Kategoriarkiv: Flyktingar

flyktingUtvisningen av ensamkommande stoppades av covid tisdag kväll 20.45

Undertecknarna av en debattartikel i GP frågar sig hur ett stort antal nya människor – många av dem uppvuxna på flykt andra länder – ska kunna tas emot ”värdigt och säkert” av ett land i humanitärt och säkerhetsmässigt sönderfall. Sedan 2014 dör fler än 3000 civila per år som en följd av den väpnade konflikten i Afghanistan, enligt FN-organet UNAMA, skriver debattörerna. På bilden: Bil som skadats när en bomb detonerade i Kabul den 12:e december. Bild: Rahmat Gul

Ett chartrat plan som skulle ha fört 18 tvångsutvisade till Afghanistan stoppades 20.45 på tisdagskvällen av pandemin. Större delen av de som skulle utvisas var ensamkommande asylsökande som kom hit hösten 2015.

Det stora flertalet – kanske alla – kommer att utvisas med tvång till ett land dominerat av våld och terror. Stoppa omedelbart tvångsutvisningarna till Afghanistan, skriver bland andra Suzanne Osten, regissör på Göteborgs-Postens debattsida.

40 tjänstemän hade engagerats av utvisningen, merparten av dem så kallade eskortörer från Kriminalvården, skriver Svenska Dagbladet. Därmed introducerats ännu ett obehagligt förskönande ord i min språkbank.

”I dag den 15 december planerades en flygtransport till Afghanistan med en större grupp ensamkommande asylsökande som kom hit hösten 2015. Det stora flertalet – kanske alla – kommer att utvisas med tvång till ett land dominerat av våld och terror. Stoppa omedelbart tvångsutvisningarna till Afghanistan”, skriver debattörerna.

En kavaljer eskorterar sin utvalda dam till en bal på slottet – i sagorna. Nu ska eskorterna se till så att afghanerna sitter lugnt på sin plats i planet även om de känner stigande panik inför vad som väntar.

I sista stund avbröts massutvisningen på tisdagskvällen. Två av eskortörerna hade testats positivt för covid 19.

– Vi får se om vi kan genomföra den typen av insatser under rådande omständigheter, säger Patrik Engström som är chef för gränspolisen.

Ett flygplan var chartrat och allt var förberett. Inför resan fick både tjänstemännen och återvändarna ta ett PCR-test, detta eftersom Afghanistan kräver ett negativt covid-19-test för inresa i landet. 

Patrick Engström, chef för gränspolisen, ställde in flygningen till Afghanistan på tisdagskvällen.

Patrik Engström, chef för gränspolisen, fattade beslutet om att inställa massutvisningen:

– Eftersom de två varit i kontakt med annan personal som också skulle med gick det inte att utesluta risk för vidaresmitta av återvändare, annan personal och även personal från andra länder som skulle ansluta. Dessutom riskerar det att påverka vårt samarbete med Afghanistan.

Eva Qvarnström, utrikestransportchef vid Kriminalvården, berättar att myndigheten anlitar ett privat bolag till testningen, som utfördes i måndags. Ingen mådde dåligt då, men på tisdagen insjuknade den ene av de båda som testats positivt.

Patrik Engström menar att det redan nu förutsätts ett mått av frivillighet när det gäller återvändande till Afghanistan eftersom man inte får PCR-testa personer med tvång.

Med planet skulle följt livrädda 18-åringar som nyligen ”blivit vuxna” och därför kastas ut ut Sverige, enligt gällande lagar som snickrats ihop efter sd:s ritningar, vilka accepterats av majoriteten i riksdagen.

Vad händer med dessa 18+are? Blir de traumatiserade för livet, när de slängs ut ur Sverige, bort från allt det som varit deras vardagliga trygghet?

Flyktingmottagandet har minskat kraftigt under det senaste året. En allmän asyl till gruppen ensamkommande hade varit det enda humanitärt rimliga. Många av dem ha tidigare levt i Iran och saknar helt anknytning till Afghanistan.

