Kategoriarkiv: Teater

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

SYMPOSIUM PÅ KRAPPERUP: Om platsens själ och om den platsspecifika vandringsteatern

Teatersymposium på Krapperup om Genius Loci, Platsens ande. En av flera debattpaneler. Från vänster: Michael Mania, moderator, Martha Vestin, avgående chef Alla tiders teater och teaterprofessor, Mattias Hahne, konstnärlig ledare på Teater Insite i Malmö. Jan Mark, författare, översättare, dramaturg, David Weiss, skådespelare, Alla tiders teater och Sören Sommelius, moderator.

I fredags genomfördes på Krapperups slott ett ovanligt heldagssymposium med 15-talet föreläsare, med olika slags relationer till Krapperups sommarteater, som sedan blivit Alla tiders teater – och till dess ledare Martha Vestin, som nu lämnar chefskapet för teatern.

Det handlade speciellt om ”Genius loci”. Begreppet går tillbaka till romers tid och religion och syftar på ”platsens själ”, platsens identitet.

Inom teatervärlden är genius loci nära förknippat med platsspecifik vandringsteater, som regissören och teaterprofessorn Martha Vestin med sommarteatern unikt och framgångsrikt arbetat med under 30 år i Nordvästskåne, med Krapperups slottspark som epicentrum, mellan Kullaberg, Höganäs och Helsingborg, med en rad unika uppsättningar.

– Inomhus kontrollerar teatern åskådaren, sa Martha Vestin. Publiken är konsumenter. Utomhus blir det något annat, när platsen spelar med i vår gestaltning.

”Platsens ande” är ett begrepp med lång tradition.

– Det finns absolut en platsens ande inskriven hos Shakespeare, underströk Jan Mark, dramaturg, översättare och författare och Shakespearekännare. Han har medverkat i flera av Martha Vestins produktioner för Sommarteatern som dramaturg, särskilt med Shakespeareproduktioner.

Mattias Hahne är konstnärlig ledare för Teater Insite i Malmö, där han arbetat med platsutforskande teater sedan 2006.

– Allt börjar med berättelsen, det här ska vi berätta. Frågan blir sedan var vi ska spela och hur vi ska finna nya sätt at berätta.

Tuomo Haapala, kompositör och musiker, har utforskat Staden som scen och gjort ett 30-tal föreställningar/Happenings i olika städer, där dess miljöer och invånare varit aktörer.

– Jag har använt både en ångbåtsorgel, en grodmansorkester och en flygande symfoniorkester i mina produktioner.

Torbjörn Grass har ”platsspecifika instrument” som sin specialitet, men har också skrivit musik till flera av Sommarteaterns uppsättningar, bland annat Macbeth.

– Det är spännande att släppa ut annorlunda ljud i naturen, säger han.

På Krapperup ger han ett elektroniskt extranummer efter sitt föredrag, spelat med elektricitet och en magnet på en gammaldags kaffeburk av metall.

Hans har skapat nya instrument som Indusstriofonen speciellt för nya kompositioner i särskilda musikaliska rum, som gamla industrilokaler och gruvor.

Pär Pinge Gustafsson, professor emeritus från Alnarp, talar om musik, teater och landskap. Med kreativ energi och en gammal overheadprojektor som gjord för hans berättande med snabbt skissade teckningar, talade han om Alnarpskursen ”Landskapet som föreställning”, med olika inspirationskällor.

– Också Lars Vilks var en del av kursen. Frågan är om kursen blivit till utan hans idéer.

Svenska Dagbladets mångårige teaterkritiker Lars Ring blev dagens sista talare. Han lovordade Sommarteaterns arbete.

– Jag gillar många av teaterns föreställningar, alldeles särskilt Stormen på Kullaberg, som jag räknar bland en av de fem bästa uppsättningar jag sett.

Ring betonade teaterns vikt i samhället.

– Vi behöver riter eller händelser som gärna kan vara samhällsreflekterande – och kan ge oss en spegel för de vi är. Jag själv går på teater för att hitta en skärva att spegla mig själv i.

Martha Vestin fick under dagen frågan om hur hon kom på idéen med vandringsteater på Krapperup.

