Dror Feiler’s mamma Penina. Credit: Courtesy of the Feiler family.
Konstnären och musikern Dror Feiler, född i Tel Aviv 1951 men bosatt i Stockholm sedan 1973, avsade sig sitt israeliska medborgarskap efter att ha gift sig med svenska konstnären Gunilla Sköld Feiler, något som då var ett villkor för hans svenska medborgarskap.
Sedan Dror Feiler deltagit i Ship to Gazas protester mot den israeliska blockaden av Gazaremsan fick han ett 15-årigt inreseförbud i Israel 2010.
Sedan många år har han velat besöka sin i dag 97-åriga och sjuka mamma Penina, bosatt i Israel i Yad Hanna. Sist de sågs var 2013, då hon besökte Sverige.
Men det går inte. Israeliska inrikesminsteriet har förvägrat honom inresetillstånd men sagt att han mot en deposition av 100 000 shekels (motsvarande 285 000 kronor) kan få besöka henne under två veckor, skriver den israeliska tidningen Haaretz.
Feiler accepterar inte villkoren. I november 2018 begärda han därför att han som jude skulle få återimmigrera til Israel för att kunna leva nära sin mamma i Israel. Svensk lag har förändrats under åren och Dror Feiler kan i dag ha dubbelt medborgarskap.
Trots återkommande förfrågningar har de israeliska myndigheterna inte besvarat hans begäran att få bli israelisk medborgare och inte heller reagerat på frågan varför hans begäran inte behandlats under så lång tid.
Dror Feiler. .Credit: Courtesy of the Feiler family
På måndagen avslutades i Central Criminal Court in London i London förhören med Julian Assange gällande USA:s krav att visselblåsaren ska utvisas från Storbritannien till USA. Utanför domstolen höll John Pilger, den australiensiske författaren och filmaren, tillika mångårig vän till Assange, ett engagerat tal för visselblåsarens sak, som finns återgivet på Pilger webbsida.
Om de mäktiga ljuger för oss har vi rätt att få veta sanningen, sa Pilger. Om de säger en sak privat och hävdar något annat i offentligheten har vi rätt att veta. Om de konspirerar mot oss, som Bush och Blair gjorde om det militära angreppet på Irak och sedan låtsas vara demokrater, då har vi rätt att få veta.
Nu finns det starka krafter i världen som är beredda att begrava Julian Assange levande i Trumps fascistiska USA.
Pilger fortsatte med att påminna om hur USA:s utrikesdepartement redan 2008 i en hemlig rapport beskrev hur man efter en smutskastningskampanj mot Assange skulle få visselblåsaren och Wikileaksgrundaren kriminaliserad och utlämnad till USA.
Jag har varit reporter i femtio år, fortsatte John Pilger, och aldrig varit med om något liknande, ett fabricerat karaktärsmord på en man som utgår från att journalistik är en service för folket, inte för de båda ovan nämnda.
Assange fick de som nu anklagar honom att skämmas genom att producera scoop efter scoop. Han avslöjade mediekrigens bedräglighet och den mordiska karaktären i USA:s krig, liksom allt det onda i Guantánamo.
Ingen trodde på Assange när han tidigt varnade för att hans liv var i fara, att ”sexskandalen” i Sverige var fejkad och att ett amerikanskt helvete var ditt man ville föra honom.
Förhören i London under den gångna veckan har varit finalen på den angloamerikanska smutskastningen av begrava Assange. Det har inte varit en fair rättegång. De amerikanska anklagelserna har varit riggade på det mest skamfulla vis. De har på många vis påmint om de värsta stalinistiska skådeprocesserna under det kalla kriget.
Det som drabbar Assange inom de kommande tre veckorna kommer att minska om inte förstöra press- och yttrandefriheten i Väst.
”Pressfriheten beror nu på det hederliga fåtalet, dissidenterna på internet, de som inte tillhör någon ”klubb”, de som producerar fin, olydig journalistik, de som påminner om Julian Assange.
Under tiden är det vår skyldighet att stå upp för en sann journalist vars mod borde vara en inspiration för oss alla som tror att frihet fortfarande kan vara möjlig. Jag hyllar honom”, avslutade John Pilger sitt tal utanför domstolen på måndagen den 7 september.
