Kategoriarkiv: Böcker

Med föreningen Förord kommer den nya litteraturen til Helsingborg

Poeten Athena Farrokzhad (i mitten) under Förords, Helsingborgs nya lityteratursällskaps lithteraturfestival Frost på stadsbiblioteket i lördags. Foto: Sören Sommelius.

Helsingborgs nya litteratursällskap har som namn det fyndiga och uppfordrande namnet Förord, som ska uttalas i två orddelar, ”För” + ”Ord”. Man presenterar sig på nätet så här:

”Vi är fula, fina, ålderdomliga, trendiga, blodiga, svärmande, nervkittlande, kontroversiella, smekande, värkande och verkande, lekfulla, ljudliga och ljumma. Vi är en litterär plattform i nordvästra Skåne där lokala poeter, skribenter och författare kan vända sig för att inspireras och utbyta kunskap. Tillsammans växer vi och kan skapa en miljö som lever av samarbeten. Av att höras. …”

Förord är, som framgår av namnet, en förening som verkar för orden, ja för läsning och skrivande, särskilt i nordvästra Skåne.

I styrelsen för För Ord sitter bland annat  EliSophie Andrée, känd från Höganäsbaserade ”Alla tiders teater” som gjort sig känt för årliga sommarteateruppsättningar på Krapperup, där EliSophie på sistone varit huvudförfattare. Hon arbetar nu som skapare och huvudförfattare med en TV-serie för Viaplay som kommer att visas under 2023. Ett annat bland flera namn namn i den nya föreningens styrelse är Michaela Hennig från ambitiösa Litteraturkanalen, verksam från Raus, med filmade författarintervjuer och kommenterande boktips.

För Ord arrangerade i lördags eftermiddag en glimrande härlig och hjärtevarm halvdags Frostlitteraturfestival med tiotalet författare, de flesta med anknytning till Helsingborg och Nordvästskåne. Den genomfördes i stadsbibliotekets för dagen helfyllda cafeteria. Det om något visar att det inte bara finns ett eftersatt behov utan ett rejält sug efter författarframträdanden i staden. Varken Dunkers eller stadsbiblioteket har precis varit på bettet i sådana sammanhang, där bland annat Höganäs haft ett mycket mer levande utbud, genom aktivt samarbete mellan biblioteket, bokhandeln och Tivolihuset. 

Frostfestivalen inleddes med två veteraner, Helsingborgsförfattaren Conny Palmqvist, och Helsingborgs Dagblads krönikör Stefan Lindqvist. Conny har skrivit en rad väsentliga böcker om andra världskriget i Danmark och på den svenska sidan av Sundet.  Senare i år kommer han med en ny bok som ger en ny bild av Jane Horney som mördades under kriget. Han har tidigare skrivit om ”Sundets röda nejlikor”, men också böcker för unga läsare. Stefan Lindqvists krönikor har getts ut samlade i flera volymer.

En av de senaste årens mest spännande svenska poeter, Athena Farrokhzad, hade också tagit sig till bibblan i Helsingborg med sin fjärde diktsamling ”Åsnans år” som kom ut 2022. Hon berättade om boken och om sitt skrivande.

– Jag ser mig själv i första hand som en läsande människa. Mitt skrivande kommer ur läsandet. Varje diktbok brukar ta lång tid, men min senaste tillkom som i ett delirium. 

– Det är en bok som uteslutande handlar om åsnor, fastän den också myllrar av andra djur alltifrån hundar till flugor.

Dessutom Deltar många av Förords yngre författare, som ”Nya röster”, i samtal och uppläsningar. Här finns Helsingborgsförfattaren, dramatikern och skådespelaren Danjin Malinovic som förra året gav ut sin andra bok, ”En helt vanlig man”, med undertiteln ”Pappa, make, krigsförbrytare”, som bygger på djupintervjuer med en dömd krigsförbrytare.

Josefin Hansson har skrivit diktsamlingen ”Ur askan en drake”.

– Många tjejer fastnar i föreställningar och egna krav på sin duktighet, vilket kan påverka deras psykiska hälsa. I min bok blir draken en motpol till ”den duktiga flickan”. Min bok är också en skildring av kvinnokraft. 

