Kategoriarkiv: Helsingborgs kulturförvaltning

Stoppa utbyggnaden av Väla! Bevara Helsingborg som levande plats!

Den nya detaljplanen för Väl Centrum ökar köpcentrets yta med 70 procent eller 52 000 kvadratmeter. Runt den befintliga byggnaden läggs den s k Ringen med olika typer av ”upplevelseverksamheter”, däribland troligen en skidtunnel ovanpå ringens tak – på 16 meters höjd.

Diarienummer 278/2020

Gällande samråd om ny detaljplan för Väla köpcentrum, vars yta ska öka med 70 procent, eller med 52 000 kvadratmeter.

I dag, den 6/2, är sista dagen för samråd om den nya detaljplanen för Väla centrum som ökar köpcentrets yta med 70 procent. Dagens bruttoarea på 72 000 kvadratmeter ska ny byggas till med 52 000 kvadratmeter.

På Väla centrum byggs ett ”rörelsestråk”, kallat Ringen, som går runt den befintliga byggnaden, med en totalhöjd på 16 meter. Ringen rymmer olika typer av ”upplevelseverksamheter”, däribland ett förslag på en skidtunnel ovanpå Ringens tak.

Till det kommer en utbyggnad öster om den befintliga byggnaden mot IKEA, kallad Hubben. Hubben ges en totalhöjd på 35 meter. I detaljplanen anges inte vad Hubben ska erbjuda för upplevelser, inte heller vad namnet står för. Dess utrymme anges till 31 600 kvadratmeter, vilket innebär att Hubbens area motsvarar bortåt halva dagens Väla.

Till detta kommer ett 12 meter högt nytt parkeringshus, en byggnadsarea med 4400 kvadratmeter i planomådets nordvästra del och ett nytt hållplatsläge för kollektivtrafik i direkt anslutning till Hubben, mellan Ikea och Väla Centrum.

Rörelsestråket Ringen utgör cirka 13 800 kvadratmeter, skidtunneln cirka 6 550 kvadratmeter och Hubben cirka 31 600 kvadratmeter i bruttoarea.

Därmed ”breddas” Välas verksamhet från att som i dag huvudsakligen gälla konsumtion till att rymma också ”upplevelser”. Egentligen handlar det förstås om samma sak. De som tar sig till Väla är i första hand kunder. Genom att åka i Skidtunneln, kanske gå på bio eller ta för oss av andra ”upplevelser” som kan serveras i Ringen eller på de nya 52 000 kvadratmetrarna ska förstås kunderna försättas i köpberedskap, som goda konsumenter.

Väla är vad antropologer brukar kalla en ”icke-plats”, som inte relaterar till det kringliggande landskapets historia och kultur utan bestäms av den roll alla besökare får, som resenärer (på en flygplats) eller som konsumenter (på ett köpcentrum).

Förslaget väcker många reflexioner: 

Helsingborgs stadskärnas handel saknar redan i dag en fungerande mångsidig handelsstruktur. Allt fler inköp kräver att helsingborgarna tar bil eller buss till Väla. Det är miljöovänligt på alla vis och gynnar onödig konsumtion. Rollen av konsument bli viktigare än den som aktiv samhällsmedborgare.

När Helsingborg nu satsar allt på Välas utbyggnad förtvinar stadskärnans redan i dag marginella handel ytterligare. Detsamma gäller alla mindre orter i nordvästra Skåne, vilka förstår redan protesterat högljutt. 

Ett köpcentrums miljöer består av icke-platser som inte kan ersätta det en levande stad eller ort kan erbjuda.

De ideal som styr prioriteringen av Väla är hämtade från USA. Där kan redan nu ses vad som händer när konsumenterna tröttnat på köpcentranas massproducerade produkter. På många håll i USA finns redan nu övergivna och tillbommade köpcentra. Det är ingen djärv gissning att förutspå en liknande utveckling här, med köpcentra som tomma ruiner och stadskärnor fyllda av än fler outhyrda butikslokaler.

Därför bör utbyggnaden av Väla stoppas. Köpcentrat är stort nog som det är idag. Avskriv de spektakulära satsningarna på trafik- och köpstimulerande upplevelsecentra och bygg i stället kulturlokaler i själva stadens olika delar. Bevara Helsingborg som en levande plats mellan havet, Kärnan och stans bostadsområden!