Från och med i dag den 1 september sekretessbeläggs alla svenska skolors statistik efter en dom i Kammarrätten. Friskolorna, som Kammarrätten bedömer som normgivande, är affärsdrivande menar domstolen. Och då är sådant som antalet behöriga lärare, betygsnivån och annat ”affärshemligheter”, eftersom skolorna konkurrerar med varandra, heter det. Skolverket menar att villkoren för kommunala och fristående skolor måste vara likadana. Alltså är de kommunala skolorna nu lika hemliga!!!
Det ”fria skolvalet” har i stället blivit en ”affärshemlighet”. Hoppsan. Ut med offentlighetsprincipen för skolorna in med en ”hemlighetsprincip”, skriver sexton upprörda forskare på Svenska Dagbladets debattsida. Deras slutsats är förödande:
”Absurditeten att skolor sköts som vinstdrivande bolag har nu nått vägs ände och vi kan bara hoppas att detta är sista spiken i den kommersialiserade skolans kista.”
De sexton sätter in dagens förändrade förutsättningar för landets skolor i ett historiskt sammanhang, som vägs ände för en utveckling som lett till försämrade skolor och ökad segregation då det gäller skolvalen.
På 1980-talet ville man politiskt skapa förutsättningar för föräldrar att välja skola åt sina barn. Konsekvenserna blev destruktiva.
Skolmarknaden bygger på idén om konkurrens – tanken är att de skolor som hade de mest effektiva metoderna ska slå ut mindre effektiva skolor. Marknadens ”kunder” är föräldrarna, och skolvalen är tänkta att fungera som ”informerade konsumentval” – stöttade av offentlig statistik på bland annat elevresultat och andel behöriga lärare. Sverige skulle genom konkurrens och företagsamhet få Europas, ja till och med ”världens bästa skola”.
Idag vet vi att denna omläggning ledde till helt andra konsekvenser i form av ökad segregation och försämrade resultat. En ojämlikhet skola med sämre kvalitet.
Den svenska skolan blev en lönsam mångmiljardindustri, där riskkapitalister etablerade sig, skolor börsnoterades och säkrade stora vinstuttag.
Om det som sker nu inte drabbade alla svenska gymnasielever skulle man lätt kunna betrakta de senaste fyrtio årens svenska skolpolitik som en nattsvart fars, som ett stort bedrägeri mot de grundläggande förutsättningarna för en skola som är bra både för den enskilde och för samhället.
Marknadsförutsättningarna har förvandlat utbildning till en handelsvara. På många friskolor har man ägnat sig åt betygsinflation, eftersom låga betyg ju inte lockar kunder, förlåt elever.
Genom de nya reglerna om ”affärshemligheter” kan varken, elever, journalister eller forskare granska skolornas pedagogiska verksamhet.
”Hur kan samhället kräva en skola på vetenskaplig grund samtidigt som forskare hindras i sitt arbete?”, undrar de sexton forskarna.
De pekar också på att det allvarligaste akuta problemet nu är att skolorna allt mer styrs av affärslogik. Elever blir handelsvaror och föräldrar kunder.
När skolan styrs av marknadens principer snarare än mot allmänna demokratiska idéer om en likvärdig skola blir lärare och rektorer i det närmaste försäljare med vinstkrav snarare än att se till att den uppväxande generationen förbereds för vuxenlivet som medborgare och på arbetsmarknaden.”
Eller med andra ord: Systemet har fallerat. Det är akut att skapa nya förutsättningar för dagens och framtidens skola! Forskarna slutar sin debattartikel med att formulera fem grundläggande åtgärdsförslag:
Gör skolstatistiken offentlig igen, men inte i syfte att marknadsföra skolor utan för att ge insyn i en av den offentliga sektorns viktigaste verksamheter.
Slopa skolvalet. System som bygger på konkurrens kommer alltid att skapa vinnare och förlorare.
Stoppa möjligheten till vinstuttag i friskolor så att marknaden kan regleras mot kvalitet snarare än mot effektivitet.
Skapa ett policy-rådgivande nationellt centrum för utvärdering av skolreformer.