Som helhet väcker Förord och festivalen Frost riktigt positiva förväntningar. Helsingborg har alldeles för länge varit en stad där allt som inte ryms inom de fasta institutionerna skamligt lämnats att förtvina. Behandlingen av den jemenitiska fristadsförfattaren, som efter två år i Helsingborg vräktes och kastades ur staden av den politiska ledningen, är nog det värsta exemplet. 

Förord är något helt annat och jag hoppas att med den en generation nya lokala författare kan få växtrum i kulturinstutionernas mylla.

Harry Martinson, Aniara och FN:s kärnvapenförbud

Harry Martinson. Bild: Yle.

”Harry Martinson-sällskapet är sedan flera år tillbaka med och stöder ett svenskt anslutande till TPNW. Det är min förhoppning att många av våra medlemmar deltar i denna namninsamling. Det är verkligen att handla i Harry Martinsons anda”, skriver Åke Widfeldt, styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet, på sällskapets hemsida, publicerat på fredagen den 6 augusti, årsdagen av den första atombomben 1945 fälld av USA över Hiroshima.

”I en radiointervju dagen före publiceringen av Aniara 1956 säger Harry Martinson att hans avsikt med eposet var att ”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan vad jag i huvudsak ville säga.”

En viktig del av förstöringen av jorden var för Martinson de omfattande atmosfäriska kärnvapenprov som utfördes av den tidens stormakter och som i förlängningen hotade hela vårt paradisiska klot. I dag utförs visserligen inga sådana prov, men risken för ett kärnvapenkrig har ökat betydligt under senare år. De två atombomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 var relativt små jämförda med nutidens många kärnvapen som har enormt mycket större förstörelsekraft sedan en ny upprustning med kärnvapen inletts.

Samtidigt sänks kärnvapentröskeln och man har börjat tala om nya taktiska, ”små” kärnvapen som är minst lika förödande som Hiroshimabomben. Några av stormakterna har i dag också kungjort att de nu är beredda att omedelbart sätta in kärnvapen utan att avvakta fientliga angrepp. Dessutom är risken för ett kärnvapenkrig av misstag stor och den växer för varje dag.”

Med Harry Martinsons ord, vi måste slå vakt om jorden, ”kanske … så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset.”

I de allra första stroferna i sitt rymdepos Aniara beskriver Martinson en strålförgiftad jord, som Aniaras passagerare flyr från. Redan vid avresan får de ange vilken del av planeten Mars de vill färdas till. Alla passagerare åläggs att var och en till Mars medföra icke strålningssmittad jord.

Martinson skriver i Aniara:

”i dessa år då Jorden nått därhän att hon för strålförgiftnings skull beredes en tid av vila, ro och karantän. (…)

Till vilken del av Mars ni då vill komma, till östra eller västra tundran preciseras här. Att icke strålningssmittad jord i kruka skall föras med av alla anges där. Minst tre kubikfot skall av mig förseglas och bokas in för varje resenär.”

Redan på Harry Martinsons tid var detta inte science fiction utan utgick från sin tids realiteter. I vår tid, 2021, förbereder Elon Musk – på liknande vis som författaren siat om – rymdfärder för miljoner människor till planeten Mars för att för upprätta en ny civilisation sedan planeten jorden miljöförstörts.

Fotnot: Skriv under namninsamlingen där kravet ställs att den svenska regeringen ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, här.

Fotnot 2: Harry Martinsons rymdepos Aniara kan gratis läsas och/eller laddas hem på Lithteraturbanken.

Fotnot 3: Länk till Harry Martinson-sällskapet hittar du här.

Närmar sig sommaren – efter den arabiska våren?

Women shout slogans during demonstrations on the seventh anniversary of the toppling of president Zine el-Abidine Ben Ali, in Tunis, Tunisia, on Jan. 14, 2018. (Youssef Boudlal/Reuters/Washington Post).

Ett årtionde har gått sedan de dramatiska händelser som kallades den arabiska våren inleddes. Vid var många som den gången hyste hopp om en fredlig omdaning och frigörelse av arabvärlden. I perioder föreföll allt möjligt. Sedan slog pendeln åt andra hållet. Uppror krossades. Auktoritära ledare tog över. Inget blev som aktivisterna på torgen runtom i arabvärlden hade tänkt sig.

