Julevangeliet 3.0

phus

Pastor Lennarth Nilsson från baptistiska Slottshagskyrkan i Helsingborg har gjort en ”uppgradering” av julevangeliet i Lukas evangelium kapitel 2 vers 1-20.

Hur skulle det ha varit om ”där” och ”då” varit ”här” och ”nu”? Om Maria inte fått plats på fullbelagda BB på Helsingborgs sjukhus och Jesusbarnet fötts bland hemlösa i parkeringshuset utanför lasarettet?

Fortsätt läsa Julevangeliet 3.0

CIA:s musiktortyr

music-torture-cia-644x250

Avslöjandena om CIA:s tortyrmetoder i strid mot internationella konventioner förfärade nyligen världen. Hur kan ett demokratiskt land försöka framtvinga bekännelser genom skendränkningar, musiktortyr och andra vedervärdiga metoder – och det accepterat av dåvarande presidenten George W Bush och försvarsministern Donald Rumsfield. De båda herrarna borde omgående skickas till Haags krigsförbrytartribunal.

Nu offentliggör organisationen Muslims are not Terrorists listor på den musik som CIA använt för musiktortyr, från början av 2000-talet fram till vår tid, särskilt i Guantánamolägret. Man skriver:

”Föreställ dig att du befinner dig kedjad i ett mörkt rum och tvingas lyssna på samma stycke musik på högsta volym i timmar och dagar utan uppehåll.”

Sergeant Mark Hadsell, som arbetat med musiktortyr, säger enligt läckta dokument:

”Om man spelar samma stycke musik under 24 timmar börjar fångens hjärn- och kroppsfunktioner förvrängas. Sedan kan vi ta vid och börja prata.”

Genom musiken förnedras fångarna ofta kulturellt och förhindras att sova, vilket kan skapa delirium.

De gamla lärarna

Larare Gossis 1948--

Högre allmänna läroverket för gossar i Helsingborg (som senare blev Nicolaiskolan vid Bergaliden) var när jag gick där på 1950-talet en manlig värld. Eleverna var just gossar. Lärarna var nästan utan undantag pondusfyllda manspersoner. De satte avtryck i eleverna, goda och dåliga.

Jag får låna ett ”klassfoto” av lärarkollegiet på gossläroverket. Bilden är tagen 1948, fyra–fem år innan jag själv började realskolan där.

De bra lärarna minns jag med glädje, de inspirerade och fick tillvaron att växa. Längst fram till höger sitter, för att bara nämna ett namn, Erik Gustavsson, min lärare i matte och fysik. Hans briljans och naturvetenskapliga glädje satte avtryck, kanske bidrog han till att jag efter studenten läste astronomi i Lund och ville bli astronom.

En av de andra lärarna glömmer jag aldrig, av andra orsaker. Jag gick i första klass. Efter en rast kom elvaåringen som var jag in i en av skolans stora korridorer. Jag var glad, på sin höjd uppspelt, knappast skrikigt störande. Då blev jag slagen av en av dessa lärarherrar. Han gav mig en hård örfil, som nästan fick mig att falla omkull. Efter alla dessa år minns jag händelsen med djupaste obehag, som godtycklig, sadistisk och kränkande. Nu ser jag mannen som utdelade örfilen på bilden och ryser.

Hur formades och deformerades vi som gick i det där gossläroverkets auktoritära manliga värld?

KD goes SD

gc3b6ran-hc3a4gglund

Kristdemokraterna har länge i opinionsundersökningar legat kring eller under fyraprocentsgränsen, med stor risk att i det kommande extra valet falla ur riksdagen. Nu gör Göran Hägglund på DN Debatt ett grovt populistisk utspel riktat till SD-väljare. Asylsökande ska få lägre bidrag. Flyktingar som kommer till Sverige ska inte kunna få permanent uppehållstillstånd utan bara ett tillfälligt treårigt tillstånd i att vistas i Sverige.