Förtydliga skollagens moraliska, pedagogiska och demokratiska portaler – skolan är ingen marknad utan en bärande samhällsinstitution.
De sexton forskarna är:
Malin Ideland professor i utbildningsvetenskap, Malmö universitet Magnus Hultén professor i naturvetenskapernas didaktik, Linköpings universitet Petra Angervall professor i pedagogiskt arbete Högskolan i Borås Thom Axelsson docent i utbildningsvetenskap, Malmö universitet Dennis Beach professor i pedagogik Högskolan i Borås och Göteborgs universitet Magnus Dahlstedt professor i socialt arbete, Linköpings universitet Marianne Dovemark senior forskare/professor emerita, Göteborgs universitet Magnus Erlandsson fil dr i statsvetenskap, lektor i ledarskap, Malmö universitet Martin Harling doktor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet Anna Jobér lektor i utbildningsvetenskap, Malmö universitet Janna Lundberg adjunkt i samhällskunskap, Malmö universitet Catarina Player-Koro docent i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet Eva Reimers professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet Hanna Sjögren biträdande lektor i pedagogik, Malmö universitet Ola Strandler doktor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet Susanne Urban universitetslektor i bostads- och urbansociologi, Uppsala universitet
Academia, Liljeholmen i Stockholm. Foto: Lasse Allard.
”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.
Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:
”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”
I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.
Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:
FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer
Göteborgs stad
253
Stockholms stad*
200
Malmö stad
170
Uppsala kommun*
89
Helsingborgs stad
50
Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.
Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.
Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör, ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?
Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuatTommy Boije, vars titelär intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:
– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.
Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?
Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!
Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.
Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?
Louis DeJoy, Minister med ansvaret för USA:s nationella post och hängiven Trumpanhängare har gett order om stora nedskärningar av den amerikanska posten, med förbud mot övertid och nedmontering av postsorteringsmaskiner. Nu hörs protester från hela landet.
Under många år har det republikanska partiet i USA gjort allt man kunnat för att försvåra möjligheterna att rösta för de amerikanska minoriteter där många av tradition röstar på demokraterna.
Det senaste är att Louis DeJoy, minister med ansvaret för USNP, USA:s nationella post, har gett order om stora besparingar. Han har bland annat utfärdat förbud för övertidsarbete och genomfört personalnedskärningar, med försenad postutdelning som följd. Han har också låtit montera ner postsorteringsmaskiner och tagit bort mängder av brevlådor.
DeJoy utnämndes till postminister för knappt två månader sedan. Han har gett väldiga bidrag till det republikanska partiet och är en hängiven Trumpanhängare.
Upprörda amerikaner protesterar mot nedskärningarna av posten utanför Louis DeJoys hem i Washington.
Trump har återkommande attackerat systemet med poströster, som han (lögnaktigt) hävdar möjliggör valfusk. Men för många är poströstning den enda möjligheten att rösta under den pandemi som i USA hittills har skördat mer än 168 000 döda.
På lördagen protesterade upprörda amerikaner utanför Louis DeJoys hem i Washington. De motsatte sig de stora nedskärningarna av posten, som kan komma att påverka presidentvalet i november.
En som också protesterade var förre presidenten Barack Obama:
– Min fråga är hur republikanerna kan vara så rädda för att människor vill rösta att man är beredda att montera ner grundläggande viktig infrastruktur för det amerikanska samhället.
Obama uttryckte också en allmän oro över förutsättningarna för presidentvalet i november och hur den nuvarande administrationen hotar demokratin.
Julian Zelizer, kommentator för CNN, reagerar mot Trumps attacker mot den amerikanska posten i en opinionsartikel på CNN:s sajt. Han menar att den förre presidenten har en viktig funktion inför det stundande valet. Som en röst som många lyssnar på kan han övervaka USA:s institutioner och slå larm också i andra fall när den demokratiska och valmässiga infrastrukturen utses för press och hotas.
Donald Trump sätter sig skamlöst över grundläggande demokratisk anständighet i attacken mot den amerikanska posten. Världen kan vänta sig mer av liknande utspel inom de kommande dryga två månaderna.