Eller hur var det? Vad är innebörden av den arabiska våren så här ett decennium senare?

I en tjugosidig essä reflekterar Jan Hjärpe, mångårig professor i islamologi vid Lunds universitet, under lätt provocerande titeln ”Den arabiska våren. Närmar sig sommaren?” över innebörden av den arabiska våren. Var det en vändpunkt i historien? Hans huvudtes är att det som skedde har haft betydelse också långt utanför arabvärlden.

Hjärpes text finns att läsa i ”Bortom den arabiska våren”, en vänbok till Hesham Bahari (redaktör Kerstin Eksell, Bo Holmberg och Elie Wardini, bokförlaget Dart al-Muna), med undertiteln ”Studier i arabisk och persisk litteratur och kultur”.

Bokförlaget Alhambras förläggare Hesham Bahari med vänboken till honom, ”Bortom den arabiska våren”, och Astrid Ericson Bahari.

Vänboken tillägnas, som synes, den svensk-libanesiske författaren, översättaren och förläggaren Hesham Bahari, som i många år drivit och fortfarande driver förlaget Alhambra med säte i Furulund inte långt från Lund. Förlaget har särskilt presenterat arabiskspråkiga författare och arabisk historia och kultur för svenska läsare.

Det borde vara en prioriterad profil i dagens Sverige, där så mycket kommit att handla om flyktingar och krig i arabvärlden – med en ofta djup okunnighet i många frågor. Men Alhambra har trots ofta högkvalitativ utgivning haft återkommande ekonomiska problem .

Jan Hjärpe slår i sin essä fast att den arabiska våren var en ungdomsrevolt som hängde samman med en global ungdomskultur, liksom med de den gången ”nya medierna”, internet, mobiltelefonin, sociala medier, TV-kanalen al-Jazira …

I Tunisien attackerade hackare regeringens domäner i protest mot blockeringen av Wikileaks.

Nästan samtidigt dömdes i Iran 2009 flera bloggare till fängelse, några till döden. I Syrien året innan fick 12 demokratiaktivister fängelsestraff.

Svenska debattörer skrev vid samma tid att ”den muslimska världen ännu inte fått sin Voltaire. De hade fel, understryker Hjärpe, ”det fanns och finns tusentals ”voltairer” i och utanför arabvärldens fängelser.

En annan faktor var att protesterna ofta utgick från konkreta materiella problem, som arbetslöshet, matpriser, utbredd analfabetism särskilt bland kvinnor och brist på rent vatten.

I demonstrationerna under slutet av 2010 och de första månaderna av 2011 i Tunisien, Egypten och andra arabländer var språkbruket sekulärt. Många av texterna var på engelska, avsedda att via ”nya media” läsas också utanför arabvärlden.

Kvinnor spelade en framträdande roll med tydliga uttryck för en feministisk politik och rop på jämställdhet. Humor var återkommande. Strategin var ickevåldskamp. inspirerad av såväl Mahatma Gandhi och de studenter i Belgrad som använde metoden i kampen mot Milosevic.

I Libyen tog våldet över, särskilt efter mordet på Muammar al-Qadhdhafi – och har fortsatt. I Syrien inleddes revolten med ickevåldsmetoder. Men när deserterade soldater vände vapnen mot säkerhetsstyrkorna kunde regimen svara med extremt våld – som i våra dagar lett till hundratusentals döda och halva befolkningen på flykt.

Den arabiska våren slogs ju ner på de flesta håll, konstaterar Jan Hjärpe. Han jämför med franska revolutionen som följdes av ”La Terreurs” skräckvälde med ändlöst dödande och av diktatur, Napoleons kejsardöme. Men skriver han Upplysningens idéer som revolutionen hyllat förblev ett levande tankegod med avgörande inflytande.

Hjärpe skriver vidare att detsamma – trots kortare perspektiv – kan sägas om Arabvåren:

”Idéerna finns kvar och människor som driver dem och som för det riskerar frihet och liv.” …

”Vi kan också konstatera att en del faktiska reformer har ägt rum. nya konstitutioner har kommit till, val har hållits, makthavare har bytts ut, ändringar i lagstiftning har skett. Och icke-våldstaktikens effektivitet är inte glömd.”

