Kategoriarkiv: Krig och fred

BLIR ALI UNDERSKÖTERSKA ELLER UTVISAS HAN?

Ali Zardadi tar studenten i juni och är då färdigutbildad undersköterska. Men han har bara tillfälligt uppehållstillstånd. Han han inte fått fast jobb ett halvt år efter studenten blir han utvisad. Fotomontage ETC.

”I juni tar jag studenten. Då blir jag utbildad undersköterska och förhoppningsvis en framtida universitetsstudent. Men det är inte säkert att jag kommer att få jobba inom vården nästa år, och inte heller att jag kommer att få plugga på universitet. Det är vad dagens lagstiftning om kraven för permanenta uppehållstillstånd för gymnasielever innebär för oss som nu tar studenten.”

Så skriver Ali Zardadi i en debattartikel i Dagens ETC. Ali kom till Sverige som ensamkommande 2015. För att han ska få stanna i Sverige krävs att han har ett fast jobb som undersköterska senast i december, eller sex månader efter det att han tagit studenten.

Han är bedrövad och fortsätter:

”Som dagens lagstiftning ser ut idag kommer jag, ”en utbildad undersköterska som drömt om att blir en nyttig människa för samhället”, att behöva lämna Sverige. Jag är en individ som ofta glöms bort bakom siffran. Om dagens lagstiftning inte ändras kommer fler ungdomar som efter bara fyra – fem år i Sverige tagit examen och är undersköterskor, byggjobbare, fordonsmekaniker, barnskötare med mer att utvisas från Sverige, liksom blivande läkare, jurister och sjuksköterskor.

Det är hög tid att åtgärda lagstiftningen. Både för vår och samhällets skull.”

Ali Zardadi har varit i Sverige sedan 2016. 2017 gav han ut boken ”Ängeln och Sparven”. Han är en av många tusen ensamkommande asylsökande, de flesta från Afghanistan, som befinner sig i en extremt pressad situation.

Raul Wallenberg Academy tilldelade honom 2018 utmärkelsen Ungt Kurage. Efter många års intensiva studier och yrkesutbildning riskerar han och många av de andra att utvisas, till följd av stelbenta och orimliga regler.

Coronakrisen innebär för Ali Zaradi och för andra i hans situation en oförutsägbar arbetsmarknad under omständigheter som han inte kan råda över. Samtidigt finns det ju ett långsiktigt stort behov av undersköterskor i vårdens Sverige, också i de tider post Corona som vi i dag knappast vågar drömma om.

I en debattartikel i Aftonbladet (29/4) skrev Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson (M), att ”Det enda rimliga är att utvisa ungdomarna” under rubriken ”Därför säger vi nej till gymnasieamnestin”.

Hur gick det till att Sverige blev ett så osolidariskt land. Den grupp ensamkommande som Ali tillhör borde tvärtemot vårdas generöst. De kan tillföra mycket både i Sverige och i sitt gamla hemland – om de en dag i framtiden väljer att återvända till ett fredligare Afghanistan.

Sverige har dessutom en skuld till Afghanistan och afghanerna. Sverige har för mångmiljardbelopp under många år deltagit i USA:s krig i Afghanistan också i offensiva så kallade ”fredsframtvingande aktioner”.

Det har i realiteten bidragit till än mer krigsförstörelse och död. Att behandla de ensamkommande afghanerna i Sverige inkännande vore ett sätt att något lite börja återbetala på den skulden.

Blir Göteborg och Helsingborg kärnvapenfria städer?

Göteborgs hamn. Foto: Wikipedia.

Göteborg kan bli den första svenska staden som säger nej till kärnvapen, skriver Svenska Läkare mot kärnvapen, sedan Göteborgs kommunstyrelse i dagarna beslutat att bifalla en motion från Feministiskt initiativ om att Göteborg ska ansluta sig till ICAN Cities Appeal.

Det lokala göteborgska partiet Demokraterna kommer vara vågmästare i omröstningen. Enligt partiets kommunalråd Jessica Blixt kommer man rösta för förslaget.

– Alla medborgare vill väl rimligen ha en kärnvapenfri planet.

Vad kan konsekvensen bli om man ansluter sig till det här, frågar SR P4 Göteborg?

– Vi ser det som en tydlig signal, uppmaning och önskan från Göteborgs högsta organ till riksdag och regering om att de borde agera.