I debattartikeln i GP protesterar undertecknarna mot utvisningarna till det Afghanistan som många betecknat som världens farligaste land och skriver:

”Ambitionen att hålla ovälkomna, flyende människor borta från Europa är alltså ett av syftena med den svenska migrationspolitiken. Allt till priset av skyddsbehövande unga människors förstörda liv – barn från krigsdrabbade länder, som satte sitt hopp till svenskarna och Sverige, tidigare ett humanitärt föregångsland och föredöme i fråga om demokrati och rättssäkerhet. Samma barn som lärt sig svenska, gått i skolan och som skulle få enorma svårigheter klara sig i krigets Afghanistan.

Låt Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter åter höras i världen, som Socialdemokraterna formulerade sig i sitt valmanifest 2014. Stoppa omedelbart Sveriges tvångsutvisningar till kriget i Afghanistan.”

Fotnot: De som undertecknat debattartikeln i GP och kräver asyl åt de ensamkommande flyktingbarnen är:

Henry Ascher, professor, barn- och ungdomsläkare, Thomas Avén, ordförande för Läkare i Världen, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Sara Brachet, grundare av föreningen LAMSF, de svensktalande migranternas vänner i Frankrike, KG Hammar, ärkebiskop emeritus, Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren, Anders Silverdal, sjukhuspastor Östersund, Marit Törnqvist, illustratör och författare, Anders Wijkman, hedersordförande, Club of Rome, Betlehem Isak, författare, Silvana Imam, artist och Dan Israel, bokförläggare.

Afghanska barn. Foto: Voice of America.

Flyktingar förstärkte välfärden

Vårdcentralen Vår Vårdcentral Katrineholm Bilden från 1915.

Är kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige något som hotar välfärden, som nationalistiskt högerpopulistiska sverigedemokraterna envist gapar om, men också andra partier i deras efterföljd, både moderaterna och så klart kristdemokraterna, dessvärre också socialdemokraterna?

Eller är välfärden i Sverige möjlig endast tack vare alla de migranter och flyktingar som kommit hit och som i mycket bemannat sociala hörnpelare som sjukvård och äldreomsorg i det här landet? 30 procent av de svenska läkarna har utländsk bakgrund, många av dem har kommit hit som flyktingar.

Den senare tesen driver Peo Hansen, professor i statsvetenskap i Linköping vid institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Han ger exempel i sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i Verklighetens Sverige”, publicerad i fredags i Magasinet Etc nr 32/2020 och behandlad i en tidigare blogg.

Flyktingar har varit Socialdemokraternas paradgren de senaste fem åren, skriver Peo Hansen. I S-sammanhang har det, fortsätter Hansen, hetat att: ”Vi har inte råd med flyktingar; det är inte finansiellt hållbart.” Under åren 2015 och 2016 hade regeringen nästan hela den ekonomiska expertisen att luta sig mot: Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen samt raden av enskilda ekonomer.

Så här har det ofta låtit på den kanten: Flyktingmottagandet innebär ”en ofantlig kostnad som skapar stora underskott, tar pengar från välfärden, tvingar staten att låna och tvingar fram skattehöjningar.

Men regeringen och ekonomerna har fel, fortsätter Hansen: ”Statens flyktingspenderande bidrog tvärtom till att öka tillväxten, och med den ökade skatteintäkterna lavinartat, vilket i sin tur genererade överskott. Åren då staten flyktingspenderade som allra mest, 2016 och 2017, blev därför också åren med de största överskotten på ett decennium.”

Statens utgifter blev inkomster i den icke-statliga sektorn, hos kommunerna, företagen och hushållen.

När regeringen ströp flyktingmottagandet minskade kommunernas intäkter. Det är inte flyktingkostnaderna som drabbar kommunerna utan statens oansvariga finansiella neddragningar, fortsätter Hansen.

