Kategoriarkiv: Icke-våld

Israels armé bevarar ännu ship to gazas stulna fartyg

Ship to Gazas Freedom i hamnen i Napoli. Foto: Sören Sommelius.

För två år sedan, 29 juli och  3 augusti 2018, kapade den israeliska armén på internationellt vatten Ship to Gazas fartyg Freedom och Al Awda. De båda skeppen var på väg mot Gaza för att fredligt och med ickevåld utmana Israels illegala ockupation av Gaza. 

De ombordvarande överfölls, fördes bort och placerades i häkte. De fråntogs sina personliga tillhörigheter. 

114 lådor med medicinsk utrustning som skänkts till Freedom Flotillas supportrar världen över beslagtogs och har fortfarande efter två år inte lämnats till de avsedda mottagarna, trots upprepade försök att få israeliska domstolar att säkerställa detta. De båda fartygen som skulle ha överlämnats som gåva till Ship to Gazas partner i Gaza, the Union of Agricultural Work Committees, finns fortfarande i israeliska arméns förvar under utdragna domstolsförhandlingar.

Under oklara omständigheter sjönk eller sänktes Al Awda med svåra skador. Fartyget har bärgats men är antagligen i ytterst dåligt skick.

Den israeliska armén kapar också palestinska fiskebåtar, skriver Ship to Gaza i ett nyhetsbrev. Man har också angripit, skadat och dödat palestinska fiskare. Efter juridiska processer av  NGOs Gisha and Adalah och Gazabaserade Al Mezan Human Rights Center återlämnades en palestinsk beslagtagen fiskebåt av den israeliska armén. Den hade konfiskerats tre år tidigare, skrev Al-Jazira, vid en aktion där de ombordvarande fyra fiskarna arresterades. Under tiden i beslag hade fiskebåten sänkts två gånger av den israeliska armén. 

– Vi försöker bara överleva genom att fiska, sa till Al-jazira sonen till ägaren, Rami al-Habil. Israel angrep oss utan anledning. Man satte handbojor på oss och fördes oss till fängelset i Ashod där vi förhördes och satt häktade utan ha anklagats för något.

På fiskebåten arbetade tidigare 34 personer.

Ship to Gazas nyhetsbrev konstaterar avslutningsvis att den förödande och illegala blockaden mot Gaza nu pågått under fjorton år. Man skriver vidare att Freedom Flotilla kommer att segla igen – i solidaritet med det palestinska folket med särskilt fokus på barn och unga i Gaza.

En palestinsk fiskebåt som den israeliska armén beslagtagit återlämnas här vid en lastbilstransport efter en framgångsrik juridisk process från palestinska människorättsorganisationer.Foto [Walid Mahmoud/Al Jazeera

Tolstojs brev till Gandhi om icke-våldets principer

Den indiske revolutionären Taraknath Das skrev 1908 till den ryske författaren och fredskämpen Leo Tolstoj och bad honom om stöd för den indiska självständighetskampen mot det brittiska koloniala styret. Tolstojs svarade med ett långt brev, som, publicerades i den indiska tidningen Free Hindustan.

På så vis kom den unge Mahatma Gandhi att läsa det, på den tiden en ung fredsaktivist i Sydafrika. Gandhi skrev i sin tur till Tolstoj och bad att få publicera texten i sin egen sydafrikanska tidning Indian Opinion, där det trycktes på engelska med rubriken ”A letter to a Hindu”, senare utgivet i bokform.

Kontakten mellan den 39-årige Gandhi och den den 80-årige Tolstoj blev inledningen till en brevväxling mellan de båda ickevåldsaktivsterna, som varade till Tolstojs död1910.

Amerikanska Maria Popova berättar på sin inspirerande sajt Brain Pickings om kontakten mellan Gandhi och och den åldrade Tolstoj. Hon jämför ”mötet mellan två stora andar” med en annan brevväxling, mellan Einstein och Freud om våld och människans natur.

Tolstojs brev är en ”stridssignal” och en uppmaning till icke-våldsmostånd, skriver Maria Popova. Allra mest framgår det kanske i ett brev han skrev den 7 september 1910, åtta veckor innan han tog sitt sista andetag:

”Ju längre jag lever – och särskilt nu när jag tydligt känner att jag nalkas min död – desto större blir min vilja att uttrycka det jag känner starkare än något annat.”

Leo Tolstoj syftar med sina egna ord på ”avståendet från allt motstånd med våld och accepterandet av kärlekens doktrin bortom bortförklaringar.” ”Kärleken … är livets högsta och i djupare mening enda lag.” ”Varje användande av våld är oförenligt med kärlek”.