Trumps och Louis DeJoys attacker mot den amerikanska posten uppenbarades först när fackföreningsledaren Kimberly Karol i en intervju berättade att högarna av post snabbt ökade på många postkontor samtidigt som nödvändiga maskiner monterades ner.
Lars Thunberg (KD), Peter Danielsson (M) och Maria Winberg Nordström (L) slog ett slag för en försäljning av Öresundskraft vid en presskonferens i Rådhuset. Bild: Truls Nilsson/Helsingborgs Dagblad.
Timothy Snyder, professor i historia vid Yaleuniversitetet och författare, skriver i Dagens Nyheter om politikers sätt att kommentera och hantera politiska val. När jag läser artikeln kommer jag att tänka på de många olustiga turerna i samband med försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft i Helsingborg, metoderna med vilka namninsamlingen med krav på folkomröstning i frågan och själva folkomröstningen hanterades.
Snyder använder ordet ”fascism”, som givetvis inte hör hemma i den helsingborgska kontexten. Däremot gav de styrande allianspolitikerna, med kommunfullmäktiges ordförande Peter Danielsson (M) i spetsen, återkommande uttryck för arrogans mot de demokratiska procedurer och folkliga rättigheter som folkomröstningen byggde på.
Till saken hör att en liknande arrogans har präglat politiken i Helsingborg under ett decennium eller mer, när krav på folkomröstningar efter namninsamlingar inte välkomnats som ett positivt demokratiskt inslag utan behandlats som ett problem. Folkligt engagemang har behandlats som grus i maskineriet.
Timothy Snyder skriver:
En fascistisk bruksanvisning för att kommentera politiska val skulle kunna ställas upp i åtta punkter: motsäg dig själv för att testa dina anhängares trohet; ljug rejält för att dra uppmärksamheten från grundläggande fakta; fabricera en kris; utse fiender; vädja till stolthet och förödmjukelse; uttryck motvilja mot röstning; utså tvivel om demokratiska procedurer; sikta mot personlig makt.
Åter till Helsingborg. De ledande politikerna i alliansen uttryckte genuin motvilja mot röstning, genom att öppet deklarera att de själva inte tänkte rösta. De deltog inte heller i någon valkampanj och bestämde valdagen kort tid efter jul på ett sätt som försämrade möjligheterna för ett högt valdeltagande.
Nog skapade man en kris för att skrämma helsingborgarna. I en artikel 30 dagar före valet skrev HD:s Truls Nilsson om ett möte i rådhuset.
– Fattar vi inte beslut [att sälja Öresundskraft] så har vi inte de pengarna, säger Peter Danielsson (M).
Alltså, ett nej till försäljningen i folkomröstningen skulle allvarligt skada stadens ekonomi för lång tid.
Liknande ”hot” om negativa konsekvenser för stadens ekonomi uttrycktes av två av stadens övriga ledande politiker i samma artikel. Det handlar om försäljningen av Öresundskraft för 11,2 miljoner, vilka ska ligga till grund för en stiftelse:
– En stiftelse som för all framtid ger tillskott till välfärden, säger Maria Winberg Nordström (L).
– Vi ser till att den här dyrgripen inte försvinner, utan säkrar en bra avkastning framgent, säger Lars Thunberg (KD). Den årliga summan från stiftelsen motsvarar en skattehöjning på 50 öre per intjänad hundralapp, understryker de också.
Ett nej betyder också stor risk för höjd skatt, tolkar jag de här utsagorna.
I valet röstade 96,4 procent av helsingborgarna nej till de här tre politikernas vision att sälja Öresundskraft. Helsingborgarna litade med all rätt inte på vad de här tre politikerna propagerade för. Därmed föll förslaget. Öresundskraft förblir i kommunal ägo.
Har de styrande politikerna dragit några slutsatser av det för dem förkrossande valnederlaget? Inte vad jag kan se? Nya frågor har drygt upp när man har krävt genomlysning av vem som just före valet 2018 drev frågan om en försäljning och vilka som ansvarade för att anlita en dyrbar konsultfirma i New York med band till både Donald Trump och den högerpopulistiskas tv-kanalen Fox News. Kraven har avvisats utan argument.
