assange utvisas inte till USA

Domaren Vanessa Baraitser vid Old Bailey-domstolen i London betraktade visselblåsaren och journalisten Julian Assange som skyldig i alla de fall han åtalats för. Ändå var innebörden i hennes dom som blev offentlig på måndagen att Assange inte kommer att utvisas till USA, åtminstone inte nu.

Assanges försvar har anlitat en psykolog som sagt att han lider av djup depression med hög självmordsrisk. Just självmordsrisken blev domare Baraitsers argument för att Assange inta kan utvisas till USA.

Assanges förståeliga depression har av FN:s specielle rapportör om tortyr, professor Nils Melzer, kopplats samman med att han under lång tids varit inspärrad i det omänskliga Belmarshfängelset, Storbritanniens svar på Guantánamo, och där utsatts för långvarig psykologisk tortyr.

”Det var rätt beslut men med fel motivering”, skrev The Guardians Owen Jones på måndagseftermiddagen. Jones skriver vidare att det är värt att notera att en brittisk domstol pekar ut ett amerikanskt fängelse som alltför barbariskt för at kunna garantera Assanges säkerhet.

Jones skriver vidare att det handlar om något som går långt utöver Assange som person, ”det handlar om journalistikens möjligheter, om den fria pressen och mest viktigt av allt, om möjligheten att i framtiden avslöja illdåd och grymheter begångna av världens sista kvarvarande supermakt”.

Domen kommer säkerligen att överklagas från båda sidor. Vi är många som ändå drar en suck av lättnad, även om domen också innebär att processen kommer att fortsätta. Det viktigaste nu är att Julian Assange efter alla år släpps fri och ges möjlighet att leva ett normalt liv. Allt annat är orimligt, om Storbritannien ska kunna kallas en rättsäker stat.

I ett inlägg i samband med domen skrev Arne Ruth, f d chefredaktör och Kulturchef på Dagens Nyheter bland annat:

”Assange har inget blivit anklagad för att illegalt ha avslöjat amerikanska säkerhetshemligheter utan för att han avslöjat brott begångna av amma regering. Skulle han utvisas till USA komma han nästan säkert att dömas till 175 års fängelse av en jury vald från området runt CIA:s högkvarter i Virginia. Resultat hade blivit att han begravts levande för återstoden av sitt liv.”

Arne Ruth skriver vidare:

”Den namnkunnige tyske journalisten Günther Wallraff har varnat: Det som händer inför våra ögon är ett försök att radera ut spår av internationell lag och den fria pressens möjligheter att belysa kränkningar av den. Assange har valts för att skapa prejudikat och tjäna som varning för andra. Ingen någonstans i världen går säker för USA:s långa arm.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs efter andra världskriget för att begränsa nationalstaternas agerande i sina egna länder och internationellt. Den innebär förbud mot att skada civila i krig och mot att använda tortyr, liksom rätten till asyl och respekten för alla nationers medborgerliga integritet.

För Wikileaks, grundad av Julian Assange, har det varit en central uppgift att avslöja brott mot dessa rättigheter.”

Rättegången mot Julian Assange har beskrivits som en modern Dreyfusskandal och som en historisk rättegång. Det ligger mycket i tanken. Därför är det bedrövligt att svenska medier länge varit så tysta och oengagerade av Assanges öde och därmed av mediernas framtida villkor.

2000-talets digitalt styrda krig kan inte granskas med 1900-talets metoder. Det behövs digitala fredsivrare, visselblåsare som vågar riskera allt för att avslöja krigets vanvett och bidra till en fredligare värld. Och medier som vågar vara obekväma, vågar belysa övergrepp.

En utvisning av Julian Assange hade dömt en modig visselblåsare. Men fallet berör mer än en person, det handlar om allas vår framtid. Därför är det viktigt att organisationer som Reportrar utan gränserAmnesty och FN krävt att hans fall ska läggas ner.