Som gränsstad och stor hamnstad har Helsingborg stora likheter med Göteborg och borde rimligen kunna fatta ett liknande beslut. Ju fler städer som ansluter sig till ICAN:s stadsupprop desto större blir trycket på regeringen att återvända till Sveriges antikärnvapenpolitik som varit självklar från andra världskriget till nu.

Det finns en stark folklig majoritet bakom tanken på att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenförbud, sådant det formulerats av ICAN. De politiker som motarbetat detta har i mina ögon förlorat sin moraliska kompass.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Kroatiska Nationalister angriper KZ-lägermuseet Jasenovac

Monumentet vid det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Foto: Sören Sommelius.

Minnesplatsen över koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien, används alltmer som ett politiskt slagträ rapporterar Sveriges Radios Lubna El-Shanti för SR:s Godmorgon Världen.

Han skriver att historierevisionister vill ändra historien och påstår att det inte alls var ett koncentrationsläger och att det där inte alls skedde några massmord.

Det var här de ockuperande nazisterna och den kroatiska fascistiska organisationen Ustašas främsta motståndare, serber men också judar, romer och regimkritiker, slaktades på det mest barbariska vis.

Jasenovac som ligger på den kroatiska sidan av floden Sava, som utgör gränsen mellan Kroatien och Bosnien, har betecknats som ett av nazismens mest ohyggliga läger, med bestialiska övergrepp och mord.

I Titos Jugoslavien var Jasenovac en nationell helgedom, en plats som alla skolbarn någon gång skulle besöka. Antalet offer uppgavs till 700 000. Men siffran byggde på partisanernas uppgifter och var segrarnas historia.

Kroatiens förste president Franjo Tudjman kämpade i unga dagar som general med Titos partisaner. Han blev senare historiker och gjorde karriär på att ifrågasätta antalet offer i koncentrationslägret Jasenovac. För det hamnade han som folkmordsförnekare i fängelse.

När Jugoslavien föll samman bildade han det kroatiska nationella partiet HDZ. Offentligt uttryckte han sin tillfredsställelse över att hans fru varken var judinna eller serbiska. Omvärlden erkände Kroatien 1992. Då var lägermuseet i Jasenovac sönderskjutet.

Men trots regimens förbrytelser under andra världskriget finns det allt fler i Kroatien som vill rentvå landet från historiska skulder. Historierevisionisten Igor Vukic är en av dem, han påstår att koncentrationslägret inte alls var ett koncentrationsläger, åsikter som han fått berätta om i statlig public service-tv.

Utvecklingen oroar minnesplatsdirektören Ivo Pejakovic och den serbiske historiken och arkivarien Milan Radanovic.

Besökare vandrar till det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Många av de närvarande är överlevare som varit fångar i lägret. Foto: Sören Sommelius.

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

Pappa, make, krigsförbrytare: Om kriget och människan

Danjin Malinovic ger tillsammans med Fikret Çesmeli (övre högra bilden) för Riksteatern sin egen pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare”, med premiär i onsdags på Stenkrossen i Lund. Foto: Sören Vilks.

Danjin Malinovic kom med sin familj till Helsingborg som flykting från krigens Jugoslavien i början av 1990-talet. I sin bok ”Var är mitt hem?” berättade han om flykten och om hur det var att landa i Sverige som gömd flyktingfamilj. Av boken gjorde han enmansföreställningen med samma namn, som han spelat runtom i Sverige i över 300 föreställningar.

I onsdags hade Danjins nya pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare” premiär på Stenkrossen i Lund i Riksteaters regi. Den bygger på flera intervjuer med en dömd krigsförbrytare som i ett svenskt fängelse avtjänade 18 års fängelse.

Frågan som Danjin Malinovic ställer är: Hur är det möjligt för en man som lever ett vardagligt liv som familjefar, som pappa och make, kan förvandlas till krigsförbrytare? Vad är det för demoner i oss som kriget släpper lösa, som förvandlar oss till våldtäktsmän och mördare?

Det handlar inte bara om Jugoslavien. Samma mekanismer verkade i nazismens Tyskland men också i dagens krig som det i Syrien.

I föreställningen finns scener där Danjin intervjuar (den anonymiserade) krigsförbrytaren men också reflekterar över det han får höra. Föreställningen bygger mer på frågor än på förenklade svar. Hur kunder det hända? Skulle det kunna ske också i ett land som Sverige som haft fred i över två hundra år?

Uppsättningen är befriande starkt antinationalistisk. Här talas inte om det ena folket som hatar det andra.