Det är pinsamt, riktigt obehagligt, som om 96,4 procent inte betydde något, som om inte det politiska klimatet i Helsingborg med det måste förändras.
För övrigt handlar Timothy Snyders artikel om annat som ligger långt från Helsingborg, som Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil, vilken Snyder menar har fascistoida drag. Det gäller till exempel Trumps utspel om att ändra valdagen och skjuta på presidentvalet på en oviss framtid, på liknande vis som Kina nu gjort i Hongkong med ett annat val. Med Coronapandemin som svepskäl är valet framflyttat ett år.
Fotnot: En tidigare blogg om Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil finner du här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12745
Ship to Gazas Freedom i hamnen i Napoli. Foto: Sören Sommelius.
För två år sedan, 29 juli och 3 augusti 2018, kapade den israeliska armén på internationellt vatten Ship to Gazas fartyg Freedom och Al Awda. De båda skeppen var på väg mot Gaza för att fredligt och med ickevåld utmana Israels illegala ockupation av Gaza.
De ombordvarande överfölls, fördes bort och placerades i häkte. De fråntogs sina personliga tillhörigheter.
114 lådor med medicinsk utrustning som skänkts till Freedom Flotillas supportrar världen över beslagtogs och har fortfarande efter två år inte lämnats till de avsedda mottagarna, trots upprepade försök att få israeliska domstolar att säkerställa detta. De båda fartygen som skulle ha överlämnats som gåva till Ship to Gazas partner i Gaza, the Union of Agricultural Work Committees, finns fortfarande i israeliska arméns förvar under utdragna domstolsförhandlingar.
Under oklara omständigheter sjönk eller sänktes Al Awda med svåra skador. Fartyget har bärgats men är antagligen i ytterst dåligt skick.
Den israeliska armén kapar också palestinska fiskebåtar, skriver Ship to Gaza i ett nyhetsbrev. Man har också angripit, skadat och dödat palestinska fiskare. Efter juridiska processer av NGOs Gisha and Adalah och Gazabaserade Al Mezan Human Rights Center återlämnades en palestinsk beslagtagen fiskebåt av den israeliska armén. Den hade konfiskerats tre år tidigare, skrev Al-Jazira, vid en aktion där de ombordvarande fyra fiskarna arresterades. Under tiden i beslag hade fiskebåten sänkts två gånger av den israeliska armén.
– Vi försöker bara överleva genom att fiska, sa till Al-jazira sonen till ägaren, Rami al-Habil. Israel angrep oss utan anledning. Man satte handbojor på oss och fördes oss till fängelset i Ashod där vi förhördes och satt häktade utan ha anklagats för något.
På fiskebåten arbetade tidigare 34 personer.
Ship to Gazas nyhetsbrev konstaterar avslutningsvis att den förödande och illegala blockaden mot Gaza nu pågått under fjorton år. Man skriver vidare att Freedom Flotilla kommer att segla igen – i solidaritet med det palestinska folket med särskilt fokus på barn och unga i Gaza.
En palestinsk fiskebåt som den israeliska armén beslagtagit återlämnas här vid en lastbilstransport efter en framgångsrik juridisk process från palestinska människorättsorganisationer.Foto [Walid Mahmoud/Al Jazeera
Svensk sjukvård präglas av ett systemfel, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i söndagens tidning, där hon frejdigt angriper den svenska sjukvårdens organisation, där regionerna har ansvar för vården.
Under pandemin har det gång på gång visat sig att regionerna inte har vare sig kapacitet eller kompetens att hantera vårdens utmaningar. Sokolnicki pekar särskilt på bristfälliga journalsystem, där många regioner gjort undermåliga upphandlingar liksom när det gäller andra it-system inom vården.
En fråga som kostat liv under pandemin är den bristfälliga eller obefintliga uppbyggande av beredskapslager. Till det kommer sådant som oförmågan att reglera nätläkarföretagen, där många har incitament att ge ”alla patienter precis vad de vill ha – oavsett om de behöver det eller inte” – och skickar räkningen till regionerna.
Det här är inget nytt. Minns skandalbygget av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm med miljardrullning och för den delen den bristfälliga planeringen av ombyggnaden av Helsingborgs lasarett. Kostnaden för Nya Karolinska blev över 60 miljarder, mer än svenska försvarets årsbudget, en fördyring med 47 miljarder jämfört med vad ”de lättlurade politikerna i landstinget” bestämt, skrev Robert Aschberg i Aftonbladet.
Men viruset har ”gett en nyttig påminnelse om att svensk sjukvård präglas av ett systemfel”, genom regionernas bristande kompetens i många avseenden, skriver Sokolnicki.
Hon hävdar vidare att undermåliga journal- och it-system är en orsak till att ”en del sjuksköterskor i snitt ägnar två av arbetsdagens alla timmar åt patienter (Vårdfokus 8/8 2019).” Mindre usla system skulle rentav kunna ge dubbelt så mycket vård, menar hon och summerar:
”Det här är alltså ingen perifer fråga, den präglar – och bromsar – hela det svenska sjukvårdssystemet. Vårdpersonalen använder sin värdefulla tid till fel saker, patienter utsätts för onödiga risker – och skattebetalarna får inte valuta för pengarna.”
Det finns ett stort demokratiskt problem med regionernas sjukvårdsansvar, med ofta helt okända politiker som avgör vårdens förutsättningar och ofta ställer vårdkvalitet mot risken för skattehöjningar, som skett i Region Skåne vid flera tillfällen. ”Hur ser egentligen väljarnas chanser till ansvarsutkrävande ut?”, undrar Amanda Sokolnicki.
Pandemin har verkligen visat att vårdens organisation via regionerna har blivit ett allvarligt systemfel. Men att avskaffa regionerna blir inte enkelt:
”Det är inte bara bättre vård, ekonomisk effektivitet och rättvisa som ligger i potten. Då hade regionerna redan varit avskaffade. Det är också regionpolitiker som inte vill avskaffa sig själva. Och som finns i varje parti.”
På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.
Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.
Sverker Sörlin. Bild: Sofia Runarsdotter.
Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.
Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:
”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”
Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.
”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:
”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”
Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.
Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.
Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.
Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.
Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.
Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”
I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.
Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.
Den som ska bli dansk medborgare måste genomgå en så kallad ”grundlovsceremoni”. Den består för den sökande av tre moment: a) att underteckna ett dokument med löftet att följa den danska grundlagen, b) att lova att vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) att lova att visa respekt för ”danska värderingar”.
Hur visar man respekt för ”danska värderingar”? Jo, enligt ”handskakningsceremonin” som antogs av parlamentet i december 2018, där kravet är att den sökande skakar hand med en regeringsanställd, ”naken handflata mot naken handflata”. Handskar är förbjudna.
Genusvetaren Marie Meyleskriver om ”Danmarks statsrasism” i nya numret av Malmöbaserade kulturtidskriften Mana (1.2020). Temat är coronaaktuella ”Beröring”.
Är det en särskilt del av dansk kultur att skaka hand med regeringstjänstemän utan handske, undrar Meyle sarkastiskt.
För henne – och jag delar förstås hennes synsätt – är lagen ett uttryck för antimuslimsk rasism i Danmark.
Detsamma gäller ”maskeringsförbudet”, som parlamentet antog tidigare samma år, vilket i realiteten var ett burkaförbud.
Sommaren 2020 har den pågående pandemin vänt ut och in på begreppen. Att ta i hand med en regeringstjänsteman eller någon annan utan handskar medför nu en uppenbar risk för att bli smittad och är knappast ett signum för dansk kultur, om det nånsin skulle kunna ha varit det.
Den 16 april i år beslöt följaktligen den danska regeringen om att tillfälligt undanta handskakning som krav på medborgarskap.
Också den danska ”kärnvärderingen” att visa sitt ansikte i offentligheten har blivit problematisk och kan likaså i vissa sammanhan klassas som en hälsorisk, när det råder påbud om att bära ansiktsmask.
Hur behandlas då de som söker danskt medborgarskap när handskakningsceremonin uínte kan genomföras och ansiktsmask inte kan förbjudas?
Jo, man lägger ner möjligheten att söka medborgarskap i Danmark så länge som pandemin varar, skriver Marie Meyle. Svenska tidningsuppgifter är dock annorlunda.
