Talibaner på viktigt ”statsbesök” i Norge

Talibanerna ska ha sitt första möte med väst i Oslo efter maktövertagandet. En delegation kom på lördagskvällen med ett norskt plan till den norska huvudstaden. Foto: Taliban.

En talibansk delegation ledd av talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi landade på lördagskvällen på Oslos flygplats. Det är första gången som talibanerna kommer att möta politiska ledare i väst.

Delegationen kom till Norge med ett av den norska regeringen chartrat flygplan och kommer enligt NRK att möta representanter från det norska Utrikesdepartementet samt afghanska medborgare i exil, skriver Aftonbladet.

På agendan står den humanitära kris som blossat upp i Afghanistan. Det krigshärjade landet kämpar mot fattigdom, pandemi och den värsta torkan på över 20 år.

– Vi är oerhört bekymrade över den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en fullskalig humanitär katastrof för miljontals människor. För att hjälpa de civila i Afghanistan måste det internationella samfundet, liksom afghaner från olika delar av samhället, föra en dialog med talibanerna, säger Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt till NRK.

Situationen i landet förvärrades dramatiskt i samband med att talibanerna återtog makten i augusti i fjol och västländerna har därefter valt att skicka bistånd via FN i stället för direkt till afghanska myndigheter.

På mötet, som inleddes under söndagen, väntas Norge även att ta upp frågor om situationen för kvinnor i Afghanistan.

– Vi vill vara tydliga i våra förväntningar på talibanerna, särskilt när det gäller flickors skolgång och mänskliga rättigheter som kvinnors deltagande i samhället, säger Huitfeldt och tillägger:

– Det här är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna. Men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet i dag. Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof.

Positiva rapporter har getts från första dagens möten, skriver Dagens Nyheter:

På söndagen träffade talibanerna representanter för civilsamhället i Afghanistan, däribland en flera kvinnoorganisationer. Jamila Afghani är chef för den afghanska grenen av International Women’s League for Peace and Freedom. Hon säger till NRK att mötet gick bra. Diskussionerna handlade om den ekonomiska krisen, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Även talibanerna var nöjda med den inledande dagen i Norge.”

Under mötet satt deltagarna och lyssnade tålmodigt på varandras åsikter och utbytte synpunkter om den aktuella situationen i landet”, skriver delegationen i ett pressmeddelande.

”Representanterna på mötet insåg att förståelse och samarbete är den enda lösningen på Afghanistans problem. Alla deltagare, med en röst, förklarade att sådana möten är av intresse för landet”.

Det norska initiativet får också stöd från flera håll.  Svenska tidigare utrikesminister Margot Wallström, ordförande i Women’s Forum on Afghanistan, är positiv.

”Frågan är inte om man ska prata med talibanerna utan hur man ska prata med talibanerna”, skriver hon i ett uttalande. Enligt Margot Wallström sker samtalen i Oslo vid en kritisk tidpunkt i Afghanistans historia. Vid sidan av den humanitära krisen befinner sig landet i en ekonomisk kris och social kris som behöver omedelbar uppmärksamhet.

”Alla förstår behovet av engagemang, men mötet måste också bli ett tillfälle att påminna och pressa talibanerna om kvinnor och mänskliga rättigheter. Afghaner, särskilt afghanska kvinnor, följer mötet noga, liksom kvinnor runt om i världen”, skriver Margot Wallström.

”Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, att utesluta dem kommer att leda till misslyckanden med att rädda liv och misslyckanden med att bygga en livskraftig stat på längre sikt.

Det viktigaste politiska mötet är tänkt att ske på måndagen med diplomater från USA, Storbritannien och flera EU-länder. Sverige är inte inbjudet till mötet, uppger UD.

Det illa organiserade amerikanska uttåget ur Afghanistan ledde till kaos i landet. Samtidigt drog de flesta västländer in stora delar av sitt humanitära bistånd till landet, vilket förstås drabbar civilbefolkningen katastrofalt. Det har sagts att miljoner människors liv står på spel.

Därför är Norges initiativ synnerligen positivt och knyter an till Norges speciella roll som fredsmäklare. De västliga länderna har ett ansvar för situationen i landet, alldeles särskilt USA men också Sverige som deltagit i USA:s krig under två decennier. Att låta civilbefolkningen drabbas dubbelt, först av talibanernas maktövertagande och sedan av svält och andra umbäranden är djupt omoraliskt.

