Kategoriarkiv: Bosnien

Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.

KG Hammar, Folk och fred: Bygg en fredskultur, demilitarisera Gotland!

Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.

”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.

Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.

K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.

Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.

– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.

K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.

Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.

Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.

– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.

– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.

– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.

K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.

– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.

En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.

Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.

Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.

Hotas freden i Bosnien? Fred borde byggas av EU!

Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.

Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.

Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.

Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.

Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.

I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.

Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.

Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.

Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.

Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.

– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.

Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.

Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.

I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.

Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.

Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA

Mini-Schengen på Balkan i väntan på EU-medlemskap

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.

Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.

I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien. 

Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.

I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.

Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.

Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.

Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.

 Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.

Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.

Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT. 

Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.

En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.

Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.

25 år efter Daytonavtalet är Bosnien en monsterstat – även om ”fred” råder

WRIGHT-PATTERSON AFB, OHIO, Nov. 21, 1995 — President Slobodan Milosevic of the Federal Republic of Yugoslavia, President Alija Izetbegovic of the Republic of Bosnia-Herzegovina, and President Franjo Tudjman of the Republic of Croatia sign the Dayton Peace Accords. The Balkan Proximity Peace Talks were conducted at Wright-Patterson Air Force Base November 1-21, 1995. The talks ended the conflict arising from the breakup of the Republic of Yugoslavia. The Dayton Accords paved the way for the signing of the final “General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina” on December 14 at the Elysee Palace in Paris. (U.S. Air Force/Staff Sgt. Brian Schlumbohm)

Daytonavtalet framförhandlades på en amerikansk militärbas i Ohio och undertecknades i Paris den 14 december 1995, för i dagarna snart 25 år sedan Därmed upphörde krigshandlingarna i Bosnien efter 3 ½ år av krig, som krävt över 100 000 döda. De jugoslaviska sönderfallskrigen var över, bortsett från USA:s och Natos bombning av Serbien och och Kosovo våren 1999.

Krigen lämnade bara förlorare efter sig. Det gamla Jugoslavien hade sina brister. Tito var fåfäng och självupptagen men ändå i många avseenden en stor ledare. Visst fanns det obehagligheter, som Golo Otok, fängelseön för dissidenter.

Krigen uppkom inte av hat mellan folken. Serber, kroater, bosnier. slovener, kosovoalbaner, montenegriner, makedonier och fler ändå levde i mycket i vänskaplig fred tillsammans, särskilt i städerna. Byarna beboddes ofta av en nationalitet, en kroatisk by här, en bosnisk där, en serbisk där.

De jugoslaviska krigen skapades av nationalistiska politiker med hjälp av nationalistiska medier, kriminella vapenhandlare, stormakter som ville vidga sina intressesfärer, särskilt USA och Tyskland. Också Sverige bär ett stort ansvar: Jugoslavien var tredje största kunden till svensk vapenindustri, en följd av att båda länderna var alliansfria. Många jugoslaver dödades av svenska minor.

Tjugofem år har gått. Fred råder i Bosnien om man med fred menar att vapnen tystnat. Men Daytonavtalet har dålligt följts av försoning, demokratibyggande och ekonomiskt utveckling.

USA:s president Bill Clinton drev fram avtalet. Han hade också ett personligt intresse i att avleda mediernas bevakning av Monica Lewinsky-affärens riksrättprocess mot honom med ett lättvunnet krig.

Många menar att freden i Bosnien skapades av jurister i Washington mera än av uppgörelser mellan parterna. Jag skulle vilja säga att Daytonavtalet fick Bosnien att gå i baklås. (Lewinsky berättade 2015 om det som hände i ”The price of shame”, ett TED-föredrag som kan ses här).

De nationalistiska politiker som styrde de tidigare jugoslaviska republikerna hade sina intressen, serbiske Slobodan Milosevic, kroatiske Franjo Tudjman och bosnjakiske Alija Izetbegovic.

Det gamla Bosnien delades upp i två enheter, efter etniska linjer. Den muslimsk-kroatiska Federationen Bosnien-Hercegovina har Sarajevo till huvudstad medan bosnienserbiska Republika Srpskas huvudstad är Banja Luka. Dayton skapade maktbalans mellan etniska grupper, inte demokrati, skapade status quo, inte dynamik, inte den ekonomiska utveckling som är nödvändig för samhällsbyggnaden. De två enheterna är i praktiken som två stater, fastän med likadana registreringsskyltar på bilarna.

Ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic framför det som en gång var lägret Keraterm, där Mirsad torterades under kriget i Bosnien. När bilden togs var byggnaden en alldaglig affär för bilar, Auto.Max. Foto: Sören Sommelius.

Sommaren 2007 reste jag i Bosnien och besökte bland annat den bosnienserbiska staden Prijedor, i vars närhet många av bosnienkrigets värsta grymheter ägde rum. Hela den bosnjakiska stadsdelen mer eller mindre totalförstördes

I stadens närhet fanns lägren Omarska, Keraterm och Trnopolje, jag har besökt alla tre platserna. I Prijedor intervjuade jag ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic.

Under kriget fördes Mirsad till Keraterm, en industrilokal som varit en keramisk fabrik, som nu blev fängelse. Enligt krigsförbrytardomstolen i Haag hölls 3000 personer fångna här och 300 av dem mördades. Han själv transporterades vidare till Omarska, torterades, men överlevde.

Det före detta dödslägret Keraterm var nu bilfirman Auto-Max, som bland annat lackerar bilar. Mirsad visar mig byggnaden och berättar. Jag fotograferar Mirsad femtio meter framför ingången till byggnaden, som ser förfärande alldaglig ut. Här finns inget som påminner om det som hänt här.

Han berättar att några av de politiskt högst uppsatta ansvariga har dömts till livstid i Haag. Men underhuggarna går fria. Det händer att han möter före detta fångvakter på gatan.

Något år senare återsåg jag Mirsad i Prijedor. Han berättade att han har många släktingar i Sverige, i Landskrona, Malmö, Göteborg och Ånge, och att han sökt visum för att hälsa på sin faster, bara för att få avslag. Tyvärr har vi förlorat kontakten efter det.

Men Prijedor ligger nu i den serbiska enheten av Bosnien. Serbiska nationalister styr staden utan att göra upp med det förflutna. Ekonomin är usel liksom demokratin. Daytonavtalet har skapat ett slags status quo, som knappast gett bosnierna varken välstånd eller trygghet.

Carl Bildt blev Bosniens förste Höge representant och var också på Plats när Daytonavtalet undertecknades. Han skriver desillusionerat om avtalet i sin blogg ”Alla dessa dagar”:

”På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.”

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

Balkan-Mini-Schengen gör hårda gränser mjuka

Kommer ett Balkan Mini-Schengen att bryta upp stelnade gränser på Balkan? I oktober genomfördes i serbiska Novi Sad ett möte mellan ledarna för Serbien, Nordmakedonien och Albanien, rapporterade Balkan Insight. På bilden syns den serbiske presidenten Aleksandar Vucic, Albaniens premiärminister Edi Rama och dennes nordmakedonska kollega Zoran Zaev. Ett senare möte i samma fråga genomfördes nyligen i nordmakedonska Ohrid.

De tre ledarna inspirerades av EU:s passfria Schengenzon undertecknat ett avtal som garanterar mjuka gränser och ”fyra friheter”, att människor, varor, kapital och tjänster fritt ska kunna röra sig mellan länderna. Endast ett ID-kort kommer att behövas för gränspassager från år 2021.

Vid mötet underströk Edi Rama att mötet var det första mellan tre ex-jugoslaviska länder utan deltagande av ”EU:s mentorer”. Rama sa vidare att alla tre länderna hade som mål att bli medlemmar av den europeiska familjen men att ”även om denna vår mindre familj har sina egna problem kan vi inte fortsätta att vara det förflutnas fångar eller fångar i de frågor där vi inte är överens”.

Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev sa att han förväntade sig att resten av de i allt sex länderna i västra Balkan, ofta kalla WB6, ska engagera sig i initiativet. Det gäller då Bosnien-Herzegovina, Kosovo och Montenegro:

”Vårt budskap är att relationerna i regionen håller på att bli enklare. Balkan är inte längre en krutdurk utan en region med stabil ekonomisk utveckling, engagerad av europeisk integration och av att förbättra levnadsstandarden för sina invånare.

EU har länge bromsat fortsatt fler medlemsländer från Västra Balkan. Efter det kortsiktigt positiva Daytonavtalet som skapade eldupphör men långsiktigt varit destruktivt särskilt för Bosnien, har byggandet av fred, demokrati och välstånd i regionen stannat av.

Ett Balkan Mini-Schengen kan– om det genomförs – bli det mest positiva som hänt i regionen efter 90-talets destruktiva krig som fortfarande kastar långa och mörka skuggor in i vår samtid.

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut bokenNattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.