Sverige har brist på vad Hansen kallar reella resurser, som personal i vård och omsorg. Personalbehoven i sektorn kommer att öka drastiskt framöver, inte minst därför att den svenska befolkningen åldras och därigenom blir mer vårdkrävande.

Genom flyktinginvandringen har Sverige fått ett stort tillskott av människor i arbetsför ålder samt av barn, konstaterar Hansen:

”Enligt Arbetsförmedlingen gick 80 procent av alla jobb som tillkom 2017 till de utlandsfödda. Mellan 2008 och 2018 fanns det bara ett enda land i EU och OECD som inte ökade sin medianålder: Sverige. Flyktinginvandringen har bromsat åldrandet.”

I en skrivelse från 2018 om framtidens äldreomsorg noterade regeringen att ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder”.

I samma skrivelse tillstår regeringen även följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”

Ändå vill Stefan Löfven dra ner på det svenska flyktingmottagandet: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre”. Varför då? Jo, sa statsministern, så att vi ”klarar det här med äldreomsorgen och allt detta”. Dessutom, om vi tar emot ”rejält många färre”, ja ”då ser människor att de som kommer hit också går till jobbet och bidrar.”

Men Löfven har fel skriver Peo Hansen. Flyktinginvandringen har aldrig kostat Sverige. något. Tvärtom har den bidragit med åtskilliga reella och samhällsbärande resurser i form av hårt arbetande människor. Detta går till och med att utläsa ur regeringens egna skrivelser. Men Stefan Löfven vill inte veta av verkligheten. Hans socialdemokrati har sedan länge redan bestämt sig.

Hur gick det till att det politiska parti som en gång byggde folkhemmet på solid demokratisk grund år 2020 vill att nyanlända flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd och att anhöriginvandring ska nedprioriteras?

Bådadera djupt inhumana åtgärder mot människor som flytt hit från krigens helvete.

Fotnot: En tidigare blogg utifrån Peo Hansens essä finner du här: nyakultursoren.se/?p=12797

Flyktinginvandring håller upp Sverige

Trettio procent av den svenska läkarkåren är ”utrikes födda”, de flesta med flyktingbakgrund.

Peo Hansens dotter har ont i foten. Pappan tar med henne till en vårdcentral. I en korridor där möter de tio läkare, sju har utländska namn, varav tre muslimska.

inleder han sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i VERKLIGHETENS SVERIGE?”, publicerad i nyhetsmagasinet ETC i fredags, samma dag som en kommitté håller ett sista möte för att nå en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitisk överenskommelse.

Peo Hansen. Bild: Nedžad Mešić.

”Varför då?”, undrar Peo Hansen, som direkt slår fast att argumentet inte kan vara ekonomiskt.

Som professor i statskunskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet har han vissa förutsättningar att ha koll på det, inbillar jag mig.

När det gäller den svenska läkarkåren är i dag över trettio procent ”utrikes födda”. Få andra länder i världen är lika beroende av invandrade läkare som Sverige.

Vem är det förresten som städar sjukhusen, städar Sverige? 2018 var 60 procent av Sveriges städare utrikes födda.

Så ser Verklighetens Sverige ut, skriver Peo Hansen. Sverige är för en rad samhällsbärande funktioner helt beroende av utrikes födda, flertalet med flyktingbakgrund.

Enligt socialstyrelsen är 28 procent av alla som arbetar inom äldreomsorgen utlandsfödda, i Stockholms län hela 55 procent. Men i debatten ”fortsätter etablissemanget att tiga om flyktingarnas avgörande insatser” inom den svenska äldreomsorgen” och sjukvården. I stället kan de höras snacka om språkproblem hos personalen.

Men skriver Hansen hittills har skuldfrågan om covid-19 inte blivit en invandringsfråga: ”Det är som om det fortfarande finns tillräckligt med flockimmunitet mot den sortens dumheter”. Tyvärr är det inte så enkelt.