På måndagen framkom att en av talibanerna polisanmälts, Anas Haqqani – som ingår i det brutala Haqqani-nätverket. Bakom anmälan står den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari.

– Vi har polisanmält honom för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han och nätverket har stått bakom de mest dödliga angreppen mot civilbefolkningen i Afghanistan sedan 2001, säger Athari, till Dagens Nyheter.

Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans tog i radions P1 morgon avstånd från det norska initiativet. Ställningstagandet är, menar jag, ogenomtänkt.

Men sannerligen, ingenting är enkelt. Talibanernas brottsregister är kusligt. Haqqani är som skrivet efterlyst för brott mot mänskligheten.

Samtidigt kontrollerar talibanerna i dag det Afghanistan, som enligt FN står för en humanitär katastrof. Över halva befolkningen eller omkring 23 miljoner människor hotas akut av svält.

Att tala med talibanerna kan öppna vägar för hjälp och lindring för miljoner människor. Därför gör Norge rätt.

Talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi. Foto: Muhammad Farooq/ TT/Aftonbladet.

Smutsigt politiskt spel om avfallets slutförvaring

Berget under kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun kan bli platsen för 100 000 år av slutförvaring av det svenska radioaktiva avfallet, Rewgeringen tänker lämna beslut i den kommande veckan.

I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.

Förintelseöverlevaren Katja Olsson har gått bort

Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.

Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.

Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.

Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.

Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.

Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.

Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.

Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.

Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.

En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.

En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.

Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.

En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.

Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.

Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.

Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.

Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.

2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.

Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.

Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.

Jag saknar mycket våra speciella samtal.

Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.

Marknaden fixar inte elen: Sex ggr mer för strömmen I Skåne jämfört med i norr

Vindkraftsboomen och nedlagd kärnkraft som inte har ersatts med annan kraft har gjort att balansen i elproduktion mellan norr och söder har försämrats på tio år. Foto: Daniel Costantini/Dagens Nyheter.

Marknadskrafternas undergörande välsignelser har serverats svenska folket i tesked och skopa under de senaste decennierna. Det mesta har gått fel, rejält fel. Skolorna, järnvägen, vården, apoteken …

Frågan är om inte elprisexperimentet hör till de allra värsta. Reglerna för elpriserna på ”den europeiska marknaden” är sådana att brist och stigande priser på naturgas (som inte används särskilt i Sverige) absurt nog har blivit en huvudorsak till skenande svenska elpriser de senaste månaderna.

En annan orsak som utreds i Dagens Nyheter, beror på de fyra svenska elområdena. De har vissa dagar bidragit till att en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning.

Detta i en tid när el står för miljövänlig energi i olika sammanhang.

Svenska elkonsumenter, särskilt i södra Sverige, får därför betala ett besynnerligt högt pris för elen. Det beror, skriver DN, på en konflikt för bortåt 15 år sedan med Danmark, som klagade till EU över att Sverige inte exporterade tillräckligt med el till Danmark och fick rätt av EU-kommissionen, vilken 2010 krävde att Sverige skulle hitta andra sätt att hantera svagheter i vårt transmissionsnät. I november 2011 föddes de fyra elprisområdena.

I en rapport 2012 skrev myndigheten Svenska Kraftnät att marknaden skulle förändras ”när prissignalerna nu tillåts nå fram till marknadens aktörer. Tanken var att elproduktionen i södra Sverige skulle öka, marknaden skulle fixa det. Men marknaden svek. Den sammanlagda elproduktionen i de två södra elområden har minskat med två procent, i de två norra har den stigit med totalt 35 procent.

Därför har vissa dagar har en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning. Det är marknadens fel.

Marknaden skulle också genom bättre konkurrens fixa fler apotek i glesbygden. Det blev fler apotek i Stockholms innerstad, typ. Det skulle bli bättre och mera jämlika skolor. Pyttsan. Det skulle bli fler tågförbindelser. Mellan de större städerna, jo. Men inte till utlandet och inte driftsäkert, sånt tjänar ju marknaden dåligt på.

– Det är uppenbart att prissignalerna inte varit tillräckliga starka för att ändra situationen, utvecklingen har blivit den omvända. Överskottet har ökat där förbrukningen är som lägst och tvärtom. Elmarknaden har inte premierat ny produktion, säger till Dagens Nyheter Ulf Moberg, teknisk direktör på Svenska kraftnät.

Men Vindkraften då, Ulf Moberg, vindkraft till havs är framtidens rena energi. Borde inte marknaden fatta det?

