Kategoriarkiv: Musik

Michael Segerström möter miles davis

Pianisten Felix Tani och skådespelaren Michael Segerström spelar Henning Manchells korta drama ”Driving Miles”, som utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

En skrothandlare i Norge funderar på om hans flaggstång behöver målas. I stället hissar han flaggan på halv stång, efter ett telefonsamtal från sin far. Miles Davis är död, berättar pappan och uttalar namnet som man läser det utan någon engelsk intonation. Året är 1991.

Så pass poetiskt inleder Henning Mankell sin ”Driving Miles”, med undertiteln ”Gökuret från Montreux”, som på onsdagskvällen uppfördes som genrep på Sub Rosa på Råå. Pjäsen lär vara den sista Mankell skrev kort tid före sin död. Historien utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

På scenen står Michael Segerström, som med stor scenisk närvaro och glimten i ögat gestaltar skrothandlaren och berättar en historia om dennes vän taxichauffören, som en gång på jazzfestivalen i Molde fick köra Miles Davis. Miles frågade chauffören om han visste vem han var och om han tyckte om hans musik. Svaret på den första frågan var ja och på den andra nej. Sedan blev de båda vänner för livet.

Pjäsen är uppbygd som en blues, med en härlig rytm i berättandet. Med på scenen finns pianisten Felix Tani, som ibland bara markerar paus i monologen med några snabba ackord för att en annan gång låta en musikslinga växa långt ut i rummet, innan Michael Segerströms skrothandlare fortsätter sin vemodiga berättelse om jazzen, vänskapen och livet.

Eyvind Andersen står för regin av Mankells till formen lilla men till innehållet stora drama. Det är lätt att ta ”Driving Miles” till sitt hjärta.

Fotnot: Föreställningen ges på torsdag kl 19 i Tivolihuset i Höganäs, på fredag 21.15 i Konsul Perssons villa under Helsingborgs KulturWKND och på söndag kl 16 på Kulturhuset Björnen i Åstorp.

svek när SR lägger ner P2 Världen och P2 klassiskt

När Sveriges Radio snart stänger sin webbkanal P2 Världen minskar utbudet av musik från världens hörn dramatiskt. Här ses två medlemmar i den iranska ensemblen Negar Ezazi.

Måndag 1 juli lägger Sverige radio ner tre webbkanaler, P2 Klassiskt, P2 Världen och P3 Star.

Nedläggningen av P2 Världen krymper dramatiskt SR:s musikutbud till att i huvudsak inriktas på den västerländska kultursfären. Det påminner om den usla ledarartikeln i GP nyligen som klagade över för mycket ”utländsk mat” på restaurangerna. Och för den delen om nedläggningen av Internationella biblioteket i Stockholm, vars blågröna majoritet vill lägga ner Sveriges största nationella centrum för mångspråkig litteratur och ett av de största mångspråkiga folkbiblioteken i Europa, med en unik samling om 200 000 böcker på över 100 språk. Det ger service till alla svenska bibliotek med litteratur på många språk. 

När både P2 Världen och Internationella biblioteket försvinner är det kulturpolitiska beslut i samma nationalistisk inskränkt anda, SD- och M-politik av sämsta och mest obehagliga slag.

Jag har svårt att förstå anledningen till slakten på PS Världen och P2 Klassiskt. Det kan knappast handla om pengar.

P2 Klassiskt har i alla år fyllt en viktig funktion med enbart musik utan distraherande prat. Nu försvinner den möjligheten.

Därmed aktualiseras också den absurda ordningen att P2 musik via radionätet enbart sänds dygnet runt till Stockholm, medan övriga Sverige har stora mörka hål i tablåerna, för sändningar på minoritets- och invandrarspråk, som förstås borde fått en egen kanal.

Ystad Allehandas kulturredaktör Sune Johannesson skriver engagerat om nedläggningen av P2 Världen:

”I en tid av ökad rörlighet och med ett allt kraftigare behov av förståelse, insikter och kunskap om världens alla kulturer är den här webbkanalen inte bara bra, jag ser den som helt nödvändig. 

Istället för att lägga ner skulle ytterligare liknande universella musikkanaler startas. ”

Också Patrik Lindgren, chefredaktör för Lira Musikmagasin är kritisk till nedläggningen. Han menar att med rätt person vid rodret, som radioproducenten Lennart Wretlind och programledaren Per Gulbrandsen, har P2 Världen varit en pärla och ett fint komplement till det mer nyhetsbaserade Klingan, som han tror tyvärr ofta gått under radarn för många intresserade.

– Det är trist att en så enkel och billig form av radio inte kan få fortleva.