Staden behöver en ny konsthall (liksom Malmö, Lund, Landskrona och Höganäs, med flera). I Helsingborg har inte byggts en enda ny bibibliotekslokal på deceennier. Behovet av nya platser där människor kan mötas utan att behöva konsumera är gigantiskt. Ett konsumtionstempel med skidbackar är något helt annat.

Sören Sommelius

Kulturskribent och författare, tidigare bland annat kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad. 

Fotnot: Ovanstående text är insänd till Helsingborgs stadsbyggnadsnämnd som samrådsinlägg med Diarienummer 278/2020

Mellan kaos och kreativitet: Livsbejakande utställning i modfälldhetens tid

Yoshio Nakajima i en happening på Dunkers, tillsammans med Helsingborgskonstnärerna Peter Arnesson och Petra Tamm. Foto: Sören Sommelius.

Den japanske konstnären och performanceartisten Yoshio Nakajima ställer i höst och vinter ut på Dunkers. Hans utställning ”Resa med solen”, med Martin Schibli som kurator, visar retrospektivt konst från 1950-talet till i dag.

Tyngdpunkten ligger på nygjorda verk. Utställningens bultande hjärta är ”ateljén”, längst in, ett rum som är en explosion av färg, klotter och rejäla målarburkar.

I ateljerummet genomfördes under utställningens två första dagar två suggestiva happenings eller performances, där Nakajima sjunger, ja ordlöst nynnar rytmiskt är nog en bättre beskrivning, och agerar med andra medverkande konstnärer som svenska Peter Arnesson och Petra Tamm. Det är rofyllt meditativt, inbjuder till aktivt lyssnande och seende, att med fantasin vidöppen ta till sig det som sker.

Ateljén står för mig som ett slags ”undantagsrike” för den skapande konsten, där nästan allt är möjligt i det laddade utrymmet mellan kaos och kreativitet.  

Det handlar också men inte bara om kriget och om den nödvändiga freden. Höga väggar avskiljer utrymmen från den övriga utställningen. En blågul lång stav är textad Ukraina. Någonstans läser jag ordet Pax. Men ateljén och happeningen är mer än så, en livsbejakande utställning i modfälldhetens tid. Det lekfulla anslaget rymmer både glädje och ett stort allvar.

Yoshio Nakajima är bosatt i Helsingborg sedan 1987. Han har länge uttryckt sin önskan om att få ställa ut på Dunkers. Först nu har det blivit, den här exceptionella utställningen, den största som den i dag 82-årige konstnären (med nära nog en 20-årings vighet) gjort i Europa.

Nakajima bryter i utställningen med konventioner på hur en utställning ska se ut. Här hänger bilder i taket. Andra sitter på en vägg som höstlöv som bara fladdrat i väg och fastnat. Så här kan man också göra.

Dunkers kulturhus har länge saknat ambitioner och anglägenhet i Helsingborgs kulturliv. Nakajimas utställning ingjuter livfullhet i byggnaden, som om dörrarna med den slåss upp mot både världen och mot Öresund.

I ett fungerande kulturens Helsingborg kunde Dunkers fungera som ett nav i kulturlivet, med utställningar som både vänder sig mot världen, mot Helsingborg och NV-Skåne eller rentav – som Yoshio Nakajimas angelägna utställning – mot bådadera. Det fordrar förstås också att kulturhusets konstnärliga självständighet och ekonomiska grund garanteras.

Fotnot: Yoshio Nakajimas utställning pågår till den 12 mars 2023. Det blir fler performances med Nakajima, närmast torsdag 6/10 kl 18, då också en buddhistisk munk kommer att delta. Bara ett är säkert, färgen kommer att flöda.

Läs mer om Yoshio Nakajima i ett reportage i Helsingborgs Dagblad 30/9: https://www.hd.se/2022-09-30/rymde-till-tokyo-for-60-ar-sedan-for-att-forverkliga-drommen–nu-oser-han-farg-over-dunkers

Yoshio Nakajima, konstnär och performanceartist, på Dunkers, där hans utställning ”Resa med solen nu visas”. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Pang i bygget på Fredriksdal: Förvaltningen ville kicka Eva Rydberg

I somras spelades några testföreställningar av ”Pang i bygget”. Föreställningen kommer att spelas fullt ut sommaren 2022. Medverkar gör bland andra Birgitta Rydberg, Eva Rydberg, Adde Malmberg och Kalle Rydberg.
Bild: Anders Malmberg/HD

För två år sedan tecknades ett avtal mellan kulturförvaltningen i Helsingborg och Eva Rydberg Nöjesproduktion, där 2021 skulle bli sista säsongen, skriver Helsingborgs Dagblad. Men pandemin förändrade det mesta och i januari i år ville Eva Rydberg förlänga kontraktet till 2023.

Eva Rydbergs produktionsledare Mikael Lindell Bolin skrev till kulturförvaltningen: ”Eva Rydbergs allra högsta önskan att hon får sina 2 sista år på teatern.” 

I en normal kommun hade man tackat och bugat med vändande mejl efter allt som Eva Rydberg stått för när det gäller att förvalta arvet efter Nils Poppe på Fredriksdalsscenen. 

Men inte i Helsingborg. Först efter tre månader lämnades ett besked, den 27 april i år. Kommunen ville inte förlänga Eva Rydbergs avtal efter 2022.

Bolin skrev ett nytt brev, ställt till kulturpolitikerna i stället. Han betonade också att en planerad SVT-dokumentär om Eva Rydberg och om Fredriksdalsteatern äventyrades om det inte blev någon föreställning 2023. Nu gick det snabbare. Ett positivt besked kom efter bara några timmar.

Historien är pinsam på många vis. Hur kan Helsingborg som stad behandla Eva Rydberg och hennes arbete med teatern under många år så nedlåtande? Och hur kommer det sig att ”tjänstemännen” fattar ett så viktigt beslut utan att förankra det hos politikerna. Talar man inte med varandra? 

Kulturnämndens ordförande Cecilia Engström (KD) ändrade beslutet efter brevet i april. På HD:s fråga varför kulturförvaltningen inte gjort det tidigare svarar hon:

– Det hade de inte kommunicerat med mig.

Inte heller oppositionen kände till det negativa beslutet. 

Kulturnämndens vice ordförande Margareta Liljedahl Eriksson (S): 

– Man backade. Jag tror att de insåg att det skulle bli ett ramaskri om man gjorde det här mot Eva Rydberg. Det blev en vändning innan vi hade möte med nämnden, säger hon.

– Jag borde som nämndsledamot ha fått information om det är så att en hyresgäst vill förlänga, men får inte förlänga. Det är inte okej, säger Lars Dalesjö (MP).

Jan Björklund, oppositionsråd (S) reagerade likaså upprört:

– För mig är det helt obegripligt när vi satsar på besöksnäringen. Vilken annan kulturinstitution har fullsatt tre månader i rad år efter år sedan jag tror 1965. Ingen annan kulturinstitution är lika populär, säger han och misstänker att vissa kanske anser att Eva Rydbergs föreställningar är lite för ”folkliga”.

Kommer kulturförvaltningen att klara av att hantera frågan om teaterns framtid? Det gäller att hitta en efterträdare till Eva Rydberg, någon som kan ta vid 2024. För självklart ska Fredriksdalsteatern leva vidare.

Men för nämndsordförande Cecilia Engström är det inte självklart alls.

– Det är en jättestor fråga. Vi ser gärna att det fortsätter med någon typ av publik verksamhet som vi har haft hittills som på något sätt är ett nationellt intresse, säger hon.

”Någon typ av publik verksamhet”, vad tusan betyder det? Fredriksdalsteatern har på många vis varit och är unik i Sverige, både genom traditionen från Nils Poppe via Eva Rydberg till våra dagar och som häckteater på Fredriksdalsmuseets område.

Visst kan inriktning och framtoning diskuteras, men seriöst då. Det som skett i år visar på grundläggande inkompetens och bristande engagemang hos kulturförvaltningen.