Under decennier har ekonomer i Sverige och utomlands hävdat att ”flyktingar är en kostnad och en finansiell börda för samhället och välfärdsstaten”. I stället förhåller det sig tvärtom att ”flyktinginvandringen bär upp Sverige”, skriver Paul Hansen:

”Eller skulle Sverige stå stadigare om samhällsfunktioner som redan lider av stor personalbrist avlägsnade all personal med flyktingbakgrund? Skulle kommunerna gå mindre på knäna om de hade ännu större personalbrist i omsorgen?”

Fotnot: Mer om Peo Hansens essä i en kommande blogg.

232 S-debattörer om en human flyktingpolitik

När det gäller barn är förstås familjeåterförening en självklar rättighet, fastslagen i barnkonventionen. Det är avgörande att Sverige står upp för asylrätten. Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen, skriver 232 socialdemokratiska debattörer i Aftonbladet. 
Foto: TT, Getty

”Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv” och … ”i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen.” Så heter det i de direktiv som gavs till Migrationskommittén för ett år sedan.

Det är också grunden för de diskussioner som förts på sistone mellan S och M och som av många uppfattats som ett svek mot en mångårig human svensk flyktingpolitik. För Stefan Löfven har det gällt att rädda regeringen. För många miljöpartister har det handlat om just ett svek, att slå fast en politik som ytterst bygger på SD:s främlingsfientliga populistiska idéer.

Nu reagerar  232 socialdemokratiska debattörer i en debattartikel i Aftonbladet där man slår fast avgörande grundprinciper. Det är en viktig text, en motvikt till allt grumligt inhumant och obehagligt tal om flyktingvolymer.

De borgerliga partierna har under det senaste året drastiskt ändrat sin flyktingpolitik, skriver de 232 debattörerna:

”KD var först ut med sin hårdare politik, men Moderaterna kom snart efter. M och KD har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker asyl till 4 000 till 5 000.”

Ska Sverige bryta mot de internationella konventioner vi undertecknat. Självklart inte, skriver de 232:

”Sverige måste fortsätta att stå upp för en human flyktingpolitik. En volymsättning av asylinvandring strider både mot EU-rätten och mot de internationella konventioner som Sverige förbundit sig till.”

”Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter.”

Man påminner vidare om att möjligheter till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd bidrar till en framgångsrik integration. Det är ju helt grundläggande.

Den socialdemokratiska partikongressen 2017 slog fast att ”permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”.

När det gäller barn är förstås familjeåterförening en självklar rättighet, fastslagen i barnkonventionen. Ska Sverige bryta mot svensk lag genom att ignorerar FN:s barnkonvention? Självklart inte.

S-debattörerna slår slutligen fast att det finns gränser för politiska uppgörelser:

”Man kan kompromissa om mycket i politiken, men de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter måste skyddas.”

Volymmål i flyktingpolitiken?

M och S möts på djupt vatten. ILLUSTRATION ROBERT NYBERG.

Under en period då pandemin spritt oro och osäkerhet i Sverige har den rödgröna regeringen och alldeles särskilt Stefan Löfven och socialdemokraterna varit en garant för att landet styrs kompetent i tider av kris. Som ett välförtjänt kvitto på kompetent politiskt arbete har S:s opinionssiffror rusat i höjden, därför att partiet bedrivit socialdemokratiska politik på traditionellt solidariskt svenskt vis.

Men Socialdemokraterna förhandlar nu med moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Moderatledaren Ulf Kristersson kräver ””volymmål” för flyktingar, det vill säga sverigedemokratisk politik mer eller mindre rakt av.

Som en följd härav är miljöpartiet ute i kylan. Isabella Lövin säger ett hedersamt nej till en sådan politik. Möjligheten är stor att partiet lämnar den S-ledda regeringen.

Socialdemokraterna ”försöker förolämpa MP till döds”, skriver Per Gahrton, en av partiets grundare och i dag ordförande i Gröna seniorer.