Och efter måndagens dom att Assange som person återfår rätten att leva sitt eget liv som människa på jorden.

Julian Assange sitter häktad av politiska skäl, menar hans försvar. Många demonstrationer har hållits för att han ska friges. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Ängelholm 1 maj 1917: Bröd, fred och medborgarrätt!

Bröd, fred och medborgarrätt! Första maj 1917 i Ängelholm samlade över 1000 deltagare. Här passeras Stortorget.

Ängelholmsboken 2020 har fokus på Rösträttsfrågan och alldeles särskilt på kampen för rösträtt i Ängelholm för ett sekel sedan, undertiteln är Kvinnliga pionjärer i vår historia. I en rad kortare texter levandegörs en tid som inte är så avlägsen och som i många avseenden format vår tid och dess demokratiska förutsättningar.

I boken medverkar en rad skribenter med den mångkunnige bibliotekarien och lokalhistorikern Johan Brinck som klart dominerande.

Demokratin och den allmänna rösträtten hör 1900-talet till. På 1860-talet hade Ängelholm 1700 invånare. Bara 21 röstade 1868 i det andra valet till stadsfullmäktige i staden.

I samma val 1910 röstade 680 ängelholmare. Men rösterna var graderade efter den röstandes inkomst. Högern fick 43 % av rösterna mot socialdemokraternas 38 %, men när man räknat in vad rösterna var värda fick högern 56 % och socialdemokraterna bara 25 %.

Den liberala regeringen med Karl Staaf som statsminister la 1912 fram ett förslag till allmän rösträtt för alla, också för kvinnor. Regeringens proposition segrade stort i andra kammaren men röstades ner av förstakammarhögern. Hösten 1918 ändrade sig de sistnämnda efter press från Hjalmar Branting och liberalernas statsminister Nils Edén och påverkade av revolutionära stämningar i världen efter första världskriget. Åren därpå följde grundlagsändringar som till slut gav kvinnorna full rösträtt.

I Ängelholm grundades 1903 en lokal Förening för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Två kvinnor blev särskilt viktiga, skriver Johan Brinck. Sofi Lindström (född 1856), blev 1910 den första kvinnan i staden som valdes till stadsfullmäktige. Hon var ordförande i FKPR, som 1909 hade hela 54 medlemmar i staden.

Ellen Wester. Foto Gösta Florman.

Ellen Wester, författare och rösträttsaktivist, översatte noveller åt Helsingborgs Dagblad och debuterade 1900 med en historisk kärleksroman. Hon deltog i internationella rösträttskonferenser i Köpenhamn, Amsterdam och Budapest.

Men kvinnorna spelade länge en underordnad roll i Ängelholms lokala politik. Först 1976 kom Agnes Andersson från Strövelstorp in i kommunstyrelsen, vars första kvinnliga ordförande blev Else Ekblom 1991.

Några texter ligger vid sidan om rösträttstemat.

Johan Brinck skriver om hur Spanska sjukan 1918 drabbar Ängelholm, på ett sätt som påminner om vår tids coronapandemi. Många hundra smittades. Ett hundratal dödsoffer krävdes. Munka-Ljungby drabbades särskilt, i samband med sockerbetskampanjen med över hundra smittade.

Moderata kandidater i valrörelsen 1991: Else Ekblom, Anita Vidner, Maud Ekendahl, Ingvar Eriksson och Ulf Inger. Foto: Niklas Gustavsson, NST.

Eva Thorén skriver levande om sin uppväxt i Össjö under 30- och 40-talen. Inger Nyrell och Kalle Lind berättar om Ausås hembygdsmuseum- Johan Brinck bidrar också med en 30-sidig avslutande artikel med kommentarer till historiska Ängelholmsbilder.

Här finns Contans hus på hörnan vid Stortorget, dit hjältarna i Torgny Karnstedts roman ”Gnistskärmen” gick när de so m elever på SJK-skolan försökte charma lokalbefolkningen. En av bokens sista bilder är från inspelningen av Stellan Olssons TV-serie ”Julia och Nattpappan” i Villanområdet i början av 1970-talet.