– Slottsträdgården innehåller en mängd olika miljöer, skogen, speciella träd, gläntor, allt fanns uppdukat. Det gav sig själv.

Inom sociologin talar man vad jag vet inte om ”platsens ande” utan om ”platser” och icke-platser. En plats existerar i förbindelse med sin omgivning, medan en icke-plats bestäms av sin funktion, inget annat.

En icke-plats kan vara en köpmarknad eller en flygplats. Den som går in i icke-platsen förlorar sin individualitet och reduceras till kund som konsumerar, eller i det senare fallet till betalande resenär som färdas.

Den som rör sig på en ”verklig plats”, en genius loci, återfår sin roll som individ. Konsumenter kan inte forma en demokrati, bara individer.

Jag lyssnar på seminariet under nästan åtta timmar. Idéer om människan, samhället, konsten, teatern, om genius loci och den platsspecifika vandringsteatern flimrar förbi. Och jag minns de många uppsättningar jag sett och drabbats av, om det nu varit Sommarteater på Krapperup eller de senaste årens Dit hör Alla tiders teaters produktioner som Brechts Mor Courage på Fredriksdal, Kung Ubu i Höganäs eller Missing Alice i den trolska Krapperupsparken.

I skymningen begav vi oss alla från teaterseminariet ut i en näraliggande Genius loci, Krapperups slottspark och skog, där Naturen Vet, årets miljöinriktade uppsättning, spelades, av en engagerad ensemble med amatörer och proffs och medverkande ur många olika generationer, medan mörkret tätnade och månen så vänligt lysande över oss gled upp över horisonten.

Bröderna Lejonhjärta – om livet, döden och kampen

Astrids Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, säsongens familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater, är iscensatt av Ronny Danielsson. Foto: Malin Arnesson.

Bröderna Lejonhjärta kommer till Helsingborgs stadsteaters stora scen under årets mörkaste veckor och tar oss med till de dödas rike Nangijala, ”på andra sidan stjärnorna”. Astrid Lindgrens saga, iscensatt av Ronny Danielsson utifrån Alexander Mörk-Eidems dramatisering, är nog välbekant för många barn och ungdomar också i vår tid, även om den publicerades för snart femtio år sedan1973.

Sagan är något annat än Pippi Långstrump eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det handlar om två bröder med efternamnet Lejon. Den yngste Skorpan (Olof Yassin) lider av en dödlig sjukdom med svår hosta och problem med benen och vet att han kommer att dö i förtid. Storebror Jonatan (Robert Olofsson) månar om honom och försäkrar att även om Skorpan dör så återförenas bröderna i Nangijala, dit människor kommer efter döden. Efter en vådlig eldsvåda dör Jonatan efter att först ha räddat Skorpan – men snart återföds de båda som bröderna Lejonhjärta i Nangijala.

Där utspelar sig merparten av dramat, en existentiell berättelse, som tar åskådarna på allvar. Det handlar om livet och döden, om vad som gör livet värt att leva så att man inte bara är ”en liten lort”. Men också om ”ondskan” och om det goda samhället kontra det onda. Troligen bygger den på Astrid Lindgrens upplevelser under kriget.

När bröderna kommer till Nangijala är det inte det lyckorike som pojkarna drömt om. De onda (i svarta kläder, ledde av den förskräcklige Tengil, bekämpar de ”goda” (i vita kläder). I den hiskelige draken Katlas fängelsehåla försmäktar de tillfångatagna under svåra kval.

– Alla är vi rädda, suckar Jörgen Dübergs åldrade frihetskämpe Mattias. Han syftar inte minst på ryktena om en förrädare på den vita sidan.

Det är en föreställning med stora åthävor, med rökkanoner och dunkande trummor. Mellan träden glöder hotfulla vargögon. Helle Damgårds scenografi är överdådig liksom Natali Hallbergs härliga duv- och hästmasker. Masscenerna med ungdomar från Lunds dans- och musikalgymnasium är effektfulla.

Ronny Danielssons iscensättning är storslaget praktfull. Som säsongens familjeteater lär den ha stora förutsättningar att gå hem både hos yngre (lite skrämmande men inte alltför farligt ändå) och hos vuxna.