Sverige håller samtidigt på att bli ett intolerant land, som inte tycks försöka upprätthålla ens ett minimum av anständighet i asylpolitiken. Det handlar om sådant som ”skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring, tillfälliga uppehållstillstånd, förlängd preskriptionstid för den som fått avslag – och någon form av ”volymmål”, skriver Olle Lönnaeus i HD/Sydsvenskan.

Människor på flykt undan ohyggliga krig får genom sådana regler extremt mycket svårare att hitta tillbaka till ett anständigt liv i ett nytt land som Sverige.

En uppgörelse mellan S och M innebär att flyktingpolitiken som i praktiken varit på plats sedan 2015 skärps ”ytterligare genom ett volymmål eller ’riktmärke’ för antal flyktingar”, skriver Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg i en ledare, under rubriken ”Löfven riskerar mer än regeringsmakten”.

Med en suck konstaterar Lindberg att en sådan uppgörelse knappast gör arbetarrörelsen mera attraktiv:

Medan demonstrationstågen avlöst varandra de senaste åren verkar S-ledningen mest ha suttit försjunken i opinionsmätningar och strategier för att locka tillbaka de arga män som gått till SD.

Först under coronakrisen, när flyktingpolitiken försvann från nyhetssändningar och debatter, har det lyckats. Men nu är migrationsfrågorna tillbaka igen vilket gissningsvis leder till samma resultat som förra gången. Att S går ner och SD upp.”

Statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Isabella Lövin. Bild: Sören Andersson/TT.

BLIR ALI UNDERSKÖTERSKA ELLER UTVISAS HAN?

Ali Zardadi tar studenten i juni och är då färdigutbildad undersköterska. Men han har bara tillfälligt uppehållstillstånd. Han han inte fått fast jobb ett halvt år efter studenten blir han utvisad. Fotomontage ETC.

”I juni tar jag studenten. Då blir jag utbildad undersköterska och förhoppningsvis en framtida universitetsstudent. Men det är inte säkert att jag kommer att få jobba inom vården nästa år, och inte heller att jag kommer att få plugga på universitet. Det är vad dagens lagstiftning om kraven för permanenta uppehållstillstånd för gymnasielever innebär för oss som nu tar studenten.”

Så skriver Ali Zardadi i en debattartikel i Dagens ETC. Ali kom till Sverige som ensamkommande 2015. För att han ska få stanna i Sverige krävs att han har ett fast jobb som undersköterska senast i december, eller sex månader efter det att han tagit studenten.

Han är bedrövad och fortsätter:

”Som dagens lagstiftning ser ut idag kommer jag, ”en utbildad undersköterska som drömt om att blir en nyttig människa för samhället”, att behöva lämna Sverige. Jag är en individ som ofta glöms bort bakom siffran. Om dagens lagstiftning inte ändras kommer fler ungdomar som efter bara fyra – fem år i Sverige tagit examen och är undersköterskor, byggjobbare, fordonsmekaniker, barnskötare med mer att utvisas från Sverige, liksom blivande läkare, jurister och sjuksköterskor.

Det är hög tid att åtgärda lagstiftningen. Både för vår och samhällets skull.”

Ali Zardadi har varit i Sverige sedan 2016. 2017 gav han ut boken ”Ängeln och Sparven”. Han är en av många tusen ensamkommande asylsökande, de flesta från Afghanistan, som befinner sig i en extremt pressad situation.

Raul Wallenberg Academy tilldelade honom 2018 utmärkelsen Ungt Kurage. Efter många års intensiva studier och yrkesutbildning riskerar han och många av de andra att utvisas, till följd av stelbenta och orimliga regler.

Coronakrisen innebär för Ali Zaradi och för andra i hans situation en oförutsägbar arbetsmarknad under omständigheter som han inte kan råda över. Samtidigt finns det ju ett långsiktigt stort behov av undersköterskor i vårdens Sverige, också i de tider post Corona som vi i dag knappast vågar drömma om.

