Helsingborgs förste fristadsartist,Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.
Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.
Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.
Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.
På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.
Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.
Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?
Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?
Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.
I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:
”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.
Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”
Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.
Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.
Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av 14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.
Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.
Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:
”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”
Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.
I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:
”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”
”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”
Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.
Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.
Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.
Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.
Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.
I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.
Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.
Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson vill att Sverige går med i Nato, under Natos kärnvapenparaply” och vill inte att Sverige skriver på förbudet mot kärnvapen.
”Det viktigaste skälet för Sverige att säga nej till kärnvapenförbudet, är dock våra medborgares säkerhet.
Ett ja skulle förstöra det internationella samarbete som vi behöver ha med USA och Nato för att säkerställa försvaret av Sverige. Det skulle gå rakt i strid med den försvarsdoktrin som bygger på mycket nära samarbete med USA.”
Så skriver två kärnvapenhökar inom kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, i en debattartikel i Aftonbladet. De fortsätter:
”Ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudet skulle för det första försvåra samarbetet inom Partnerskap för Fred eftersom många av organisationens medlemsländer är beroende av skyddet från Natos kärnvapenparaply.”
Skulle Sveriges skydd under Natos kärnvapenparaply ge svenskarna säkerhet? Hur tänker KD-herrarna?
Vilket konfliktscenario bygger deras världsbild på? Förmodligen tror de att Ryssland skulle anfalla Sverige? Varför då? För den svenska oljan? För järnmalmen? För – ja för vaddå?
Vilket är worst case,det västa som kan hända? I min värld är det är ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland, som dessvärre inte är otänkbart. Om ett sådant krig bryter ut, vad är bäst för svenskarna att delta i kriget eller stå utanför, i den svenska traditionen av alliansfrihet och åsyftad neutralitet?
I det första fallet blir Sverige en part i ett hopplöst krig och svenskt territorium en krigsskådeplats. Vem ”segrar” i ett sådant krig – utöver vapenindustrin?
I det andra fallet, om Sverige står utanför kan vi ta emot flyktingar, medla, vara en röst för fred, så som Sverige varit under 200 år.
De som argumenterar så här fördömer Oscarsson och Adaktusson i en nedlåtande ton:
”Det är lätt att förstå att Vänsterpartiet, pacifister och de mest nitiska Nato-motståndare inom Socialdemokraterna kan landa i att förespråka ett kärnvapenförbud, men det är i grunden en verklighetsfrånvänd hållning.”
Tankar på fred och nedrustning är verklighetsfrämmande i deras ögon. Vilken värld lever herrarna i, vilken värld vill de bygga för framtiden? Vad tänker de om atomvintern som kan drabba oss också efter ett avlägset kärnvapenkrig?
Det finns bara ett rimligt förhållningssätt, att Sverige ansluter sig till de andra länder som skrivit under FN:s förbud om kärnvapen, där ju Sverige var en pådrivande kraft i arbetet att ta fram avtalet.
Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.
Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.
Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.
ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.
Utom i Helsingborg.
Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.
Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.
Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.
För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.
När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.
En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.
AJ berättar om tiden i Helsingborg.
– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.
Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.
– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.
AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.
– Men det har varit svårt att finansiera.
I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.
– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.
Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.
Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.
För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.
I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.
Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.
En av de två oljetankrar som attackerades i Omanbukten torsdagen den 13 juni. Angreppen har utlöst förnyade spänningar mellan Iran och USA. Foto: ISNA/AP/TT
USA skickar ytterligare tusen soldater till ”Mellanöstern” heter det i rapporter på tisdagen. ”President Trump har gjort klart att han aldrig kommer tillåta Iran att utveckla kärnvapen”, skriver USA:s nationella säkerhetsråd. Pentagon uppges också överväga att utöka USA:s styrkor med ytterligare 6 000 soldater. Ryssland kallar USA:s beslut för ”en militär provokation”. Kina varnar för konsekvenserna.
USA:s politik att gradvis skruva upp propagandakriget mot Iran är ett vidrigt exempel på sämsta sortens konflikthantering. Omvärldens reaktioner är trots det begränsade, med undantag för de ovan nämnda från Ryssland och Kina.
Varför protesterar inte EU? Många tycks utgå från att Trump sagt att han inte vill ha krig. Men vad spelar det för roll, när tongivande extrema rådgivare i hans inre krets hänsynslöst är ute efter just detta? Och när samtidigt krigsrisken ökar för varje drag i detta hänsynslösa makt- och hotspel från världens mäktigaste militärstat. Historiens dom mot Trumpregimen kommer att bli förödande.
Det är lätt att associera till förspelet till Irakkriget, alla George W Bushs grova lögner om Iraks massförstörelsevapen. Man kan också jämföra med förspelet till det första världskriget, när båda kejsardömena Österrike-Ungern och Tyskland ville framkalla ett krig i tron att det gick lätt och snabbt att vinna. Så blev det som bekant inte.
I historieskrivningen har man sedan skyllt på Gavrilo Princip, den ännu inte 18 fyllda serbiske revolutionären som i Sarajevo mördade den österrikisk-ungerske tronföljaren. ”Skottet som utlöste första världskriget” har det upprepats, men så var det ju knappast.
Redan nu har propagandakriget identifieras. USA:s utrikesminister Pompeo är knappast tillförlitlig med sina kategoriska påståenden om att Iran skulle stå bakom det senaste angreppet på två oljetankrar i Omanbukten i torsdags. Krigets första offer är sanningen.
