Kategoriarkiv: Demokrati

Palle Lundberg och Helsingborgs svindlande Konsultaffärer

Stadsdirektör Palle Lundberg anser att avtalet med konsultbolaget ligger på marknadsmässig nivå.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Den amerikanska konsultfirman A&M, Alvarez & Marsal, skulle ha fått 50 miljoner kronor om försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft genomförts, skriver Torbjörn Svensson och Truls Nilsson i Helsingborgs Dagblad. Nu fick man nöja sig med 17,25 miljoner för arbetet med att försöka få bolaget sålt.

Palle Lundberg, stadsdirektör och vd i stadens moderbolag HSFAB, försvarar beloppen.

– Ersättningen är i paritet med marknadsnivån för den här typen av finansiella transaktioner.

Han erkänner att summan är väl tilltagen.

– Det är en hög summa. Ersättningen speglar affärens komplexitet, deras arbetsinsatser och den tidsmässiga förlängning som blev.

Beslutet om att anlita A&M till 50-miljonersuppdraget genomfördes utan upphandling. Många menar att hemlighetsmakeriet var olagligt. Ännu fler menar att det var djupt odemokratiskt att mitt under valkampanjen 2018 dra igång vad som kunde ha blivit Helsingborgs största affär någonsin – utan att väljarna fick någon som helst information.

Lundbergs formulering om ”den tidsmässiga förlängning som blev”, syftar förstås på folkomröstningen. Helsingborgarnas krav på insyn i frågan och om att få göra sina röster hörda fick ett högt pris. Vem förorsakade det? För Lundberg tycks det underförstått vara helsingborgarnas fel, med det ohemula kravet på folkomröstning.

Jag själv – och gissningsvis ytterligare en och annan med mig – menar att stadens ledande tjänstemän bär ett personligt ansvar för de här miljonerna, om nu inte politikerna var inblandade, om politikerna var helt okunniga om vad som var på gång, som det sagts, som det hävdats.

Affären rullar alltså vidare, med nya turer, med nya avslöjanden och fakta. Det är fullständigt ovärdigt. En ”sanningskommission” borde upprättas för att fördela ansvaret för det som skedde, reda ut sanningen och inte minst skapa rutiner för att undvika nya framtida upprepningar. Enough is enough.

Energibolaget Öresundskraft förblir i kommunens ägo. Det stod klart efter folkomröstningen i januari där 96,4 procent av de röstande sa nej till en försäljning. Då gav Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna upp tankarna på att sälja bolaget.Bild: Tom Wall/HD.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Tre tjänstemän och ”sanningen” om Öresundskraft: Golf, fiske, piano?

Helsingborgs avgående ekonomidirektör Ulf Krabisch. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Efter 18 år som Helsingborgs ekonomidirektör väljer den nu 62-årige Ulf Krabisch att avgå, dryga månaden efter folkomröstningen om Öresundskrafts försäljning, det som skulle bli den största affären i Helsingborgs historia.

I HD:s artikel häromdagen får Krabisch frågan om ”Öresundskraftshistorien påverkat ditt beslut?”. Den ställs skriftligt av HD:s stjärnreporter Torbjörn Svensson, som är en av de som kompetent bevakat alla turerna i den här sorgliga historien. Han ges inte tillfälle att intervjua den avgående ekonomidirektören.

Krabisch vill ”vill ägna tid åt sin fru, golf, fiske, piano och vistas mer i naturen”, skriver han i svaret. Och nej, ett enda ”Nej” är svaret på den ovan citerade frågan.

Men varför får inga följdfrågor ställas? Varför dessa rökridåer? De avgörande frågorna är ju om Krabisch agerat helt på egen hand när det gällde att anlita de konsultbyråer som nu kostar Helsingborg mer än 25 miljoner kronor. Och om politikerna varit informerade, i synnerhet kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson. Denne har själv bedyrat att han ingenting visste när ”tjänstemän” mitt under valrörelsen kontaktade bl a ett av världens mest exklusiva konsultbolag, amerikanska A&M, Alvarez & Marsal, md huvudkontor i New York.

