Kategoriarkiv: Arkitektur

Han vill spegla den kulturella mångfalden i Malmös stadsmiljöer

Finn Williams, ny stadsarkitekt i Malmö. Foto: Edward Thomson.

På tidningen arkitekten.:s marsnummers (3/2021) förstasida läser jag att ”Malmös stadsarkitekt vill spegla mångfalden”. Det handlar om Finn Williams, ny på tjänsten, som i en intervju berättar om varför han tycker att jobbet är så viktigt.

Williams kommer från London, där offentliganställda arkitekter inte står högt i kurs.

– I det ögonblicket blev det tydligt att vi förlorat tron på att publika miljöer kan vara spännande, visionära och djärva. Och att det var här jag kunde göra skillnad.

I London grundade han 2017 tillsammans med Pooja Agrawal organisationenPublic Practice”, som med Finn Williams som vd placerat ut över 170 arkitekter och planerare i Londons olika kommuner. De har där lyckats visa vad arkitektonisk kvalitet betyder för stadens offentliga rum.

– Malmö har alltid funnits på min radar när det gäller städer jag varit intresserad av att arbeta i. Där finns de ruffa kanterna och mångfalden, precis som i London. Jag kände mig omedelbart hemma första gången jag kom dit.

Finn Williams beskriver Malmö som en europeisk förebild inom innovativ stadsplanering. Att se till att staden också blir ett föredöme när det gäller social och inkluderande planering är hans första prioritet.

Till arkitekten. säger han vidare att högst på hans göralista står att lyssna in olika perspektiv och skapa inkluderande processer.

– Att den kulturella mångfalden speglas i den gestaltade livsmiljön är oerhört angeläget.

Om Carl Nyrén: Filmaren söker en morfar och finner en arkitekt

Trappa i Handelshögskolan i Göteborg. Foto: Carl Nyrén. Skärmdump.

Carl Nyrén (1917 – 2011), ansedd som en av Sveriges mest betydelsefulla arkitekter, porträtteras i morgon på långfredagen i den starkt personliga dokumentären ”Det krokiga och det raka”, som visas på SVT 2 kl 20.00 som K-special. Filmen har gjorts av Sven Blume, Carl Nyréns barnbarn, som söker minnet av en älskad morfar och hittar den unike arkitekt, som han inte såg som barn. 

Via morfars alla byggnader runt om i Sverige upptäcker han nya sidor hos sin morfar, som  han som liten mest upplevde som en man som älskade fester, att klä ut sig och att dansa. ”Husen han ritat brydde jag mig inte om”, säger Sven Blume som i sin film är en sökande röst.

Carl Nyrén.

Ett av Carl Nyréns mest kända verk är Västerortskyrkan i Vällingby, hans allra första kyrka färdig 1957, där han också ligger begravd.

Arkitekten Le Corbusier har en gång sagt att ”Om ni ska se vackra kyrkor i Europa finns det tre som ni inte får missa, Peterskyrkan i Rom, Notre Dame i Paris – Carl Nyréns Västerortskyrkan i Vällingby.

” Det fanns en arkitekt som skickligare än någon annan förstod att vårda det nordiska ljuset,” skrev Gert Wingårdh i Svenska Dagbladet i november 2011 efter Carl Nyréns död. ” För Nyrén var ljuset mer än en praktikalitet. Det var en egenskap att gestalta.” Wingårdh skrev vidare att ”Nyrén inte bara var den sista av det senare 1900-talets dominerande arkitekter utan även den mest inflytelserike. Nivån på Carl Nyréns breda verksamhet var däremot så hög och jämn att den under lång tid definierade svensk arkitektur.”

Immanuelskyrkan, Jönköping.

I filmen får Carl Nyrén frågan hur man kan se vad det är som gör ett hus vackert?

– En arkitekt tittar ofta väldigt mycket på detaljer. Sedan handlar det också om hur man rör sig i huset, hur rummen ligger, liksom om kontakten mellan huset och omgivningen.

I en annan del av filmen säger Nyrén att han gärna arbetar med trä.

– För mig kan trä i en byggnad få något av heligt liv.

Carl Nyrén byggde många skolor, ofta med böjda korridorer, nog för att han mindes obehaget att gå längs raka korridorer i sin barndoms skolor i Jönköpingstrakten.

Han växte upp i en religiös miljö och ritade under sitt liv många kyrkor. Förutom den nämnda i Vällingby skildras också den frireligiösa Immanuelskyrkan i Jönköping, byggd i trä, ”denna himmelska lada”, med fönster högt upp och speciellt ljusfall.

”Det krokiga och det raka” är inte bara en essäfilm om en spännande arkitekt och en film som väcker tankar om arkitekturens många språk. Det är också en film om att se och upptäcka nya sidor hos en nära släkting, med filmens medel. Själv idén till filmen uppkom när Sven Blume hittade 8 mm-filmer, VHS-band och en påbörjad dokumentärfilm i den av Carl Nyrén ritade Villa Nyrén i Äppelviken.

Olika filmiska genrer blandas kreativt och ohögtidligt, med ett personligt tilltal från filmaren både till den morfar han håller på att upptäcka och till oss som ser filmen.

Dokumentären börjar med en familjefest med glada danser. Lite längre fram filmar regissören Sven som barn sin morfar och mormor. I en lång tagning går han in i deras hus, säger att han tänker ställa några frågor och inleder karskt:

– Tror ni att det finns liv i rymden?

Själv minns jag alldeles särskilt ett av Carl Nyréns sista verk, Vitlyckemuseet över Tanums hällristningar och Världskulturarv, en träbyggnad med ett formspråk som knyter an både till naturens former och hällristningarnas språk.