Jag saknar ibland ett poetiskt och mera lågmält anslag utan alltför enkla sanningar. När ondskan är så lätt identifierbar blir den lätt banaliserad.

Slutet är problematiskt om än nertonat. De båda bröderna kastar sig utför ett stup, där de kommer att dö. Då kommer de till ett nytt och – förhoppningsvis – lyckligare dödsrike   Nangilima, där ingen ondska finns, där ingen dör och alla är lyckliga.

Fotnot: Bröderna Lejonhjärta spelas till den 5 februari efter ett uppehåll fram till och under julen.

I rollerna: Sasha Becker, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Robert Olofsson, Robert Rydberg, Gisela Swarting, Olof Yassin samt elever från Lunds dans- och musikalgymnasium.

Alla som är över 18 år måste visa vaccinationsbevis vid besök på teatern.

Bröderna Lejonhjärta, Skorpan, spelad av Olof Yassin, och storebror Jonatan, gestaltad av Robert Olofsson. Foto: Mats Bäcker.

Stumpenensemblens härliga ”Lyckliga gatan”

Stumpenensemblen spelar Lyckliga gatan av Kent Andersson och Bengt Bratt på Folkets hus B-sal i Helsingborg. I förgrunden: Thomas Karlsson.

I Helsingborgs kulturliv är Stumpenensemblen nog det mest unika inslaget, unikt också i ett nationellt perspektiv. Genom åren har gruppen bjudit på en pärlband av starka föreställningar, med en blandning av professionella skådespelare och amatörer på scenen. Repertoaren har sedan starten 1999 präglats av ett starkt socialt engagemang och inte minst av en solidaritet med marginaliserade grupper i det svenska samhället, med motton om demokrati och jämlikhet.

Efter ett långt pandemiuppenhåll bjöd teatern i lördags på premiär på ”Lyckliga gatan”, en pjäs som Kent Andersson och Bengt Bratt skrev 1992 och som spelades på bland annat Skånska teatern.

Föreställningen inleds med att sju personer kommer in i scenrummet. Men deras förvirring är stor. Vad gäller saken? Varför finns ingen ”ansvarig” på plats?

De har alla blivit skriftligen kallade till något slags möte av någon myndighet. Så småningom kommer en åttonde, Michael Segerström. Han ser kanske ut som ”en ansvarig” kunde göra, men har bara blivit försenad av att råka hamna på fel möte i samma hus, ett ekumeniskt möte om arbetslöshet och soppkök.

De åtta har olika bakgrund men ett gemensamt, de är alla arbetslösa. De väntar på den ansvarige – som man väntar i Becketts ”I väntan på Godot” – och tvivlar, vad ska mötet vara bra till? Alla är vana vid att bli manipulerade och lurade av myndigheter och överhet.

Eyvind Andersen, teaterns konstnärlige ledare, har redigerat föreställningen utan stora åthävor. Men det lättsamma anslaget kombineras med ett genuint allvar och en stark scenisk närvaro.

De medverkande sitter på scenen i en ring av stolar, framför Inga Björstedts målade flyttbara scenografiska bakgrunder. En och en berättar de om sin bakgrund och sina liv. Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en har varit vaktmästare, en är f d socialarbetare, en annan har arbetat som banktjänsteman, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”.

Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en är f d socialarbetare, en annan f d vaktmästare på en bänk, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”. Nu har också hon själv blivit överflödig.

I slutscenen inleder Michael Segerström en gungande dans med sin pinnstol till tonerna av Svinnsta skär och resten av ensemblen följer efter. Så avrundas Lyckliga gatan med ett durackord.

Kent Andersson och Bengt Bratts pjäser spelade en stor roll i svenskt kulturliv under en period från 1960 – 80-talen. Deras ande svävar över Eyvind Andersens uppsättning som i något avseende blir en dubbelexponering av de nämnda dramatikernas tid och vår egen, det i många avseenden än mer skoningslösa 2020-talet.

Folkets Hus B-sal har länge varit Stumpenensemblens självklara och genuina scen. Men kontraktet är uppsagt och av allt att döma blir ”Lyckliga gatan” den sista föreställningen som ges där. Det känns riktigt sorgligt, för teatern och för stadsdelen Söder. Teatern som ibland kallats ”De hemlösas teater” riskerar att bli hemlös.