Gick det till så, gick det verkligen till så, att tjänstemän gick bakom den politiska ledningen för att förbereda miljardaffären?? Eller?? Vi är många som är intresserade av sanningen. Svaret på frågan är avgörande för Danielssons politiska framtid.

Omständigheterna kring intervjun är pinsamma för Helsingborg och för den tystnadskultur som Peter Danielsson gjort till ett fundament i sitt fögderi. Vi som hoppades att Danielsson och hans kumpaner skulle ha tagit till sig något av innebörden av valresultatet, Makten – Folket 3 – 96, vi ska nog inte hoppas på någon förnyad insikt.

Krabisch avgång hade ju varit ett perfekt tillfälle att genomlysa vad som hände dagarna kring valet 2018 och under alla turer fram till folkomröstningen – och att lägga det till handlingarna. Nu försvinner de tre topptjänstemän som hade kunnat berätta ”sanningen och ingenting annat än sanningen”. Och Öresundskraftsaffären lever vidare som en varböld i Helsingborgs politiska kultur.

Förrutom Krabich har också Renée Mohlkert, ”senior rådgivare”, sagt upp sig. Hon ska fylla 60 år och ingick också i stadens beredningsgrupp i Öresundskraftsaffären. Den tredje personen i ledningsgruppen, Elin Ask, lämnade sin tjänst redan i somras. Hon och stadsjuristen Magdalena Kocan startade en gemensam juristbyrå.

Det måste bli ett slut på Helsingborgs stads ovilja att informera öppet och trovärdigt. Omständigheterna kring de här avgångarna med nyckelpersoner i Öresundskraftsaffären är pinsamma och obehagliga. Jag upplever spektaklet som undanflykter och inget annat.

Det är nog nu. Minns 96 – 3!

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.

30 år sen Nelson Mandela blev fri den 11 feb 1990

Under arton år i fängelset på Robben Island var Nelson Mandela inspärrad i en betongcell 2,4 x 2,1 meter. Hans ”säng” var en matta av strå.

Såväl USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hävdade att Mandelas ANC var en terroristorganisation som sympatiserade med kommunismen och stödde den sydafrikanska regimens kamp mot ANC.

Den 11 februari 1990, i dag för trettio år sedan, lämnade Mandela fängelset som en fri man efter att ha suttit inspärrad under 27 år, de senaste åren i Pollsmore Maximum Security Prison i Kapstaden och de sista två åren i  Victor Verster-fängelset.

I juli 1988 fyllde Mandela 70 år i fängelset. I London hyllades han med hyllningskonsert på Wembley Stadium som TV-sändes och sågs av 200 miljoner tittare. Thatcher var dock lika oförsonlig som tidigare.

Före henne var Mandela en kommunistisk terrorist och den som inbillade sig att Sydafrika någonsin skulle styras av ANC, ”was living like a cocobird in the clouds”, som en kokogök bland molnen.

I USA var det än värre. ANC klassades av det amerikanska utrikesdepartementet som en kommunistisk terroristorganisation och Mandela själv stod på USA:s terroristlista ända till 2008, samma år som den tidigare presidenten (1994 – 1999) fyllde 90 år.

När jag några år efter apartheids fall besökte Sydafrika köpte jag en bok om det nya Sydafrika vars titel anspelade på Thatchers uttalande, ”Living in Cloud Cocoland”.

Den gången fanns en otrolig glädje hos de allra flesta över att den kusliga apartheidtiden var förbi. Det fanns också en optimism. Den svarta majoriteten visste att makt och rikedomar var extremt ojämnt fördelade och insåg att det skulle ta tid att bygga ett jämlikt samhälle. Men man ville vara optimistisk och tro på förändring.

Det visade sig snart ännu svårare än vad de flesta trott att skapa ett nytt samhälle ur askan efter apartheid och kolonialtiden. Sverige som haft en så positiv roll under befrielsekampen spelade en smutsig roll genom vapenaffärer för många miljarder med Sydafrika. Dåvarande statsminister Göran Persson spelade en bedrövlig roll i det sammanhanget. Sydafrika blev trots detta det första (och vad jag vet enda) land som monterat ner de egna kärnvapnen.