FÅr Hatari komma till mellofinalen i Israel?

Det politiska punk- och BDSM-bandet Hatari har vunnit Söngvakeppnin,den isländska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Nu kräver den israeliska organisationen Shurat Hadin att bandet stoppas från tävlingen – och helt förbjuds att resa in i landet.

Sharat HaDin är en organisation som på sin hemsida förklarar astman är på juridisk offensiv mot ”Israels fiender”.

”Vi arbetar med västerländska underrättelseorganisationer och frivilliga advokater över hela världen för att inleda rättsliga processer till stöd för judar över hela världen och till stöd för offer för terrorismen”, heter det vidare.

Den isländska gruppen har beskrivits som en av favoriterna i musiktävlingen. Gruppen är inte okontroversiell. Den presenteras i Dagens Nyheter: ”De beskriver sin musik som anti-kapitalistisk BDSM-techno. I scenshowen till deras nummer uppträder de i läderkläder, strypkoppel och masker prydda med dragkedjor. Låtens titel, ”Hatrið mun sigra” betyder ”Hatet ska segra”. 

Men det är inte därför de riskerar att uteslutas ur tävlingen. Det som kan göra bandet kontroversiellt i Israel är att medlemmar i bandet förra året skrivit på en protestlista mot att finalen ska genomföras i Israel, skriver den brittiska musiktidningen MNE, som intervjuat Sharat HaDins grundare Nitsana Darshan-Leitner:

”Det isländska bandet har offentligt gett sitt stöd åt en bojkott av Israel. Därför måste de förbjudas att komma in i Israel.”

Kan Melodifestivalens arrangerande Europeiska radio- och tv-union (EBU) godkänna att Israel utesluter deltagare som är kritiska mot Israels apartheidlagar, landets ockupationspolitik, dess folkrättsstridiga bosättningar på Västbanken och den långvariga människorättskränklande blockaden av Gaza?

I så fall är det nog dags att lägga ner spektaklet.

Det bör dock nämnas att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gått med på krav från organisationen bakom Eurovisionstävlingen, att alla länders bidrag, oavsett utövarnas politiska åsikter, ska ha rätt att delta i Melodifestivalfinalen. Tävlingen hålls den 14 maj.

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.


När Josef Stalin recenserade Sjostakovitj

Scen ur Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsenk”, som Josef Stalin skrev om i Pravda: ”Virrvarr i stället för musik”.

Den dag i april 1937 då Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni uruppfördes i Leningrad var en ödesdag i musikhistorien.

Ett år tidigare hade Josef Stalin begett sig till Bolsjojteatern i Moskva, där man gav Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk”, som blivit en stor framgång och spelats hundratals gånger i Sovjet, Europa och USA.

Den 29-årige tonsättaren hade blivit tillsagd att finnas på plats. Han förstod att den operaintresserade Stalin skulle vara på teatern liksom en lång rad partifunktionärer – och förväntade sig att diktatorn skulle bjuda upp honom till sin loge. Så blev det inte. I stället lämnade Stalin teatern innan sista satsen börjat och tog med sig kamrat Molotov och andra av Sovjets mäktigaste personer.

Två dagar senare publicerade partiorganet Pravda en osignerad artikel med rubriken ”Virrvarr i stället för musik”. Ingen behövde tvivla om vem som skrivit texten, det var Josef Stalin själv. Artikeln var inte nådig. Musiken är en vulgär kakafoni, nervös och spasmodisk, hette det. Sista meningen var olycksbådande, ”Detta kan sluta olyckligt”.

Det här var en kuslig tid i Sovjet. Folk arresterades och mördades godtyckligt – eller skickades till gulaglägren i Sibirien. Sjostakovitj syster och svåger arresterades. Men inte tonsättaren själv.

En tisdagskväll i februari är vi ett sextiotal musikintresserade som samlats i Kärnpunktens föreläsningssal på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Musikkännaren Per Nyrén, som ofta introducerar både Kammarmusikföreningens konserter på Dunkers och symfoniorkesterns i Konserthuset, föreläser om Musiken i Stalins Sovjet.

Det handlar den här kvällen om musik och politik, om en tonsättares utsatthet i ett totalitärt och hänsynslöst samhälle. Och om musikens egenart, liksom om tonsättarnas personliga omständigheter. Vårens föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi handlar om 1900-talet, från 20-talets Berlin via mellankrigstidens USA och musikscenen i Hitlers Tyskland till Tysklands ”Zero hour” 1945 – 49.