Tolstoj förundras över hur ett stort land som Indien med två hundra miljoner invånare kunde låta sig koloniseras av ett brittiskt kommersiellt företag. Han skriver:

”När människor lever i enlighet med de kärlekens lagar som lever i deras hjärtan och är uppenbara för dem, vilket utesluter varje användning av våld kan inte längre några hundra förslava miljoner, inte heller kan miljoner förslava en enda individ.

Fotnot: Letters from One: Correspondence (and more) of Leo Tolstoy and Mohandas Gandhi; including ‘Letter to a Hindu’ kan köpas som ebook via Amazon för $3 här.

I sin introduktion till Tolstojs ”A Letter to a Hindu” skriver Mahatma Gandhi:

INTRODUCTION

The letter printed below is a translation of Tolstoy’s letter written in Russian in reply to one from the Editor of Free Hindustan. After having passed from hand to hand, this letter at last came into my possession through a friend who asked me, as one much interested in Tolstoy’s writings, whether I thought it worth publishing. I at once replied in the affirmative, and told him I should translate it myself into Gujarati and induce others’ to translate and publish it in various Indian vernaculars.

The letter as received by me was a type-written copy. It was therefore referred to the author, who confirmed it as his and kindly granted me permission to print it.

To me, as a humble follower of that great teacher whom I have long looked upon as one of my guides, it is a matter of honour to be connected with the publication of his letter, such especially as the one which is now being given to the world.

It is a mere statement of fact to say that every Indian, whether he owns up to it or not, has national aspirations. But there are as many opinions as there are Indian nationalists as to the exact meaning of that aspiration, and more especially as to the methods to be used to attain the end.

One of the accepted and ’time-honoured’ methods to attain the end is that of violence. The assassination of Sir Curzon Wylie was an illustration of that method in its worst and most detestable form. Tolstoy’s life has been devoted to replacing the method of violence for removing tyranny or securing reform by the method of non-resistance to evil. He would meet hatred expressed in violence by love expressed in self-suffering. He admits of no exception to whittle down this great and divine law of love. He applies it to all the problems that trouble mankind.

When a man like Tolstoy, one of the clearest thinkers in the western world, one of the greatest writers, one who as a soldier has known what violence is and what it can do, condemns Japan for having blindly followed the law of modern science, falsely so-called, and fears for that country ’the greatest calamities’, it is for us to pause and consider whether, in our impatience of English rule, we do not want to replace one evil by another and a worse. India, which is the nursery of the great faiths of the world, will cease to be nationalist India, whatever else she may become, when she goes through the process of civilization in the shape of reproduction on that sacred soil of gun factories and the hateful industrialism which has reduced the people of Europe to a state of slavery, and all but stifled among them the best instincts which are the heritage of the human family.

If we do not want the English in India we must pay the price. Tolstoy indicates it. ’Do not resist evil, but also do not yourselves participate in evil—in the violent deeds of the administration of the law courts, the collection of taxes and, what is more important, of the soldiers, and no one in the world will enslave you’, passionately declares the sage of Yasnaya Polyana. Who can question the truth of what he says in the following: ’A commercial company enslaved a nation comprising two hundred millions. Tell this to a man free from superstition and he will fail to grasp what these words mean. What does it mean that thirty thousand people, not athletes, but rather weak and ordinary people, have enslaved two hundred millions of vigorous, clever, capable, freedom-loving people? Do not the figures make it clear that not the English, but the Indians, have enslaved themselves?’

One need not accept all that Tolstoy says—some of his facts are not accurately stated—to realize the central truth of his indictment of the present system, which is to understand and act upon the irresistible power of the soul over the body, of love, which is an attribute of the soul, over the brute or body force generated by the stirring in us of evil passions.

There is no doubt that there is nothing new in what Tolstoy preaches. But his presentation of the old truth is refreshingly forceful. His logic is unassailable. And above all he endeavours to practise what he preaches. He preaches to convince. He is sincere and in earnest. He commands attention.

[19th November, 1909] M. K. GANDHI

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

På Hiroshimadagen: I vätebombens skugga i det nya kalla kriget

People pray for the atomic bomb victims in front of the cenotaph at the Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, western Japan during a ceremony to mark the 74th anniversary of the bombing Tuesday, Aug. 6, 2019. (Kyodo News via AP).

Den 12 januari 1964 störtade en amerikansk B52:a under ett häftigt snöoväder nära Savage Mountains i delstaten Maryland i USA. Ombord fanns två vätebomber av typen Mk-39 om fyra megaton vardera, berättar författaren och översättaren Peter Handberg i sin essäbok ”Jag vill leva på djupet” (Natur & Kultur 2017).