I en debattartikel i Aftonbladet (29/4) skrev Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson (M), att ”Det enda rimliga är att utvisa ungdomarna” under rubriken ”Därför säger vi nej till gymnasieamnestin”.

Hur gick det till att Sverige blev ett så osolidariskt land. Den grupp ensamkommande som Ali tillhör borde tvärtemot vårdas generöst. De kan tillföra mycket både i Sverige och i sitt gamla hemland – om de en dag i framtiden väljer att återvända till ett fredligare Afghanistan.

Sverige har dessutom en skuld till Afghanistan och afghanerna. Sverige har för mångmiljardbelopp under många år deltagit i USA:s krig i Afghanistan också i offensiva så kallade ”fredsframtvingande aktioner”.

Det har i realiteten bidragit till än mer krigsförstörelse och död. Att behandla de ensamkommande afghanerna i Sverige inkännande vore ett sätt att något lite börja återbetala på den skulden.

Olivia Bergdahls Sonnetkrans och Alan Kurdi På Kultur-Wknd

Olivia Bergdahl. Foto och montage Ordfronts förlag.

Poeten Olivia Bergdahl framförde i Helsingborg under Kultur-Wknd på Konsul Perssons villa sin egen Augustprisnominerade och hyllade ”Barnet. En sonettekrans”.

Med lekfull precision läste hon i lätt poetry slam-stil (hon har ju varit svensk mästare i genren) både sin sonettkrans och några andra egna dikter – för att avrunda i bästa karaoke-stil så att den gamla konsulvillan piggnade till och mindes tiden som kårhus för de helsingborgska studenterna.

Olivia Bergdahl demonstrerar sonettkransens 15-strofiga rimmönster under Kultur-WKND.

En sonettkrans hör till det mest komplicerade en poet kan ge sig i kast med. Olivia Bergdahls ”Barnet” består av 15 vardera 14-radiga sonetter. Slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa. Och alla förstaraderna bildar tillsammans den avslutande femtonde ”mästarsonetten”.

Till det kommer att ringen i en så kallad Petrarca-sonett följer strikta rimmönster, då det gäller vilka rader som ska ha rimmande slutord, så här:

ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

En mästare på sonettkransens konst var danska nu bortgångna Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat. Vid ett tillfälle besökte hon Nordiska Bokdagarna på Helsingborgs stadsteater och läste där sitt mästerverk Sommerfugledalen. Et requiem (1991), som också finns i en svensk version, med titeln Fjärilsdalen i Sven Christer Swahns tolkning.

Tyvärr hände det som inte fick ske. Kvällens moderator tyckte att uppläsningen tog för lång tid och avbröt henne mitt i, vilket är en dödssynd då det gäller sonettkransuppläsning.

Minns hur jag senare den kvällen talade med henne och hon berättade om sin bostad i händelsernas centrum, i konfrontationszonen mellan den amerikanska och den ryska ambassaden i Köpenhamn.

Olivia Bergdahl läser ”Barnet” utan att bli avbruten. Sviten är ett mästerverk, som av förlaget Ordfront presenteras som en … ”… feministisk utvecklingsroman i kortformat. En text som vill berätta om hur det är att växa upp, men också att möta en värld som inte låter alla infria sina drömmar, som att bli: sjöman och cowboy, musiker, artist!”

Om det ibland finns ett lättjefullt anslag i reflexioner om att vara barn och kvinna så mörknar tonen i den. Av de fjorton ”förstarader” som innan levt i ett annat sammanhang träder – liksom i flydda tiders fotografiska mörkrum – fram den ikoniska bilden av den döde treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som spreds över världen. Treåringen låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. 

Världen skakades av att se den lilla pojken i röd tröja, blå kortbyxor och små skor, liggandes som en ilandfluten livlös kropp i havskanten på stranden.

Många fylldes den gången av empati för Alan Kurdi och för de desperata människor som över haven sökte ett bättre liv i Europa. I dag är den känsla bortdunstad och ersatt av grumligt tänkt motvilja och oengagemang. Men i Olivia Bergdahls dikt lever den, som i de allra sista tre raderna:

Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.