Sjostakovitj var Sovjets främste kompositör under terrorns värsta år. Han sändes aldrig till Sibirenlägrens fasor. Julian Barnes berättar om hans öde i sin starka biografiska roman ”Tidens larm”, där Sjostakovitj i bokens inledning varje kväll står med packad väska utanför sin lägenhet, beredd på att bli hämtad av Stalins hejdukar.

Vändpunkten blev den femte symfonin. Vid konserten i Leningrad i april 1937 hände något märkligt under tredje satsen. Hela publiken började gråta, så emotionellt laddad är musiken. Sedan stod alla upp, också det hundratal utkommenderade partifunktionärer som satt i publiken. Applåderna ville aldrig ta slut.

– Jag tror att det berodde på att Sjostakovitjs musik uttryckte den förtvivlan som alla de närvarande var förtrogna med, alla hade de mist anhöriga och vänner som förts bort, säger Per Nyrén.

Den här gången var tidningskritiken positiv.

Tonsättaren svarade självutplånande:

”Symfonin är mitt kreativa svar på berättigad kritik.”

Sjostakovitj förblev livet igenom en tyst dissident i Sovjet, lojal med socialismen men kritisk till livsvillkoren i landet. Samtidigt agerade han utåt som en anpassling och uppfattades i mångas ögon som en svikare – för att inte tvingas gå i exil som så många andra sovjetkonstnärer.

Dmitrij Sjostakovitj.

Trump, CocaCola, Melodifestivalens Pengar och USA:s 67:e rikaste

Årets Melodifestival har dragit igång, SVT:s och Public Services mest påkostade programsatsning. Under en månad kommer Mello-spektaklet att breda ut sig på bästa sändningstid i SVT under lördagskvällar. Stora pengar är i rullning. Kretsen runt Trump kammar hem en hel del av dem.

Radions MediemagasinMediernasände i lördags ett ”Melodifestivalen special: om pengarna avtalen och bristen på insyn”. Reportrarna försökte ihärdigt få fram de aktuella kostnaderna för olika inblandade parter i produktionen av Melodifestivalen. Mycket till transparens erbjöds inte från SVT:s sida. Frågor om hur mycket och till vem förblev obesvarade.

För deltagande kommuner ses evenemanget som något som sätter ”kommunen på kartan”. Efter lördagens första deltävling i Göteborg står Malmö, Leksand och Lidköping på tur. Final blir det på Friends Arena i Solna den 9 mars.

Kostnaderna för varje arrangerande ort är runt en miljon, varav det mesta går till Live Nation, som ”tjänar stort på den genomsponsrade tävlingen”, enligt Medierna, med Coca-Cola som huvudsponsor.

Blir de sockrade låtarna i Mello ett reklamprogram för den skadliga sockerdrycken Coca-Cola i svensk Public Service? Vad är vitsen med det?

Många journalister har försökt gå till botten med pengarna runt melodifestivalen, noterar Medierna, ”men utan att lyckas få några summor bekräftade”.

Jag följer ett spår vidare bortom vad som blev sagt i Medierna. Det handlar om att följa pengarna. Vem tjänar ytterst på Mellot? I vilket ideologiskt sammanhang hamnar de?

Live Nation Sweden dominerar den svenska konsert- turné- och evenemangsmarknaden och är ett dotterbolag till amerikanska globalt verksamma Live Nation Entertainment som också äger biljettsäljande Ticketmaster.

Det amerikanska bolagets huvudägare är Liberty Media (omsättning 11 miljarder dollar), ett amerikanskt massmedieföretag med huvudkontor i Colorado. Dess aktiemajoritet kontrolleras av företagets styrelseordförande, dollarmiljardären John C Malone.

Malone kallas ”Cable Cowboy”, skriver Forbes, som uppskattar hans förmögenhet (2018) till sju miljarder dollar. Det innebär att han är USA:s 67:e rikaste dollarmiljardär.

Malones politiska hållning har beskrivits som libertariansk, enligt Wikipedia. Han donerade $ 250 000 till Trumps presidentinvigning 2017. Så rullar pengarna från svenska Mello över Atlanten till kretsen kring Trump.

Där har man förstås inga invändningar mot att finalen genomförs i maj i Tel Aviv, trots att Israel genom ny lagstiftning definierat sig som en apartheidstat, utan lika demokratiska rättigheter för alla.

Resandefolkets spelman Lorens brolin 200 år

Reine Steen, Sven Midgren och Alva Brorsdottir spelar på Dunkers låtar av den legendariske skånske spelmannen Lorens Brolin, född 10/12 1818 på Österlen.