Jag kom till Sydafrika efter en lång rad besök i krigens Jugoslavien. Trots att konflikterna i apartheids Sydafrika var mycket värre än i de varit i Jugoslavien blev det krig där men inte i Sydafrika. Mandela själv spelade säkert spelade en viktig roll i det sammanhanget.

Ex-Jugoslavien fick genom Daytonavtalet en krigsförbrytartribunal i Haag som dömde långa fängelsestraff åt ett fåtal av de värsta krigsförbrytarna. I Sydafrika bildades i stället en Sannings- och försoningskommission(Truth and Reconciliation Commission, TRC) ledd av ärkebiskop Desmond Tutu. Det viktiga var inte straffen utan att klarlägga övergrepp och sträva efter försoning mellan landets vita och afrikanska befolkning.

Som fri man återbesöker Nelson Mandela sin cell på fängelseön Robben Island.

Jan Helin: Public service och Oberoende medier är demokratiska fundament

Jan Helin, till 2016 chefredaktör på Aftonbladet, nu mediedirektör på SVT.. Foto: Scanpix.

”Hur ser framtiden ut för Public Service? var titeln på ett av flera angelägna samtal om medier under förra veckans Kultur-WKND. Inbjuden gäst var SVT:s mediedirektör Jan Helin som 2016 efter många år lämnade tjänsten som chefredaktör på Aftonbladet och flyttade in i TV-huset, där han nu är mediedirektör. Samtalet leddes av Anneli Sjöborg, kulturchef i Höganäs.

Jan Helin slog snabbt fast att vi lever i en historisk tid, också för medier. Han skissade på tre övergripande avgörande processer:

– Teknikutvecklingen, ja digitaliseringen, innebär att särskilt lokaltidningarnas länge så framgångsrika annonsaffärsmodell har slagits sönder. Många tidningar har redan försvunnit. Andra kommer inte att klara sig. Google och Facebook har tagit över annonsaffären.

En annan avgörande förändring gäller den politiska synen på Public service.

– Mediekritiken har i vår tid blivit populistisk politiskt formulerad. Det är ingen tillfällighet att Donald Trump på inrådan av Steve Bannon utsåg medierna till sin ”opposition” och fiende, som han attackerat i ständiga angrepp mot vad han ensidigt betecknat som Fake News.

Public service har länge haft ett djupt förankrat förtroende både hos allmänheten och över de partipolitiska gränserna. Nu ser vi allt oftare grova attacker mot både SVT och SR från i synnerhet högerpopulistiskt håll. Public Service ska bara ägna sig åt sådant som inte de kommersiella kanalerna kan hantera. De kan ta hand om sådant som sport och melodifestivaler, brukar det heta.

Hur ska Public Service oberoende kunna skyddas från klåfingriga politikers påhopp?

Jan Helin betonar att masspublik är nödvändigt för SVT, också lägereldsprogram som Melodifestivalen och exempelvis sändningarna från Nobelprisutdelningen.

De sociala mediernas nya positioner har förändrat det mesta.

– De sociala medierna har tillgång till en masspublik – utan att det finns någon medietik som styrverksamheten.

Anneli Sjöborg undrar hur SVT i framtiden ska kunna nå yngre generationer?

– Rapport, SVT:s största program har 1.2 miljoner tittare. Deras medelålder är 65 år. De unga vuxna (16 – 29 år) har ingen relation till lineär TV. 70 procent av SVT:s tittare är över 60 år. Därför hänger allt mer på att SVTPlay-funktionen fungerar.

Jan Helin betonar att oberoende medier är ett fundament i demokratin. Därför är det viktigt att finna ny former för arbetet och vara lyhörd för förändringar i tittarnas beteenden.

– Många ser nu SVTPlay via Apple-TV:s app. Det är en nödvändig väg för SVT för att vi ska nå våra tittare. Få är medvetna om att förfarandet också medför att Apple vet allt om våra TV-vanor.

