Kategoriarkiv: Demokrati

Danielssons odemokratiska manipulationer uppmärksammas nationellt

Under en namninsamling lyckades kampanjen ”Rädda Öresundskraft” samla in över 14 000 namnunderskrifter för en folkomröstning om den av de borgerliga partierna planerade utförsäljningen av det kommunala energibolaget.

En folkomröstning kommer att genomföras. Men kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson, djupt engagerad i projektet, har ingen tanke på att genomföra omröstningen under justa demokratiska förutsättningar.

Oppositionen protesterar mot en vilseledande text på valsedeln. Dessutom anser man – med all rätt – att valet av dag för omröstningen, första söndagen efter julhelgen, den 12 januari, försämrar möjligheterna för offentlig debatt.

I Helsingborgs Dagblad har protesterna på kultur-, debatt- och insändarsidorna varit många under de senaste veckorna. Den gångna veckan uppmärksammades frågan också nationellt, i Dagens Samhälle #35/2019 under rubriken ”Oppositionen i Helsingborg: Det blir en riggad valrörelse”.

Till saken hör att frågan hölls hemlig för väljarna under förra årets valrörelse, trots att tjänstemän på kommunen redan då lagt ner mycken tid på att förbereda en försäljning av Öresundskraft, vilket mig veterligt skulle bli den största affären i stadens historia.

Socialdemokraterna i kommunen är upprörda. Texten på valsedeln är missvisande eller med Jan Björklunds formulering ”oärlig argumentation”.

Själva försäljningen leder sannolikt inte bara till högre elpriser för helsingborgarna och andra, den innebär också att kommunen gör sig av med det viktigaste instrumentet i kommunens klimatarbete.

Helsingborgs kommun har länge varit toppstyrd av Peter Danielsson och en liten krets runt honom. De kommunala chefer som inte underordnat sig utan efter sin kompetens drivit egna projekt har snabbt blivit sparkade och (dyrt) utköpta. Det har skapat en obehaglig tystnadens kultur i staden.

Folkligt engagemang i en rad kommunala frågor har inte välkomnats utan motarbetats med politiskt fulspel. Flera namninsamlingar i angelägna frågor som engagerat många har bara viftats bort av formella skäl.

Toppstyrningen av kommunen har också lett till fokusering på en rad kommunala ”monument” i halvmiljardklassen, som läktaren på fotbollsplatsen Olympia, för ett HIF med dyrt köpta spelare men helt utan tjejfotboll.

Det har också lett till att Helsingborg blivit en stor förlorare i konkurrensen med Malmö, där det finns ett levande kulturliv och ett annars företagsklimat än i detta Helsingsorg. Ikea och Allers är bara två av de företag som dragit till Malmö.

Men nu gäller det Öresundskraft och folkomröstningen. Den får inte fuskas bort.

Bilderna: Kollage av Helsingborgs Dagblad.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

Nya Metro satsar på rännstensjournalistik

Metros ägare Christen Ager-Hanssen köpte Metro för en krona och vill nu finansiera den kommande webbsidan Metro genom att sälja debattutrymme och genom att avskeda alla journalister.

Christen Ager-Hanssen köpte 2017 det ekonomiskt krisande Metro för en krona. Nu har han avskedat alla journalister på företaget, som ska finansieras av betalda debattartiklar.

Gratistidningen grundades 1995 av Jan Stenbeck i Sverige. Konceptet var framgångsrikt. Läsare plockade tidningen i särskilda ställ utan att betala eller tog emot ett ex av tidningens utdelare. Utgivningen finansierades av annonsintäkterna.

Förlorare var dagstidningarna, inte minst i de större städerna, där periodvis nästan alla i t-banan eller på pendeltåg i Stockholm och pågatåg i Skåne läste Metro.

Metro expanderade snabbt, fick global spridning och var med en upplaga på tjugo miljoner en period världens största tryckta dagstidning.

Kvaliteten på Metros journalistik skiftade. Men många som aldrig läste DN eller Svenskan följde nyheterna via Metro.

I dag läser de pendlande svenskarna inte längre Metro utan får sina nyheter via mobil. Metro har i dagarna avskedat samtliga företagets journalister och även annonsförsäljarna. Den nya affärsidén är, säger ägaren Christen Ager-Hanssen till Dagens Media, att ta betalt för debattartiklar. Han retar sig på fack och kollektivavtal. Han vill plocka in ”det som sker i sociala medier i ett större rum”. 

– Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. 

Med lite god vilja kan man hävda att ur-Metro fyllde en demokratisk funktion. Dagens Metro förefaller slå upp dörrarna på vid gavel för det motsatta, för rasism och rännstensjournalistik, när de som kan betala dyrt ska få komma till tals sig i tidningen. Jag tvivlar på att så värt många svenskar kommer att gitta titta på Metros sajt med de antidemokratiska ambitionerna.

Materialet på Metros webbsida (någon tryckt papperstidningen är det förstås inte tal om) kommer till slut ändå att skrivas av journalister, men bara av sådana som inte är anställda av Metro:

– Vi har anställda journalister i andra Custos-bolag, där har vi inte fack och kollektivavtal och sådant skräp, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media.

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

Regeringen vill se fler svenska fristäder

Kulturminister Amanda Lind och regeringen vill att det ska bli fler svenska fristäder för förföljda författare och konstnärer Foto: Erik Simander/TT.

Regeringen vill att det ska bli fler fristäder för förföljda författare och konstnärer och har gett Kulturrådet i uppdrag att verka för att det ska bli verklighet, rapporterar SVT. Kulturnyheterna har i Almedalen träffat kulturminister Amanda Lind (MP), som betonar:

– Vi ska stå upp för det fria ordet och för den konstnärliga friheten.

Amanda Lind understryker att det är viktigt att kommuner och regioner som fungerat som fristäder för journalister och konstnärer delar med sig av sina erfarenheter.

– Att man förstår vilken viktig roll som Sverige och alla städer spelar för både de enskilda utsatta konstnärerna och författarna men också för samhället. Hur positivt det är att ta emot en fristadsförfattare eller en fristadskonstnär.

Efterfrågan på fristäder är mycket stor, säger Karin Hansson som är nationell fristadssamordnare på The International Cities of Refuge Network(ICORN). Hon fortsätter:

– ICORN kommer nog att ha runt 150 sökande i år och vi hade lika många förra året. Så vi har en lista på runt trehundra personer som behöver fristad väldigt snart.

För de flesta kommuner innebär fristadsengagemanget något positivt och viktigt, ett sätt att i konkret handling visa solidaritet och stå upp för yttrandefrihet i demokrati.

Helsingborg är det bedrövliga undantaget. Fristadsartisten Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – från krigets Jemen och hans småbarnsfamilj blev vräkt av kommunen några dagar innan familjens hyreskontrakt gick ut för en vecka sedan. Alla möbler, inklusive sängar bars ut ur lägenheten. Familjen fick sova på golvet.

Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson uttalade sig i sammanhanget nedlåtande om att kulturarbetare inte skulle ha någon gräddfil.

I Malmö har man en helt annan syn på fristadsförfattare.

Den afghanske journalisten Wali Arians fristadsperiod i Malmö på två år är nu över. Men han kommer att fortsätta att verka från Malmö, berättar han.

– Jag har påbörjat min nya journalistiska resa här i Sverige, och jag har arbetat som frilansjournalist på samma tv-station i Afghanistan, säger Wali Arian. 

SD: ”Bara svenska på skolrasterna i skurup”

Romsk modersmålsundervisning i Malmö 2013. Foto: Drago Prvulovic/TT

Sverigedemokraterna har fått maktpositioner i flera sydsvenska samhällen – och visar där vilken unken politik man står för. Senast handlar det om Hörby, där SD är med och styr, där man vill halvera anslagen för modersmålsundervisning med kravet att minst en vårdnadshavare ska tala språket. Det innebär i praktiken att många ensamkommande kan bli utan modersmålsundervisning, skriver Svenska Dagbladet.

Man tänker också införa ett språktest som ska avgöra vem som har rätt till undervisning i ämnet.

– Exakt hur provet ska se ut har vi inte bestämt än. Förvaltningen får titta på det. Vi tänker oss att det ska göras av en extern instans. För modersmål i gymnasiet ska man ha C i betyg i ämnet och för yngre elever gäller E, säger Cecilia Bladh in Zito (SD), kommunstyrelsens ordförande i Hörby.

Sverigedemokraterna drar ner på modersmålsundervisningen även på annat håll. I Bromölla och Sölvesborg sitter SD i kommunstyrelsen. Där har anslagen för undervisningen reducerats – i Sölvesborg med 25 procent, enligt Lärarnas tidning. Och i Skurup vill partiet förbjuda att tala andra språk än svenska i skolan. Bara svenska ska få talas i klassrummet och på rasterna, från förskolan till gymnasiet.