Ängelholmsboken 2020 är synnerligen rikt illustrerad och ger tillsammans med tidigare årgångar breda och mångskiftande nedslag i Ängelholms historia. 

INDISK TORKA OCH KLIMATKRIS BEKÄMPAS I KERALA MED TRÄDLÅNEPROJEKT

Sheeja CG, a 46-year-old farmer, last month increased her income dramatically by mortgaging 53 of her trees at the local bank, in return for 2,650 rupees (£26.96). Photograph: Ajith Tomy/Thanal

Indien har ett speciellt förhållande till träd. Det var i Indien Trädkramarrörelsen, Chipko Andulan, föddes för länge sedan. I synnerhet bykvinnor gick ut och kramade träden i Mahatma Gandhis ickevåldsanda för att hindra skogsbolagens avverkningar i bergsområden, vilka skapade jordskred och naturskövling och samtidigt rubbade den ekologiska balansen. 

På 1980-talet besökte jag byar i nedre delarna av Himalaya, inspirerad av de svenska aktivisterna Ivo Illiste och Birgitta Göransson som skapade länkar mellan Chipko och Sverige, vilket nog bidrog till att trädkramning också blev en svensk metod för aktivister. 

I en helt annan del av Indien, delstaten Kerala längst i söder, pågår nu ett byutvecklingsprojekt som kretsar kring träd, skriver brittiska The Guardian. Kerala är tättbefolkat (33 miljoner invånare, 860 inv/km2) och bördigt. Här odlas te, kaffe, ananas, peppar, kanel, kardemumma, kakao och förstås kokospalmer. Att vandra i kryddistrikten på Kardemummabergens sluttningar är ett doftrikt äventyr.

De senaste åren har fattiga bönder för extrainkomstens skull huggit ner träd. Den biologiska mångfalden hotas därmed. Klimatkrisen har gjort vårar och somrar hetare i det redan extremt varma Kerala, som ligger bara åtta grader norr om ekvatorn. Tidningsrubriker har handlat om jordskred till följd av skogsskövling, bönder som begår självmord, översvämningar.

I provinsen Wayanad i norra Kerala är den heta årstiden numera ofta fem grader varmare än vad som tidigare var normalt. Det har skapat torka och 25 procent lägre skördar än normalt. Många bönder har huggit ner träd för att försöka kompensera sitt inkomstbortfall.

Delstaten Kerala har nu med stöd av Indiens regering lanserat ett trädplanteringsprogram fokuserat på den lilla staden Meenangadi i Wayanad. Bönder kan ”belåna sina träd” eller plantera nya. En av de som intervjuas av The Guardian är 46-åriga bonden Sheeja CG, som hela sitt liv levt med odlingar av kaffe, kokosnöt och peppar. Hon tog lån på 53 av sina träd i den lokala banken och planterade också nya träd. Efter tre år kunde hon ta räntefria lån på de nyplanterade träden, lån som bara behöver återbetalas om träden huggs ner.

– 300 000 träd har planterats i och kring Meenangadi, berättar Beena Vijayan, ordförande i det lokala styret av staden. 

Keralas finansminister TM Thomas Isaac, lanserade först idéen med syftet att förbättra böndernas inkomster och minska utsläppen av koldioxid. 

– Wayanad har den lägsta per capita-inkomsten i Kerala. Målet är att fördubbla böndernas inkomster, säger Jayakumar C, grundare av miljöorganisationen Thanal som ansvarar för projektets praktiska genomförande. Målet är också att staden ska bli koldioxidneutral, att klimatet ska gynnas påtagligt av trädlåneprojektet.

Trädkramarkvinnor i södra Himalaya från Chipko Andulan. Genom att krama träden ville de skydda dem från skogsbolagens avverkningar. Foto: Times of India.