Nej, marknaden fattar inte. Inte heller den svenska militären fattar, de vill ha alla haven för sig själv.

Till det kommer att högernationalisterna tjafsar om ny kärnkraft, fast det vill ju inte marknaden. Slutförvaringen som ska hålla 100 000 år, är ju heller inte löst.

Det märks att de inte gått studiecirkel i energifrågor, vilket alla vi gjorde som för linje 3 inför folkomröstningen mot kärnkraft kämpade mot kärnkraft och som undeer demonstrationerna till Barsebäck skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!

Grafik: Johan Andersson Fakta: Hans Strandberg
Källa: Svenska kraftnät, Nordpool
*Exklusive skatter och avgifter 11 januari 2022
**Här ingår bland annat kraftvärme och gasturbiner

Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.

Jane Campions ”The Power of the dog” BÄSTA FILM 2021 ENLIGT THE GUARDIAN

Benedict Cumberbatch spelar råbarkad machoman på vischan i Montana år 1925. Foto: Netflix/HD.

Brittiska The Guardian har efter årsskiftet ägnat ett nummer till att se bakåt på det gångna året och framåt mot 2022. Där finns ett fylligt avsnitt som väljer ut de tio bästa filmerna under 2021.

Högst upp på listan ligger mycket välförtjänt Jane Campions senaste ”The power of the dog”, som inte längre går på bio i Helsingborg men är tillgänglig strömmande på Netflix. Det är Campions första spelfilm på tio år – en ”gotisk västernfilm”, vilken utspelar sig på 1920-talet i den amerikanska delstaten Montana – men i sin helhet är inspelad i Campbells hemland Nya Zeeland i ett storslaget arkadiskt bergs- och ökenlandskap som spelar en viktig roll i filmen.

Två bröder driver en boskapsfarm i det öde landskapet. Den ene, George, är lågmält vänlig, den andre, Phil, till synes ett hårdfört råskinn, med destruktiv kvinnosyn, men – visar det sig så småningom – också bög med ett slags kvinnligt känsloregister.

Campion spelar mycket med eller mot västerngenrens klichéer. I berättelsen finns våld, men under ytan, inga massakrer annat än i ord. Den rör sig i männens värld med orgier i machofasoner. Snart visar hon att mycket är stelnade attyder, i brist på annat.

Campion är fortfarande mest känd för sin säregna ”Pianot” från 1993. En skotsk stum kvinna kommer med sin nioåriga dotter till Nya Zeelands vildmarker. Hon uttrycker sig genom att spela piano. En man köper ett piano åt henne …

I The Power of the dog gifter sig brodern George med Rose som äger ett piano. Hon spelar Strauss Radetzkymarschen på det – ända tills machobrodern slår sig ner invid henne och spelar samma stycke men så mycket bättre på sin sexsträngande banjo.

Filmens titel är ett bibelcitat, hämtat ur Psaltaren 22:20: ”Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (1917 års bibelöversättning).

Pianot kan också ses på Netflix eller – gratis –på Cineasterna, bibliotekens suveräna filmtjänst.

På Netflix finns även en annan film som jag helhjärtat kan rekommendera, ”Passing” eller ”Passera”. Rebecca Halls film utspelar sig mest i Harlem i 20-talets New York, ett samhälle inpyrt av rasism. Den skildrar två ”svarta” men mycket vithyade väninnor som återfinner varandra, i en berättelse med komplikationer. Jazzen är i varje scen avgörande viktig, den skulle kunna sägas ha en egen roll i filmen.

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.

demokratin och rösträtten hotas åter i många delstater i USA

Den väldiga rösträttsmålningen på en mur i den lilla staden Selma i Alabama visar händelser förknippade med kampen med rösträtt som Den blodiga söndagen och Den stora marschen från Selma till delstatens huvudstad Montgomery till president Johnsons undertecknande av Voting Rights Act i närvaro av Martin Luther King. Bilden en del av den stora målningen. Foto: Sören Sommelius

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Sedan 1986 är i USA den tredje måndagen i januari nationell helgdag till minnet av King – och firas därtill i över 100 andra länder, också i Sverige, som en medborgarättsdag, inte en dag ”off” (som de flesta röda dagar) utan en dag ”on” för solidariskt arbete.

En av Kings viktigaste framgångar var rösträttslagen, som undertecknades av president Lyndon Johnson i Vita huset den 6 augusti 1965, i närvaro av bland annat Martin Luther King.