Det är inte bara SD:s kommunpolitiker som driver den diskriminerande politiken. Inför valet krävde partiledaren Jimmie Åkesson att modersmålsundervisning ska bedrivas i hemmet och att den inte borde få något ekonomiskt stöd.

Skolverket anser att modersmålsundervisningen är positiv för eleverna.

– Det ursprungliga syftet med ämnet är möjligheten att fortsätta utveckla sitt förstaspråk. Sedan handlar det också om identiteten, att de kunskaper man har är något som anses som värdefullt. Men vi ser också att även kunskaperna i andra språk utvecklas i positiv riktning, säger Anna Österlund till Svenska Dagbladet.

SD-politiker hävdar ofta att undervisning i nyanländas första språk skulle hindra elevers utveckling av svenska. 

I en tidigare debattartikel i Svenskan skrev 22 språkforskare med anledning av Internationella modersmålsdagen, den 21 februari, att forskning visar att möjligheterna att utveckla ett starkt modersmål snarare främjar utvecklingen av andra språk.

Det påverkar i sin tur elevers  personliga utveckling och deras framtidsmöjligheter. Undervisningen innebär för många elever tillgång till fler och mer avancerade textvärldar även på ett annat modersmål än svenska; ”en typ av skolrelaterad språkanvändning som inte nödvändigtvis utvecklas i en hemmiljö”.

Det är otäcka inskränkningar av nyanländas framtidsmöjligheter som SD – och andra partier – vill genomföra, en diskriminering av barns och ungdomars framtida liv i Sverige.

Förslaget i Skurup, att förbjuda alla andra språk än svenska i klassrummen och på rasterna – inklusive engelska förmodar jag – förutsätter något slags avlyssnare som rör sig bland eleverna och ser till att att den som bryter mot förbudet straffas.

Moderaterna och Kristdemokraterna tycks inte utesluta att bilda regering baserad på stöd från eller rentav tillsammans med SD. Det sänder kalla kårar att försöka föreställa sig vad en framtida SD-skolminister skulle kunna göra med den svenska skolan.

Sveriges förlorade välfärdssamhälle

Är Sverige ”ett välfärdsparadis”? Vi är många som skulle vilja att det vore så. Men det var bra längesedan. I en krönika på Aftonbladet Kultur punkterar Enna Gerin den slags drömmar. Han berättar hur han kom till Sverige som flykting från krigets Jugoslavien 1993, till vad som kanske var ”världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle” men också ett land som snabbt skulle montera ned den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.

Gerin belägger det han skriver med konkret statistik:

”Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.”

Det solidariska samhället byggde på en solidarisk skattepolitik, som skapade förutsättningar för sociala skyddsnät. I dag har Sverige ”OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet”, konstaterar Enna Gerin.

1999 låg den så kallade skattekvoten på 49,1 procent av BNP. Femton år senare var den nere i 42,5 procent. Den offentliga sektorn har påverkats dramatiskt och gått nere från runt 60 procent av BNP på 80-talet till runt 50 procent de senaste tio åren.

”Var det någon som nämnde välfärdskrisen”, suckar Enna Gerin.

Varför nämndes aldrig de här grundläggande siffrorna under valkampanjen 2018? Ska inte ett val handla om just det, vilket samhälle vi vill bygga för kommande generationer?

Teckningen från tidskriften Internationalen.

HBG sviker stans Fristadsartist

https://www.youtube.com/watch?v=G-Patry4OcY
Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.

Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.

Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.

ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.

Utom i Helsingborg.

Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.

Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.

Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.

För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.

När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.

En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.

AJ berättar om tiden i Helsingborg.

– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.

Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.

– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.

AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.

– Men det har varit svårt att finansiera.

I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.

– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.

Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.

Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.

För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.

I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.

Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.

Domen mot Lula en Brasiliansk skandal

Brasiliens förre president Lula da Silva avtjänar ett tolvårigt fängelsestraff

Brasiliens förre president Lula da Silva dömdes 2017 till 12 års fängelse för korruption. Alltmer tyder nu på att rättegången mot Lula var en politisk process, som styrdes av domare och åklagare för att förhindra att Lula deltog i presidentvalet, där han enligt opinionsundersökningar ledde överlägset.

Under den rättsliga processen hindrades Lula från att ge intervjuer trots att han fått tillstånd till detta av Brasiliens Högsta domstol.

Den nätbaserade nyhetsbyrån Intercept har kommit över ett stort arkiv med krypterade gruppsamtal och chattar och citeras nu av Tidningen ETC. Syftet var enligt Intercept att förhindra att Lula och hans Arbetarparti vann förra årets presidentval.

Bakom kampanjen låg enligt Intercepts undersökning Sergio Moro som var ledande i antikorruptionskampanjen och en av de domare som låg bakom att Lula dömdes till fängelse. Efter att Lula förhindrats att ställa upp i valet utnämndes Moro till justitieminister av segraren i valet, den högerextreme Jair Bolsonaro.

I det läckta materialet uttrycker den ledande åklagaren tvivel på styrkan i åtalet bara fyra dagar innan det lämnades in. I kommentarer säger de brasilianska åklagarna nu att de utsatts för en ”kriminell handling” av olagliga hackare.

Bakom Intercept och avslöjandena ligger bland andra Glenn Greenwald. Han var en av journalisterna som i samarbete med visselblåsaren Edward Snowden avslöjade USA:s topphemliga övervakningsprojekt.

I en artikel för Intercept publicerad på lördagen beskriver Glenn Greenwald de aktuella avslöjandena som en väldig jordbävning i det brasilianska politiska landskapet.

Domaren Moros högst oetiska förfarande kommer, skriver Greenwald, redan i den kommande veckan att granskas av Brasiliens högsta domstol.

Solidaritet med de anständiga i Estland!

Martin Helme, Estlands nya finansminister, vitmakt-anhängare.

I lördags blev Estland medlem av FN:s säkerhetsråd, en prestigefylld internationellt utmaning för det baltiska landet. Samtidigt står Estland inför stora inrikespolitiska problem. ”Sverige borde bry sig och visa solidaritet med de anständiga krafterna i vårt nära grannland, skrev häromdagen i Dagens Arena Tommy Svensson, journalist och tidigare bland annat korrespondent för A-pressen i Baltikum och Östeuropa. Rubriken är oroväckande, ”Vit makt-ministrar skapar kris i Estland”.

Problemen började efter valet i mars med en utdragen regeringsbildningsprocess. Det högerliberala Reformpartiet blev största parti och förväntades bilda regering. Men centerpartiledaren och tidigare statsministern Jüri Ratas ville sitta kvar och valde att bilda regering tillsammans med det moderat nationalistiska Isamaa (Fäderneslandet) – och det högerextrema partiet Ekre.

Ratas hade tidigare lovat att inte samarbeta med Ekre. Nu gav han generöst partiet fem ministerposter i regeringen. Vid presentationen av den nya regeringen flinade den nye finansministern Martin Helme mot kameran och gjorde vit makt-tecknet med sina fingrar, som jag skrivit om i en tidigare blogg. 

Samma gest med tummen och pekfingret formade som en ring och övriga fingrar spretande har de senaste åren återkommande använts av högerextremister och vita rasister världen över. Ett aktuellt exempel är Brenton Tarrant, terroristen som mördade 50 människor i nyzeeländska Christchurch, som använde just denna gest när han fördes in i en rättssal efter dådet.

Martin Helme har vidare sagt att Hitler också gjorde bra saker och att Estland i praktiken styrs av en hemlig sammansvärjning. I migrationsfrågan är hans motto ”Blacks go home”. Han har vidare attackerat journalister och statliga medieföretag i högerpopulistisk anda.

Han har vidare sagt att han alltid kommer att ”vara mot massinvandring” och att han ”vill att Estland ska vara ett vitt land”.

Familjen Helme kontrollerar Estlands ledande dagstidning Postimees, där kritiska journalister slutat eller blivit uppsagda.

Martins pappa Mart Helme är partiledare för Ekre och därtill inrikesminister i den nya regeringen.

Estlands president, Kersti Kaljulaid. Foto: Wikipedia.

När regeringen tillträdde gjorde president Kersti Kaljulaid en uppmärksammad protestaktion. Hon kom klädd i en vit tröja med texten ”Sõna on vaba” (Ordet är fritt) och lämnade i protest salen när Ekres ministrar presenterades.

Estland återfick självständighet för snart trettio år sedan. Sverige spelade en viktig roll som stöd i nationsbyggandet på olika vis. I den nu uppkomna situationen har Sverige en möjlighet, avrundar Tommy Svensson, ”att bry sig och visa solidaritet med de anständiga krafterna i vårt nära grannland. Viktiga värden står på spel.”