Fotnot: Bland övriga bidrag i ””Bortom den arabiska våren” kan nämnas:

Bo Holmberg: Förlaget Alhambra och sufismen / Ingvar Rydberg: Hesham Baharis stora projekt / Inga Brandell: Dialog Hos Fatima Mernissi och på Svenska institutet i Alexandria / Bo Gustavsson: Adonis och frihetens estetik / Kerstin Eksell: Städer och borgare i ny palestinsk litteratur.

Jag själv medverkar med: Om utvandrarens exil och öknens skönhet.

Fotnot 2: Boken kan beställas från förlaget Dar Al-Muna i Djursholm: order@daralmuna.se

En poet utforskar sin uppväxts Helsingborg

Anna Blennow. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

”Genius Loci rundade Mariatorget, / klättrade upp och ned för Terrasstrapporna, / och satt och rökte på skulpturlejonen i Vikingsbergsparken …”

 I Anna Blennows långdikt Helsingborgsång (Hoc Press 2021) finns en ung kvinna/skolflicka och en stad/Helsingborg. Ibland tar Platsens Ande/Genius Loci över. 

Bokens Helsingborg är en stad med många raviner och bäckar, lätt igenkännbar för den som lever eller har levt i staden och ändå speciell. Bokens jag upptäcker inte bara en stad och dess möjligheter utan också sig själv. In i detta säregna stadslandskap träder en poet som återskapar sin barndom och uppväxt i pregnanta minnesbilder.

”Stad, bli till / och gestalta alla drömmar / som jag lastat på en kärra / och ställt i ett hörn av Stortorget. / Varje gata en fråga / och varje backe en förhoppning.”

Från Nicolaiskolans Frivillig bild-lektion förflyttar sig diktens jag ner för backen till Röda Kvarn på Karlsgatan och caféet på andra våningen och sedan vidare till bibliotekets vuxenavdelning där det är Hermann Hesse som gäller och så caféet där …

”… kaffet kostade nästan ingenting / och levererades genom en lucka i träväggen. / Var det här någonstans som dörren / in till den andra världen var gömd?”

Bild från omslaget till Anna Blennows ”Helsingborgsång”. Foto: författaren

”Helsingborgsång” består av tio avsnitt. Vart och ett inleds av ett citat, flera från Stadsbyggnadsförvaltningens skrift ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval” (2009). 

I Lussebäcken ligger ”Farmors hus” med en grön Volvo stående just utanför grinden och en trehjuling innanför, och …

”Inhägnade världsdelar av grönsaksland och bärbuskar / oceaner och atlanter av gräs / där man kan segla på en filt / i skydd av fruktträdets mast / och rosenbuskens segel.”

Det här är på många vis en av de mest originella helsingborgsskildringar jag läst. Det personliga perspektivet gör att jag själv ofta kan känna igen mig i och hitta in i Anna Blennows minnesbilder på ett sätt som gör läsningen av boken till en upptäcktsresa också i min egen stad och baklänges i mitt eget liv.

Fotnot: Anna Blennow växte upp i Helsingborg på 90-talet. Hon är nu docent i latin vid Göteborgs universitet och kritiker på HD/Sydsvenskans kulturredaktion. Helsingborgsång är hennes debut som poet.

Anders Björnsson: miniessäer och musiken

”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.

”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …

Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.

Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.

Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta. 

Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.

Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.

Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande. 

En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:

”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.

I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.

Zac på jakt efter Narayans sydindiska fiktiva Malgudi

R K Narayan med sin hustru Rajam, cirka 1935. Foto: R. K. Balaraman/Wikipedia. 

Rasipuram Krishnaswami Iyer Narayanaswami borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Men R K Narayan, som han vanligen kallas, gick bort för tjugo år sedan, i maj 2001. Han är särskilt känd för sina många noveller och romaner (skrivna på indisk engelska) om den fiktiva sydindiska staden Malgudi. 

Tidskriften Sydasienbulletinen grundades 1977, bytte så småningom namn till Sydasien och var länge en källa till fördjupad rapportering från de sydasiatiska länderna, med fokus på Indien. Jag var själv med glädje en del av tidskriftens Lundaredaktion ledd av de inspirerande vännerna Staffan Lindberg och Göran Djurfeldt.

