Kategoriarkiv: Krig och fred

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Kina och världen efter den 24 februari

Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

KG Hammar, Folk och fred: Bygg en fredskultur, demilitarisera Gotland!

Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.

”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.

Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.

K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.

Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.

– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.

K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.

Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.

Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.

– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.

– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.

– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.

K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.

– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.

En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.

Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.

Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.

Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.

Försämrar USA:s Patrioter svenskt säkerhetsläge?

Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.

I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”.  De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.

– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.

Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.

Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.

Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.

Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?

Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.

Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.

Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.

Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.

Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.

Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen.
Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.