Kategoriarkiv: Nato

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Sverige i Nato leder till att Trump i krig får befäl över svensk militär

Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.

Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.

Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av  14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.

Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.

Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:

”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”

Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.

I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:

 ”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”

 

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

KD:s sverige bygger på Nato och kärnvapen

Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson vill att Sverige går med i Nato, under Natos kärnvapenparaply” och vill inte att Sverige skriver på förbudet mot kärnvapen.

”Det viktigaste skälet för Sverige att säga nej till kärnvapenförbudet, är dock våra medborgares säkerhet. 

Ett ja skulle förstöra det internationella samarbete som vi behöver ha med USA och Nato för att säkerställa försvaret av Sverige. Det skulle gå rakt i strid med den försvarsdoktrin som bygger på mycket nära samarbete med USA.”

skriver två kärnvapenhökar inom kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, i en debattartikel i Aftonbladet. De fortsätter:

”Ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudet skulle för det första försvåra samarbetet inom Partnerskap för Fred eftersom många av organisationens medlemsländer är beroende av skyddet från Natos kärnvapenparaply.”

Skulle Sveriges skydd under Natos kärnvapenparaply ge svenskarna säkerhet? Hur tänker KD-herrarna?

Vilket konfliktscenario bygger deras världsbild på? Förmodligen tror de att Ryssland skulle anfalla Sverige? Varför då? För den svenska oljan? För järnmalmen? För – ja för vaddå?

Vilket är worst case, det västa som kan hända? I min värld är det är ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland, som dessvärre inte är otänkbart. Om ett sådant krig bryter ut, vad är bäst för svenskarna att delta i kriget eller stå utanför, i den svenska traditionen av alliansfrihet och åsyftad neutralitet?

I det första fallet blir Sverige en part i ett hopplöst krig och svenskt territorium en krigsskådeplats. Vem ”segrar” i ett sådant krig – utöver vapenindustrin?

I det andra fallet, om Sverige står utanför kan vi ta emot flyktingar, medla, vara en röst för fred, så som Sverige varit under 200 år.

De som argumenterar så här fördömer Oscarsson och Adaktusson i en nedlåtande ton:

”Det är lätt att förstå att Vänsterpartiet, pacifister och de mest nitiska Nato-motståndare inom Socialdemokraterna kan landa i att förespråka ett kärnvapenförbud, men det är i grunden en verklighetsfrånvänd hållning.”

Tankar på fred och nedrustning är verklighetsfrämmande i deras ögon. Vilken värld lever herrarna i, vilken värld vill de bygga för framtiden? Vad tänker de om atomvintern som kan drabba oss också efter ett avlägset kärnvapenkrig?

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt, att Sverige ansluter sig till de andra länder som skrivit under FN:s förbud om kärnvapen, där ju Sverige var en pådrivande kraft i arbetet att ta fram avtalet.

Amerikanska krigsfartyg jagar ubåtar i Stockholms skärgård

Arkivbild: SVT.

I dag den 4 april går amerikanska krigsfartyg in i Sveriges mest känsliga vatten under en veckas ubåtsjakt i Stockholms södra skärgård.

Under hela efterkrigstiden har ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten och svenskt inre vatten framstått som ett av de främsta hoten mot vår territoriella suveränitet, skriver utgivarna av sajten Bevara alliansfriheten.

De pekar på att det bara finns ett enda med säkerhet belagt fall av intrång, strandningen av den ryska ubåten U 137 år 1981 i Karlskronas skärgård, under omständigheter som knappast tydde på militära eller säkerhetspolitiska utmaningar.

I alla övriga fall har det inte gått att tydligt påvisa vilken den kränkande makten varit. Ubåtsutredningen i början av 1980-talet pekade ut Sovjetunionen, men senare utredningar har satt frågetecken kring den slutsatsen. Andra främst, enskilda forskare och debattörer, har istället pekat på att det kan ha varit Nato-ubåtar.

Våra skärgårdar är särskilt sårbara för ubåtskränkningar, heter det vidare i artikeln. Det bräckta vattnet med skikt av olika täthet, tillika med djuphålor och andra speciella bottentopografier gör ubåtsjakt mycket svårt. Författarna pekar på en uppenbar risk om en stormakt inbjuds till den känsliga skärgården:

”Risken är uppenbar att om en stormakt försöker penetrera våra vatten så kommer den rivaliserande stormakten att försöka kontra med egna ubåtar på vårt territorium. Svensk skärgård kan i en framtida konflikt bli en tummelplats för stormakter.”

Skribenternas konklusion är att det inte ligger i vårt intresse som alliansfritt land att släppa en stormakt in i vårt mest känsliga territorialvatten, därtill inkörsport till Stockholm.

Det råkar vara samma dag som Nato fyller 70 år. I övningen, som pågår till den 10 april, finns svenska, finska och amerikanska örlogsfartyg, en svensk ubåt, helikoptrar och ett amerikanskt ubåtsjaktplan bland deltagarna.

Danmarks tre krig under tjugo år granskade

Om tre danska krig och om hur tre nordiska länder 2004 anpassades sitt försvar efter Natos behov.

Våren 1999 bombade Nato Jugoslavien och Kosovo. Det kallades en ”humanitär intervention”. Också Danmark deltog, trots att Folketinget inte fattat något beslut.

Den danska befolkningen jublade över den egna krigsinsatsen. Enligt en undersökning som den gången publicerades i brittiska The Economist var danskarna det folk som var mest positivt bland de krigförande länderna.

Hur gick det till? Frågan tål att begrunda och hänger samman med Danmarks insatser i två andra krig.

I januari i år har i Danmark publicerats en utredning (länkar här under) om Danmarks deltagande i de senaste tjugo årens krig publicerats: Bombkriget mot Jugoslavien, interventionen i Afghanistan och interventionen i Irak.

Utredningen har letts av två fristående akademiker vid Københavns Universitet, Rasmus Mariager lektor och Anders Wivel professor. En rad andra forskare har också bidragit.

Inte i något av krigen kunde det påvisas att det förelåg något konkret hot mot Danmark, skriver Lars-Gunnar Liljestrand, medutgivare av www.alliansfriheten.se. Bombkriget mot Jugoslavien – utan FN-mandat och därmed ett brott mot folkrätten – innebar ett brott mot femtio år av dansk FN-anpassad utrikespolitik.

Det handlade inte ett ögonblick om ett engagemang för ”kosovoalbanernas sak” eller om fredsbyggande på Balkan. Liljestrand skriver:

”Beslutet togs i en liten krets av danska politiker och högre ämbetsmän tillsammans med USA bakom lyckta dörrar och kom först efter tvekan mellan alternativen att avvakta ett FN-mandat eller gå med Nato. När den danska utrikesnämnden informerades var beslutet taget.”

Liknande omständigheter förelåg då det gäller Danmarks deltagande i USA:s krig i Afghanistan och Irak, också de utan FN-mandat.

Följden blev att inte bara Danmarks försvar utan också Norges och Sveriges från 2004 ställdes om från att ha varit inriktade på nationellt försvar till att operationer utomlands, för Sveriges del i synnerhet i Afghanistan. Allt för att de nordiska länderna ville hålla sig väl med USA och Nato.

Den bakgrunden nämns sällan eller aldrig i dagens upphettade svenska försvarspolitiska debatt.

Länkar till de fyra banden från utredningen:

Band 1Band 2Band 3 och Band 4

Trumps fiende nr 1: Angela merkel

De analytiska vetenskapskvinnan Angela Merker och TV-såpornas reality star Donald Trump utgör tillsammans en närmast episk mesallians, skriver amerikanska The New Yorker i 2018 år sista nummer. Illustration av  Chloe Cushma.

