Kategoriarkiv: Ukraina

INGEN NY REAKTOR I BARSEBÄCK

Barsebäck–flygbild 06 september 2014. Foto David Castor/Wikipedia.

Enligt det så kallade Tidöavtalet ger staten 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk. Kärnkraften är enligt den nya borgerliga regeringen lösningen på alla energiproblem. Sol- och vind ska vi glömma, trots att energislagen är billigare och bättre. Vågkraft, vaddå? 

Varför då, jo, kärnkraft ger el alla dagar även om det inte blåser, har det ungefär hetat från regeringens håll, med den mest okunniga och demagogiska argumentering man kan tänka.

Allra först skulle en ny reaktor byggas i Barsebäck. Hette det. Medierna citerade Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper. I slutet av oktober gick hon stort ut med den för (Kristersson och Busch) glada nyheten. Ingen av dem har ens försökt analysera argument för och emot att på nytt bygga kärnkraftverk i Skandinaviens mest tättbefolkade område, trots stort motstånd från befolkningen både på den danska och svenska sidan. Läs mer om mina invändningar mot projektet här: http://www.nyakultursoren.se/?p=15770

Nu visar det sig att den tyske ägaren av Barsebäck inte är ett dugg intresserad av en ny reaktor. I Svenska Dagbladet/TT fredag intervjuas Georg Oppermann, talesman för det tyske energiföretaget Uniper. Uniper är delägare i – förutom Barsebäck under nedmontering – alla Sveriges tre aktiva kärnkraftverk, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. 

Oppermann menar att rapporteringen i Sverige bygger på missförstånd. Krisdrabbade Uniper kommer vid årsskiftet att tas över av den tyska staten, som har beslutat att göra Tyskland kärnkraftsfritt genom att stänga alla rektorer från april 2023.

TT/Svenskan har förgäves sökt energiminister Ebba Busch.

Svenska Dagbladet publicerar de nya nyheterna om Barsebäck på ett uppslag tillsammans med en helsidesartikel om läget för kärnkraften i Finland, under rubriken ”Efter finska kärnkraftsfloppen: Upp till bevis för industrin.”

Till årsskiftet väntas den nya reaktorn Olkiluoto 3 på finska västkusten stå klar, bortåt 14 år försenad. 50 mil norr om Olkiluoto har planerats ett ännu mera försenat kärnkraftverk påbörjat 2007, en reaktor som skulle blivit näst störst i Norden. Här finns bara ”en sällsynt dyr grop”, infrastruktur för sex-sju miljarder, men inget som liknar en reaktor. 

2013 valdes ryska Rosatom som huvudsaklig ersättare i Fennovoima-projektet i stället för tyska Eon som drog sig ur efter Fukushimakatastrofen. Två månader efter Rysslands angrepp på Ukraina bröts tidigare i år kontraktet med den ryske leverantören, formellt på grund av förseningarna och därför att det ryska bolaget inte klarat att leverera vad som utlovats.

Det återstår att se om det blir något nytt kärnkraftverk i Finland över huvud taget.

Iranska röster kritiska mot bruket av iranska drönare i Ukraina

Bilden: Police officers in Kyiv, Ukraine, last month shoot at what was believed to be one of a number of Iranian-supplied Shahed-136 drones during a Russian strike. Photograph: Reuters/The Guardian.

En internationell konflikt har flammat upp om Irans export av dödliga drönare, som använts med förödande effekt under det senaste skedet av kriget i Ukraina, skriver The Guardians utrikeskorrespondent Luke Hardings, som hela det snart gånga året främst arbetat med bevakningen av kriget i Ukraina. 

En inflytelserik konservativ iransk chefredaktör har krävt att exporten från Iran till Ryssland av krigsutrustade drönare ska stoppas med hänvisning till att Ryssland är den angripande parten i kriget.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva har också antytt att Irans utrikesdepartement inte informerades om drönareaffären som hållits hemlig av både Kreml och den iranska miliären.

Iran har under två månader förnekat att man sålt några drönare till Ryssland, trots att det funnits bevis för att de använts mot elverk och civil infrastruktur. Den gångna helgen medgav den iranska regimen slutligen att man hade levererat ett litet antal drönare före kriget, en förklaring som inte godtagits av varken USA eller Ukraina.

