Kategoriarkiv: USA

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

USA:s nya utplacerade kärnvapen sänker tröskeln för kärnvapenkrig

För kort tid sedan placerade USA ut rader av ”mindre” kärnvapen på en lång rad ubåtar. Svenska läkare mot kärnvapen slår larm. USA kallar de nya kärnvapnen för ”mindre och mer överlevnadsbara”. I själva verket är de ungefär lika stor som de första atombomberna som föll över Japan.

Det handlar om kärnvapen  i ungefär samma storlek som bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Dessa släckte 140 000 människoliv i de båda japanska städerna och människor lider än idag av dess konsekvenser.

– Kärnvapen är skapta för att massmörda civila och det finns inget som heter ”mer överlevnadsbara kärnvapen”. Oavsett om tanken är att det handlar om avskräckning så är det civila som drabbas vid en kärnvapenattack och konsekvenserna är katastrofala. Det finns ingen möjlighet för oss läkare och sjukhuspersonal att hantera en sådan katastrof, säger Åsa Lindström, akutläkare och ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen.

De nya mer ”användbara” kärnvapen är en del av USA:s Nuclear Posture Review från 2018 och ingår i strategin ”escalate-to-deescalate” som är en reaktion på Rysslands kärnvapenutveckling. Det är en livsfarlig strategi som förr eller senare kommer att intensifieras ytterligare och det är vi civila som kommer att drabbas.

Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen och medlem i ICAN:s styrgrupp, är upprörd:

–  Att tillverka mindre kärnvapen innebär att tröskeln sänks för att använda kärnvapen, det är en mycket hotfull situation. Vi vet att risken för att kärnvapen kommer att användas blir större desto fler kärnvapen som finns och desto mer hotfull situationen är. Enda sättet för att minska risken är att nedrusta.

Läkare mot kärnvapen uppmanar den svenska regeringen att snarast skriva på förbudet mot kärnvapen, för att sätta press på kärnvapenmakterna. Det måste ske nu, innan den fas som leder till kraftig kärnvapenupprustning hunnit eskalera.

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Medalj till Rogers som sköt ner iranskt plan. 290 dog, varav 66 barn

William Rogers fick en fin utmärkelse, Legion of Merit, för att ha skjutit ner det iranska trafikflygplanet med 290 döda som följd, varav 66 barn. USA beklagade inte.

Iranskt luftvärn sköt av misstag ner ett ukrainskt passagerarplan den 8 januari, i tron att det var en missil från USA. Trump hade fem dagar tidigare beordrat mordet på den iranske generalen och diplomaten Qasem Soleimani. Iranierna slog tillbaka, men återhållsamt, för att inte förvärra konflikten med USA med ytterligare vedergällning från Vita huset.

I Sydöstran påminner Ulf Bjerén i ett debattinlägg om att det inte var första gången ett passagerarplan sköts ner över Iran.

Den 3 juli 1988 sköt den amerikanska flottans robotkryssare USS Vincennes, när det olagligt befann sig i Hormuzsundet, ner det iranska trafikflygplanet Iran Airflight 655 i iranskt luftrum. Flygplanet var på väg från Teheran till Dubai.

Alla 290 ombord, däribland 66 barn, dog. USA gav ingen formell ursäkt till Iran. 

Åtta år senare, 1996 erkände USA nedskjutningen i Internationella domstolen i Haag. USA tog inte på sig något juridiskt ansvar, men betalade ut ersättning till offrens anhöriga.

Vicepresident den gången var George H W Bush. Ulf Bjerén påminner om hans kommentar:

”Jag kommer aldrig att be om ursäkt för USA, oavsett hur fakta ser ut. Jag är ingen apologize-for-America kind of guy.”

Befälhavaren William Rogers på US Vincennes sköt ner trafikflygplanet. Han erhöll senare en fin utmärkelse – Legion of Merit. Veterans Today har krävt att han ska lämna tillbaka medaljen.

FöRtroendeskapande i stället för missiler!

Övning vid Livgardet. Foto: Magnus Hallgren/DN.

Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.

Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.

DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.

Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”

Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.

Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.

Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?

Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.

Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.

Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.

DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.

Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.

Källa DN/Ipsos

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.

Ett broderat solsystem med komet från 1876

Ellen Harding Bakers broderade täcke från 1876 med en bild av solsystemet.

Under tretton år har amerikanska Maria Popova på sin blogg Brain Pickings lagt ut originella och djupt personliga texter om litteraturen, universum och människan.

I det nya årets första inlägg handlar det bland annat om ”kosmiska trådar” med en bild av ett solsystem broderat på ett täcke eller överkast från 1876.

Ellen Hardin Baker.  (Smithsonian)

Det tog Ellen Harding Baker (8 juni 1847 – 30 mars 1886), sju år att brodera täcket. Hon undervisade i naturvetenskap på landsbygden, i en tid när det mesta av högre utbildning var stängt för kvinnor. Samtidigt uppfostrade hon sina fem i delstaten Iowa. Täcket med solsystemet använde hon pedagogiskt på sina lektioner i astronomi.

Baker var seriöst intresserad av astronomi och besökte observatoriet i Chicago, där hon genom ett professionellt teleskop kunde se solfläckar men också en komet, troligen den Stora kometen 1882, som hade blivit en nationell angelägenhet.

Ellen Baker föddes samma år som den då 29-åriga Maria Mitchell gjorde den kometupptäckt som etablerade henne som USA:s första kvinnliga astronom. Kometen C/1847 T1, kallas i dag Miss Mitchells komet. Upptäckten ledde till att hon fick den danske kungens guldmedalj och att hon invaldes i USA:s vetenskapsakademi.

För Maria Popova gav kunskapen om Maria Mitchell inspiration till essäboken ”Figuring”, utgiven 2018. I boken utforskar hon sådant som människans sökan efter sanning och mening och kärlekens komplexitet.

Hennes reflexioner utgår från pionjärer från fyra sekler, med astronomen Johannes Kepler som den förste och biologen Rachel Carson som den sista. Kvinnor som Maria Mitchell spelar en särskild roll, liksom skulptören Harriet Hosmer, journalisten och kritikern Margaret Fuller, som var en av de första feministerna och poeten Emily Dickenson.

Porträtt av Maria Mitchell (Maria Mitchell Museum). Foto: Maria Popova.

Trump ljuger om mordet och hotar förstöra Irans kulturella skatter

Persepolis var huvudstad i Achaemenid-imperiet och hart rötter tillbaka till 515 f Kr. Platsen utsågs 1979 till Unescos Världskulturarv. Donald Trump har hotat att förstöra Irans kulturella skatter.

Qassem Soleimani anklagas nu av USA:s vicepresident Mike Pence för att ha varit inblandad i 9/11. Han ordnade transport till USA för tio av de tolv terroristerna, påstår Pence. Men han ljuger, konstaterar TV-stationen MSNBC.

New York Times kommer till samma ståndpunkt. Historiska uppgifter om general Suleimani och 9/11-terroristerna visar att deras vägar aldrig korsades. Suleimanis namn förekommer ingenstans i den stora rapporten,  “9/11 Commission Report.”

Varför ljuger vicepresidenten? För att skydda presidenten?? Som också ljuger.

Mordet i fredags har många dimensioner. Uppgifter har framkommit om att Soleimani då han mördades skulle delta i medling mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien.

Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern, återgav på måndagen uppgifter från Iraks premiärminister, som skulle träffa Soleimani senare samma dag han mördades för att samtala om relationen mellan Saudiarabien och Iran.

– Den irakiske premiärministern hävdar att Soleimani hade med sig ett budskap från Teheran som skulle vidareförmedlas till Saudiarabien via Irak. Det här sa han själv igår i parlamentet när parlamentet röstade om att kasta ut amerikanska trupper, enligt Cecilia Uddén.

