Kategoriarkiv: Liberalerna

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

SD fördömer inte övergreppen i Belarus

Alexandr Lukasjenko, Europas sista diktator. Bild: Maxim Guchek/AP/TT.

För snart en månad sedan röstade Europaparlamentet om en resolution som fördömde den belarusiska regeringens våld, förtryck och människorättskränkningar mot sin befolkning. Samtidigt fördömde parlamentet Belarus sätt att tvinga ett Ryanairplan att landa i huvudstaden Minsk den 23 maj, för att gripa den regimkritiske journalisten Raman Pratasevitj och hans partner Sofia Sapega som befann sig ombord.

En stor majoritet av parlamentets medlemmar röstade för att fördöma Belarus agerande. I ett dokument som antogs hette det bland annat:  

”Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att förhindra att europeiska finansinstitut (banker) förvärvar obligationer eller andra finansiella instrument som utfärdats av den belarusiska staten och anknutna offentliga institutioner”.

När EU förbjuder investeringar i Belarus får det stor inverkan på landets ekonomiska utveckling.

Dock accepterade inte Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren skrivningen i meningen ovan. De vill inte införa de nämnda finansiella sanktionerna mot Belarus.

De tre sd-politikerna såg uppenbarligen det inte som något problem att europeiska företag och stater genom satsningar och investeringar i praktiken skulle fortsätta att stödja Lukasjenkos regim i Belarus.

I en artikel i Dagens ETC upprörs centerns Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani över SD:s agerande i frågan om sanktioner mot Belarus.

Vi är vana vid att SD-politiker ser de extrema och högernationalistiska regimerna i Ungern och Polen som föredömen för SD:s politik.

När de nu också vägrar markera mot diktaturen i Belarus genom att strypa utländsk finansiering är det dags att på allvar fundera över om de tycker att demokrati är viktigt, skriver hon.  Abir Al-Sahlani tycker vidare också att de svenska högernationalistiska partierna M och KD som vill ta den politiska makten i Sverige tillsammans med L och SD på allvar bör fundera över vad det innebär att SD kan komma att bli ett parti som påverkar eller till och med präglar en tänkt borgerlig regerings politik i Sverige.

Bara tanken på att medier, politisk opposition och grundläggande demokratifrågor i Sverige skulle kunna komma att hanteras med brutala metoder inspirerade av länder som Polen, Ungern och Belarus förfärar.

Bagaget som fanns ombord på planet som tvingades landa i Minsk undersöks. Bild: AFP PHOTO .

Anton Nilsson – den siste dödsdömde i Sverige. ”Staten har ingen rätt att döda sina medborgare”

Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.

I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.

Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.

”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.

Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.

Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.

I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.

De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.

Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.

Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.

Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.

Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.

Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades. 

De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.

Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.

Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.

Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.

Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).

Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.

Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.

Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.

Kan Helsingborg liksom Lund få ett kulturmejeri?

En ny stor park: Helsingborgs ”Central Park” vid Fredriksdals friluftsmuseum, Fredriksdalsskogen och det gamla mejeriet. Foto: HD.

Mejeritomten som gränsar till Fredriksdalsskogen och Olympia och ligger nära Fredriksdals friluftsmuseum har länge varit ett ”problem” för staden. Minoritetsstyret har velat bygga bostäder på tomten, något som en majoritet i kommunfullmäktige dessbättre sagt nej till.

Men området är ju en tillgång för Helsingborg, inte ett problem. Nu har liberalerna gjort en glädjande helomvändning.

– Varför inte skapa en ny grön lunga. Vi måste ha råd i dessa exploateringstider att skapa fria ytor för helsingborgarna. Låt oss göra en grön oas som Central Park i New York, säger Mats Werne (L), förste vice ordförande stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg, till Helsingborgs Dagblad. Han fortsätter:

– Visst är det en skev jämförelse, men tänk vilka inkomster man fått om Central Park i New York exploaterats. Det är otänkbart att göra så för den ger så mycket tillbaka till invånarna. Det går att tänka på precis samma sätt här.

Werne vill också rädda de gamla byggnaderna på platsen:

– Själva fabriksbyggnaden är i bra skick, trots vandalism. Innan man går vidare och river skulle man kunna se om den går att använda. Ska man göra ett omtag så gäller det att göra det i rätt ordning. Det finns kommunal verksamhet som skulle kunna verka i lokalerna, säger Mats Werne.

Vilka positiva förslag! Man behöver inte jämföra med Central Park (men varför inte!), i levande städer finns ”gröna lungor”, som fungerar som mötesplatser och promenadstråk. När den näraliggande vackra skogen kompletteras med ett grönområde kan helheten bli riktigt fin.

Att bevara äldre fabriksbyggnader och ge dem nytt innehåll kan innebära både ett slags kontinuitet och ett sätt att få fram lokaler som inte är alltför kostsamma. Det gamla mejeriet är ingen skönhet, men skulle kunna bli det i varliga och kreativa arkitekthänder. 

