

Efter alla år då verket fungerat som gerillakonst vore det år 2020 på sin plats att kanske rentav göra nedgången till Nimis strand lite säkrare och att också försiktigt förbättra säkerheten kring Nimis, inte minst för att motverka fler attacker mot verket – och varför inte ordna regelbundna båtturer till platsen från Höganäs under sommartid.

Konsthallen Ravinen i Norrviken börjar byggas

”Visionsskiss” av Ravinens konsthall, ritad av Möller arkitekter i Ängelholm.

Det blir en konsthall och ett kulturhus vid Norrvikens trädgårdar, berättar skulptören och keramikern Gustav Kraitz. Han och hustrun Ulla har kämpat oförtröttligt för projektet under mer än 25 år. Olika planer och idéer har avlöst varandra. Det har varit en lång färd, med många framgångar men också otaliga bakslag. Tills nu.

– Vi börjar bygga i år. Konsthallen ska stå klar till nästa sommar, berättar Gustav. Finansieringen är klar, liksom de långsiktiga förutsättningarna för driften.

– Det ska finnas verksamhet där året runt, litteratur, konst och musik. På sommaren också ett café och en liten restaurang, liksom en konsertsal och en designbutik.

Konsthallen uppförs av företaget Backahill, vars ägare är Peabs Erik Paulsson och hans familj.

Arkitekten Johan Celsings förslag är inte längre aktuellt. I stället står ängelholmsarkitekten Pontus Möller bakom de aktuella ritningarna. Kulturhuset kommer att heta Ravinen och ligger med utsikt över havet i ravinen alldeles utanför själva Norrvikens trädgårdar.

De har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp. 

Han kom hit som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett efter sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Jämfört med den var kanske Ravinenprojektet mera hanterligt. Fast det tog längre tid.

Men 2021 ska det stå klart. Peppar, peppar, ta i trä!

Nog är det spännande! 

Eller som HD:s konstkritiker Linda Fagerström skrev i en kommentar:

”Vilka är visionerna? Vilken konst drömmer Ravinen om att visa? … Alldeles oavsett: Jag hoppas på en ny konstinstitution som förmår navigera i både de lokala, regionala och internationella vatten som Bjärehalvön faktiskt omges av.”

Ulla och Gustav Kraitz. Foto Sören Sommelius.