Men en klåfingrig moderat kulturminister skar bort det ytterst blygsamma produktionsstödet vilket ledde till nedläggning. Den tryckta tidningen var död, men efter några år återuppstod en digital version, sydasien.se, som lever vidare men som pandemins år 2020/21 har återuppstått med tre inspirerande tryckta nummer i pocketboksformat, därtill med produktionsstöd från Statens kulturråd – och med framtida planer på fyra årliga nummer med lite skiftande inriktning.

Redaktörer är Johan Mikaelsson och Henrik Schedin, med redaktionsledamöterna Parul Scharma, Troy Enekvist och Elina Kroksjö. ”Bevakningsområdet” anges som ”Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bangladesh, Afghanistan, Bhutan och Maldiverna”.

Men åter till Malgudi och R K Narayan. I Sydasien #2 2021 bidrar den indisk-svenske författaren Zac O’Yeah, sedan länge bosatt i sydindiska Bengaluru (tidigare Bangalore), med en dryga tjugo sidors spännande essay om R K Narayan, på jakt efter vilken plats som mest kan antas inspirerat författaren till hans ”hittepåort” Malgudi.

R K Narayan i sitt hem i C Chennai i sitt arbetsrum vid det enkla skrivbord där han skrev mot slutet av sitt liv. Foto: Zac O’Yeah.

Några år före författarens bortgång gjorde Zac för Aftonbladet en intervju med Narayan i hans hem i sydindiska Chennai (dåvarande Madras). Det var ingen lätt intervju. Narayan ville inte svara på alla slitna frågor om när och var han hittade på Malgudi. I stället talade han helst om tamilska matvanor. Zac ställde också den obligatorisk frågan om han hoppats på att tilldelas Nobelpriset för att med Malgudi ha skapat ett helt litterärt universum.

– Vad skulle jag med det till, fräste han till och bytte samtalsämne till maten igen, särskilt sydindisk masaladosa, en sorts rispannkaka fylld med potatismos. 

Zac O’Yeahs essä består till stor del av en sydindisk resa till platser förknippade med R K Narayan och hans Malgudi. Kanske är det också en resa på jakt efter hans egna ”indiska” anknytningar. Han skriver:

”… kanske är det så att Malgudi är varhelst jag själv befinner mig när jag läser en bok av Narayan, snarare än någon enstaka geografisk lokalitet. … möjligtvis så som Narayan själv ville se Malgudi lite här och där, till och med på en gata i New York om det det skulle får honom att känna sig mer hemma på Manhattan.”

Malgudi finns förstås också på nätet, genom de filmatiseringar av Narayans verk som setts av många miljoner. Zac O’Yeah prisar särskilt den indiska TV-serien ”Malgudi Days” från 1980-talet, med ett femtiotal episoder som bygger på Narayans noveller och på episoder ur böckerna. En del finns tillgängligt på Youtube, med engelsk textning, se här.

Narayan själv föredrog den indiska TV-serien framför den prisbelönta bolywoodproduktionen ”The Guide” från 1965, baserad på hans roman med samma titel, filmen var också Indiens Oscarsbidrag. Den engelska versionen av filmen finns att se här.

R K Narayans ”The Guide, utgiven 1985 av Indian Thought Publications i Mysore.

Rilke om hur sorgsenhet kan förändra våra liv

Rainer Maria Rilke. Porträtt av  Paula Modersohn-Becker. Wikipedia.

Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsida Brainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.

”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.

”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.

Rilke skriver bland annat: 

”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”

I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:

”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”

Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948). 

I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:

”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”

Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:

”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.

Den 25-årige Rainer Maria Rilke år 1900. Okänd fotograf. Wikipedia.

Nya verk av Lars Ahlin på Litteraturbanken

Författaren Lars Ahlin framför Villa Vingarna på Korsvägen 9 i Äppelviken i Bromma. Jan Ehnemarks fotografi, lånat från Stockholmskällan, fångar författaren 1957. Redan då har Lars Ahlin ett rikt författarskap bakom sig. Rikare ska det bli med åren. Flera av Ahlins böcker blir nu tillgängliga som gratis e-böcker på litteraturbanken.se.

”Då Sören Hellgren kom hem lite på snusen tog han bara av sig galoscherna i tamburen. Han sköt hatten i nacken, knäppte upp rocken och stegade in och försökte verka glad och obesvärad.”