I Danmark har högerpopulistiska Dansk Folkeparti fått igenom 25-procentiga nedskärningar av anslagen till DR:s radio och TV-sändningar. Flera kanaler har lagts ner, som kulturkanalen DRK. Utbudets profil har förändrats, mera danska färre ”utländska filmer och kulturprogram.

För mig verkar det som om Danmark slagit in på en väg som påminner om utvecklingen i Ungern och Polen.

Kommer Sverige att följa samma väg? Det vore kusligt.

Brasiliansk film hotar att utplånas av Bolsonaro

Bild ur den brasilianska västernfilmen ”Bacurau” som slagit publikrekord i hemlandet. Men att köpa en biobiljett till filmen har där i dagsläget blivit en moståndshandling.. Bild: Victor Juca.

Brasiliansk film står i fokus under den pågående filmfestivalen i Göteborg. ”Den brasilianska filmen har kanske aldrig varit bättre. Ändå riskerar den att utplånas” skrev festivalens konstnärliga ledare Jonas Holmberg i en introduktion:

–Det är ett dramatiskt kulturkrig som pågår i Brasilien just nu, med Jair Bolsonaro som huvudperson och filmen som primär arena. Att vi fokuserar på brasiliansk film är både en solidaritetshandling med de brasilianska filmskaparna och en hyllning till en av världens mest fascinerande filmkulturer.

Strax före jul hölls den årliga filmfestivalen i Rio de Janeiro. 200 filmer visades, en halvering mot vad som tidigare varit fallet.

Bakom den destruktiva utvecklingen ligger landets högerpopulistiske presidenten och exmilitären Bolsonaro, som presenterat sig själv som ”stolt homofob” och nämnt tiden då landet styrdes som militärdiktatur som den bästa i Brasiliens historia.

Särskilt hatisk har tonen mot kulturarbetare varit och mot just de minoriteter som legat bakom den nya brasilianska filmvågen, skriver Erik Eje Almqvist i Göteborgsfestivalens katalog:

Bolsonaro har deklarerat att det statliga filminstitutet Ancine inte längre ska stödja filmer som behandlar ”homosexualitet, pornografi och vad han kallar ”genusideologi” … utan i stället ”försvara familjevärderingar och hylla brasilianska hjältar”. Presidenten avskedade filminstitutets chef och ersatte honom med en frikyrklig chef som påstods kunna ”recitera 200 bibelverser och bär en bibel under armen”.

Brasilienkorrespondenten Henrik Brandão är bedrövad:

– Alltsammans är jävligt sorgligt. Det här händer just som brasilianska filmer vinner fina priser i Cannes och på stora festivaler över hela världen. Ett stort filmland riskerar att gå under.

I Göteborg visas ett 15-tal brasilianska filmer. Jag ser en av dem, Ery Rochas ”Burning Night” (Breve miragem de sol), en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio. Huvudpersonen fick pris vid festivalen i Rio som bästa manliga skådespelare. Han jobbar ständigt natt. Filmen är därmed också en skildring av en hård tillvaro för många olika slags ”natt”-människor i den brasilianska huvudstadens marginaler, gjord med ett lyriskt och drabbande filmspråk.

Fotnot: Göteborgs filmfestival pågår till och med måndag 3 februari.

Ery Rochas ”Burning night” är en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio de Janeiro.

Helsingborgs folkomröstning ett demokratiskt uppvaknande

17 av moderaternas 18 ledamöter i kommunfullmäktige bojkottade söndagens folkomröstning i Helsingborg, liksom två av liberalernas tre politiker. Bland de senare också Christina Freij (L), valnämndens ordförande, och kommunens ansvariga i demokratifrågor!!
Grafik: Johan Strömbeck/HD

Helsingborgs första lokala folkomröstning i söndags ledde till att nejsidan segrade med 96 procent mot 3. Aldrig tidigare i en lokal svensk folkomröstning har så många medborgare vänt sig mot en opinion som hade majoritet i kommunfullmäktige.