I Saudiarabien finns en besvikelse över att USA inte försvarade Saudiarabien mot attackerna mot landets oljeanläggningar. Då ska Saudiarabien, enligt uppgifter, ha tagit saken i egna händer och velat ha överläggningar med Iran. I dessa förhandlingar var den irakiske premiärministern mellanhand. Soleimani skulle i så fall haft med sig ett budskap till Saudiarabien som han skulle överlämnat till Iraks premiärminister, för vidare befordran till saudierna.

Lyckades Trump effektivt förhindra en möjlig avspänning i Mellanöstern mellan ärkerivalerna Iran och Saudiarabien. Det kan inte uteslutas.

Från Iraks sida reagerade man på Trumps mord med att hota med vedergällning mot amerikanska mål. Trump i sin tur svarade med att hota med amerikanska attacker mot 52 utpekade mål, däribland inte minst Irans mest kulturellt viktiga monument.

BBC har på sin webbsida lagt ut bilder från elva tänkbara platser och noterar att det det finns hundratals, av vilka över tjugo av Unesco klassats som tillhöriga Världskulturarvet.

Skulle USA angripa och förstöra någon av dessa unika historiska skatter vore det en ohygglig förbrytelse och en provocerande handling som skulle mångfaldiga riskerna för storkrig och attentat.

Samtidigt intensifieras i USA riksrättsprocessen mot Trump. På måndagen rapporterade Politico att Trumps tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton förklarar sig beredd att vittna mot presidenten. Det skulle i så fall bli ett vittnesmål från en person som stått Trump mycket nära och haft stor insyn i hans politiska agerande också i Ukraina.

Handlar Trumps mord i Bagdad egentligen om att förskjuta uppmärksamheten från den kommande riksrättsprocessen, som väntas kulminera de närmsta veckorna. Kan han starta krig mot Iran med allt vad det innebär och bomba delar av Unescos världskulturarv i Iran till aska av samma skäl, för att rädda sitt eget skinn.

Är det därför hans vicepresident Mike Pence blåljuger, liksom för övrigt hans utrikesminister Mike Pompeo, som i alla lägena är hundra procent lojal mot sin boss?

Kanske ser vi här början till slutet på ett kusligt och solkigt presidentskap? Eller är det att hoppas för mycket?

USA:s militär väldig miljöförstörare

Källa: Watson Institute, Brown University.

USA:s militär förorenar mer än något av 140 länder, skriver Benjamin Neimark, geograf och seniorforskare vid Lancaster Environment Centre, i en artikel publicerad i danska Solidaritet.

Tillsammans med andra forskare har han studerat militärens enorma påverkan på klimatet. Neimark skriver att om den amerikanska militären varit en nationell stat hade enbart dess olje- och bensinförbrukning placerat det som den 47 största miljöförstöraren och utsläppparen av drivhusgaser i världen. Listan omfattar knappt 190 länder och USA:s militär skulle hamnat mellan Peru och Portugal, då det gäller utsläppen.

2017 köpte den amerikanska militären omkring 269 230 tunnor olja om dagen och släppte dagligen ut mer än 25 miljoner ton koldioxid. Det gör militären till den enskilt största förbrukaren och förbrännaeren av olja i världen.

USA har länge varit ovilligt att lämna ut uppgifter om de militära utsläppen och insisterade på att slippa att rapportera om militära utsläpp i Kyotoavtalet 1997, som USA aldrig ratificerade. Undantaget upphörde i och med att Obamaregimen undertecknade Parisavtalet men har återinförts i och med att Trumpadministrationen nu lämnat Parisavtalet.

Det har förekommit försöka att introducera ”gröna militära operationer” och ”gröna krig” genom att öka användningen av miljövänlig energi. Samtidigt har militären bundit upp sig för vapensystem som använder fossila bränslen långt fram i tiden genom existerande flyg- och krigsfartygstyper.

För att råda bot på klimatförändringarna krävs att stora delar av militärmaskinen stängs ner, konstaterar Benjamin Neimark:

Få saker på jorden är lika kusliga miljökatastrofer som krig. Betydande inskränkningar av Pentagons förmåga att föra krig skulle också skapa en väldig minskning av efterfrågan på flytande bränslen och därmed också på utsläppen.

Foto: Sean Gallup.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.