Uppståndelsen om drönarna visar också att debatten om utrikespolitik i Teheran vidgats och att man särskilt diskuterat riskerna med alltför nära band med Ryssland. Det är också ovanligt att debatten leds av en konservativ religiös tidning och dess chefredaktör.

Också andra iranska tidningar har anslutit till debatten, skriver The Guardian. Masi Mohajeri skriver i en stor artikel på första sidan av dagstidningen Jomhouri-e-Islami och betonar tre saker:

  1. Den aktör som startat kriget, Ryssland, måste följa krigets internationella lagar, som förbjuder övergrepp på andra länders territorium.
  2.  När kriget inleddes borde Iran informerat Ryssland att landet inte hade någon rätt att använda de iranska drönarna i Ukraina. 
  3. Bibehållit starkare relationer med det invaderade landet.

Mohajeri vände sig i sin artikel direkt till Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian, och frågade varför ministern inte redan vid krigets början gjort tydligt att de iranska drönarna inte fick användas i Ukraina. Han ställde också frågan varför ministern inte öppet fördömt kriget och varför han inte gjort några ansträngningar för Iran att medla i kriget mellan parterna.

Utrikesministern svarade att om det kunde bevisas att drönarna använts mot civila i Ukraina skulle han inte vara likgiltig.

Och skribenten Mojaheri såg ministerns ändrade attityjd som ett gott omen. Han skrev vidare:

-Iran ska inte lägga alla ägg i den ryska korgen. Det är oförenligt med vårt motto”varken öst eller väst”, det som är kärnan i den islamiska republiken Irans politik.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva, Nematollah Izad, fortsatte debatten med att konstatera att den iranska statens militära och diplomatiska genar dåligt hade informerat varandra och att utrikesministeriet ingenting fått vet om försäljningen av drönare till Ryssland.

De kraftiga reaktionerna i Iran över hur landets drönare med höga dödstal använts mot ukrainska civila väcker försiktiga förhoppningar. Men frågan är om det förslår för att påverka den ryska krigföringen?

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.

Svenskt Natomedlemskap innebär att 200 år av svensk alliansfrihet är förbi. För gott.

Socialdemokraterna sa på söndagen ja till ett svenskt Natomedlemskap. Det innebär att 200 år av svensk alliansfrihet och utan krigs på svensk mark är förbi. För gott. Bilden från regeringens kungörelse. Foto: Dagens Nyheter.

Socialdemokraternas ja till svensk Natoanslutning denna historiska söndag den 15 maj 2022 innebär att en era av över 200 år i alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

Det hävdas ihärdigt i medier och av tongivande politiker att vår nationella säkerhet förstärks genom Natomedlemskapet. Ryssland kommer inte ”lika lätt” att kunna angripa Sverige, sägs det. Vi ska få hjälp av andra Natoländer enligt stadgans paragraf fem.

Faran av ett ryskt angrepp på Sverige, som på Ukraina, skulle därmed minimeras menar de trosvissa.

Jag glömmer aldrig den första gången jag insåg att Sverige var ett alliansfritt och fredsinriktat land. Det var i Dubrovnik i dåvarande Jugoslavien. Kanske var det på Gradska Kavana, stadskaféet nere i hamnen, tillsammans med jugoslaviska vänner. Jag var tjugo år och hade liftat dit tillsammans med kompisen Leif från Nora. Där på Gradska Kavana förstod jag att länder som Indien, Jugoslavien, Sverige och fler ändå hade särskilda band i de alliansfria staternas rörelse.

Att vara ”alliansfri” med en tilltro till Förenta Nationernas värderingar blev nog en viktig del av min identitet redan då, i en värld där en varaktig fred bara kunde byggas med fredliga medel.