Handberg skriver vidare att planets last var dödlig, ”Åtta megaton, det var mer än allt som sprängdes under hela andra världskriget, inklusive atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.”

Amerikansk B52:a utrustad med vätebomber. Ett av de många plan som deltog i Operation Chrome Dome, med fem olyckor under ett decennium, varav två med radioaktiva utsläpp.

Handbergs essä utgår från den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden”, nyöversatt av Handberg. ”Jag ville leva på djupet” är en tankebok om Thoreau och om Handbergs resa till Thoreaus landskap kring skogssjön Walden i Massachusetts.

Under det kalla kriget låg ett av USA:s största lager för kärnvapen i Stonybrook, några km från Walden. Här utrustade man de B52:or som ständigt patrullerade över Atlanten beredda att slå till med kärnvapen mot huvudfienden Sovjetunionen, det kallades operation ”Chrome Dome”.

Under ett decennium befann sig ständigt en handfull vätebombsutrustade B52:or 24/7 i luften, beredda att fälla kärnvapen över Sovjet, som first strike eller som svar på ett anfall. Fem olyckor inträffade. Två av dem ledde till radioaktiva utsläpp. Mest känd är katastrofen vid Palomares på spanska östkusten.

Planet som störtade vid Savage Mountains totalförstördes, de flesta ombord dog. Men de två vätebomberna exploderade inte och läckte inte heller ut radioaktiva ämnen.

Om vätebomberna hade utlösts hade stora delar av nordöstra USA blivit obeboeliga för lång tid. Till följd av radioaktiva askmoln hade väldiga områden i världen kunnat drabbas av en atomvinter, med förstörda odlingsmöjligheter och massvält till följd.

Henry David Thoreau var inte pacifist men krigsmotståndare och ickevåldsförespråkare. Han är känd för sin epokgörande ”Civil olydnad” (h:ström 2005, i översättning av Johan Hammarström), som sägs ha inspirerat både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

I dag är trakten runt Thoreaus födelsehem översållad av militära anläggningar, skriver Peter Handberg. 500 meter bort ligger US Air Force Base Hanscom. Bara 200 meter från hemmet finns Orb Analytics, som utvecklar missiler, satellitkommunikation och vapensystem för drönare.

Handberg skildrar en man som har ett nio till fem jobb där han arbetar med drönarkrig på andra sidan jorden. Han står i kontakt med en Hunter-killer-drönare och utlöser dödliga attacker.

Den 24 oktober 2012 dödades i Pakistan en 68-årig kvinna Mamana Bibi när hon var ute och plockade grönsaker. Med sig hade hon sina nio barnbarn. Hon mördades av en amerikansk drönare genom en knapptryckning elvatusen kilometer från henne. Flera av hennes barnbarn skadades svårt, några fick armar och ben amputerade.

Henry David Thoreau skulle inte uthärdat att leva i de trakter där verkade för 180 år sedan.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. På 74-årsdagen uttryckte stadens nuvarande borgmästare  Kazumi Matsui oro över hur nationalistiska ledare hejdat kärnvapennedrustningen. Han syftade på att både USA och Ryssland lämnat kärnvapenspridningsavtalet.

Matsui vädjade också att världens länder, inklusive hans eget Japan, skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har som bekant brutit mot Sveriges alliansfria och FN-vänliga hållning allt sedan sedan andra världskriget genom att deklarera att vi inte kommer att ställa oss bakom FN-förbudet.

I tisdagens DN skriver på Hiroshimadagen två representanter för Läkare mot kärnvapen, Jan Larsson och Gunnar Westberg, och kräver att ”Sverige måste skriva under avtalet mot kärnvapen”.

I denna svåra tid är inget viktigare.

Atombomben som föll över Hiroshima i Japan den 6 augusti 1945 var helt för­ödande. Att Sverige inte skrivit under avtalet mot kärnvapen är svårt att acceptera, skriver Jan Larsson och Gunnar Westberg. Foto: Keystone Pictures Agency.

Kings sista år – från Riverside till Memphis

Martin Luther King talar inför 4000 människor i Riversidekyrkan i New York. Det är den 4 april 1967. Samma dag men ett år senare mördas King i Memphis med en enda dödande kula.

Kanske är Martin Luther Kings tal i Riversidekyrkan i New York den 4 april 1967 hans allra viktigaste. Framgångarna med medborgarrörelsens ickevåldsaktioner i södern hade varit stora. Den amerikanska apartheiden hade tvingats retirera.

