Poeten Olivia Bergdahl framförde i Helsingborg under Kultur-Wknd på Konsul Perssons villa sin egen Augustprisnominerade och hyllade ”Barnet. En sonettekrans”.

Med lekfull precision läste hon i lätt poetry slam-stil (hon har ju varit svensk mästare i genren) både sin sonettkrans och några andra egna dikter – för att avrunda i bästa karaoke-stil så att den gamla konsulvillan piggnade till och mindes tiden som kårhus för de helsingborgska studenterna.

En sonettkrans hör till det mest komplicerade en poet kan ge sig i kast med. Olivia Bergdahls ”Barnet” består av 15 vardera 14-radiga sonetter. Slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa. Och alla förstaraderna bildar tillsammans den avslutande femtonde ”mästarsonetten”.

Till det kommer att ringen i en så kallad Petrarca-sonett följer strikta rimmönster, då det gäller vilka rader som ska ha rimmande slutord, så här:

ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

En mästare på sonettkransens konst var danska nu bortgångna Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat. Vid ett tillfälle besökte hon Nordiska Bokdagarna på Helsingborgs stadsteater och läste där sitt mästerverk Sommerfugledalen. Et requiem (1991), som också finns i en svensk version, med titeln Fjärilsdalen i Sven Christer Swahns tolkning.

Tyvärr hände det som inte fick ske. Kvällens moderator tyckte att uppläsningen tog för lång tid och avbröt henne mitt i, vilket är en dödssynd då det gäller sonettkransuppläsning.

Minns hur jag senare den kvällen talade med henne och hon berättade om sin bostad i händelsernas centrum, i konfrontationszonen mellan den amerikanska och den ryska ambassaden i Köpenhamn.

Olivia Bergdahl läser ”Barnet” utan att bli avbruten. Sviten är ett mästerverk, som av förlaget Ordfront presenteras som en … ”… feministisk utvecklingsroman i kortformat. En text som vill berätta om hur det är att växa upp, men också att möta en värld som inte låter alla infria sina drömmar, som att bli: sjöman och cowboy, musiker, artist!”

Om det ibland finns ett lättjefullt anslag i reflexioner om att vara barn och kvinna så mörknar tonen i den. Av de fjorton ”förstarader” som innan levt i ett annat sammanhang träder – liksom i flydda tiders fotografiska mörkrum – fram den ikoniska bilden av den döde treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som spreds över världen. Treåringen låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. 

Världen skakades av att se den lilla pojken i röd tröja, blå kortbyxor och små skor, liggandes som en ilandfluten livlös kropp i havskanten på stranden.

Många fylldes den gången av empati för Alan Kurdi och för de desperata människor som över haven sökte ett bättre liv i Europa. I dag är den känsla bortdunstad och ersatt av grumligt tänkt motvilja och oengagemang. Men i Olivia Bergdahls dikt lever den, som i de allra sista tre raderna:

Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.