Men nu pågår i en lång rad amerikanska delstater politiska strider med syftet att riva upp delar av Voting Rights Act, genom bestämmelser som på olika vis inskränker inte minst svartas möjligheter att rösta. Det är genomgående republikanskt styrda delstater med Trumplojala guvernörer som säger sig vilja skydda de kommande valens ”säkerhet” (vilken aldrig varit hotad mer än Trumps sjuka fantasier).

Helgdagen till minnet av Martin Luther Kings födelse infaller samtidigt som senaten och hela USA är inblandat i ett dramatiskt slag om USA:s rösträttslagar, skriver nu i The New Yorker David Remnick. Han uttrycker sig med hetta:

”Rätten att rösta inskränks återigen på ett sätt som drabbar USA:s minoriteter disproportioneligt. USA:s framtid som en mångkulturell demokrati avgörs i denna konfrontation. Den inleddes långt före Dr King. Många amerikaner trodde att man genom hans kamp hade kommit till något slags lösning vid mitten av sextiotalet.”

Det som pågår nu utgör ett mycket stort hot mot demokratin genom att delstaterna har så stort inflytande över hur valen organiseras och därför att Supreme Court, Högsta domstolen, har en konservativ majoritet sedan Trump utnämt två domare. Domstolen kan förväntas ge stöd till de republikanske delstaternas lagvrängeri.

The New Yorker tar i flera artiklar upp kampen för rösträtten på Kings tid. Renate Adler skildrar den stora marschen från Selma till Montgomery här.

Martin Luther King. Photograph by Don Cravens / The LIFE Picture Collection /The New Yorker.

SD-Bjuv gör som Höganäs: trixar med momsmiljoner

”Jag har inga moraliska betänkligheter kring det här alls”, säger Peter Schölander, kommunstyrelsens ordförande i Höganäs.
Foto: Höganäs kommun, Pontus Lundahl/TT/Dagens Samhälle.

Höganäs kommun gör svindlande momsaffärer genom att bolagisera delar av sin verksamhet. I vår följer Bjuv efter. Statliga momspengar trixas till kommunala miljonvinster.

Det började 2017 när 600 kommunalt anställda i Höganäs fick en ny arbetsgivare, Höganäs Omsorg AB. Tidskriften Dagens Samhälle granskar verksamheten sedan dess i sitt senaste nummer.

Det nybildade kommunala aktiebolaget tog över det mesta från socialtjänsten, skriver DS: ”hemtjänst, äldreboenden, hemsjukvård, LSS-verksamhet, hvb-verksamhet och vårdboenden. Kvar i socialnämnden ligger i princip myndighetsutövningen och ansvaret för utredningar.”

Kommunstyrelsens moderate ordförande, Peter Schölander, ligger bakom nyordningen som genomfördes främst för att kommunen skulle tjäna på att betala lägre moms, alltså ungefär som skatteplanerande förmögna personer eller storföretag. Förlorare är staten, som får lägre skatteintäkter.

Från början hoppades man på att tjäna 12 -14 miljoner per år på att bolagisera verksamheten, till följd av olika momsregler.

Herman Crespin, kommunchef i Höganäs, betonar att förtjänsten blev betydligt större.

– Den ökar i takt med att omsättningen i verksamheten växer. Vi är uppe i 19–20 miljoner kronor i särskild momsersättning nu. Sedan finns en del kostnader kopplade till detta, men inte stora. Nettot vi tjänar ligger någon enstaka miljon lägre. Det är betydelsefulla pengar för oss.

Bolagiseringen möte motstånd särskilt i början, skriver Dagens Samhälle, både från personalen och från den politiska oppositionen.

– Oh ja! Massivt. Personal upplevde att de behandlades som en handelsvara. Politiker pratade om minskad insyn och aggressiv skatteplanering, och det fanns misstankar om att vi gjorde det här för att sedan sälja ut bolaget, säger Peter Schölander.

Aggressiv skatteplanering” dundrade kritikerna som nu uppges ha tystnat, skriver tidningen i ingressen till reportaget.

Men nog är det aggressiv skatteplanering att lura staten på bortåt 20 miljoner per år. Och den offentliga insynen i ett kommunalt aktiebolag är ju obefintlig jämfört med de offentlighetsprinciper som annars gäller. Hur ska folk i bolaget kunna slå larm om missförhållanden. De anställdas yttrandefrihet beskärs.