Den stora marschen till Washington med I have a dream-talet den 28 augusti 1963 ledde påföljande år till en ny medborgarrättslag och till att King fick Nobels fredspris. Efter rösträttskampen i Selma Alabama följde en ny rösträttslag 1965. President Lyndon Johnson skrev på lagarna i Kings närvaro.

Påföljande år flyttade King norrut, till Chicago. Hans nya utmaningen var att bekämpa fattigdom och klassklyftor i USA. Snart såg King samband mellan USA:s skoningslösa krig i Vietnam och fattigdomen. Han engagerade sig mer mer i en utvidgad kamp, mot ”rasism, fattigdom, militarism och materialism”.

I talet i Riversidekyrkan, Beyond Vietnam” eller ”Breaking the Silence”, angrep han för första gången president Johnson för kriget. Han pekade ut USA som den värsta våldsstaten i världen och slog fast att ”Vi satsar en halv miljon dollar på på att döda en fiendesoldatmedan vi bara använder 53 dollar för varje person i USA som klassats som fattig.”

Reaktionerna mot talet blev våldsamma från det etablerade USA. För presidenten blev King nu en förrädare och en avfälling. New York Times och Washington Post kritiserade honom skoningslöst. Fototidningen Life menade att Kings tal påminde om ett manuskript för nordvietnamesiska Radio Hanoi. Ett år senare jublade många vita amerikaner vid beskedet om mordet på King.

Samtidigt växt antikrigsrörelsen våldsamt. Tio dagar efter ”Beyond Vietnam”-talet demonstrerade 400 000 mot kriget enbart i New York och många ytterligare, både på andra platser i USA och i Europa.

Martin Luther King drömde om att göra om marschen till Washington från 1963 men nu som en manifestation mot fattigdomen. Han uppmanade landets fattiga att en viss dag ta sig i åsnekärror till huvudstaden för att under en dag med civil olydnad blockera all normal verksamhet i huvudstaden.

29 Mar 1968, Memphis, Tennessee, USA — National Guard bayonets block Beale Street as African-American protesters march through downtown Memphis wearing placards reading ”I A MAN.” The previous day’s march had broken out in rioting and looting, with one killed and 70 injured. Rev. Martin Luther King, Jr., who had left town after the first march, would soon return and be assassinated. — Image by © Bettmann/CORBIS

När de afroamerikanska soparbetarna i Memphis strejkade för bättre arbetsvillkor och bad om Kings stöd beslöt han att kampen för deras villkor skulle bli inledningen till Poor People’s Campaign. Deras slogan var ”I am a man”, de ville återerövra sitt människovärde.

I Memphis höll King den 3 april 1968 det tal som skulle bli hans sista ”Jag har varit på bergets topp” där han fortsätter, ”Jag har sett det förlovad landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er … Men vi som ett folk kommer att ta oss till det förlovade landet.”

Under lång tid hade han utsatts för mängder av dödshot. I talet, dagen innan han mördas, berättar han om hoten, som också kom från FBI och dess mäktige chef Edgar Hoover, som under lång tid förföljt och trakasserat honom.

När King med några vänner stod på balkongen till Lorraine-motellet i Memphis föll den dödande kulan – och USAS hamnade i chocktillstånd.

2018 var det femtio år sedan mordet. I en rad nya böcker om medborgarrättsrörelsen framhålls bilden av King som militant fredsaktivist, fortfarande genomsyrad av ickevåldsengagemang, men beredd att offra sitt eget liv i kampen för ett rättvisare samhälle.

Det är nog den bilden av Martin Luther King och hans engagemang på liv och död som är den viktigaste.

Fotnot: Här två titlar utgivna i USA, båda från 2018, med det perspektivet på King som jag nämner, med kampen mot fattigdomen och mot kriget i fokus:

• Michael K Honey: To the Promised Land. Martin Luther King and the Fight for Economic Justice.

• Jason Sokol: The Heavens might Crack. The Death and Legacy of Martin Luther King Jr.

Kings sista tal: I Have Been at th Mountains top, ett dygn innan han mördas i Memphis.

Sven Volk Jovinge har gått bort

Sven Volk Jovinge i katolska S:t Clemenskyrkan i Helsingborg. Bild: Ulf Sundberg.

Sven Volk Jovinge har gått bort, den 22 november.  Helsingborg har förlorat en stor personlighet, en sökare och fredsivrare. Som präst var han som få i vår tid en ekumenisk brobyggare mellan världsreligionerna.

Han var under tjugo år fram till pensioneringen kyrkoherde i Raus församling. På äldre dar konverterade han till katolicismen.

