Ashes to ashes, dust to dust

Död och uppståndelse är temat för påsken. Som en speciell ingång lyssnade jag i lördags på P2:s Musikmagasinet, Heliga Hits – Rekviem, gjort av Sara Parkman. Det handlade om ”död, musik och religion” och mynnade ut i traditionen kring jazzbegravningar, som föddes i New Orleans.

I New Orleans flöt fransk kultur samman med engelsk, afrikansk och spansk – både i maten och musiken. Jazzen föddes där och med den jazzbegravningarnas speciella ritualer, som genom Louis Armstrongs  inspelningar från början av 1950-talet spreds över världen som New Orleans function – och blev populärmusik.

Louis Armstrong  började för övrigt sin musikbana i hemstaden som begravningsmusiker. I inspelningen av New Orleans function ovan berättar Armstrong vad som sker, församlingen gråter, musiken uttrycker sorg, ashes to ashes, dust to dust, mässar prästen.

Därefter följer ett intensivt trumsolo och begravningsmusiken övergår till att bli en hyllning till livet, ”Didn’t he Ramble” …

Lyssna på programmet i sin helhet här under. Avsnittet om Louis Armstrong och jazzbegravningar börjar efter 38 minuter. Under ljudklippet en åtta minuter lång film om jazzbegravningar.

Chris Marker i Lund


Chris Markers mest kända film Terassen (La Jetée) utspelar sig några år före det tredje världskriget men är gjord 1962. Den är ett av många verk av Marker som nu visas på Lunds konsthall, men bara till och med påskdagen, i utställningen chris marker a grin without a cat.

Den franske filmaren väver samman realism med poesi och politik i sina essäistiska filmer. Han är en bildpoet som få. Se på Terassen (ovan), dock på franska och textad på spanska, men också utan språkkunskaper en suggestiv berättelse om minne, liv och död. Huvudpersonen återvänder till det förflutna, möter en kvinna och går med henne till en djurpark.

Filmen är en ”bildroman”, alltså en spelfilm gjord av sekvenser av stillbilder med en berättarröst. Den är 29 minuter lång.

I Lunds konsthall visas en mängd olika kortfilmer av Marker med olika förutsättningar. Här finns – i 180 minuter långa ”A Grin without a Cat” – dokumentära bildsekvenser från revolutionens Kuba, från majrevoltens Paris och Allendes Chile – i reflektioner över tider av optimism och förändring efter andra världskriget.

Marker dog 2012, 91 år gammal och var en av 1900-talets stora filmiska förnyare.

Här under en två minuter lång trailer till San Solei från 1982.

”I odödligheten vistades han sedan länge”


Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer avled på torsdagen, 83 år gammal.

”Tomas ar död. For mig är det svårt att tänka mig ett Sverige utan honom”, skrev författaren Lars Gustafsson kort efter beskedet att Tomas Tranströmer avlidit. Tranströmer var en av Sveriges mest älskade och lästa poeter. 2011 fick han välförtjänt Nobelpriset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

1990 drabbades Tranströmer av en stroke. Stroken innebar att Tranströmer ”blev lite orörlig, och han drabbades av afasi. Men personen förändrades inte så mycket”, säger författaren Fredrik Sjöberg.

Hans dikter öppnar dörrar, de ger svindel och bjuder ändå ett lugn: så här är det, kan inte sägas annorlunda”, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet om sin nu döde barndomsvän. Han illustrerar med ett citat:

”Jag älskar den där kålfjärilen som om den vore ett fladdrande hörn av sanningen själv.”

Wästberg fortsätter:

”Nyss spelade han med sin vänsterhand på pianot, han skrattade åt våra skämt, han uttryckte sina åsikter med ja och nej och mycket bra. Han var trots sin hjärnskada närvarande in i det sista. I odödligheten vistades han sedan länge. Hos oss, hos många, många, finns han levande kvar.”

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, skrev Tomas Tranströmer 1978 i det prosalyriska stycket Gläntan i diktsamlingen Sanningsbarriären. Hör honom själv läsa här under.