Alla dessa år senare är det lätt att se att många avgörande förändringar i världen har kommit till stånd genom icke-våldets kraft och med fredliga medel. Murens fall och det kalla krigets slut inleddes med snabbt växande demonstrationer på Karl Marz Platz (i dag Augustenplatz) i Leipzig, i dåvarande DDR, Östtyskland. Det Sovjetunionen som formats av Stalins terror upplöstes av Michail Gorbatjovs idéer. Sydafrikas apartheidstyre kunde inte överleva Nelson Mandela. Mahatma Gandhi spelade en avgörande roll när Indien 1947 bröt sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Och så vidare.

Åter till frågan om svenskt Nato-medlemskap verkligen minskar risken för ett ryskt militärt anfall på Sverige. Skulle det kunna förhålla sig precis tvärtom?

Varför skulle Ryssland angripa ett alliansfritt Sverige? För järnmalmen i norr eller för de sällsynta metallerna på Österlen?

Knappast. Men det finns värre scenarier.

Vilket är det värsta som kan hända, det som brukar kallas ”worst case”? Det är inte ett ryskt anfall på Sverige utan något annat, att Sverige blir både stridande och en krigsskådeplats för en militär uppgörelse över Natos nya innanhav Östersjön mellan Ryssland och USA/Nato, ett tänkbart krig där kärnvapen inte kan uteslutas.

Jag kan förstå alla de svenskar som känner djup oro dessa vårdagar när den ryska armén mördar och plundrar Ukraina, med en hänsynslöshet som väcker fasa.

Samtidigt känner jag själv oro denna söndag den 15 maj 2022.

Helsingborg och Öresundskusten hör till de mest utsatta områdena i detta nya Nato-Sverige. Jag hör helikoptrar surra längs kusten och föreställer mig (utan att veta) att svensk militär ligger i högsta beredskap dessa dagar, beredda på det mesta. Allt annat vore orimligt, efter den ryske diktatorns sluggeraktiga hot de senaste månaderna, också med kärnvapen. Men vad händer egentligen, var får vi veta och vad undanhålls allmänheten?

Det finns röster för andra beslut. Svenska Freds talar klartext. ”Natobeskedet sorgligt och  förhastat och leder Sverige och världen i fel riktning”, säger organisationens ordförande Agneta Hellström till Dagens Nyheter. Hon kallar Socialdemokraternas besked för en ”stor besvikelse”.

Häromdagen intervjuade Dagens Nyheter den amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om Vietnamkriget, de s k Pentagonpappren, vilket ledde till Richard Nixons fall.

Ellsberg, i dag 91 år, är engagerad Nato-motståndare. DN skriver att hans budskap till Sverige är:

”Håll er utanför! Alliansen är en självmordspakt.”

Ellsberg fortsätter:

”Svenskarna har hedrat mig med utmärkelser och jag har många vänner där. Jag beundrar Olof Palme och framför allt Greta Thunberg. Sverige skulle kunna återupprätta sitt anseende som en nation som står för nedrustning och avspänning. Ett slags global moralisk pelare. I stället är ni nu beredda att liera er med de mörka krafterna som sysslar med kapprustning och hotar att utplåna mänskligheten.”

För Olof Palme var den svenska alliansfriheten grundläggande viktig. Detsamma gäller i dag fler socialdemokratiska äldre politiker, med referenser till Palmetiden och till konsekvenserna av det andra världskriget, som Pierre Schori och Thage G Peterson, men också det socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund.

Tidigare riksdagsledamoten (S) Evert Svensson skrev nyligen (18/4) i Göteborgs-Posten bland annat:

”Situationen under andra världskriget var betydligt värre än i dag. Men Sverige stod fast vid sin neutralitet. Samlingsregeringen var enig. Per Albins linje var att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris kan man tillägga.

Så kära regering – förhasta er inte. Opinioner kommer och går men regeringens uppgift är att åstadkomma utrikes stabilitet. Ett alliansfritt land mellan Nato och Ryssland har hittills tjänat oss väl. Att upprätta en konfrontationslinje mellan våra stater vore olyckligt.”

Per Albin Hanssons linje var att hålla Sverige utanför andra världskriget och detta till varje pris, skrev nyligen i GP före detta s-riksdagsmannen Evert Svensson. Bild: PRESSENS BILD På söndagen fattades den socialdemokratiska regeringen beslut om att Sveerige ska gå med i Nato. En era av 200 år av alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.