Bilden av den döda treåriga flyktingpojken Alan Kurdi spreds 2015 över världen. Han låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. Bilden påverkade både beslutsfattare och privatpersoner:

kriget i Afghanistan med 147 000 dödade har kostat USA två biljoner dollar

Det mänskliga priset för USA:s krig efter elfte september. Sammanställningen gjord av Neta C. Crawford, Watson Institute, Brown University, USA.

Under 18 års krigshärjningar i Afghanistan har USA använt två biljoner (*) dollar, skriver New York Times i en högintressant artikel, där man också ställer frågan ”Var pengarna väl använda?”.

Frågan besvaras omgående av tidningens båda reportrar, Sarah Almukhtar och Rod Nordland med att mycket lite tyder på det.

Afghanistan är i dag ett av de länder i världen med flest flyktingar, till följd av det långa kriget. 2,6 miljoner afghaner har flytt sitt hemland, häften till Afghanistan, 900 000 till Iran. 1.84 miljoner afghaner är kvar i landet men har flytt från sina hem.

FN:s High Commission for Refugees har dokumenterat antalet flyktingar och kommit fram till att var 7:e afghan eller 14 procent av landets befolkning, 34 miljoner, har flytt sina hem under USA:s skamliga krig.

Också svenska trupper har deltagit i kriget under Natobefäl. Enbart fram till 2014 beräknas insatsen ha kostat 9 miljarder kronor. 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats, enligt Wikipedia.

Var den amerikanska insatsen värd biljonerna? I december 2019 kontrollerar talibanerna allt större delar av landet. Kriget har krävt 147 000 döda, varav 38 000 civila afghaner, 400 frivilligarbetare, 54 journalister, 2400 amerikanska soldater, nära 4000 av USA kontraktsanställda personer, 59 000 nationella militärer och poliser, 42 000 oppositionella soldater.

Opiumodling i Afghanistan från 2002, 84 000 hektar, till 2017, 328 000 hektar.

Opiumtillverkningen i landet har fyrdubblats. I dag kommer 80 procent av världens heroin från Afghanistan. Före kriget hade opiumodlingen näst intill upphört. I dag är odlingen den största sektorn i Afghanistans ekonomi – efter kriget.

Vad det George W Bushs avsikt med kriget? Förmodligen inte. Men så blev det. Bush borde fängslas, sändas till krigsförbrytardomstolen i Haag och tvingas ta sitt ansvar.

USA skulle hjälpa de afghanska kvinnorna hette det under en period i propagandan, också den för svenska insatser. Hur blev det?

Dödligheten för kvinnor har förblivit bland den högsta i världen, skriver NYT. Den förväntande livslängden för afghanska kvinnor hör till den globalt lägsta. De flesta flickor får liten eller ingen utbildning och också skolorna för pojkar är i allmänhet usla.

För att finansiera kriget tog USA väldiga lån, som man nu betalar ränta för, över $600 miljarder till 2023. Återstoden av skulden kommer att ta lång tid att återbetala.

När USA:s gaphals till president kräver att andra länder (också Sverige) ska öka sina militära anslag (för att kunna delta i USA:s och Natos krig) tyder det på att han har insett att USA:s anfallskrig i Asien varit ”very bad business”, för att tala trumpska.

I en rättvis värld borde USA förstås dömas till stora krigsskadestånd till länder som Afghanistan och Irak och dessutom tvingas ta emot åtminstone lika många flyktingar från krigen som Turkiet.

*) Fotnot: En biljon motsvarar tusen miljarder, en etta följd av tolv nollor. 2 biljoner dollar motsvarar 20 biljoner kronor eller 20 000 miljarder kronor.

SANGIN, Afghanistan. Amerikanska och brittiska trupper. April 2007. Foto: Daniel Love, U.S. Army .

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.