Folket besegrade politikerna med 96 – 3. De politiker som drivit frågan hade totalt missbedömt folkopinionen. Att 96 procent röstade mot dessa är unikt i de svenska folkomröstningarnas historia, sa Anders Sannerstedt, valexpert och statsvetare vid Lunds universitet till Helsingborgs Dagblad.

Varför engagerade sig helsingborgarna till den grad i frågan? Det handlade nog inte bara om ett välskött energibolag, om framtida priser på el, fjärrvärme och fiber-it. Inte bara om ett energibolag som framgångsrikt och stabilt gett staden goda vinster och samtidigt varit aktivt för att bedriva miljövänlig verksamhet.

Öresundskraft blev för många också ännu ett exempel på hur privatiseringar påverkar välfärden negativt. Vi har sett vad som skett med skolan, vården, järnvägen, apoteksväsendet. Det är nog nu!

Men ytterst gällde det att värna den lokala demokratin, att vi som bor i Helsingborg känt oss lurade gång på gång i viktiga kommunala frågor. Den som länge blivit lurad bli förbannad och helsingborgarna var arga men inte uppgivna, arga och aktiva demokratikämpar.

Folkomröstningen om Öresundskraft innebar ett demokratiskt uppvaknande som gör att staden efter det aldrig kommer att bli sig riktigt lik.

Fredagens avslöjande i HD om 23 politiker från jasidan som inte röstade om försäljningen är ett djupt obehagligt. Bland moderaterna röstade en enda av 18 kommunfullmäktigeledamöter. Det är en arrogant form för demokratiförakt.

Frågan är om inte det allra mest pinsamma avslöjandet här är att Christina Freij, liberala ordförande i valnämnden, med ansvar för demokratifrågor, inte heller röstade. Hon bör snarast lämna sitt uppdrag. Till HD uttalar säger hon:

– Här har människor varit väldigt arga – och rädsla och ilska är inte en bra grund för att fatta beslut.

En person med ansvar för demokratifrågor omyndigförklarar de röstade. Fullständigt otroligt!

Maria Winberg Norström, liberalt kommunalråd, ångrade sig efteråt, men uppmanade under debatten före valet folk att valskolka: ”Den bästa jarösten är den som stannar hemma”.

Jonas Sjöholm, medlem i partiets lokala styrelse, uppmanade Winberg Nordström att avgå. Han hade reagerat på det hon sa under debatten.

– Först blev jag alldeles paff. Sedan tyckte jag bara att det var förskräckligt. Att gå så långt som att uppmana folk att inte rösta – det kunde jag inte föreställa mig. Vi är det parti som drivit frågorna om lika och allmän rösträtt en gång i tiden.

Mycket tyder på att försäljningen drevs av en liten krets borgerliga politiker med dålig eller ingen känsla för folkopinionen. Peter Danielsson bor i valkretsen Laröd-Hittarp där 93 procent röstade nej till hans förslag. Anade han inget?

De politiska partierna föddes ur folkrörelser. Med krympande medlemsantal är de på lokal nivå ofta något annat i dag, som frimurarloger där de reella besluten fattas av en liten krets stormästare.

Därmed också sagt att jag anser att den i de här sammanhangen tondöva kretsen Danielsson, Winberg Nordström med flera borde lämna arenan efter det här debaclet.

Att räknas ut med 3,3 mot 96,4, borde kosta på.

Kommunens ansvariga i demokratifrågor, Christina Freij (L), valnämndens ordförande, avstod från att rösta i folkomröstningen .Bild: Torbjörn Svensson/HD.

Indiens regering privatiserar Air India och den nationella järnvägen

Trade union members shout slogans during a general strike called by various trade unions, in New Delhi, India, Wednesday, Jan. 8, 2020. Trade unions have called for a country-wide strike Wednesday to protest against what they call the ”anti-workers and anti-people” policies of the government led by Prime Minister Narendra Modi. (AP Photo/Altaf Qadri) AQX103

Masstrejk i Indien i protest mot privatiseringar, rapporterar Arbetet. Facken hoppas att 250 miljoner arbetare ska delta i en landsomfattande strejk, som med vrede vänder sig mot beslut fattade av den hindunationalistiske premiärministern Narendra Modi.