Menar Schölander att det är moraliskt ok att trixa med momspengar på det ett sättet som i realiteten borde räknas som ett skattebrott? Ska inte kommuner och regioner uppehålla de skatteregler som är nödvändiga för ett fungerande samhälle? För mig är Höganäs agerande inte bara pinsamt utan djupt upprörande.

Aningslöst ser sig Schölander och Crespin som föregångsmän.

I SD-styrda grannkommunen Bjuv håller man i vår på att följa i Höganäs fotspår. Verksamheterna håller steg för steg på att föras över till bolaget Omsorg i Bjuv AB. Syftet är uttalat detsamma som Höganäs: att komma åt den särskilda momsersättningen, som för Bjuvs del ligger på 10 – 11 miljoner.

I en annan artikel i samma nummer av Dagens Samhälle får Höganäs frän kritik av Oppositionsrådet Anders Månsson (S) i Bjuv som är kritisk till bolagiseringen.

– I grunden ser jag det som ren skatteplanering och det är inte vi intresserade av, säger han. Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det som sker.

SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog menar att kommunerna missbrukar systemet. Tanken med momsersättningen är att skapa lika villkor mellan privata utförare och verksamhet i kommunal regi. Inte att berika kommuner. Hon tror också att momskompensationen är felaktigt beräknad och att staten kan komma att ändra på reglerna.

– Så ser det ju ut. Det har utretts också, och Statskontoret kom fram till att kompensationen är högre än de faktiska momskostnaderna.

”Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det här som sker”, säger Bjuvs oppositionsråd Anders Månsson (S) som är kritisk till kommunens bolagisering. SKR:s Annika Wallenskog utfärdar också en varning.
Foto: MAXIM THORE, Björn Lindgren/TT/Dagens Samhälle.

Nog borde Hilma af Klint få en egen gata i Helsingborg!

Från Hilma af Klint-utställningen på Guggenheimmuseet i New York.

I Helsingborg finns 925 gator. Endast åtta av dem har kvinnliga namn – jämför med dryga hundra mansnamn. Resten är ofta uppkallade efter småländska orter, skriver Helsingborgs Dagblad, Jönköpingsgatan, Grännagatan och fler ändå.

Nu har den feministiska organisationen Femhbg skickat en önskelista med 17 föreslagna kvinnonamn med Helsingborgsanknytning till stadsdirektör Palle Lundberg.

– Helsingborg ska ju vara en så innovativ stad så det kanske borde gå att vara lite kreativ, säger Klara Nilsson i Femhbg till HD. Hon fortsätter:

– Man vill ju ha en mångfald i staden av berättelser som syns i bilden. Alla de vita männen ska lyftas, men inga andra berättelser. Då inspirerar man inte befolkningen till att vilja och våga mer.

Helsingborg ska ju vara staden för den som vill något, heter det ju. Här är ett gyllene tillfälle.

Gatunamn är ett bra sätt att påminna om människor som levt och verkat på en ort. Namnen blir ett sätt att hålla deras historia levande. Men om man då har mer än tolv gånger fler manliga gatunamn än kvinnliga blir det en konstig enkönad stad, en förgubbad håla med 1800-talsvärderingar efter hundra år av allmän rösträtt. Andra städer som Huddinge och Göteborg har fattat politiska beslut om att könsobalansen i gatunamnen ska förändras. Det borde Helsingborg också göra!

Femhbg har skickat en bra lista till kommunen. Bland de 17 namnen kan nämnas simmaren Sally Bauer, författaren Elin Wägner, konstnären Ester Gehlin och fotbollsspelaren Caroline Seger.

Det finns förstås många fler kvinnor värda en gata, som poeten Elsa Grave. Men i all synnerhet tänker jag på Helsingborgs globalt mest kända invånare, som är besynnerligt bortglömd i Helsingborg överhuvud, avantgardekonstnären Hilma af Klint (1862 – 1944).Hon ägnades häromåret en otroligt framgångsrik separatutställning på MOMA, Museum of Modern Art i New York och på många museer världen över efter stora utställningar på bland annat Moderna museet i Stockholm och på Louisiana.

I dag räknas hon som en av modernismens tidiga pionjärer över hela världen utom i Helsingborg, där hon bodde åtminstone ett decennium före andra världskriget, på två adresser, vid St Jörgens Plats och på Karl X Gustavsgatan.

Hilma af Klint. Bilden från brittiska The Observer.