Fotnot 1: I föreställningen medverkar: Madeleine Grothén, Jan Nielsen, Jonna Frisch, Lillemor Haglundh, Kat Strinnholm, Thomas Karlsson, Mari F Persson, Eva Henriksson och Michael Segerström.  

Föreställningen ges under hösten bara tre gånger till, fredag – söndag kommande helg. Fler föreställningar kan bli aktuella efter årsskiftet.

Fotnot 2: Som vän till regissören Eyvind Andersen är jag egentligen jävig att skriva om uppsättningen. Som bloggare kan jag ändå ta mig den friheten.

Så föddes ett stycke platsspecifik teater: ”Missing Alice” på Krapperup

Manusförfattaren EliSophie Andrée och regissören Martha Vestin instruerar Olga Sohlman Sommelius som spelar Alice i Alla Tiders Teaters vandringsföreställning MiSSiNG ALiCE i Krapperups slottspark, sommaren 2021. Fotograf Pål Sommelius

I somras spelade Alla tiders teater, tidigare Sommarteater på Krapperup, ”Missing Alice” i slottets park. Dramat skrevs av dramatikern EliSophie Andrée och arbetades fram i samarbete mellan henne och regissören Martha Vestin. Pjäsen bygger i botten på klassiska Alice i underlandet men är också ett Metoo-drama, om vad som alltför ofta unga kvinnor utsätts för i en mansdominerad tillvaro.

Martha Vestin arbetar ofta med ”platsspecifik teater”, uppsättningar som är gjorda just för de utomhusmiljöer där den spelas.

Allt började med en annan föreställning i samma park i skymningen, ”Naturen vet”, som gavs 2019. På hösten samma år genomfördes workshops där man särskilt arbetade med uttryck för mobbning.

– Vi hade golvet fullt av post-it-lappar med idéer till vad vi skulle kunna göra, berättar Martha Vestin.

Naturen vet inspirerade EliSophie och Martha som så småningom började arbeta utifrån Lewis Carolls klassiska saga och en ensemble med både professionella skådespelare och amatörer, särskilt unga tjejer.

I höst avslutas projektet med tre samtal om ”Missing Alice” på Café Amanda i Höganäs stadsbibliotek. I onsdags handlade det om arbetet med att ta fram föreställninen, i ett samtal mellan EliSophie Andrée och Martha Vestin med bilder och filmade scener från föreställningen.

I barnboken från 1865 faller Alice ner i ett hål och hamnar i en annan värld, i ”underlandet”. Något sådant är ju omöjligt på en teaterscen.

– Det viktiga för mig var att det i föreställningen skulle finnas en övergång mellan två världar, minns EliSophie.

Mycket ur sagan gick inte att använda.

– Vad ska man göra med en hattmakare i skogen, säger Martha. Hon fortsätter:

– Vi hade mycket diskussioner, särskilt om vad en scen ska ”berätta” inte om handlingen men om innebörden.

– Ett tag lät vi skådisarna bli look-a-likes, säger EliSophie. Ett tag hade vi Kim jong un, Vladimir Putin och Trump med i stycket. Men fick feedback: skriv om, skriv om … Och det gjorde jag.

Sedan gällde det att finna spelplatser runtom i parken.

– Jag är efter fler uppsättningar ganska väl bekant med varenda buske i Krapperupsparken, bekänner Martha.

– Platserna spelar med, de är inte bara kulisser, det gäller inte bara Krapperup utan också uppsättningar på Kullaberg, Sofiero, Fredriksdal.

I dramat finns en hotfull gestalt, som går under namnet Jabberwocky. En utmaning var hur ondskan skulle gestaltas i dramats båda världar, skolan och sagoskogen.

Rektorn blir den onda röda drottningen. Jabberwocky är också skolans tjusige gymnastiklärare som flickorna ser upp till, han som är monstret.

– Hur ska fara och hot gestaltas, undrade Martha. Vi kan ju inte bara låta en drake komma utfarande ur skogen, det skulle döda fantasin. Till slut beslöt vi att vi inte behövde se hotet konkret.