Hägglund introducerar arbetslinjen för flyktingar från Syrien eller Somalia. SD-ledaren Mattias Karlsson kallar Hägglunds utspel för ett genombrott för SD:s politik. Och så är det ju.

Hägglunds utspel är obehagligt och reducerar flyktingar till andra eller tredje klassens människor, vars ekonomiska och sociala villkor ska försämras.  Den elvaåring som kommer hit från krigets fasor ska tvingas genomleva ytterligare tre meningslösa år av väntan, osäker framtid och otrygghet. Varför lära sig svenska, vågar man skaffa vänner?

De andra borgerliga partierna är än så länge avvaktande. Jag undrar vad Fredrik Reinfeldt skulle ha tyckt.

Åsa Linderborg sammanfattar på Aftonbladets kultursida:

”… det är sällan man ser ett parti så desperat ropa efter röster att man dagtingar så i grunden med sina värderingar, i det här fallet en kristen människosyn om alla människors lika värde.”

Torgny Sommelius VW-buss rullar vidare

TorgnyVW--

WW-1

Dear Soren,  
My name is Michael Cooper I own your brother Torgny old bus.”

Jag får ett mejl från England. Det handlar om en gammal VW-buss, som min äldre bror Torgny specialutrustade. Med bussen lämnade Torgny den 1 mars 1955  Helsingborg för att Bort genom Asien färdas till Blå Indien, hela vägen till Sri Lanka, dåvarande Ceylon. Sen inleddes Den märkvärdiga resan hem, som fullbordades vid skrivbordet, där tre på sin tid uppmärksammade reseböcker med ovan nämnda titlar tog form.

Vid återkomsten till Helsingborg den 19 december 1956 stod vägmätaren på 65 250 km, som efter ett och ett halvt ensamvarv runt jorden.

Torgny avled i januari 1963 i en flygolycka i Port of Spain på Trinidad, 34 år gammal. Då hade han före de tre Indienböckerna skrivit också Jugoslavien upa. Torgny dog, men hans böcker levde vidare och inspirerade bland annat författaren och resenären Tomas Löfströms skrivande och resande. Tomas lät sitt engagemang växa till en grundlig mer än 500-sidig biografi, Den siste resenären. Torgny Sommelius en biografi, utgiven 2012.

Torgny var min tretton år äldre bror och förebild. Han skrev tre böcker om Indien och en om Jugoslavien. Jag själv har skrivit bland annat en bok om Indien och fyra om Jugoslavien.

I samband med Tomas biografi återväcktes intresset för Torgny som person och författare. För mig var det en märklig och befriande känsla.

Vad som hände med Torgnys VW-buss hade jag ingen aning om. Nu visar det sig att den är i god form och rullar vidare i England, ägd av VW-bussentusiasten Michael Cooper. Det känns som en fortsatt berättelse alldeles i Torgnys anda, en historia om en gammal medtagen folkabuss, som inte skrotats utan blir en klenod och en skönhet med en av de ”mest upphetsande och intressanta historierna förknippade med någon av de överlevande ’Barn-door buses’ (ladugårdsdörr-bussarna), som Michael skriver. Enligt honom finns det i hela världen färre än 1000 fordon av typen kvar.

Michael Cooper kom över bilen på en resa i Sverige i mitten av 90-talet, då den var mer eller mindre ett vrak, som han restaurerat och tänker visa  på VW-shower tillsammans med Torgnys bilder av bussen ute på äventyr i Österland.

Med mejlet följer några bilder på bilen, som vrak och härunder som återuppstånden, när den i maj i år rullade på väg mot det första Volkswagen Barn Door-mötet i Amersfoort i Holland.

Nu är jag också med Michaels hjälp medlem av en engelsk grupp på Facebook, BarnDoor Division, för entusiastiska ägare av Volkswagenbussar tillverkade mellan 1950 och 55. Se hans inlägg den 7 december.

VW-4