Kategoriarkiv: Norge

Den 24 april kommer kriget till Sverige med jähtteövningen Aurora 23

Den 24 april kommer kriget till Sverige: inte som ”inte som riktigt krig, bara som militärövning, men ändå”. 26 000 soldater och annan militär personal deltar.

Aurora 23 heter denna, den största militärövningen i Sverige på 30 år. Den kommer att märkas i stora delar av landet. 

Runt 26 000 personer deltar i militärövningen. Ett antal krigsplacerade som gjort värnplikt eller är tidvis tjänstgörande soldater har inför Aurora fått inkallelseoder. När mobiliseringsmeddelandet går ut via Sveriges radios P4-kanaler den 24 april, ska de åka till sina förband för att hämta utrustning och sättas in mot den fiktiva fienden.

Sveriges förmåga att ta emot utländsk militär hjälp enligt det så kallade Värdlandsavtalet blir ett av de viktigaste övningsmomentet. Förutom svenskar deltar soldater från 13 länder. Från Norge kommer cirka 700 amerikanska marinkårssoldater. Ett hundratal brittiska soldater skall säkra hamnen i Oskarshamn och flygplatsen så att Sverige kan ta emot en motoriserad skyttebataljon på 1000 finska soldater.

Förutom Jas 39 Gripen skall även till brittiska Typhoon och finländska F18 öva. Stridsbåtar och korvetter ska öva längs kusterna i södra Sverige. USA deltar med en jagare.

Det är främst i Skåne, Småland och på Gotland som Aurora kommer att synas och höras.

    Stridsövningarna sker främst på övningsfält i Småland och Skåne. Över Rinkebyfältet i Skåne kommer 120 polska fallskärmsjägare att hoppa för att skydda en fientlig landstigning.

Aurora 23 pågår 17 april – 11 maj. I Skåne kommer övningarna att hålla till På flera platser:

Ystad: Övningar både på skjutfält och i tätort. Skottlossning med lös ammunition. 26 april-10 maj.

Hässleholm: Militära transporter 3 – 11 maj till och från övningsområden.

Kristianstad: Stridsövningar på övningsfält. Fallskärmshoppning över Rinkaby. Transporter av tunga stridsfordon. Flygverksamhet. 24 april-11 maj.

Simrishamn: Skarpskjutning med Archerartilleri, stridsvagn 122, stridsfordon 90, granatkastare och stridsflyg Jas Gripen på Ravlunda skjutfält. 24 april-11 maj

Lund, Sjöbo: Strider med tunga stridsfordon på övningsfält. Förband grupperar på civil mark. Tunga transporter på civila vägar. 24 april-11 maj

Källa: Försvarsmakten.

Många är kritiska mot Aurora 23. Särskilt i Skåne finns planer på en rad protestmöten, skriver Ingalill Bjartén. Platsen är ännu inte fastställd men kan bli den 18/4 kl 17 på Tinas Bullen och Bönan Café i Tomelilla.

Nätverket Nej till Nato i Helsingborg har enats om den plattform som ligger till grund för manifestationen i staden som kommer att hållas i Ångfärjeparken väster om Hamntorget. Detta kommer att ske lördagen den 22 april kl. 14.00. Plattformen utformad som ett flygblad som vi kommer att dela ut kommande två fredagar och lördagar. Manifestationen kommer bara att framställa krav som rör Sverige och Nato och inga organisationsfanor och liknande kommer att finnas med. Alla som är emot Nato och kärnvapen och för fred kommer att kunna delta.

En av talarna är Sören Sommelius Kulturskribent och författare från Helsingborg.

Flygblad och affischer kommer att finnas på Enhetsgruppens lokal, Furutorpsgatan 71, onsdagar kl. 17 – 18.30, torsdag 13/4 kl. 17 18.30.

” Låt oss bli många som visar vår fredsvilja och som vill bevara vår alliansfrihet”, skriver Nätverket Nej till Nato i Helsingborg genom Lasse Persson, so2lasse@gmail.com

Judisk violinist utvisad från Sverige 1942 togs till Auschwitz – och tre flyktingbarn i år utvisade från Helsingborg till Vietnam efter åtta år i Sverige

Fånge 81952 i Auschwitz: Leif Leiba Wolfberg, violinist som efter kriget bland annat arbetade en tid i norska radions symfoniorkester. Han föddes i Litauen. Växte upp i Norge, flydde efter nazisternas ockupation av Norge under kriget till Sverige, utvisades härifrån, greps av östeerrikisiska alpjägare i centrala Oslo, transporterades till Auschwitz men överlevde mirakulöst. Bild: SCcandinavian Jewish Forum.

Den judiska musikern Leif Leiba Wolfberg tog sig i juni 1941 över gränsen från det av nazisterna ockuperade Norge till värmländska Järnskog. Han var 26 år gammal, av de norska myndigheterna klassad som statslös eftersom han föddes i Litauen, men växt upp hos släkt i Trondheim, läser jag i författaren Ola Larsmos starka ”Tio lektioner i svensk historia” (Kaunitz Olsson förlag, 2021). 

I boken beskriver Larsmo särskilt personer och förhållanden relaterade till nazismen före och under det andra världskriget, med kopplingar också till vår tid. 

Wolfberg är musiker, violinist, sökte asyl i Sverige men avvisades och återvände till Norge. Där greps han av österrikiska alpjägare i centrala Oslo, fördes till polska Szczecin och skickades vidare till Auschwitz, dit han anlände den 11 december 1942. Han fick fångnummer 81952 intatuerat på sin arm. 

Under några månader den hårda vintern går han ner i vikt från sextioåtta till fyrtiofem kilo. Men han överlever. Och en morgon 1943 ropar någon efter honom vid uppställningen, ”Wo ist der Geiger?”, Var är vilolinisten? Han har blivit uttagen till lägerorkestern, omplaceras, ”gör om sig” från judisk fånge till norsk, genom att riva av sig den gula Davidstjärnan och sätta ett vitt N för norrman på sin jacka. Med Bernadottes vita bussar förs han senare med andra norska fångar norrut mot friheten.

Den 28 april 1945 anländer de till Helsingör. Han är en av tre norska judar, som fått åka med bussarna i riktning mot Sverige. Han går ombord på färjan till Helsingborg.

Ute på öppet vatten får Leiba Wolfberg ett nervsammanbrott. Han står på öppet däck, under en blå himmel och gråter hysteriskt, kan inte sluta. Sverige är inom synhåll, han får leva, och han kan inte sluta gråta.

Leiba Wolfberg kunde längre fram återvända till Norge, arbetade en tid i norska radions symfoniorkester, gifte sig och fick två döttrar. Han dog hemma i köket, omskakad av att någon just ristat in hakkors på hissdörren i hans hus.

När jag läser i Ola Larsmos bok om Leif Leiba Wolfberg och hans behandling under krigsåren och nazismen som flykting i Sverige och Norge går mina tankar till de tre vietnamesiska systrarna som i dagarna utvisats från Helsingborg och Sverige, där de bott i åtta år, utan att ha anhöriga i det land de lämnat för länge sedan. Den äldsta av dem, Quyen, är tjugo år, har tagit studenten och fått fast jobb på Helsingborgs lasarett. De yngre, Tram och Vy, är 16 respektive 11 år gamla. 

Vietnam 2023 är inte som Nazityskland under kriget. Men vad är det för flyktingpolitik som bedrivs av den svenska högerregeringen i samarbete med högerextrema sverigedemokrater? Har inte Sverige skrivit under FN:s barnkonvention? Hur kan man så cyniskt och omänskligt för livet skada tre flyktingbarns liv, i Sverige, 2023??

Hur har Sverige så snabbt kunnat förvandlas till ett djupt främlingsfientligt och intolerant land som behandlar barn och utsatta flyktingar så vedervärdigt?

Det här är verkligen inte det Sverige jag varit stolt över och levt i under min tid på jorden. 

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg utvisades 2023 från Helsingborg och Sverige. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Talibaner på viktigt ”statsbesök” i Norge

Talibanerna ska ha sitt första möte med väst i Oslo efter maktövertagandet. En delegation kom på lördagskvällen med ett norskt plan till den norska huvudstaden. Foto: Taliban.

En talibansk delegation ledd av talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi landade på lördagskvällen på Oslos flygplats. Det är första gången som talibanerna kommer att möta politiska ledare i väst.

Delegationen kom till Norge med ett av den norska regeringen chartrat flygplan och kommer enligt NRK att möta representanter från det norska Utrikesdepartementet samt afghanska medborgare i exil, skriver Aftonbladet.

På agendan står den humanitära kris som blossat upp i Afghanistan. Det krigshärjade landet kämpar mot fattigdom, pandemi och den värsta torkan på över 20 år.

– Vi är oerhört bekymrade över den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en fullskalig humanitär katastrof för miljontals människor. För att hjälpa de civila i Afghanistan måste det internationella samfundet, liksom afghaner från olika delar av samhället, föra en dialog med talibanerna, säger Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt till NRK.

Situationen i landet förvärrades dramatiskt i samband med att talibanerna återtog makten i augusti i fjol och västländerna har därefter valt att skicka bistånd via FN i stället för direkt till afghanska myndigheter.

På mötet, som inleddes under söndagen, väntas Norge även att ta upp frågor om situationen för kvinnor i Afghanistan.

– Vi vill vara tydliga i våra förväntningar på talibanerna, särskilt när det gäller flickors skolgång och mänskliga rättigheter som kvinnors deltagande i samhället, säger Huitfeldt och tillägger:

– Det här är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna. Men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet i dag. Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof.

Positiva rapporter har getts från första dagens möten, skriver Dagens Nyheter:

På söndagen träffade talibanerna representanter för civilsamhället i Afghanistan, däribland en flera kvinnoorganisationer. Jamila Afghani är chef för den afghanska grenen av International Women’s League for Peace and Freedom. Hon säger till NRK att mötet gick bra. Diskussionerna handlade om den ekonomiska krisen, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Även talibanerna var nöjda med den inledande dagen i Norge.”

Under mötet satt deltagarna och lyssnade tålmodigt på varandras åsikter och utbytte synpunkter om den aktuella situationen i landet”, skriver delegationen i ett pressmeddelande.

”Representanterna på mötet insåg att förståelse och samarbete är den enda lösningen på Afghanistans problem. Alla deltagare, med en röst, förklarade att sådana möten är av intresse för landet”.

Det norska initiativet får också stöd från flera håll.  Svenska tidigare utrikesminister Margot Wallström, ordförande i Women’s Forum on Afghanistan, är positiv.

”Frågan är inte om man ska prata med talibanerna utan hur man ska prata med talibanerna”, skriver hon i ett uttalande. Enligt Margot Wallström sker samtalen i Oslo vid en kritisk tidpunkt i Afghanistans historia. Vid sidan av den humanitära krisen befinner sig landet i en ekonomisk kris och social kris som behöver omedelbar uppmärksamhet.

”Alla förstår behovet av engagemang, men mötet måste också bli ett tillfälle att påminna och pressa talibanerna om kvinnor och mänskliga rättigheter. Afghaner, särskilt afghanska kvinnor, följer mötet noga, liksom kvinnor runt om i världen”, skriver Margot Wallström.

”Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, att utesluta dem kommer att leda till misslyckanden med att rädda liv och misslyckanden med att bygga en livskraftig stat på längre sikt.

Det viktigaste politiska mötet är tänkt att ske på måndagen med diplomater från USA, Storbritannien och flera EU-länder. Sverige är inte inbjudet till mötet, uppger UD.

Det illa organiserade amerikanska uttåget ur Afghanistan ledde till kaos i landet. Samtidigt drog de flesta västländer in stora delar av sitt humanitära bistånd till landet, vilket förstås drabbar civilbefolkningen katastrofalt. Det har sagts att miljoner människors liv står på spel.

Därför är Norges initiativ synnerligen positivt och knyter an till Norges speciella roll som fredsmäklare. De västliga länderna har ett ansvar för situationen i landet, alldeles särskilt USA men också Sverige som deltagit i USA:s krig under två decennier. Att låta civilbefolkningen drabbas dubbelt, först av talibanernas maktövertagande och sedan av svält och andra umbäranden är djupt omoraliskt.

På måndagen framkom att en av talibanerna polisanmälts, Anas Haqqani – som ingår i det brutala Haqqani-nätverket. Bakom anmälan står den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari.

– Vi har polisanmält honom för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han och nätverket har stått bakom de mest dödliga angreppen mot civilbefolkningen i Afghanistan sedan 2001, säger Athari, till Dagens Nyheter.

Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans tog i radions P1 morgon avstånd från det norska initiativet. Ställningstagandet är, menar jag, ogenomtänkt.

Men sannerligen, ingenting är enkelt. Talibanernas brottsregister är kusligt. Haqqani är som skrivet efterlyst för brott mot mänskligheten.

Samtidigt kontrollerar talibanerna i dag det Afghanistan, som enligt FN står för en humanitär katastrof. Över halva befolkningen eller omkring 23 miljoner människor hotas akut av svält.

Att tala med talibanerna kan öppna vägar för hjälp och lindring för miljoner människor. Därför gör Norge rätt.

Talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi. Foto: Muhammad Farooq/ TT/Aftonbladet.

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

Tyskland Närmar sig kärnvapenförbudet. Målet ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”

Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.

Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.

Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.

”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.

Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.

Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.

Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).

Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.

Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.

Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

”Amerikanska baser i Norge skapar ökad krigsrisk”

Den norska flygbasen Evene är en av de platser som kan bli amerikanska flygbas. Men ”Valets viktigaste fråga har inte diskuterats i valkampanjen”. Bilden: forsvarsbygg.no.

Norge går till val måndag den 13 september. Enligt opinionsundersökningar verkar konservativa Erna Solberg förlora makten efter många år som statsminister.

Bland det sista Solberg gjort har varit att med USA underteckna ett avtal om fyra nya amerikanska militärbaser i nordligaste Norge, bl a på flygplatserna i Sola, Rygge og Evene.

I valkampanjens sista vecka har frågan uppmärksammats stort genom en rad annonser i dagspressen och listor för namnunderskrifter i protest.

Debatten har gällt både själva sakfrågan men också att den helt obegripligt hållits utanför valkampanjen.

– En så drastisk ändring av Norges politik måste förankras i en stor folkopinion, säger juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl.

– Amerikanska baser i Norge kommer att skapa ökad internationell spänning och krigsfara, menar Heffermehl. ”Dessutom kommer USA att får styra sina norska områden alltför fritt och utan insyn, vilket strider mot Grundlagens §25”.

Kampanjens annonser har överskridit 600 000 norska kr, som man hoppas kunna finansiera genom genom bidrag från underskrivare och anhängare.

Dock har de fem största tidningarna i Schibsted-gruppen och Dagbladet möjliggjort kampanjen genom rabatter på 400 000 kr.

Norge och kusten mot Arktis har fått ny strategisk betydelse genom avsmältningen av isar i Norra ishavet och därför blivit en konfrontationszon mellan Nato och Ryssland. I en möjlig krigssituation kan kärnvapen inte uteslutas, med risk för att både Norge och Sverige blir inblanda i ett kärnvapenkrig

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”