Pjäsens slutscen var nog allra svårast.

– Hur skulle vi avslöja ”den onde”, frågades sig EliSophie. Det får inte bli larvigt, inte för mycket men heller inte för lite. Samtidigt ska vi föra handlingen tillbaka till den vanliga världen.

Fotnot: Det tredje och sista samtalet om Alla tiders teater äger rum den 24 november kl 19.30 på Café Amanda, Höganäs bibliotek. Under rubriken ”Dramatik och musik” samtalar kompositören Dan Bornemark och regissören Martha Vestin om arbetet med musik och sång i sommarens ”Missing Alice” i Krapperups slottspark.

Antigone – sicket härligt konstnärligt spektakel!

Helsingborgs stadsteaters scen spelar Sofokles 2500 år gamla drama Antigone,. Spelplatsen är från början bara en smal ”marmortunga” i mitten mellan två vattenfyllda bassänger i vad som kan vara både ett antikt templel och ett grekiskt badhus. Foto: Emmalisa Pauly.

Alla på scenen är klädda i svart när dramat inleds, Sofokles Antigone. En sorgeprocession drar över scenen. Två bröder har dödat varandra. Den ene är nationens hjälte och ska få en hedersbegravning, den andra kallas en förrädare och ska kastas åt hundarna.

– Livet är ett elände, gråts det. Kan det bli värre? Finns det någon som kan tänka sig att leva om det?

Det finns det ju inte. Och värre ska det bli!

Men också bättre, häftigare, oförutsägbart och ständigt gränsöverskridande. Örjan Anderssons iscensättning är konstnärlig teater som bäst. Med föreställningen blåser han liv i Sofokles antika grekiska drama, översatt och bearbetat av Magnus Lindman.

Dramat skrevs – för 2500 år sedan – för en väldig utomhusscen med uppemot 30 000 åskådare. På Helsingborgs stadsteater spelas det på den lilla scenen, som i dessa restriktionsfria oktoberdagar är knökfull av teaterglada besökare, men ändå inte riktigt 30 000.

Scenen är uppdelad i tre ungefär lika stora delar, på en och samma gång ett grekiskt tempel och ett antikt bad. I mitten finns en spelplats och på dess båda sidor vattenfyllda ”bassänger”, därtill en förscen och smala kanter runt bassängerna.

Antigone & Co får till en början hålla till på den lilla mellersta arenan. Trängseln inbjuder till verbala dolkstötar. Men snart börjar skådisarna plumsa i.

Därtill finns ett mysko rum ovanför scenen. Det är möblerat med vår tids möbler, ungefär som ett utrymme bakom scen för de skådespelare som är ”ur spel” och väntar på nästa entré. Teater om teater.

För scenografi och ljuddesign svarar Chrisander Brun. Hans sceniska rum är pastellblått. Det är inte ett gestaltat grekiskt tempel utan snarare ett tygtrycks tempelbild med svävande delfiner – som nog lite kitchigt skulle kunna ha hängt på ett lyxhotell i dagens Aten.

Klichén av antiken passar suveränt som miljö för dramats tjuv- och rackarspel om människans existens och livslögner. Vem är god och vem är ond i detta drama om makt och politiska intriger?

Ingenting är vad vi tror att är. I dramats familjelära är släktbanden lömska, tacka för det när Jörgen Dübergs anpasslige Oidipus (som Sofokles skrivit ett annat drama om) av ödet fått bestämt att han ska döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bara en i kretsen på scenen ger uttryck för inkännande mänsklighet, Shada Sulhavs unga Antigone, som under hela dramat utgör ett rejält stilbrott, klädd i en sagoaktig rosa fantasidräkt, som markering av att hon ändå står för något annat.

Det gör inte Annika Kofoeds kung Kreon som för att bevara sin egen maktposition är beredd att döda både Antigone, dotter till Oidipus, och Kreons älskade egen son. Hon kallar det för att följa gällande lagar. Gustav Bergs Polyneikos hamnar snart i det livgivande vattnet och står sedan avklädd bland de sörjande svartklädda, själv i blå kalsingar eller möjligen minimala badbrallor.