Lorens Brolin, legendarisk skånsk spelman, föddes den 10 december 1818 på Österlen. Han själv och släkten Brolins musicerande har satt sin prägel både på den skånska kulturen och den skånska resandekulturen.

200-årsdagen uppmärksammades på söndagen på Dunkers i Helsingborg med programmet ”Arvet från Lorens Brolin”. Tre spelmän spelade och berättade, Reine Steen, Sven Midgren och Alva Bosdottir, tillsammans med sångerskan Lajla Kronqvist.

Mötet bjöd på mycket brolinsk musik, mest på fiol men också på gitarr och ”enradig magdeburgare med smörjekoppar”, ett enkelt, men också litet och behändigt dragspel, som Sven Midgren behärskade suveränt.

Reine Steen berättade om hur han på 1970-talet i Malmö lyckades träffa den då gamle spelmannen Gösta Ekblad, som växt upp i Abbekås och haft en av Lorens Brolins söner som granne och redan tidigt lärde sig spela själv.

På 1880-talet tecknade Nils Andersson ner skånska folkvisor, däribland 23 av Lorens Brolin. Nu kunde Reine från glömskans tystnad rädda ytterligare lika många, som också spelades in och blev till radioprogram.

Sönerna Karl och Frans Brolin deltog i den första riksspelmansstämman på Skansen 1910. Bröderna och de andra som deltog i stämman utsågs till riksspelmän, en hedersutmärkelse som är levande också i vår tid. Sedan 30-talet har 740 spelmän fått titeln riksspelman, skriver Wikipedia.

Jon Pettersson, ordförande i arrangerande Frantz Wagner Sällskapet, inledde med att berätta om Lorens Brolins romska bakgrund i en resandesläkt och om resandefolkets historia.

– Våra rötter har diskuterats mycket. Med hjälp av DNA-tester, jag har själv utfört en sådan, och språkliga studier kan man nu slå fast att resandefolket är en romsk folkgrupp, som invandrat långväga österifrån.

Under folkvandringen mot väster utökades romanispråket med ord och termer från språken på vägen. Man har i romani funnit 200 grekiska ord, 700 indiska, 100 persiska och 20-talet armeniska.

Till Sverige kom romerna för kanske 500 år sedan. Så sent som 1662 utfärdades ett kungligt dekret på att alla romer måste lämna landet inom tre månader.

Begreppet ”resandefolket” föddes genom att många färdades genom hela Sverige som gårdfarihandlare för att till den självförsörjande allmogen sälja sådant bönderna inte kunde tillverka själv som tvål, mässingsföremål, glas och kryddor.

– Resandefolket var välkomna på de flesta gårdar. Med sig hade de inte bara varor utan också nyheter. De lyste upp vardagen med sina berättelser, sin musik och sina sånger.

Många romer och resande var också soldater med tilldelade soldattorp.

– En anfader i släkten Brolin var trumslagare och korpral.

Mötet avrundades av Jan Ottesson, ordförande i Lorens Brolin-gillet, kunde berätta att Brolin var hans farfarsfarfar och att han själv också växte upp i Abbekås, där hans farbror var fiskhandlare.

Fotnot: Födelsedagen uppmärksammas i kväll 10/12 kl 18.00, också i Röda rummet på Malmö stadsbibliotek med samma program som i Helsingborg.

Vals efter Lorens Brolin.
Åsbo spelmanslag framför på Korrå 2015 ”Vals efter Brolin”.

Qica hyllar feministen och fredskämpen Elin Wägner

Sångerskan Qica (Erika Fagerkvist) har i dagarna i Köpenhamn lanserat sin första musikvideo, WäGNER, utifrån den svenska författaren, feministen och aktivisten Elin Wägner. Bilden ur filmen, en scen från Mariakyrkan i Helsingborg. Fortsätt läsa Qica hyllar feministen och fredskämpen Elin Wägner

Hur Punkrockens Grande Dame blev Dame Vivienne

Doc Lounge visade i veckan dokumentären ”Westwood: Punc, Icon, Activist”, om en av de mest kulturellt inflytelserika provokatörerna: punkare, modeskapare, affärskvinna och adelsdam, Vivienne Westwood. Fortsätt läsa Hur Punkrockens Grande Dame blev Dame Vivienne

East Side Stories stor musikal på Dalhem

”Att våga drömma vad som än händer” är den uppfordrande undertiteln på musikalen ”East Side Stories”, som tar sin utgångspunkt i berättelser ”från Helsingborgs östra delar”, Dalhem, Drottninghög och Fredriksdal. Premiär fredag 27 april i Dalhemsskolans idrottshall. Fortsätt läsa East Side Stories stor musikal på Dalhem