Så inleds Lars Ahlins klassiska novell ”Kommer hem och är snäll” från 1944.

Litteraturbanken lägger i vår flera böcker av Ahlins penna till samlingarna: Inga ögon väntar mig (1944), ur vilken novellen är hämtad, Min död är min (1945) samt Kvinna kvinna (1955, där de kan läsas som gratis e-böcker och laddas hem till läsplattor. Dessutom ställs Gunnar D Hanssons avhandling om Ahlin, Nådens oordning, in i det digitala biblioteket.

Lars Ahlin är en författare som nya generationer med stor behållning kan läsa. Jag glömmer aldrig en period i min egen Ahlin-slukarålder. Jag bodde i Lund och drabbades en dryg termin av Ahlins böcker, som hans mest kända som debutromanen Tåbb med Manifestet och Natt i marknadstältet, men också en rad andra. Jag pendlade till Helsingborg och hade jämt med sällskap på färden med någon av Ahlins romaner.

Poeten Gunnar D Hansson, som disputerade på Ahlin med ”Nådens ordning studier i Lars Ahlins roman Fromma mord” skriver om författaren i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen ”, där han skildrar Lars Ahlin som ”en av svensk litteraturs största visionärer och teoretiker”. Samtidigt betonar han Ahlins gestaltning, ”framställningens åskådlighet och språkets djupa sensualism”.

Hansson noterar vidare att Lars Ahlin debuterade som en färdig författare. Alla hans ”väsentliga motiv och problemställningar finns där redan från början: jämlikhetsfrågorna, de politiska och sociala problemen, individens upplevelse att ’leva mellan tiderna’, motsättningen mellan ’personligt’ och ’allmänt’.”

Litteraturbanken går samtidigt vidare med sitt stora projekt, att göra texter från 1800-talet digitalt tillgängliga. Projektet Nya vägar till det förflutna löper vidare – och även den här månaden tillkommer 200 nya verk från 1800-talet.

Till det kommer bland annat ytterligare åtta nya verk av Thorsten Jonsson (1910–1950) utöver dennes klassiska Fly till vatten och morgon (1941), som vi lade ut i början av året, skriver Dick Claésson, som är huvudredaktör på Litteraturbanken. 

Författaren Thorsten Jonsson (1910-50). Åtta verk av Thorsten Jonsson har blivit tillgängliga på Litteraturbanken för gratis nedladdning.

Simone de Beauvoir: ”Varför är jag mig själv” – om det tillfälligas myriader manifestationer

Simone de Beauvoir 1946. Foto: Henri Cartier-Bresson.

”Varje morgon när jag vaknar, redan innan jag slår upp ögonen, vet jag att jag befinner mig i mitt sovrum och i min säng. Men om jag efter lunchen sover en stund i mitt arbetsrum händer det att jag vaknar upp med en känsla av barnslig förtjusning– varför är jag mig själv?”

Så skriver Simone de Beauvoir (Januari 9, 1908–April 14, 1986) i sin självbiografiska Tout compte fait, (All said and Done, saknar svensk översättning) från 1972. 

Den amerikanska författaren Maria Popova utgår från boken på sin originella och alltid läsvärda sajt Brainpickings, med veckobrev i skiftande litterära, konstnärliga och existentiella ämnen.

Beauvoir fortsätter:

”Det som förvånar mig, på samma sätt som det förvånar ett barn som håller på att bli medveten om sin identitet, är själva det faktum att jag finns just här i just detta ögonblick i detta mitt liv och inte i något annat. Vilka tillfälligheter har fört mig hit?”

Hon tillägger med tanke på ”det tillfälligas myriader av manifestationer”:

”Den speciella spermien genomträngde just det ägget, vilket förstås hänger samman med omständigheterna för mina föräldrars möte – och långt dessförinnan av deras födslar och av alla deras förfäders födslar, mindre än en chans på hundra miljoner att just detta skulle ske. Det var en tillfällighet, fullständigt oförutsägbar för vetenskapen på sitt nuvarande stadium, som orsakade att jag föddes som kvinna. Från den punkten och framåt förefaller det mig som om tusentals olikartade framtider skulle kunna ha formats utifrån varje enskilt ögonblick i mitt liv: Jag skulle kunna ha blivit sjuk och avbrutit mina studier; jag kanske inte hade mött Sartre; vad som helst kunde ha inträffat.”