Livet igenom bars han fram av ett starkt samhällsintresse. Under trettio år satt han i kommunfullmäktige för socialdemokraterna.

Som ordförande i S:t Lucasstiftelsen i Helsingborg under många år engagerade han sig brett i föreläsningsarrangemang, i läsecirklar och retreater. 

Förre ärkebiskopen K G Hammar var nog hans favoritgäst. Jag minns särskilt en gång när K G fyllde stadsbiblioteket med ett kritiskt inlägg mot svensk vapenexport.

Föredraget låg helt i linje med Sven Volk Jovinges livslånga engagemang med Kristna Freds, för ickevåld och fred.

Jag minns ett annat möte i Dunkers kulturhus, det hängde samman med en årsdag av elfte september. Världen hade blivit mörkare, men det viktigaste var att inte låta sig tryckas ner, att inte ge upp och resignera. För Sven var det särskilt viktigt att under mötet spela den tyske trubaduren och poeten Wolf Biermanns starka fredssång, ”Uppmuntran” eller ”Du, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid”:

”Du, lass dich nicht verhärten / In dieser harten Zeit! / Die allzu hart sind, brechen – Die allzu spitz sind, stechen / Und brechen ab sogleich!

Du, lass dich nicht verbittern / In dieser bitt’ren Zeit! …”

Eller i svensk översättning av Caj Lundgren:

”Du låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. De alltför hårda brister, de alltför styva mister sin vassa udd därvid …”

Sven Volk Jovinge föddes i tyska Hunsruck 9/11 1933. Hans begravning äger rum den 20 december i katolska S:t Clemens kyrka i Helsingborg.

I dödsannonsen angavs: ”I stället för blommor, skänk gärna en gåva till Kristna Fredsrörelsen, bg 900-0316.

Wolf Biermann i Kölner Sporthalle 1976.

Flyktingaktivister kan dömas som terrorister

En av Stanford 15-demonstranterna fastkedjad på startbanan på Stanfordflygplatsen. Bild: End Deportations.

Femton brittiska aktivister, ”The Stansted 15”, lade sig den 28 mars förra året på startbanan på flygplatsen Stanford i Storbritannien. Deras syfte var att förhindra ett chartrat plan att lyfta. Ombord fanns 60 flyktingar som skulle utvisas till Nigeria och Ghana. Nu riskerar aktivisterna livstids fängelse.

Efter nio veckors rättegång har aktivisterna av en domstol förklarats skyldiga för att ha satt säkerheten på flygplatsen ur spel och därmed också skapat risker för passagerarna, skriver brittiska The Internationalist.

Domstolen har för första gången hänvisat till terroristlagar. Det innebär att maximistraffet för de femton åtalade kan bli livstids fängelse.

Under rättegången förklarade flera av de åtalade att de velat protestera mot utvisningarna genom ickevåld och civil olydnad. Flera av dem har arbetat länge med protester mot Storbritanniens flyktingpolitik.

Domaren Christopher Morgan instruerade juryn att inte ta hänsyn till de åtalades angivna motiv utan enbart överväga om det fanns en reell och materiell risk för flygplatsens säkerhet.

Tusentals flyktingar deporteras varje år från Storbritannien genom speciella chartrade flyg nattetid till länder som Pakistan, Ghana, Nigeria, Kosovo och Albanien.

Domen i målet kommer att tillkännages den 4 februari 2019.

”Magnifik villa i pastoral omgivning” – för bosättare på Västbanken

En kontroversiell icke-våldsrörelse, BDS, har förändrat debatten om Israel och Palestina, skriver brittiska The Guardian. Bilden reklam för bostäder i illegala bosättningar på Västbanken, framtagen av amerikanska Re/Max, ett av världens största mäklarföretag. Fortsätt läsa ”Magnifik villa i pastoral omgivning” – för bosättare på Västbanken

Med Ship to Gaza från Napoli till Palermo

LOGGBOK SHIP TO GAZA

Tre segelfartyg ur Ship to Gazas Freedom Flotilla seglar nu över Medelhavet mot Gaza, dit de beräknas anlända 31/7 eller 1/8. Om skeppen inte kapas av israelisk militär på internationellt vatten, som skett tidigare.

På Facebook har jag rapporterat om segelfartyget Freedoms färd från Napoli till Palermo på Sicilien. De åtta avsnitten återpubliceras här. Vi var 14 aktivister ombord, jag en av dem. Det handlar om solidaritet med den palestinska befolkningen i Gaza, om att möta våld med icke-våld – och om att aldrig ge upp.   Fortsätt läsa Med Ship to Gaza från Napoli till Palermo