Kategoriarkiv: Tyskland

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”

Kommer ”Det stora blodbadet” till Sverige?

Stora kedjor som Macy’s, Sears och Kmart har tvingats till ruinens brant i USA. Foto: Richard B Levine/TT

Amazons och andra webbutikers framgångar har i USA lett till ”Det stora blodbadet” när fysiska butiker krossats i konkurrensen om kunderna. I Svenska Dagbladets Näringsliv berättar Ida Vanhainen om hur det som började i USA tveklöst har nått till andra sidan Atlanten, också Sverige.

I USA har de jättelika köpcentrana varit särskilt utsatta. I stora delar av Europa sker fortfarande en stor del av handeln inne i faktiska stadskärnor som är mindre utsatta.

I USA har en lång rad kända varumärken gått i konkurs de senaste åren samtidigt som stora köpcentra står tomma.

I Tyskland är i dag var tionde stationär butik dödshotad, enligt branschorganisationen HDE, som  i början av året larmade om att ”innerstäderna är i yttersta nöd”. Amazon står för hälften av den sammanlagda ehandeln i landet.

Allra värst drabbade är den tyska bokhandelsbranschen. Amazon står för tjugo procent av all bokförsäljning och mindre bokaffärer har stängts över hela Tyskland.

I Storbritannien är det snarare värre ändå. Hela shoppingstråk i London har tömts på fysiska butiker. Brexit förvärrar situationen när pundet förlorar värde och varor blir dyrare.

Varuhusjätten Marks and Spencer kommer att stänga hundra av sina butiker under de kommande två åren. Paradgatan Oxford Street i London har drabbats av utbredd affärsdöd, trots att 200 miljoner årligen besöker gatan. I februari slog HMV, världens största musikaffär igen.

I Sverige har vi hittills bara sett början på den här utvecklingen. Men Amazon har gjort långtgående förberedelser för att attackera svenska marknader – och har dessvärre välkomnats med öppna armar i de kommuner där man hittills etablerat sig.

Den svenska bokhandeln skulle kunna ha räddats med ett återinförande av fasta bokpriser, åtminstone för första året eller halvåret efter publicering. Men någon politisk vilja för ett sådant förslag är tyvärr inte så trolig.

Oxford Street, Londons paradgata, drabbad av affärsnedläggningar. Foto: Tomas Oneborg/SvD.

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.

Vattenfall tvingas sälja Berlins lönsamma elnät

Kommunala Berlin Energi återtar Berlins elförsörjning från svenska Vattenfall.

Under mer än tjugo år har svenska Vattenfall tjänat stora vinster på Berlins elnät, med 2,3 miljoner hushåll och 35 000 km kabel och elledningar. Men nu återtar kommunen driften av elen i den tyska huvudstaden, efter flera år av starka folkliga protester, skriver Berliner Zeitung. 

Den politiska majoriteten i Berlin, socialdemokrater, gröna och vänstern (Die Linke), fattade beslutet redan 2014, när licensen gick ut. Men Vattenfall har genom överklaganden av beslutet lyckats förhala genomförandet ända tills nu.

I förra veckan kom till slut ett domstolsbeslut om att Vattenfall förlorat – och att driften ska återgå till stadens eget bolag, Berliner Energi. Vattenfall förväntas begära 15 miljarder kronor för nätet.

Vattenfalls årliga vinst, via ett tyskt dotterbolag, har varit en miljard om året, noterar Berliner Zeitung. Samtidigt har elleveranserna varit opålitliga. Förra året hade varje berlinskt hushåll i genomsnitt 13,7 minuters elavbrott. 31.000 hushåll och 2000 företag drabbades.

Det var 1996 som elmarknaden i Sverige avreglerades. Det skedde i ”Valfrihetens namn”, hette det. Svenskarnas har till synes fogligt underordnat sig valen mellan olika bolag, fasta eller rörliga priser, grön el eller inte. Och så vidare. Är det någon konsument som vunnit på valfriheten? Jag tvivlar.

Nu händer det: Nolltaxa och elbussar

Den tyska regeringen vill testa nolltaxa för kollektivtrafik i fem städer från årsskiftet. Också Berlin är intresserat. Fagersta och Sala introducerar nolltaxa. Och Landskrona blir först i landet med helt elektrifierad kollektivtrafik. Fortsätt läsa Nu händer det: Nolltaxa och elbussar

Tankar om Stefan Zweig och Donald Trump

Vad skulle Stefan Zweig ha ansett om USA:s nuvarande moraliska degeneration då Trump varit president dryga två veckor, undrar hans biograf George Prochnik i The New Yorker.
Fortsätt läsa Tankar om Stefan Zweig och Donald Trump