Tidskriften The New Yorker avslöjar i 2018 års sista nummer (24/12) otroliga interiörer från mötet mellan Tysklands kansler Angela Merkel och USA:s president Donald Trump under ett Nato-toppmöte i Bryssel i juli.

Trump kom försent till mötet, där presidenterna i Ukraina och och Georgia framförde sina krav och önskemål på att deras länder skulle upptas som Natomedlemmar. 

Trump avbröt deras anförande med våldsamma anklagelser riktade mot Natos europeiska medlemmar. De var odugliga och gratispassagerare i Nato på USA:s bekostnad. Trump hotade med att USA skulle gå sin egen väg om dessa länder inte omedelbart betalade mer för sitt försvar. Hans störtsjö av förolämpningar riktade sig i synnerhet mot Angela Merkel, den ledare i Europa som suttit längst vid makten, Europas ledare i många bemärkelser.

Trump grälade på Merkel som bara ”betalar dryga procenten i militära utgifter”. Dagen innan hade han inför TV-kameror anklagat Tyskland för att vara ”helt kontrollerat av Ryssland”, till följd av en ny gasledning. I ett Twitterinlägg skrev han:

”Vad är det för mening med Nato om Tyskland betalar Ryssland miljarder dollar för gas och energi. USA betalar för Europas beskydd och förlorar sedan miljarder på handel. Tyskland måste betala 2% av SIN BNP OMEDELBART, inte 2025.”

Många av de närvarande Natoledarna kallade mötet ett ”bisarrt spektakel”. Litauens kvinnliga president, Dalia Grybauskaitė, tog till ord och försvarade Merkel. Det gjorde likaså de danska och norska statsministrarna. Hollands premiärminister, Mark Rutte, erbjöd i det läget Trump vad han föreföll vilja ha, ”en seger”, genom att nämna att Natoländerna sedan Trump tillträdde ökat sina militärbudgetar med cirka 70 miljarder dollar.

Vid presskonferensen efter mötet ljög Trump rakt av och påstod att Nattledarna inte bara kapitulerat för hans krav utan också sagt sig vara villiga att överväga att höja sina militäranslag till fyra procent av BNP. Frankrikes president Macron gick omedelbart ut med en dementi.

Trump fortsatte trots det på sitt oberäkneliga vis. När han lämnade toppmötet avbröt han Angela Merkel, som just höll ett tal till de andra Natoledarna. Han gick fram till henne och kysste henne, medan han sa “I love this woman. Isn’t she great?”

Efter Natomötet avslutade Trump sin europeiska resa med att i Helsingfors träffa Vladimir Putin. Han prisade Putins utrikespolitik och uttryckte samtidigt illa dolt förakt för USA:s partnerländer i Nato.

 Många europeiska ledare är övertygade om att Trump går in för att förstöra EU, skriver Susan B Glaser, artikelförfattaren och The New Yorkers medarbetare. Hon påminner om hur USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett tal i Bryssel under hösten i fräna ordalag attackerat inte bara EU utan också Världsbanken, IMF, Internationella Valutafonden, och FN och samtidigt förlöjligat Europas multilateralism, alltså samarbeten i internationella organisationer, som FN.


USA:s president Donald Trump vägrade att ta Angela Merkel i hand under hennes första besök i Vita huset. Bilden från mars 2018.. Foto (AP Photo/Evan Vucci)

fredssamtalen om Jemen I det alliansfria Sverige

Kriget i Jemen har pågått 4 år. 20 miljoner människor lever i halvsvält eller svält. 60 000 har dödats. 

Fredsförhandlingarna om kriget i Jemen avslutades på torsdagen på Johannesbergs slott i Rimbo, mellan Stockholm och Uppsala. FN:s generalsekreterare António Guterres var på plats och, skriver Dagens Nyheter,  kunde vid en presskonferens uttrycka en försiktig optimism:

– Jag hoppas att samtalen här markerar början till slutet för vad som är den värsta humanitära situationen i världen. Det finns ingen militär lösning på detta krig, bara en politisk, och veckan har visat att det finns en konstruktiv vilja att fortsätta en sådan process.