Fotnot: ”Det krokiga och det raka” visas på långfredagen kl 20.00 på SVT 2 som K-special. Den kan redan nu och ett helt år framöver ses på SVT Play

Vitlycke museum öv er Tanums hällristningar och världskultirarv .

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.

Arkitektdynastin Sörensen på Tomarp

Skiss till vattentorn, av Curt Arnold Salomon-Sörensen.

”Arkitektdynastin Sörensen” heter en utställning som med vernissage i lördags nu under en månad (till 23 april) visas på Tomarps Kungsgård. Det är första gången Tomarp visar en arkitekturutställning, med skisser, fotografier och ritningar.

Det handlar om något så unikt som fyra generationer arkitekter, som särskilt satt sin prägel på städer som Malmö, Lund och Helsingborg.

Med på vernissagen var i dag 90-årige men ännu verksamme Curt Arnold Salomon-Sörensen. Hans farfars far grundade arkitektfirman för 165 år sedan. Den är därmed förmodligen Sveriges äldsta arkitektkontor, skrev tidskriften Arkitektur.

Med vemod konstaterar Curt Arnold Salomon-Sörensen att ingen tar över efter honom. Inget av hans fyra barn är arkitekt. Han själv startade 1956 verksamhet med kontor i Helsingborg och Eslöv och har inte minst arbetat med upprustning av äldre bostäder. Bland hans senare uppdrag kan nämnas om- och tillbyggnad av St Jörgens skola i Helsingborg och bostäder på Laröbaden.

Farfarsfar Peder Christian Sörensen kom till Lund kring mitten av 1800-talet för att arbeta på bygget med Akademiska Föreningen i Lundagård,. Han slog sig ner i Lund, skapade bl a en rad byggnader och orangerier i Botaniska trädgården.

Dennes son Salomon Sörensen var under trettio år (från 1893) stadsarkitekt i Malmö, men ritade också mycket i Helsingborg, däribland gamla lasarettet vid Munkavägen

Kraftstationen i Laholm ritades av Arnold Salomon-Sörensen och invigdes år 1932.

Tredje generationens Arnold Salomon-Sörensen blev stadsarkitekt i Höganäs. Han satte sin prägel på just Höganäs men ritade också en lång rad byggnader i Helsingborg, som det stora bostadshuset på Roskildegatan mitt emot Konserthuset, där tidigare Fahlmans café låg.

Bostadshuset vid Roskildegatan och Kungsgatan i Helsingborg. Bostadshus i kvarteret Svärdet från 1929. Båda ritade av Arnold Salomon-Sörensen.

Arkitektutställningen på Tomarp ger spännande bilder från flera skånska städers utveckling och byggnadshistoria, verktyg för att läsa städernas geografi och bli varse deras årsringar. Fokus är på fyra generationer mycket aktiva och mångsidiga arkitekter Sörensen-Det är ett stycke unik kulturhistoria som Tomarp lyfter fram med den här utställningen.

Två bibliotek: nytt i Lomma nergånget i Helsingborg

Litteraturkanalens båda filmare Michaela Hennigs och Rex Brådhe framför det moderna biblioteket i Lomma, där deras nya dokumentärMitt hjärtas jaguar” visats i veckan.

Helsingborgs stadsbibliotek, ritat av arkitekten Jörgen Michelsen invigdes 1965 i Stadsparken. Tillsammans med ”Michel” tog jag till 40-årsjubileet 2005 fram ”Återblick. Helsingborgs stadsbibliotek”, ett 40-sidigt häfte om bibliotekets tillkomst och om de visioner och tankar som låg bakom dess utformning.

Det handlade om ett ”sagoslott och en läroborg”, om en mötesplats för lässugna, mitt emellan Söder och Norr i det redan då illa segregerade Helsingborg.

Det går inte att överskatta vad det nya biblioteket vid sin tillkomst betydde för den tidens Helsingborg. Tyvärr var Jörgen Michelsen redan vid 40-årsjubileet besviken på flera förändringar av byggnaden.

2019 är det som en gång var ett ”sagoslott” dystert nog ytterligt nergånget, slitet och försummat av de lokala politikerna. Frågor om bibliotekets om- och utbyggnad, eller nybyggnad, borde stått högt upp på den kommunala dagordningen, men så är inte fallet.

Under en gångna veckan besökte jag biblioteket i Lomma, ritat av Henrik Jais-Nielsen och Mats White Arkitekter, ett välkomnande bibliotek i en modernt inspirerad byggnad på bästa plats i Lomma, med soltrappor ner mot Höje å genom samhället.

Inuti består biblioteket egentligen av ett rum med fönster mot vattnet och en trappa upp till ett ”svävande” mellanplan. Här finns också ”Röda väggen” från golv till tak, utsmyckad med ordet BIBLIOTEK översatt till 49 olika språk med skrift i silver.

Lomma bibliotek invigdes 2008 och nominerades till det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för 2009 års bästa arkitektur i Sverige.

Magnus Mankan Nilsson i en scen ur Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”.

I torsdags premiärvisades på Lomma bibliotek Helsingborgsfilmarna (också verksamma med Litteraturkanalen) Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”, om skådespelaren, dramatikern, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson, som 1991 drabbades av en stroke men ”blev en bättre dramatiker och fortsatte som skådespelare trots sitt handikapp”.

Helsingborgs stadsbibliotek, invigt 1965, i dag nergånget, slitet och försummat av lokala politiker.

Tågaborgs Villa Carlshög förtätad till tegelhög

Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.

Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.

I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.

Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.

Bakom villan låg Piskfabriken Svea, byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.

Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.

Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?

Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:

”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”

Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.

Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:

”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”

Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.

Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.

I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.

För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?

Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.

Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.