Kategoriarkiv: Sjukvård

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.

Vård på lika villkor eller för den som kan betala?

På webbsidan för nya Petruskliniken (bilden en skärmdump) heter det bland annat att satsningen innebär en betydande resursförstärkning för vården i Sverige och internationellt och ska ses som ett komplement till den offentliga sjukvården inom såväl diagnostik som behandling.
”Inledningsvis kommer Perituskliniken att prioritera diagnos och kirurgisk behandling av cancersjukdomar, företrädesvis prostatacancer. Avsikten är erbjuda konsultationer, kirurgisk och medicinsk behandling och adekvat uppföljning av vanligt förekommande cancersjukdomar.”

Är du tillräckligt lönsam för nya cancervården?, undrar Jens Lapidus retoriskt i en debattartikel i Expressen. Skribenten är forskare i ekonomisk historia på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Lapidus utgår från Perituskliniken, det privata företaget Alivias skinande nya privata cancerklinik, ett stenkast från universitetssjukhuset i Lund (bilden). Satsningen kombineras med samma företags nya cancervårdsförsäkring.

Den som vill köpa en försäkring får inte vara överviktig eller under utredning för cellförändringar. Personer som röker eller på annat sätt kan bedömas vara i riskzonen får högre avgifter eller exkluderas.

Håller cancervården på att bli en vara som vilken som helst, undrar John Lapidus.

Bakom satsningen står Antonia Ax:son Johnson och familjen Anderssons Mellby Gård som hostar upp 100 miljoner till denna murbräcka för privat finansierad cancervård. 

I Sverige har vård på lika villkor länge varit en lagstadgad rättighet för alla. Med satsningar som den i Lund uppstår parallella system, där de som står för vårdkostnaderna själva eller via privata sjukförsäkringar får egna snabbfiler till exklusiv vård. Vi får ett A- och ett B-lag inom svensk vård.

Lapidus är inte nådig mot den nya satsningen, som kan komma att dränera ”omkringliggande sjukhus på specialister då det finns en ny aktör med obegränsade resurser”.

Han menar att det är svårt att hitta en sjukvårdsfråga av större etnisk dignitet än detta flagranta brott mot Hälso- och sjukvårdslagen.

Helsingborgs sjukhus – Ett stoppat miljardbygge

Foto: Björn Lilja/HD.

Helsingborgs sjukhusbygge har gjort en paus, skrev Helsingborgs Dagblad häromdagen. Allt som inte är påbörjat stoppas.

Planeringen måste göras om.Konsekvenserna är så stora att det krävs nästan ett års funderande. Sju år efter det att regionstyrelsen klubbade om– och nybyggnaden på Helsingborgs lasarett – har man inget svar på frågan vilket sjukhus som egentligen ska byggas.

Det ligger nära till hands att dra likheter mellan skandalerna kring bygget av Karolinska sjukhuset och turerna kring Helsingborgs lasarett. I båda fallen ligger det yttersta ansvaret hos regionpolitiker som inte klarat av att hantera otroligt komplexa och kostsamma sjukhusbyggen.

Skuldfrågan är bara en del av byggeländet i Helsingborg. Men nog borde den genomlysas och ansvar utkrävas. Så här långt är ett grundfel uppenbart, att ”sjukvårdens verkliga behov inte nått fram till dem som bygger”.

Eller med andra ord att de ytterst ansvariga för miljardbygget inte skapat beslutsstrukturer som på djupet involverar folk med kompetens då det gäller nödvändiga förutsättningar för god vård och bästa möjliga medicinska insatser. Kanske är Helsingborgs lasarettsbygge bara ännu ett uttryck för den djupgående vårdkrisen i Region Skåne.

Vi är många som med vrede minns den ledande moderate regionpolitiker som under förra mandatperioden tyckte att det viktigaste för vården i regionen var att Skåne hade den lägsta landstingsskatten i Sverige.

HD:s granskning har – så här långt – klokt nog ändå haft fokus på den viktigaste frågan om hur sjukhusbygget ska kunna fullföljas så att funktionerna garanteras och kostnaderna inte blir allt för orimliga.

I det senaste avsnittet handlar det därför om vilka alternativ som finns för utformning och placering av olika avdelningar i det nya sjukhuset, ett avgörande viktigt pussel för att skapa ett fungerande sjukhus för framtiden.

Det är lätt att bli ödmjuk inför svårigheterna. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det viktigaste efter allt som skett hittills är att undvika halvmesyrer och våga ta svåra beslut för att forma ett väl fungerande lasarett.

Vy över sjukhusområdet.Bild: Fredrik Hedenskog/HD.

Tiotusentals svenskar får inte utskriven medicin

När apotekets monopol upphörde 2009 försvann även den lagstadgade skyldighet som det statliga apoteket hade haft, att ansvara för landets läkemedels­försörjning, skriver artikelförfattarna. Foto: Gorm Kallestad/TT

Privatiseringarna har mer än något annat rivit upp och förändrat Sverige. Den fria marknadens strukturer har gjort om oss som lever i det här landet från medborgare till kunder.

Valfrihet har ersatt solidaritet och samhällsansvar som värdegrund.

Den som drabbas av sjukdom blir kund hos vården och kan välja vårdleverantör, heter det. Hen kan också välja apotek sedan apotekets monopol upphävdes 2009.