Ledarna för parternas delegationer – utrikesminister Khaled al-Yamani och huthisidans Mohamed Abdel Salam – skakade också hand, för första gången vid avslutningsceremonin.

Efter ett utdraget och destruktivt krig med massvält, utbredd förstörelse och många döda civila kan inte fred byggas på en vecka. Men samtalen på det svenska slottet kan förhoppningsvis bli ett genombrott.

Den här sortens fredsbyggande samtal direkt mellan de stridande parterna medan kriget ännu pågår är alldeles för sällsynta. Att samtalen förs i Sverige är en följd av Sveriges mer än tvåhundraåriga åtminstone formella alliansfrihet, av Margot Wallströms utrikespolitik och säkert också av Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd.

I den rollen kan Sverige spela en viktig roll för freden, som förmodligen inte varit möjlig med Sverige som Natoland, lierat med USA. Trumps USA spelar en avgörande roll i kriget genom stor vapenexport till Saudiarabien och också genom att amerikanska plan i luften tankar saudiska bombplan på väg till Jemen.

I USA ökar kritiken på vapenexporten till Saudiarabien. Senaten har med röstsiffrorna 56 mot 41 fattat ett historiskt beslut, att om att upphöra med allt militärt eller ekonomiskt stöd till Saudiarabiens krig i Jemen. Dock blockerades beslutet på torsdagen av republikanerna i Representanthuset.

60 000 människor har dödats under det fyra år långa kriget. 20 miljoner människor lever i halvsvält eller svält. 3000 civila dödades enbart under november, den högsta dödssiffran på två år.

Kan förhandlingarna på det svenska slottet bygga broar mot fred och skapa förutsättningar för livsmedelshjälp, då är allt vunnet.

Kolera i Jemen. Röda korset på plats.

Ska usa bygga fort trump vid ryska gränsen i polen?

Polen vill att USA ska bygga en permanent militärbas kallad Fort Trump i Suwalkikorridoren i den lilla staden Orzysz, med 10 000 invånare.

Det finns i dag 3000 amerikanska soldater i Polen under Natoflagg. De är inte utstationerade på permanenta baser utan arbetar på rotationsbasis. Beslutsfattare i Warszawa tycks tro att en permanent USA-närvaro i Polen bidrar till att förbättra säkerheten i regionen, skriver Rysslandskännaren Stefan Lindgren i sitt veckobrev Ryska Posten.

Om Fort Trump realiseras skulle det från rysk sida uppfattas som ett direkt hot mot halvmiljonstaden Kaliningrad (den tidigare tyska Hansastaden Königsberg) vid Östersjön, belägen 17 mil från Orzysz.

Orzysz ligger i den strategiskt viktiga så kallade Suwalkikorridoren, en landremsa som förenar Natolandet Polen med de baltiska Natoländerna, mellan östliga Vitryssland och den ryskbaltiska Kaliningradenklaven.

Om Nato ska transportera tunga militärfordon till Baltikum kan det huvudsakligen ske på två sätt, via Suwalkikorridoren – eller från svenska hamnar, som Gävle. Det senare är en viktig anledning till att USA utövat så hårda påtryckningar för att Sverige ska gå med i Nato.

Från ryska sida ser man naturligt nog båda dessa strategier som hotfulla och tänkbara scenarier för ett angrepp på Ryssland.

Ur svenskt perspektiv vore en amerikansk permanent bas i Polen bara några mil från den ryska gränsen skrämmande. Med ryska och amerikanska trupper på var sin sida om olika gränser ökar kusligt risken för krig av misstag.

Polens premiärminister Andrzej Duda tog upp frågan om Fort Trump vid ett besök hos Trump i Vita huset och sa att Polen var beredd att betala för basen, två miljarder dollars. Trump svarade med ett ”we’re looking at it”, skrev New York Times.

Bilden: Trump och Duda i Vita huset. Foto: NYT.