Allt liv är underkastat kosmiska tillfälligheter och allt levande rör sig inom ett tillfälligheternas kosmos. Och ändå, noterar Beauvoir, upplever vi oss själva som ”icke-tillfälliga” varelser med ”fri vilja”. Hon skriver:

”Utkastad i denna värld har jag blivit föremål för dess lagar och slumpmässiga omständigheter, styrd av andra viljor än min egen, av omständigheter och av historien: till följd av allt detta är det rimligt att betrakta min existens som slumpmässig. Men på samma gång som jag gör det slår det mig att jag är ”icke-slumpmässig”. Om jag inte hade kommit till världen hade inga frågor behövt ställas: Jag måste ta det faktum att jag existerar som min startpunkt. För att vara säker, framtiden för den kvinna jag har varit kan omvandla mig till någon annan än mig själv.”

Fotnot: Ganska fri översättning av citaten ur Simone de Beauvoirs bok av Sören Sommelius.

Simone de Beauvoir 1952. Foto:  Gisèle Freund.

Lawrence Ferlinghetti – Den siste beatpoeten, död

Lawrence Ferlinghetti, utanför City Lights i San Francisco. Foto: Clay Mclachlan/AP/TheGuardian.

Beatpoeten Lawrence Ferlinghetti avled i måndags 101 år gammal. Han var inte bara poet utan också förläggare, konstnär och politisk aktivist, en bohem, som var en av grundarna till den legendariska bokhandeln City Lights Bookstore i San Fransisco. Han var central bland beatgenerationens författare, som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William S. Burroughs. Med hans död är de alla borta.

Från bokhyllan plockar jag fram några av Ferlinghettis böcker, köpta också på City Lights där jag varit några gånger.

Jag läser några rader ur ”A far Rockaway of the Heart”, poem #19:

So rent a museum / and see yourself in mirrors – / In every room an exposition / of a different phase in your life / with all your figures and faces / and pictures of all the people who / passed through you / and all the scenes / you passed through / all the landscapes of living / and longing and desiring / and spending and getting and doing and dying / and sighing and laughing and crying …

And walking through the house of yourself / you climb again to all / the rooms of yourself …

Ferlinghetti identifierade sig som en ”filosofisk anarkist” och blev värd till många sit-ins och protester i City Lights. Han betraktade poesin som ett socialt verktyg, inte bara reserverat för de intellektuella.

1955 hörde han Allen Ginsberg läsa sin dikt Howl (ungefär ”Skriket”). Ginsburg sände dikten till London där den trycktes och därpå skeppades till San Fransisco, där boken beslagtogs. Både Ferlinghetti och Ginsburg fängslades för att ha brutit mot ”sedlighetslagar”.

1958 publicerade Ferlinghetti sin första diktsamling, A Coney Island of the Mind, som såldes i över en miljon exemplar. Den följdes av mer än femtio böcker, diktsamlingar, romaner och reseskildringar.

På sin hundraårsdag 2019 intervjuades han av brittiska The Guardian och sa att han fortfarande drömde om en politisk revolution i USA, trots att ”USA inte är moget för någon revolution. … Det krävs en helt ny generation som inte glorifierar det kapitalistiska systemet … en generation som inte sitter fast i fällan jag, jag, jag.”

Ferlinghetti föddes i New York 1919. Hans pappa var italiensk immigrant och drev en liten mäklarfirma men dog innan sonen föddes. Innan Lawrence fyllt två hamnade mamman på mentalsjukhus. Han togs om hand av en släkting, ”tant Emily” som tog honom till Strasbourg i Frankrike där han lärde sig franska innan han kunde engelska.

Fotnot: Ulf Peter Hallberg, författare och översättare, berättar om den bortgångne beatpoeten i radions OBS Kulturkvarten, lyssna här: Lawrence Ferlinghetti var drömmarnas beskyddare

Mr. Ferlinghetti, standing, in 1957 at a poetry reading. He was a prolific writer of wide talents and interests whose work evaded easy definition.Credit…Nat Farbman/The LIFE Picture  Collection.