Särskilt kontroversiellt är den hindunationalistiska regeringens beslut att privatisera det nationella flygbolaget Air India, vilket fått ett halvt dussin fack med anställda som arbetar på flygbolaget att strejka. Regeringen vill också privatisera den statsägda järnvägen, ett av världens största företag, särskilt när det gäller antalet anställda. På listan står också delar av de statligt ägda bankerna.

Regeringen hotar de strejkande med att de som deltar kan drabbas av löneavdrag eller andra ”disciplinära åtgärder”.

Indien vann 1947 nationell självständighet från den brittiska kolonialismen. Samtidigt delades det brittiska Indien mellan Indien och Pakistan, som senare i sin tur delades när Östpakistan blev Bangladesh. Landet har gärna benämnts ”världens största demokrati”, efter att ha ärvt det brittiska valsystemet.

Nehru, den förste premiärministern, styrde sitt land med femårsplaner, inspirerad av Sovjet. De nationella företagen spelade en stor roll, både när det gäller att bygga indiska satelliter, producera indiska bilar och att servera indisk ”Campa Cola” i stället för amerikansk Coca eller Pepsi.

Sedan dess har mycket förändrats. Indien har haft en exceptionell ekonomisk tillväxt när marknaderna öppnats för internationell konkurrens. Men de nu aktuella privatiseringarna riskerar tillsammans med de nya antimuslimska lagar som infördes i början av december 2018 att slå sönder det Indien vi känner som demokratiskt, tolerant och i snabb ekonomisk tillväxt.

Indiens ekonomiska tillväxt har stagnerat, men är fortfarande i ett internationellt sammanhang hög, 6,2 procent per år.

Mudis kritiserade lagar gav indiskt medborgarskap till flyktingar som kommit til Indien, utom till muslimska flyktingar.

Foto: THE ECONOMIST/EPA.

Folkomröstningen gav resultat: ”En stolt natt för Helsingborg”

11.15 på måndagsförmiddagen kom ovanstående pressmeddelande från M, KD och L i Helsingborg. Man meddelar att ”Vi kommer att respektera folkomröstningsresultatet” och kommer därför inte att lägga fram något förslag till kommunfullmäktige.

Så klokt. Och så bra att beskedet kommer så här pass snabbt efter den historiska folkomröstningen. Det är bara att gratulera Bert Alfson och Folkinitiativet som arbetat länge och engagerat med frågan. Men också att gratulera helsingborgarna, som får behålla sitt energibolag Öresundskraft men i lika hög grad därför att demokratin segrade, när de drivande politikerna nu dragit tillbaka sitt förslag.

Det är lätt att hålla med HD:s Peter Fällmar Andersson som skriver om ”En stolt natt för Helsingborg”.

Ett regn föll över en vintermörk stad, men Helsingborg har sällan fyllts av så mycket folklig energi. Som denna söndag den 12 januari, 2020.Det senaste året har helsingborgare förmått skapa en smått enastående mobilisering i en fråga som vid första anblick kan verka en smula tradig, men som berör varje helsingborgare – och dessutom väldigt många människor i grannkommunerna (de fick inte rösta, men kan i natt skicka ett tack till alla Helsingborgs demokratikämpar). I Helsingborg förstod många, många väljare instinktivt att det här var stort, att det här gällde alla, att det här gällde stadens framtid.

96, 4 procent.

Det här är ett rungande och underbart nej. En stolt stund för Helsingborg.

Och det hände trots att varje demokratiskt steg under det senaste året har mötts av ett politiskt styre som gjort allt för att försvåra en grundlagsskyddat rättighet som en folkomröstning. Trots en valdag skapt för lägsta möjliga valdeltagande, trots få förtidsröstdagar, trots folkvalda som uppmanat väljare att inte gå och rösta, trots detta kalla januariregn.