Lunds Kulturmejeri är en hjärtpunkt i den stadens kulturliv. Helsingborgs Kulturmejeri skulle kunna bli något motsvarande!

Helsingborgspolitikernas förslag till satsningar i staden har alltför länge varit inriktade på spektakulära lyxhotell, som mest gjort oss Helsingborgare förbannade, som det på Gröningen eller det i Sofieroparken (vilket dock snabbt försvann från de styrandes önskelista). Påkostade idrottsanläggningar, som Olympias läktare och Helsingborgs Arena, har ofta varit dåligt ekonomiskt kalkylerade och inte minst slukat Dunkersfondernas kapital.

Då är Mats Wernes tankar i ögonhöjd om Mejeritomten något annat, ett förslag som jag tror att många av oss som bor i staden kan ta till oss gillande. En ny lummig park mitt i stan, det har inte varit på tal på länge och känns efterlängtat. Gärna med ett Kulturmejeri.

Kulturmejeriet i Lund. Foto: Kulturportalen Lund, Claes Wahlöö.

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

Ängelholm 1 maj 1917: Bröd, fred och medborgarrätt!

Bröd, fred och medborgarrätt! Första maj 1917 i Ängelholm samlade över 1000 deltagare. Här passeras Stortorget.

Ängelholmsboken 2020 har fokus på Rösträttsfrågan och alldeles särskilt på kampen för rösträtt i Ängelholm för ett sekel sedan, undertiteln är Kvinnliga pionjärer i vår historia. I en rad kortare texter levandegörs en tid som inte är så avlägsen och som i många avseenden format vår tid och dess demokratiska förutsättningar.

I boken medverkar en rad skribenter med den mångkunnige bibliotekarien och lokalhistorikern Johan Brinck som klart dominerande.

Demokratin och den allmänna rösträtten hör 1900-talet till. På 1860-talet hade Ängelholm 1700 invånare. Bara 21 röstade 1868 i det andra valet till stadsfullmäktige i staden.

I samma val 1910 röstade 680 ängelholmare. Men rösterna var graderade efter den röstandes inkomst. Högern fick 43 % av rösterna mot socialdemokraternas 38 %, men när man räknat in vad rösterna var värda fick högern 56 % och socialdemokraterna bara 25 %.

Den liberala regeringen med Karl Staaf som statsminister la 1912 fram ett förslag till allmän rösträtt för alla, också för kvinnor. Regeringens proposition segrade stort i andra kammaren men röstades ner av förstakammarhögern. Hösten 1918 ändrade sig de sistnämnda efter press från Hjalmar Branting och liberalernas statsminister Nils Edén och påverkade av revolutionära stämningar i världen efter första världskriget. Åren därpå följde grundlagsändringar som till slut gav kvinnorna full rösträtt.

I Ängelholm grundades 1903 en lokal Förening för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Två kvinnor blev särskilt viktiga, skriver Johan Brinck. Sofi Lindström (född 1856), blev 1910 den första kvinnan i staden som valdes till stadsfullmäktige. Hon var ordförande i FKPR, som 1909 hade hela 54 medlemmar i staden.

Ellen Wester. Foto Gösta Florman.

Ellen Wester, författare och rösträttsaktivist, översatte noveller åt Helsingborgs Dagblad och debuterade 1900 med en historisk kärleksroman. Hon deltog i internationella rösträttskonferenser i Köpenhamn, Amsterdam och Budapest.

Men kvinnorna spelade länge en underordnad roll i Ängelholms lokala politik. Först 1976 kom Agnes Andersson från Strövelstorp in i kommunstyrelsen, vars första kvinnliga ordförande blev Else Ekblom 1991.

Några texter ligger vid sidan om rösträttstemat.

Johan Brinck skriver om hur Spanska sjukan 1918 drabbar Ängelholm, på ett sätt som påminner om vår tids coronapandemi. Många hundra smittades. Ett hundratal dödsoffer krävdes. Munka-Ljungby drabbades särskilt, i samband med sockerbetskampanjen med över hundra smittade.

Moderata kandidater i valrörelsen 1991: Else Ekblom, Anita Vidner, Maud Ekendahl, Ingvar Eriksson och Ulf Inger. Foto: Niklas Gustavsson, NST.

Eva Thorén skriver levande om sin uppväxt i Össjö under 30- och 40-talen. Inger Nyrell och Kalle Lind berättar om Ausås hembygdsmuseum- Johan Brinck bidrar också med en 30-sidig avslutande artikel med kommentarer till historiska Ängelholmsbilder.

Här finns Contans hus på hörnan vid Stortorget, dit hjältarna i Torgny Karnstedts roman ”Gnistskärmen” gick när de so m elever på SJK-skolan försökte charma lokalbefolkningen. En av bokens sista bilder är från inspelningen av Stellan Olssons TV-serie ”Julia och Nattpappan” i Villanområdet i början av 1970-talet.

Ängelholmsboken 2020 är synnerligen rikt illustrerad och ger tillsammans med tidigare årgångar breda och mångskiftande nedslag i Ängelholms historia. 

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikelAftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP