Kategoriarkiv: Äldreomsorg

Hälften dog på Valltorp Ledningen bortförklarar

Valltorps äldreboende i Helsingborg, där nästan hälften av de boende avled inom några månader.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Åter stiger dödsfallen på de svenska äldreboendena. Siffrorna är fortfarande beskedliga jämfört med den värsta tiden i april då 3000 i kategorin testades positivt. För de två första veckorna i i oktober noterades 93 nya smittade, vilket är en fördubbling jämfört med hela september, uppger radions Godmorgonvärlden på söndagen. Det oroande nu är tendensen till snabb ökning.

Av de 6000 som i Sverige har avlidit av covid-19 bodde 40 procent på äldreboenden. De höga dödstalen i våras berodde sannolikt på flera samverkande orsaker. Det rådde stor brist på skyddsutrustning, vilket försvårade eller omöjliggjorde basala skyddsrutiner. Personalen saknade utbildning. Sjukdomen var okänd.

Nu i oktober är förutsättningarna annorlunda. Det finns resurser för smittspårning och råder ingen brist på skyddsmaterial. Samtidigt pågår flera olika utredningar för att skapa klarhet i varför äldreboendena drabbades så ohyggligt. IVO granskar 1700 journaler för att se vilka slutsatser som kan dras.

En viktig fråga gäller om det i våras på en del äldreboenden fanns riktlinjer att palliativ vård sattes in mycket tidigt, vilket mycket tyder på. Det skulle kunna betyda att många äldre-äldre inte fick den vård de hade rätt till, trots att det fanns kapacitet inom vården. Både anhöriga, personal och läkare har reagerat kraftigt.

I Helsingborg drabbades särskilt Valltorps vårdboende ohyggligt. Nästan hälften av de boende av de bonde dog under några få månader. ”Från Valltorp har det kommit anmälningar om allvarliga brister i omvårdnaden från både anhöriga och från äldre.”, skrev Ingrid Runsten i en kommentar i dagarna i Helsingborgs Dagblad.

I sitt svar till Ivo verkar stadens vårdledning inte ta kritiken mot omständigheterna på Valltorp på allvar.Man skyller ifrån sig, sparkar nedåt. HD skriver:

Vårdledningen säger att det finns anställda som inte följt hygienrutinerna. IVO svarar att det är stadens ansvar att de gör det.

Vårdledningen säger vidare att de upplever att personalen inte har samma kompetens om vård och omsorg när man börjar inom vården som man hade förr.

IVO svarar att det vårdgivarens ansvar att försäkra sig om att personalen har den kunskap som krävs för att säkerställa god vård och omsorg.”

Självfallet är det vårdledningen som bär ansvaret och som rimligen borde ödmjukt reflektera över sin roll, med tanke på alla liv som krävts.

Ingrid Runsten noterar att i Agendas partiledardebatt nyligen var politiker från Stefan Löfven till Ulf Kristersson eniga om att kommunerna behöver anställa läkare och fler sjuksköterskor med specialkunskap inom geriatrik och att personalens utbildning och kunskap måste bli lika självklar inom äldreomsorgen som inom barnomsorgen.

Coronapandemins härjningar på äldreboendena var en kuslig påminnelse om äldreomsorgens förfall under många år. Att inte dra nödvändiga lärdomar av det inträffade eller att som i Helsingborg skylla ifrån sig är djupt ovärdigt.

Gith Nordqvist, medicinskt ansvarig sjuksköterska, Ingrid Bergh, verksamhetschef för särskilt boende i Helsingborg och Annika Andersson, Helsingborgs omsorgsdirektör.Bild: HD Arkiv.

18 % av de covid-19-döda i Sverige dog på Stockholms äldreboenden

Foto: Pontus Lundahl/TT.

Under april månad, då flest avled i covid-19, sköttes mer än hälften, 52 procent, av läkarkontakterna med sjuka på Stockholms äldreboende på distans av Familjeläkarna i Saltjöbaden AB. På boendena som Capio Legevisitten ansvarade för var siffran 70 procent. Smittan tog sig in på hälften av regionens boenden och över tusen personer har avlidit.

Stockholmsregionen var värst drabbad i Sverige under coronapandemin.

Hittills har 5.692 personer avlidit i i Sverige under covid-19-pandemin. Av dessa har 2.634 bott på särskilt boende, 1.063 i Stockholms län.

Bortåt en femtedel av alla dödsfall i Sverige av covid-19 inträffade alltså på Stockholmsregionens 390 vårdboenden.

Uppgifterna bygger på uppgifter som Dagens Nyheter begärt ut och redovisat i två angelägen reportage i veckan, där det framkommer att under pandemin genomfördes vart tredje läkarbesök på distans.

DN skickade i juni ut en enkät till de äldreboenden i regionen som Capio och Familjeläkarna ansvarar för – 359 av totalt 390 boenden. En stor andel svarade inte, vissa gav ett gemensamt svar från ägarkoncerner som Attendo eller Vardaga, andra hänvisade till respektive läkarbolag.

Bland de 70 boenden som svarade, uppgav 23 att de från mars till maj inte haft några fysiska läkarbesök på boendet. 31 boenden svarade att beslut om att inleda palliativ vård för patienterna tagits via telefon, andra att telefonordinationer är vanliga.

Borde inte läkarbesöken tvärtom ha ökat under pandemin, när så många insjuknat och avlidit?, undrar DN:s reportrar Lisa Röstlund och Annika Gustafsson.

Capio Sveriges chefläkare Margareta Danelius slår ifrån sig med att det varit en fråga om patientsäkerhet. Det är inte logiskt. Skulle de sjuka på äldreboendena varit säkrare utan ett läkarbesök än med?

Allmänläkaren Panteha Hatefi hade tidigare medicinskt ansvar för ett 60-tal äldre på ett servicehus i Stockholm, och ingår i styrelsen för Svensk föreningen för allmänmedicin. Hon anser att de minskade fysiska läkarbesöken under pandemin väcker många frågor.

– Man undrar vad det är för bedömningar som har skett på distans, vad det är för tillstånd man tyckt lämpar sig. Beslut om palliativ vård – har det skett per telefon och har man då kunnat prata med patienten? Har planering av vården skett i samråd med patienten? Om det handlar om en läkemedelsgenomgång så kan den absolut ske på distans, men vid en akut försämring så måste man träffa och undersöka patienten, säger Panteha Hatefi.

Bengt Winblad, professor i geriatrik, säger till DN att han inte anser att covid-19-patienter kan bedömas på distans och upprörs över att palliativ vård ordinerats över telefon.

De båda privata läkarbolagen, Familjeläkarna och Capio, bär ett stort ansvar för sin hantering av läkarinsatserna på Stockholms äldreboende, den ”vård” som kostade så många liv och där beslut ibland fattades på telefon utan att läkaren ifråga ens digitalt träffat den sjuke.

I mars bodde 14 700 personer på äldreboenden i Stockholm. Var femte äldre smittades redan under pandemins början.

I juli hade sju procent av de 14 700 (eller över 1000 personer) avlidit covid-19-smittade, vilket motsvarar 18 procent av alla som dött av pandemin i Sverige.

Familjeläkarna och Capio svarade för läkarinsatserna för 90 procent av de boende inom Stockholms äldreomsorg.

Hos Familjeläkarna har 24 procent som varit listade smittats med sjukdomen, och 9 procent avlidit. Hos Capio Legevisitten har 16 procent smittats och 5 procent dött med covid-19.

DN har sedan i maj förgäves sökt Familjeläkarna i Saltsjöbaden för en intervju. Företaget svarar i ett mejl att siffrorna är missvisande. Enligt regionen är dock siffrorna jämförbara,. skriver DN.

Alla dessa döda på äldreboendena tyder på stora systemfel. Det var kris för vården i Stockholm redan före pandemin, skriver sju riksdagsledamöter från Vänsterpartiet för Stockholmsregionen i en debattartikel i Aftonbladet. De konstaterar att det var den offentliga vården som rädda liv men att man nu när pandemin tycks klinga av snabbt ska skära ner på vårdkostnaderna genom att avskeda vårdpersonal. Men Stockholmsregionens styrande politiker – moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater och miljöpartister –håller in med. I stället har man bestämt sig för att ge de vårdanställda en ny käftsmäll:

”Det här är en del av en systematisk politik från styret i Stockholmregionen, där privatiseringar ständigt går före robust och jämlik vård.”

Förhållanden är dessvärre likartade i Region Skåne, där till råga på allt sjukvårdspolitiker höjde priserna för covid-19-proven för att regionen skulle tjäna på det och där det på samma sätt som i Stockholm nu talas om ansvarslösa och kortsiktiga neddragningar av vårdens resurser i stället för att bygga upp en för framtiden bättre rustad vård för alla.

Pandemin blottade djupa sprickor i samhället

Krisen inom äldrevården är en av de som blivit tydliga under coronapandemin. Sociologen Göran Therborn, professor vid University of Cambridge, ser en blek och avslagen svensk debatt om vilka åtgärder som krävs. FOTO: JESSICA GOW / JAKOB DALL/Aftonbladet

”Starta om välfärden” var rubriken på en viktig artikel på Aftonbladet kultur i veckan.

Göran Therborn, professor i sociologi vid universitet i Cambridge i Storbritannien, numera bosatt i Sverige, analyserar den fråga som borde stå högst på den politiska dagordningen i Sverige, detta att pandemin blottat allvarliga sprickor i det svenska samhällsbygget – men sällan diskuteras ingående och i hela sin vidd.

Viktiga frågor måste ställas. Varför drabbades den svenska äldreomsorgen av så många covid-19-dödsfall att Sverige i mitten av augusti hade det femte högsta dödstalet i världen, 574 per en miljon invånare, jämfört med till exempel Norge med samma siffra 48?

”Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.”

Therborn jämför också med skolan och sjukvården.

”Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier.”

Efter decennier av rivningar och utförsäljningar behöver det svenska välfärdsbygget en ny konstruktion, slår Göran Therborn fast.

Han citerar Klaus Schwab, grundare av World Economic Forum i Davos, som i en ny bok, ”Covid-19: The great reset”, bland annat skriver:

”Först och främst kommer eran efter pandemin att föra in en period av massiv förmögenhetsomfördelning från de rika till de fattiga och från kapital till arbete. För det andra, covid-19 kommer sannolikt att ge dödsstöten åt nyliberalismen …”

För Sveriges del måste frågor ställas om hur pandemin till följd av decennier av ökade klassklyftor på olika vis drabbat de mest utsatta i samhället.

Varför har medellivslängden minskat i fattiga kommuner i Sverige? Och hur kommer det sig att Sverige haft den största ökningen av ekonomisk ojämlikhet i Europa?

Och som en följd därav, vad kan göras för att med Schwabs ord ”reset” förutsättningarna för det svenska samhället utifrån de drabbade erfarenheterna av pandemin?

ALLIANSPOLITIKER OM ÄLDREOMSORGENS FRAMTID UTAN ATT COVID-19 NÄMNS

Med LOV kan alla privata utförare som uppfyller kommunens krav erbjuda sina tjänster till Helsingborgs invånare. Det skriver alliansens företrädare i stadens vård- och omsorgsnämnd. Bilden Janerik Henriksson/HD.

Nio borgerliga ledamöter i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd skriver i ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad på torsdagen om hur äldrevården i Helsingborg ska förbättras.

Jag börjar läsa med intresse. Äldreomsorgen i Sverige har drabbats av en förödande katastrof under coronapandemin. Smittan sped sig till många äldreboenden, med höga dödsfall som följd. Ansvariga politiker och tjänstemän försökte i det längsta dölja den fasansfulla verkligheten.

Frågan om förbättringar och omprioriteringar inom välfärden och äldrevården har högsta politiska prioritet. Det system som infördes med den så kallade ädelreformen har med pandemin visat sig grovt dysfunktionellt. Det gällde inte minst att äldreboende inte kunde anställa en egen läkare.

Helsingborgs äldreomsorg var bland de värst drabbade i landet. Många boende smittades. Dödstalen var förfärande höga. Fortfarande har vad jag sett ingen grundlig genomlysning av orsakerna ägt rum.

”Omkring 30 vårdtagare har avlidit sedan covid-19 drabbade Valltorps vårdboende i slutet av april, enligt flera källor, bland annat inifrån boendet. Det är en av de största smitthärdarna inom äldrevården i Skåne. Hur kunde det hända”, undrade SVT.

”Nära hälften av de boende på Valltorp har avlidit under corona-pandemin. Men smittan spred sig även till personalen. Enligt källor med insyn på boendet har en majoritet av den ordinarie personalen varit sjuka. En av rösterna: ”Bara en handfull klarade sig, 90 procent insjuknade på min avdelning.”

För många av de boende och deras anhöriga liksom för personalen inom äldreomsorgen i Helsingborg har det senaste halvåret präglats av en otrygghet på liv och död, som det måste vara svårt för utomstående att leva sig in i.

Till min stora besvikelse nämner ”de nio” i sin artikel inte med ett ord covid-19 och vilka lärdomar man dragit av katastrofen. Det nämns inte heller i texten något om bättre utbildad personal, om rimligare arbetsvillkor, bättre löner och färre timanställda.