Så blir Antigone ett sällsamt och annorlunda stycke teater, färgskimrande i dräkter, danser och musik, fascinerande med texter och personer som talar till oss genom millennierna, genom olika lager av betydelser och ändå blir begripliga eller åtminstone nästan.

Jag vandrar hem i oktobernatten glad över våran stadsteaters angelägna vitalitet! Sicket spektakel!

Fotnot: Bakom Antigone står: Regi: Örjan Andersson. I rollerna: Sophie Augot, Gustav Berg, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Shada Sulhav, Arina Trostyanetskaya, Olof Yassin. Pjäsen spelas på Helsingborgs stadsteaters Lillan 15 oktober till 20 november 2021.

På bild: Shada Sulhav,, som Antigone, Sophie Augot, Ismene och Jörgen Düberg, Oidiopus. Foto: Emmalisa Pauly.

Pang i bygget på Fredriksdal: Förvaltningen ville kicka Eva Rydberg

I somras spelades några testföreställningar av ”Pang i bygget”. Föreställningen kommer att spelas fullt ut sommaren 2022. Medverkar gör bland andra Birgitta Rydberg, Eva Rydberg, Adde Malmberg och Kalle Rydberg.
Bild: Anders Malmberg/HD

För två år sedan tecknades ett avtal mellan kulturförvaltningen i Helsingborg och Eva Rydberg Nöjesproduktion, där 2021 skulle bli sista säsongen, skriver Helsingborgs Dagblad. Men pandemin förändrade det mesta och i januari i år ville Eva Rydberg förlänga kontraktet till 2023.

Eva Rydbergs produktionsledare Mikael Lindell Bolin skrev till kulturförvaltningen: ”Eva Rydbergs allra högsta önskan att hon får sina 2 sista år på teatern.” 

I en normal kommun hade man tackat och bugat med vändande mejl efter allt som Eva Rydberg stått för när det gäller att förvalta arvet efter Nils Poppe på Fredriksdalsscenen. 

Men inte i Helsingborg. Först efter tre månader lämnades ett besked, den 27 april i år. Kommunen ville inte förlänga Eva Rydbergs avtal efter 2022.

Bolin skrev ett nytt brev, ställt till kulturpolitikerna i stället. Han betonade också att en planerad SVT-dokumentär om Eva Rydberg och om Fredriksdalsteatern äventyrades om det inte blev någon föreställning 2023. Nu gick det snabbare. Ett positivt besked kom efter bara några timmar.

Historien är pinsam på många vis. Hur kan Helsingborg som stad behandla Eva Rydberg och hennes arbete med teatern under många år så nedlåtande? Och hur kommer det sig att ”tjänstemännen” fattar ett så viktigt beslut utan att förankra det hos politikerna. Talar man inte med varandra? 

Kulturnämndens ordförande Cecilia Engström (KD) ändrade beslutet efter brevet i april. På HD:s fråga varför kulturförvaltningen inte gjort det tidigare svarar hon:

– Det hade de inte kommunicerat med mig.

Inte heller oppositionen kände till det negativa beslutet. 

Kulturnämndens vice ordförande Margareta Liljedahl Eriksson (S): 

– Man backade. Jag tror att de insåg att det skulle bli ett ramaskri om man gjorde det här mot Eva Rydberg. Det blev en vändning innan vi hade möte med nämnden, säger hon.

– Jag borde som nämndsledamot ha fått information om det är så att en hyresgäst vill förlänga, men får inte förlänga. Det är inte okej, säger Lars Dalesjö (MP).

Jan Björklund, oppositionsråd (S) reagerade likaså upprört:

– För mig är det helt obegripligt när vi satsar på besöksnäringen. Vilken annan kulturinstitution har fullsatt tre månader i rad år efter år sedan jag tror 1965. Ingen annan kulturinstitution är lika populär, säger han och misstänker att vissa kanske anser att Eva Rydbergs föreställningar är lite för ”folkliga”.

Kommer kulturförvaltningen att klara av att hantera frågan om teaterns framtid? Det gäller att hitta en efterträdare till Eva Rydberg, någon som kan ta vid 2024. För självklart ska Fredriksdalsteatern leva vidare.