Men vad gagnar valfriheten mellan tio apotek om inget av dem kan leverera de läkemedel som efterfrågas. I en artikel på DN debatt skildrar  överläkarna Jan Calissendorff och Mikael Lehtihet under rubriken ”Patientsäkerheten hotas när allt fler läkemedel restnoteras” om hur hur antalet restnoterade läkemedel ökat dramatiskt sedan apoteksmonopolet upplöstes:

”För närvarande finns 366 olika preparat på Läkemedelsverkets sida för restnoteringar. Här finns bland annat olika antibiotika, blodtrycks­läkemedel, antidepressiva, och en rad olika smärtlindrande preparat, och även läkemedel vid allvarliga ovanliga diagnoser. Detta innebär att tiotusentals människor i Sverige inte längre kan hämta ut förskriven medicin, med risk för allvarliga hälsoeffekter som följd.”

Vad händer om sjuka inte kan få de mediciner som läkare har skrivit ut?

Calissendorff och Lehtihet konstaterar att det leder till ökade kontakter med vården för att eventuellt få tag i alternativa mediciner. Det kan leda till ohälsa och skapar ofta otrygghet. Det leder lätt till att patienter hamstrar svårtillgängliga läkemedel eller försöker komma åt dem via nätet från ofta osäkra leverantörer.

Det statliga apoteket hade en lagstadgad skyldighet att ansvara för landets läkemedelsförsörjning. I dag finns ingen sådan skyldighet, bara otydliga tillsynsmyndigheter som inte agerar kraftfullt, enligt de båda debattörerna, som kräver:

”Kraftfulla åtgärder där ansvarsfördelning klarläggs mellan företag och myndighet är nödvändig för att säkerställa att läkemedelsbehandling kan ske utan onödig fördröjning. Annars ökar risker för bestående hälsopåverkan och reducerad livskvalitet.”

Vad händer med läkemedelsförsörjning i läge av krig eller kris? Det statliga apoteket hade i uppdrag att för totalförsvarets räkning ha resurser för att kunna ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar i samhället”. 

Nu finns ingen sådan ”lagstadgad skyldighet”, vilket leder till stora problem i fredstid för ”tiotusentals patienter” och riskerar att i ett krisläge få oerhört destruktiva följder också för samhället som helhet. De båda debattörerna diskuterar dock inte den konsekvensen närmare.

Tänderna en klassfråga i dagens Sverige

Rullande tandklinik för anställda vid ASEA. Tandläkare Nils Landgren behandlar klinikens första patient John Husberg. Bilden tagen den 19 mars 1952.

Munnen är tydligen inte en del av kroppen i Sverige. Därför omfattas inte mun och tänder av hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd eller av hälso- och sjukvårdslagen, skrev i onsdags Jöran Rubensson – med en suck – på Aftonbladets debattsida.

Tandvården kostar cirka 25 miljarder per år för individ och samhälle. För vuxentandvården motsvarar patienternas egenavgifter två tredjedelar av den totala kostnaden.

Följden har blivit att bra tänder 2019 i Sverige har blivit en klassfråga, till skillnad från i grannländerna Danmark, Finland och Island, där tandvården är integrerad i respektive lands hälsa- och sjukvårdslagar.

Rubensson har varit ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF och är expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Han hänvisar till en färsk Sifoundersökning som visar att var tredje kvinna i Sverige inte tror att de kommer att klara att leva på sin pension. Följden blir ofta för kvinnliga pensionärer dålig tandhälsa och som en följd av det försämrad livskvalitet.

Från och med 2019 är tandvården gratis för alla till och med det året de fyller 23. Det är ett viktigt framsteg.

Reformen borde, skriver Rubensson, snarast följas av en ny avsedd att skapa en jämlik tandvård, som en del av den allmänna sjukvården, med samma högkostnadsskydd, 1100 kronor, mot dagens 3000 kronor.

Det här borde vara en prioriterad fråga för varje anständigt politiskt parti i det här landet.

Folktandvårdens vinster ger sämre tandhälsa

Allt fler barn har dåliga tänder – måste sövas ner Foto: TT.

I tandvården i Skåne sövs tio barn i veckan – barnen har så många hål i tänderna att det inte går att behandla dem annars, rapporterar Sveriges Radio.

Tandhälsa har länge varit en klassfråga i välfärdslandet Sverige. De barn som lever i socialt utsatta familjer med sämre ekonomi har fyra gånger större risk för  kariesskador, enligt en ny avhandling.

Och det kommer att bli värre. I synnerhet i Skåne. ”Prischock för att laga tänder hos tandvården”, skriver HD/Sydsvenskan.

Det nya alliansstyret hade behövt höja taxorna med 15 miljoner för att nå ”avkastningskraven”. Men i stället höjs taxorna med cirka 50 miljoner. Det innebär att en priset för tandundersökning höjs med 165 kronor. Taxorna för tolv vanliga behandlingar ”höjs rejält”, med i snitt 20 procent.

Dolores Öhman (MP), styrelseordförande i Folktandvården höjer behandlingspriserna med i snitt 20 procent för att skapa högre avkastning åt företaget.
Bild: Sandra Henningsson 

Dolores Öhman (MP)  är styrelseordförande i Folktandvården. Hon betonar att det handlar om ett vinstdrivande företag som har ett avkastningskrav: ”Ett bolag som omsätter en miljard kronor kan inte ha nollresultat”.

Priset får utsatta grupper i samhället betala genom eftersatt tandhälsa, i all synnerhet barnen. Allt fler kommer inte att ha råd att gå till tandläkare.

Regionrådet Henrik Fritzon (S) arbetade under förra mandatperioden för billigare tandvård. Han är nu upprörd över de nya höjningarna.  

I socialdemokraternas budgetförslag för 2019 avsattes 15 miljoner för att sänka avkastningskravet på Folktandvården.

– Nu gör Folktandvården istället en mycket högre höjning än man behöver, säger Fritzon. ”Vi är oerhört kritiska till detta och bekymrade över ökande klassklyftor, att folk kan komma att avstå från tandvård för att de inte har råd.”