I stället handlar det om LOV, som ska leda till att ”hemvården präglas av trygghet, valfrihet och kvalitet”, där LOV står för ”lagen om valfrihetssystem och innebär att inte bara kommunen utan även privata aktörer kan få utföra vård och omsorg”.

Under covid-19-pandemins värsta stunder diskuterades återkommande hur kvaliteten inom äldreomsorgen sänkts under decennier, inte minst genom privatiseringar och marknadstänkande som genomsyrat också den kommunalt drivna verksamheten.

Nu vill ”de nio” privatisera ytterligare och kallar det för ”valfrihet”. De boende benämns i artikeln som ”kunder”, som ska kunna välja mellan olika ”produkter” eller utförare och där själva valfriheten (också för de dementa?) ska garantera trygghet och hög kvalitet.

Jag blir mörkrädd.

Fotnot: Artikeln har undertecknats av allianspolitikerna i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd: Lars Thunberg (KD), kommunalråd och ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, Jacqueline Engström (M), första vice ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, James Klingborg (M), Beth Lundstedt Holmkvist (M), Kristina Påhlsson (M), Margareta Fagerhov (L), Dubravka Trejiling Nikolic (L), Sara Johnsson (C), Anne-Margret Norberg (KD).

Far och flyg! Sju kommuner köper en flygplats och byter snabbt sin resepolicy

Flygplatsaffären är ett steg närmare förverkligande. Politikerna i kommunstyrelsen i Helsingborg har sagt ja med bred majoritet. Nu är det upp till kommunfullmäktige.Bild: Johan Nilsson/TT

Hej vad det ska flygas i höst! Särskilt i NV-Skåne. Ängelholms flygplats läggs ner den 1 september av den nuvarande ägaren Peab. Samtidigt tar sju kommuner i Familjen Helsingborg över driften genom att tillsammans gå in med 50 miljoner för att köpa flygplatsen och ”täcka framtida drift”.

I onsdags ställde sig en bred majoritet i Helsingborgs kommunstyrelse bakom förslaget, skriver Helsingborgs Dagblad. Bara miljöpartiet stod för en rimligt förnuftig hållning och reserverade sig:

– Vi tycker att den här affären ökar miljöutsläppen och sänker ekonomin, säger Marcus Friberg (MP), kommunalråd.

Också vänsterpartiet, som inte sitter med i kommunstyrelsen, är inne på samma linje.

– Vi tycker det är helt förkastligt att kommunen tar över driften av en flygplats – både av miljömässiga och ekonomiska skäl. Det är en dålig idé att finansiera flygplatsen med skattepengar, säger Ingrid Mattiasson Saarinen, gruppledare för Vänsterpartiet i Helsingborg.

Mest satsar Helsingborg på flygplatsen, 21 miljoner av totalt 50. Sedan följer Ängelholm med 16 miljoner och Höganäs med dryga fem miljoner.

I Höganäs skar man i juni ner bortåt 10 miljoner i budgeten från äldreomsorgen, skrev jag i en blogg. Nedskärningarna skedde trots krisen på äldreboendena i landet med kring hälften av de döda i pandemin. Dryga två månader senare går samma kommun in som delägare i flygplatsen med ett stort och stötande belopp.

I NV-Skåne har de ledande politikerna varit engagerade anhängare av FN:s klimatpolitiska mål och därför avrått från alla flygresor, särskilt de kortare. Men det var inte mycket värt.

Nu tänker flera orter se över sin resepolicy. I Helsingborg är föga förvånande SD pådrivande. Naturligtvis kommer snart de lokala politikerna att flyga fram och tillbaka till Stockholm i samhällsnyttans namn och för att rädda flygplatsen inbillar de sig, fast de kunde tagit tåget eller konfererat via zoom och andra digitala verktyg.

Flygplatsens ekonomiska utfall har rasat under coronakrisen efter att tidigare ha varit på nedgående under klimatdebattens tryck. Men för de styrande politikerna, dessa pladderhattar, anpasslingar och åsiktsakrobater, tycks nu flygplatsens kortsiktiga ekonomi vara viktigare än miljön och mänsklighetens framtid.

Huvudargumentet för satsningen sägs vara att en flygplats i Ängelholm anses vara nödvändig. Annars kan inte näringslivet resa fram och åter till Stockholm över dagen. Och då skulle ”ett stort antal jobb försvinna från regionen”.

Bor man i Kullabygden eller på Bjäre för att flyga fram och tillbaka till Stockholm?

Tågsatsningar vore något annat. Från Helsingborg till Stockholm tar tåget 5 timmar 50 minuter, med byte i lund. Från Lund till Stockholm går det nästan 100 minuter snabbare att ta tåget till Stockholm (4 t 12 min), trots att Lund ligger längre från Stockholm än Helsingborg. Med kreativa tågsatsningar skulle restiden från Helsingborg lätt kunna pressas under fyra timmar.

De sju kommunernas flygsatsningar är i min värld omoraliska, de är inte nödvändiga i coronapandemins tider, det finns andra resealternativ. Dessutom tror jag att det är en dålig ekonomisk satsning. Kommer flygplatsen att finnas kvar såg 2030? Jag tvivlar bestämt.

Miljöbestämda beteenden har rotat sig i samhället, mycket mer än vad vi tror, inbillar jag mig. Ängelholms flygplats har dessvärre passerat bäst före datum.

Att som SD vilja uppmuntra folk att börja flyga igen är ju både omoraliskt och korkat.

SD i Helsingborg vill ändra på flygpolicyn.

– Det blir märkligt att ha en resepolicy som motverkar våra egna syften, säger Michael Rosenberg (SD) kommunalråd.

I Höganäs har flygresor i princip varit förbjudna. Men nu ska kommunen ändra sin resepolicy. Detsamma vill Peter Danielsson (M) i Helsingborg, men betonar i anständighetens namn vikten att hitta lösningar som bidrar till flygets omställning till mer miljövänliga bränslen och liknande.

Flyktingar förstärkte välfärden

Vårdcentralen Vår Vårdcentral Katrineholm Bilden från 1915.

Är kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige något som hotar välfärden, som nationalistiskt högerpopulistiska sverigedemokraterna envist gapar om, men också andra partier i deras efterföljd, både moderaterna och så klart kristdemokraterna, dessvärre också socialdemokraterna?

Eller är välfärden i Sverige möjlig endast tack vare alla de migranter och flyktingar som kommit hit och som i mycket bemannat sociala hörnpelare som sjukvård och äldreomsorg i det här landet? 30 procent av de svenska läkarna har utländsk bakgrund, många av dem har kommit hit som flyktingar.

Den senare tesen driver Peo Hansen, professor i statsvetenskap i Linköping vid institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Han ger exempel i sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i Verklighetens Sverige”, publicerad i fredags i Magasinet Etc nr 32/2020 och behandlad i en tidigare blogg.

Flyktingar har varit Socialdemokraternas paradgren de senaste fem åren, skriver Peo Hansen. I S-sammanhang har det, fortsätter Hansen, hetat att: ”Vi har inte råd med flyktingar; det är inte finansiellt hållbart.” Under åren 2015 och 2016 hade regeringen nästan hela den ekonomiska expertisen att luta sig mot: Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen samt raden av enskilda ekonomer.

Så här har det ofta låtit på den kanten: Flyktingmottagandet innebär ”en ofantlig kostnad som skapar stora underskott, tar pengar från välfärden, tvingar staten att låna och tvingar fram skattehöjningar.

Men regeringen och ekonomerna har fel, fortsätter Hansen: ”Statens flyktingspenderande bidrog tvärtom till att öka tillväxten, och med den ökade skatteintäkterna lavinartat, vilket i sin tur genererade överskott. Åren då staten flyktingspenderade som allra mest, 2016 och 2017, blev därför också åren med de största överskotten på ett decennium.”

Statens utgifter blev inkomster i den icke-statliga sektorn, hos kommunerna, företagen och hushållen.

När regeringen ströp flyktingmottagandet minskade kommunernas intäkter. Det är inte flyktingkostnaderna som drabbar kommunerna utan statens oansvariga finansiella neddragningar, fortsätter Hansen.

Sverige har brist på vad Hansen kallar reella resurser, som personal i vård och omsorg. Personalbehoven i sektorn kommer att öka drastiskt framöver, inte minst därför att den svenska befolkningen åldras och därigenom blir mer vårdkrävande.

Genom flyktinginvandringen har Sverige fått ett stort tillskott av människor i arbetsför ålder samt av barn, konstaterar Hansen:

”Enligt Arbetsförmedlingen gick 80 procent av alla jobb som tillkom 2017 till de utlandsfödda. Mellan 2008 och 2018 fanns det bara ett enda land i EU och OECD som inte ökade sin medianålder: Sverige. Flyktinginvandringen har bromsat åldrandet.”

I en skrivelse från 2018 om framtidens äldreomsorg noterade regeringen att ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder”.

I samma skrivelse tillstår regeringen även följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”

Ändå vill Stefan Löfven dra ner på det svenska flyktingmottagandet: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre”. Varför då? Jo, sa statsministern, så att vi ”klarar det här med äldreomsorgen och allt detta”. Dessutom, om vi tar emot ”rejält många färre”, ja ”då ser människor att de som kommer hit också går till jobbet och bidrar.”

Men Löfven har fel skriver Peo Hansen. Flyktinginvandringen har aldrig kostat Sverige. något. Tvärtom har den bidragit med åtskilliga reella och samhällsbärande resurser i form av hårt arbetande människor. Detta går till och med att utläsa ur regeringens egna skrivelser. Men Stefan Löfven vill inte veta av verkligheten. Hans socialdemokrati har sedan länge redan bestämt sig.

Hur gick det till att det politiska parti som en gång byggde folkhemmet på solid demokratisk grund år 2020 vill att nyanlända flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd och att anhöriginvandring ska nedprioriteras?

Bådadera djupt inhumana åtgärder mot människor som flytt hit från krigens helvete.

Fotnot: En tidigare blogg utifrån Peo Hansens essä finner du här: nyakultursoren.se/?p=12797

Flyktinginvandring håller upp Sverige

Trettio procent av den svenska läkarkåren är ”utrikes födda”, de flesta med flyktingbakgrund.

Peo Hansens dotter har ont i foten. Pappan tar med henne till en vårdcentral. I en korridor där möter de tio läkare, sju har utländska namn, varav tre muslimska.

inleder han sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i VERKLIGHETENS SVERIGE?”, publicerad i nyhetsmagasinet ETC i fredags, samma dag som en kommitté håller ett sista möte för att nå en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitisk överenskommelse.

Peo Hansen. Bild: Nedžad Mešić.

”Varför då?”, undrar Peo Hansen, som direkt slår fast att argumentet inte kan vara ekonomiskt.

Som professor i statskunskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet har han vissa förutsättningar att ha koll på det, inbillar jag mig.

När det gäller den svenska läkarkåren är i dag över trettio procent ”utrikes födda”. Få andra länder i världen är lika beroende av invandrade läkare som Sverige.

Vem är det förresten som städar sjukhusen, städar Sverige? 2018 var 60 procent av Sveriges städare utrikes födda.

Så ser Verklighetens Sverige ut, skriver Peo Hansen. Sverige är för en rad samhällsbärande funktioner helt beroende av utrikes födda, flertalet med flyktingbakgrund.

Enligt socialstyrelsen är 28 procent av alla som arbetar inom äldreomsorgen utlandsfödda, i Stockholms län hela 55 procent. Men i debatten ”fortsätter etablissemanget att tiga om flyktingarnas avgörande insatser” inom den svenska äldreomsorgen” och sjukvården. I stället kan de höras snacka om språkproblem hos personalen.

Men skriver Hansen hittills har skuldfrågan om covid-19 inte blivit en invandringsfråga: ”Det är som om det fortfarande finns tillräckligt med flockimmunitet mot den sortens dumheter”. Tyvärr är det inte så enkelt.

Under decennier har ekonomer i Sverige och utomlands hävdat att ”flyktingar är en kostnad och en finansiell börda för samhället och välfärdsstaten”. I stället förhåller det sig tvärtom att ”flyktinginvandringen bär upp Sverige”, skriver Paul Hansen:

”Eller skulle Sverige stå stadigare om samhällsfunktioner som redan lider av stor personalbrist avlägsnade all personal med flyktingbakgrund? Skulle kommunerna gå mindre på knäna om de hade ännu större personalbrist i omsorgen?”

Fotnot: Mer om Peo Hansens essä i en kommande blogg.

Coronakrisen och den nödvändiga förändringen

Bild: Conny Lindström.

På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.

Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.

Sverker Sörlin.  Bild: Sofia Runarsdotter.

Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.

Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:

”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”

Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.

”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:

”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”

Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.

Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.

Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.

Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.

Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.

Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”

I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.

Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.

Blir det ”livsfarligt” att resa kollektivt i höst?

Resenärer och chaufförer vittnar om att många avgångar är fullsatta, något som bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Bild: Tom Wall/HD.

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distans hålls inte, varken på stadsbussarna i Helsingborg eller på bussar och i tunnelbanan i Stockholm.

Enligt Skånetrafiken har det skett en minskning av antalet resenärer under pandemin. Det har inneburit ekonomiska förluster som gjort att man har dragit ner på turerna, skriver Helsingborgs Dagblad.

Vad gör de regionala politikerna? Ytterst är det deras ansvar. Accepterar de ökade covid-19 smitta och fler dödsfall för att hålla nere Skånetrafikens miljardunderskott? Eller har de semester??

– Prognosen är att vi kommer ha minskad biljettförsäljning på en miljard. För att kunna behålla trafik där det finns många resenärer, måste vi minska där det finns färre, säger Saman Tondnevis, affärsmarknadschef på bussarna för Skånetrafiken.

Det är ingen enkel målkonflikt. Men om den inte hanteras och blir löst kan konsekvenserna bli ytterst obehagliga.

Till hösten finns det inga planer på att öka turerna. Skånetrafiken har meddelat att avgångarna kommer ligga på en 10-15 procent minskning jämfört med samma tid förra året. Följden kan bli fler smittade och döda och också att allt fler väljer att ta den egna bilen, med allt vad det innebär.

Situationen i Stockholm är liknande om än i större skala. Sveriges Radios Ekot granskning visar att det har varit svårt eller omöjligt för de som reser kollektivt i Stockholm att hålla avstånd. Trots varningarna om trängsel fortsatte trafiken att köras med färre turer.

Ekot har granskat data från nästan 90 000 inspektioner under tre månader av pandemin. På närmare en femtedel av alla resor har det enligt kontrollanterna varit svårt, eller inte gått, att hålla avstånd till andra.

Nu ska samma politiska regionledning i Stockholm som bär ansvaret för smittospridning och de många dödsfall som inträffade på regionens äldreboende hantera en ny kris som kan drabba Stockholmsregionen i en andra vågens pandemi när skolorna börjar och semestrarna slutar efter sommaren.

Efter alla bortförklaringar i den första krisen är det svårt att ha någon tillit nu. Till SR säger Trafikförvaltningens i Stockholm kommunikationschef Suss Forssman Thullberg:

 – Vi kör så mycket vi kan utifrån förutsättningarna, men det är utmaningar vi har. Vi kommer aldrig att klara trängselproblematiken om inte varje stockholmare hjälper till.

Är det jobb- och studiependlande stockholmare som har ansvaret för att undvika en ny våg av pandemin i höst? Naturligtvis inte.

Ekots genomgång av data från bussarna visar att mer än var fjärde buss varit full eller överfull av resenärer, enligt bussbolagets egen klassning.

Kommer det att bli ”livsfarligt” att resa kollektivt i höst? Ja, om ingenting göras för att hantera den kommande krisen.

Färre turer trots varningar om trängsel. Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Ord & Bild REFLEKTERAR OM FARSOTEN OCH DEMOKRATIN

Coronavirus. Bild: Alexander von Humboldt-Stiftung, Bonn Tyskland.

”Finns det en subversiv potential i det överskridande av normalitetens gränser vi just nu upplever”, frågar sig Ann Ighe & Joel Kellgren i den redaktionella inledningen till kulturtidskriften Ord & Bilds nya nummer (3/2020) med temat ”Coronavår”.

Vi lever i en tid när det är svårt att skönja en riktning in i framtiden, skriver de båda nämnda:

”Politiska och ekonomiska antaganden omkullkastas och möjliggör ett tänkande kring det omöjliga. Kan den kollektiva solidaritet vi sett uppstå i kölvattnet av corona upprätthållas över tid? … Kan vi genom att iaktta vår nuvarande vardag se hur en framtida klimatomställning kan se ut? Eller är det vi nu bevittnar endast en rädslans politik?”

Revolution och överskridande av normalitetens gränser – eller rädslans politik?. Kommer året 2020 att i framtiden räknas som en brytpunkt när Sveriges framtid avgjordes genom avgörande förändringar, på ett sätt som påminner om vad som hände vid det kalla krigets slut 1989 och under åren därefter?

Berättelsen om det kalla krigets slut blev för många ungefär att marknadsekonomi och kapitalism hade segrat över kommunism eller åtminstone över den reellt existerande socialismen i särskilt Sovjet och Östeuropa. Den berättelsen ledde i Sverige till en våg av tidigare otänkbara privatiseringar av sjukvård, skolor och mängde av annan tidigare offentlig verksamhet. Marknaden skulle vara vägen till allas lycka, trodde man. Haleluja.

Vilken kommer då berättelsen om corona-pandemin att bli, vilken plats kommer den att få i vår historia? Många av oss reflekterar över om pandemin blir en brytpunkt, som avgörande förändrar samhället, en kris som lär oss något – eller inte? Ord & Bilds satsning på ett temanummer med många reflektioner i frågan är därför både viktig och inspirerande.

Ord & Bilds redaktörer bad den 8 april i ett mejl fyra skribenter att under april brevväxla om sina tankar under krisen, Cecilia Verdinelli (CV), Jenny Andersson (JA), Nathan Hammelberg (NH) och Rasmus Fleischer (RF).

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen. oroar sig JA.

”Kristid är det stora meningssökandets tid”, konstaterar JA. Hon pekar på hur viruset bland annat visat att ”det finns massor av pengar i ladorna”, som nu används ”till att betala näringsliv och permitteringar, vilket är nödvändigt men konstigt, när de tidigare inte gick att använda för att lösa ett kroniskt nödläge i vården. Det hör till sådant jag hoppas att vi kommer att prata mycket mer om.” Det handlar om, skriver hon, att vårt land varit så nedrustat … att vi ännu inte lyckats ta måttet på hur nedrustat det var.”

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen, oroar sig JA.” Att vi vill att flygen ska gå, att marknaderna ska återställa pensionspengarna och bostadspriserna stabiliseras.”

NH fyller på med tankar om hur absurt det varit att arbeta i vården i Stockholm, där ”konsulter tagit åratal på sig att sörpla i sig mångmiljardbelopp för att bygga Nya Karolinska sjukhuset och sjukvården i allmänhet lider av en massa flaskhalsar, operationsköer och underbemanning – vårdkaos helt enkelt – och så plötsligt fixar man att skala upp och ordna hundratals intensivvårdsenheter med respiratorer.”

JV som är cancerläkare i Göteborg oroar sig för hur den vanliga vården satts på undantag under krisen.

”Medan varenda twittermoderat numera vet exakt hur många respiratorer som finns i olika landsting skrivs det ohyggligt lite om hur den vanliga vården påverkats.”

Hon fortsätter: ”Om man tänker sig att detta pandemitillstånd varar i uppåt ett år … kan var och en föreställa sig den mardrömslika vårdskuld som byggs upp i ett land är vården redan varit fläckvis otillräcklig och svårtillgänglig …”. Det handlar om ”ett berg av lidande”.

JV ställer retoriskt frågan till själv om vad pandemin skulle kunna leda till:

””Kan detta lilla enkelsträngade RNA-virus innebära slutet på nyliberalismens epok …”, den tid som också varit postmodernismens, lågprisflygets, digitaliseringens och den europeiska integrationens epok?”

Kanske kommer en följd bli att ”avstånd spelar roll igen”?

RF tvivlar på att den socialdemokratiska välfärdsstaten går att upprepa, han tror inte på pendelteorin. han försöker funderar över ett ”i bästa fall”.

”En praktisk solidaritet som växer till en kollektiv kraft som tar itu med att omorganisera allt det vi behöver lösa tillsammans. Sjukvård och omsorg, beredskap inför ett globalt klimatkaos. Steg mot att avveckla det industrijordbruk som är oskiljbart från kapitalismen.”

CV reflekterar över klassblindhet och smittspridning till följd av trångboddhet och kollektivtrafikberoende, snarare än på kulturmönster och analfabetism. Hon ser smittspridningen på äldreboendena som något som var en tidsfråga, ”den var lika väntad som en bakfylla”:

”Bara om man aldrig har hört talas om eviga deltidstjänster, delade turer, löner kring tjugotusenstrecket, … fuskande chefer, icke-existerande fortbildning och evig personalsnurr kan man bli förvånad.”

Hon nämner särskilt några kollektiva erfarenheter som kan få politisk tyngd. Den ena är att ”avstånd åter spelar roll” och den andra att ”kapitalismen – i meningen storföretagen framför allt – är så bräcklig”. Det finns också en tredje, att det som betyder något inte är fluff, visioner och vackra ord utan det som ”går att räkna: ”antal bussar, antal förare, antal döda, antal sjukskrivna …” Den offentliga förvaltningen och därmed politiken ”har blivit konkret på ett sätt som är lovande, som i bästa fall gör det svårare att lura väljare i framtiden”.