Visselblåsaren Julian Assange sitter nu isolerad i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh. USA:s justitiedepartement har begärt honom utlämnad för att kunna åtala honom för spioneri. Svenska åklagare kräver att Assange förs till Sverige för att förhöras om våldtäktsanklagelser.
Assanges roll som journalist och visselblåsare, att han genom Wikileaks avslöjat USA:s krigsförbrytelser, nämns allt mer sällan i svensk medierapportering, där man tycks acceptera den amerikanska synen på honom som kallhamrad spion – och därmed också indirekt ett troligt mycket långt fängelsestraff i USA, sannolikt i praktiken livstid.
När USA offentliggjort ambitionen att åtala Assange för spioneri offentliggjorde den oberoende brittiske journalisten Gordon Dimmack nedanstående brev där Julian Assange för honom berättar om sin situation i det brittiska fängelset, berövad alla möjligheter att själv förbereda sitt försvar. Folket i Bild Kulturfront har publicerat brevet från Assange:
”Jag har isolerats från alla möjligheter att förbereda mitt eget försvar, ingen laptop, inget internet, ingen dator, hittills inget bibliotek, men även om jag får tillgång blir det bara en halvtimme en gång i veckan. Bara två besök i månaden och det tar veckor att få upp någon på telefonlistan och ett moment-22 att få dem säkerhetskontrollerade. Sedan spelas alla samtal in, utom med advokaten, och får vara högst tio minuter under en daglig period på begränsade 30 minuter då alla fångar tävlar om telefonen. Och telefonkostnader? Bara några pund i veckan och ingen får ringa in.
”En supermakt som förberett sig i nio år med hundratals människor och med kostnader på oräkneliga miljoner för fallet. Jag är försvarslös och räknar med er och andra med god vilja att ni räddar mitt liv.
Jag är inte nedbruten fastän jag är bokstavligen omgiven av mördare. En gång kunde jag läsa och tala och organisera mitt eget försvar, mina ideal och mina medarbetare, men det är slut med sådant tills jag åter är fri. Någon annan måste göra det i stället för mig.
USA:s regering eller snarare de beklagansvärda element i den som hatar sanning, frihet och rättvisa och tänker fuska fram min utlämning och död, snarare än att låta allmänheten höra den sanning som jag har fått de högsta journalistiska belöningar för och nominerats fem gånger till Nobels fredspris för.
Fotnot: I Sverige pågår – på initiativ av bl a den berömde amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg – arbete för att organisera stöd till Julian Assange och Wikileaks, särskilt för att förhindra en utlämning av honom till USA.
Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.
– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:
– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]
Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:
– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.
Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.
– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.
Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.
– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.
För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.
Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.
Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.
”Det kan verka omöjligt”. Film från ICAN, Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet .
”De socialdemokratiska kvinnor som på 40-, 50- och 60-talen var emot försvarets krav på en svensk atombomb beskrevs återkommande nedlåtande som ”Naiva. Känslomässiga. Irrationella.”
Idag förs kampen för att Sverige ska gå med i FN:s kärnvapenförbud, skrev nyligen Malin Nilsson, Generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Clara Levin, T.f. generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, i en debattartikel för SVTNyheter. Där hette det vidare:
”Vår historia är fylld av modiga beslut för nedrustning, men vägen dit har aldrig varit enkel. Det kan verka omöjligt, tills det är gjort. Det är dags för Sverige att gå med i FN:s förbud mot kärnvapen.”
Den tidens S-kvinnor med Inga Thorsson i spetsen manade regeringen att regeringen att välja avspänning istället för kärnvapen.
Inom de kommande månaderna kommer den svenska regeringen bestämma om Sverige ska skriva på förbudet mot kärnvapen eller inte, skriver Beatrice Fihn, Nobelprisbelönade ICAN:s svenska generalsekreterare. Hon påminner om att :
”Enligt en opinionsundersökning gjord av Sifo vill 85% av svenska folket att Sverige skriver på förbudet men regeringen velar ändå.”
Hon skriver vidare: ”Sveriges historia är fylld av modiga beslut för nedrustning och avspänning. Idag känns besluten självklara, men varje steg har varit en kamp.”
Paris stöder nu ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen, som en av många städer världen runt, dock ännu ingen i Sverige.
Förra fredagen anslöt sig Paris till de städer som stöder ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen. Stadens borgmästare Anne Hidalgo bekräftade stadens stöd för avtalet. Hon säger:
”Kärnvapen är utformade för att förstöra städer och allt vi älskar i dem. Det är inte förvånande att just städer nu går i spetsen i kampen mot dessa inhumana och omoraliska vapen.”
Paris ställningstagande är särskilt viktigt, skriver ICAN, eftersom staden är huvudstad i ett land med 300 kärnvapen.
Bland andra städer som stöder ICANs krav på kärnvapenförbud finns bl a Los Angeles och Washington DC, men ännu inga svenska städer.
Hela listan över de städer som anslutit sig till ICANs kärnvapenförbud finns här.
Malin Nilsson och Clara Levin vill att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen.
Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.
Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.
På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.
Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.
Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.
Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:
He’s the Universal Soldier and he really is to blame, His orders come from far away no more, They come from here and there and you and me, And brothers can’t you see, This is not the way we put the end to war.
Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.
En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.
Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:
– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …
Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.
Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.