Men för nämndsordförande Cecilia Engström är det inte självklart alls.

– Det är en jättestor fråga. Vi ser gärna att det fortsätter med någon typ av publik verksamhet som vi har haft hittills som på något sätt är ett nationellt intresse, säger hon.

”Någon typ av publik verksamhet”, vad tusan betyder det? Fredriksdalsteatern har på många vis varit och är unik i Sverige, både genom traditionen från Nils Poppe via Eva Rydberg till våra dagar och som häckteater på Fredriksdalsmuseets område.

Visst kan inriktning och framtoning diskuteras, men seriöst då. Det som skett i år visar på grundläggande inkompetens och bristande engagemang hos kulturförvaltningen.

Magisk Missing Alice i Krapperups slottspark

Lena Kronberg, Olga Sohlman Sommelius och Peter Bergared. Foto: Pål Sommelius

I skymningens gränsland mellan dag och natt utspelar sig Elisophie Andrées ”Missing Alice”, ett nyskrivet drama, iscensatt av Martha Vestin, inspirerat av Lewis Carolls klassiska ”Alice i underlandet” från 1865.

Underlandet finns i Krapperups slottspark. Publiken förs av guider in i den täta grönskans mångskiftande labyrinter, där allt kan hända. Martha Vestin tar oss från den ena spelplatsen till den andra.

Det är ”platsspecifik vandringsteater” som för teatertruppen och oss åskådare i en händelserik slinga från rotvältor till gläntor och slottsdammar med änder. Medan mörkret tätnar och skymningen sakta övergår i kväll förflyttar vi oss till nya spelplatser och publikläktare.

Någonstans sitter några fullegubbar och grovflörtar med de unga tjejerna. Vad är nu detta? På ön i dammen finns en lite skrämmande men också magnifik drottning.

Och så försvinner huvudpersonen, Alice, hon bara är borta och alla letar efter henne. Vad har hänt? Vart har hon tagit vägen? Kan hon ha råkat illa ut? Sökandet efter Alice är en drivkraft i handlingen.

Missing Alice har släppt taget om Alice i underlandet, som mest finns där som inspirationskälla. I sagoboken tar Alice en sked av märklig dekokt och börjar krympa. I Krapperupsskogens underland låter man i stället tiden gå baklänges eller i slowmotion.

Det här ett sagospel men också ett kusligt drama om en skolklass på utflykt, med en lärare som gör allt för att förföra sina tonårselever, och en rektor som slätar över. Metoo i skolans värld.

Uppsättningen essens, dramats kärna, handlar om ungas möten med vuxenvärlden och särskilt om unga tjejers utsatthet, inte i Carolls 1865 utan i vårt 2021. Här finns smärta och vånda, ett skri genom kvällsskogen.

Den livet igenom ogifte Caroll hade en stor samling av fotografier i olika genrer, och en stor andel av de bilder som överlevt hade unga flickor som motiv. Det har funnits obekräftade spekulationer om pedofili. Men det är inget som Elisophie Andrée anknyter till i sitt manus.

Helsingborgs stadsteaters Yvonne Ericsson har skapat skimrande vackra kläder, som bidrar till att ge föreställningen en känsla av professionalitet, liksom det fina samarbetet mellan yrkesverksamma teaterarbetare och amatörer.

Dan Bornemarks musik lägger ett ljudmässigt skimmer över Missing Alice. Musiken framspelas ibland från en scen i parken men hörs också suggestivt på trolskt avstånd.

Martha Vestins uppsättning är ett stycke magisk teater. Hon låter föreställningen smälta samman med sommarkvällen och naturen – ofta betagande vackert. Det känns som en sällsamt rik och mångfacetterad teaterupplevelse, med lång efterklang för oss som ser den.

Kanske började premiärföreställningen lite trevande, för att förtätas och beröra allt mer medan kvällen mörknar – och växa till en unik teaterupplevelse.

Fotnot: Tre i ensemblen har samma efternamn som jag själv, Pål, Olga och Vera. Det kan ha påverkat min upplevelse.

Från ”Missing Alice”.

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.