Utan om vad som händer när nationalistiska krafter blir starka och delar in världen i vi, de goda, och dom, de onda.

Som i Jugoslavien 1991 – 92. Och i Sverige 2020.

I en svensk opinionsundersökning förra veckan var SD största enskilda parti och några av de traditionella borgerliga partierna har naivt ställt in sig i leden.

På scenen finns också skådespelaren, sångaren och musikern Fikret Çeşmeli, vars stämningsfulla lutaspel ger nödvändiga pauser i den sceniska högspänningen.

Michael Cocke har regisserat en föreställning som bygger på stark scenisk närvaro hos de båda medverkande, på förtätning och ett mod att ta upp de svåraste frågor.

Det är 19 år sedan krigen i Jugoslavien började. Vi i Sverige borde diskutera det som hände mycket mera, inte som ett jugoslaviskt fenomen utan som något allmänt som kan uppträda där vi minst av allt anade att det var möjligt.

Därför är Danjin Malinovics ”Pappa, make och krigsförbrytare” så angelägen och nödvändig och dessutom en starkt berörande föreställning.

Pjäsen går nu ut på turné i Sverige. Den spelas på Landskrona teater den 28 januari och på Helsingborgs stadsteater den 17 mars, i båda städerna ges endast en föreställning.

Fotnot:

Danjin Malinovic presenterades nyligen i Helsingborgs Dagblad av Marjan Saab, läs här.

Boel Gerells recension i HD/Sydsvenskan hittar du här.

Lars Rings recension i Svenska Dagbladet finns här:

Recension i SR P1:s Kulturnytt finns här.

En intervju i SR:s i förra veckan finner du här.

Fikret Çeşemil och Danjin Malinovic Foto: Sören Vilks

Avbryt allt militärt samarbete med Trump!

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond.
FOTO: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Avbryt allt militärt samarbete med Trump”, skriver Pierre Schori på Aftonbladet kultur.

Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen inleddes i söndags och avslutas på tisdagen. I medierapporteringen har det, vad jag uppfattat mest handlat om hur mycket pengar som ska anslås till militära ändamål. Pierre Schori sätter en annan och mycket viktigare fråga i fokus:

Är det god säkerhetspolitik att fortsätta ingå i militära operationer som i realiteten styrs av Pentagon, som i sin tur har lydnadsplikt till en person som tycks ha helt tappat förstånd och förnuft med sina hot om utplåning av hela nationer, dess ekonomier och kulturer? Hot som kvalificerar som brott mot krigets lagar. Om de skulle genomföras vore de krigsförbrytelser.

Schori slår vidare fast att den tid är förbi då vi kan förlita oss på gott omdöme och gemensamt säkerhetstänkande i Vita huset. 

Mordet på den ledande iranske generalen Soleimani och de irakiska toppmilitärerna var ett brott både mot FN:s och Natos stadgar. Efter mordet röstade Iraks parlament för att USA och dess stödtrupper ska lämna landet. Trump svarade med att hota Irak med sanktioner.

Från svensk officiell sida har hörts liten eller ingen kritik mot mordet och USA-hotet om sanktioner. De svenska 70-talet soldater som finns på en amerikansk bas i Irak norr om Bagdad har inte tagits hem, bara tillfälligt ”pausats”.

I alla sammanhang har det hetat att svenska soldater var i Irak på regimens inbjudan. När regimen högst rimligt vill få bort de utländska soldaterna ur landet, borde förstås Sverige vara lyhört – i stället för att invänta instruktioner från Trumpregimen.

Risken är överhängande att Trump segrar i höstens USA-val och kan styra landet i ytterligare en fyraårsperiod, med allt vad det innebär för en oförutsägbar och hotfull politik som mycket snabbt kan utlösa storkrig. Ska Sverige riskera att i ett sådant läge ha svenska soldater under amerikanskt kommando? Med Shoris formulering: ”I Vita huset råder …

… kaos och envälde, cynism och girighet. Vi vet nu vad som menas med America First, och det betyder inte global säkerhet och gemensam värdegrund under FN-stadgan, respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Det är dags att pausa allt militärt samarbete med Pentagon så länge Donald Trump sitter vid makten.”

FöRtroendeskapande i stället för missiler!

Övning vid Livgardet. Foto: Magnus Hallgren/DN.

Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.

Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.

DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.

Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”

Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.

Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.

Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?

Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.

Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.

Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.

DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.

Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.

Källa DN/Ipsos

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.