Mordet på Kulturhotellet ännu en spark mot kulturen i Helsingborg

”Kulturhotellet stängs – ett dråpslag för kulturlivet” skrev HD:s Johan Malmberg på tidningens kultursida i lördags. Det är lätt att hålla med. Mordet på Kulturhotellet är ännu ett svek mot kulturen i Helsingborg, mot den fria kulturen utanför institutionerna och mot den så diskriminerade stadsdelen Söder.

Turerna bakom nedläggningen av Kulturhotellet är obehagliga och oprofessionella. Bakom verksamheten har stått två eldsjälar, Axel Swanstein och Peter Eriksson. Nu berättar Axel Swanstein för Johan Malmberg att kulturförvaltningens Mats Hallberg, biträdande kulturchef, i november nådigt meddelade som en total överraskning att anslaget för 2021 skulle sänkas från 1.2 miljoner till 800.000 kronor.

Det innebar att anslaget inte skulle täcka hyran på över en miljon. Beskedet kom som ”en fullständig chock” för Swanstein. Och det mindre än två månader innan verksamhetsåret 2021 började. Så kan man ju inte göra. Självklart kunde Swanstein och Eriksson inte fortsätta under sådana premisser.

Hallberg påstår att nedläggningen kom som ”en fullständig överraskning” för honom. Pyttsan? Och att ”vi ser nu också andra visa framfötterna”. Har det varit ett problem att Kulturhotellet visat framfötterna?

Hallbergs förhoppning tycks ha varit att Kulturhotellet skulle flyttat till billigare lokaler på Gåsebäck, strax intill Kulturkvarteret Portugal, en bra bit söder om Söder.

Inför 2020 kom kulturförvaltningen på att man skulle satsa ”mera på konst”. Resultatet blir nu det motsatta. Konstföreningens Galleri Konsten har lagts ner under hösten. Dunkers har ju länge sagt sig vilja satsa på fotografi (men utan egna produktioner eller kunskap). Nu försvinner Kulturhotellet vars samlingsutställningar varit en av få möjligheter för lokala/regionala konstnär att ställa ut. Behandlingen av konsten i stan är ren misär.

Hade kulturförvaltningen menat allvaret att satsa på konsten borde man tagit initiativet till en konsthall i Helsingborg. Städer som Höganäs (Krapperup), Landskrona, Lund och Malmö förstås har både kulturhus/museer och konsthallar, men inte kulturskymningens Helsingborg.

En anledning till slakten av Kulturhotellets är förstås uppdelningen av kulturens organisation i ett kulturbolag med rejält gott om pengar och kreativ entusiasm och så kulturförvaltningen – som återkommande tycks ägna sig åt lustmord på entusiastiska kulturutövare, godtyckliga nedskärningar och total brist på långsiktiga ambitioner.

Nu drabbas återigen det fria kulturlivet i Helsingborg. En annan förlorare är stadsdelen Söder. Hur det kan ske efter försäljningen av den självklara samlingspunkten Folkets hus är obegripligt. Stora förlorare på Mordet på Kulturhotellet är förstås också alla vi helsingborgare som ännu en gång drabbas av svårbegripliga nycker från kulturförvaltningen och förnyad utarmning av kulturlivet.

Kultur ska byggas upp varligt som en trädgård, inte med yxhugg.

Sedan vill jag gärna hoppas att tankarna med Kulturkvarteret Portugal visar sig vara hållbara och kreativa. Och att Dunkers någon gång återfår sin kreativa kraft och blir en levande angelägenhet igen, efter alla års misär. Men i detta Helsingborg vete fan om man vågar hoppas.

Dunkerstiftelsernas styrelse stäms på mer än femtio miljoner

Henry Dunker som staty. Bild: Sonny Thoresen/HD.

Vad är väl femtio försvunna miljoner när Dunkersfonderna handskas med mångmiljardbelopp?

Ungefär så kändes det när det framkom att Dunkersstiftelserna lånat ut över femtio miljoner på mycket lösa grunder till två företag där den tidigare verkställande ledamoten (eller vd:n) Claes Lindqvist, haft stora egna intressen. Frågan verkar ha bagatelliserats och trivialiserats, när det i själva verket rör sig om otillständiga affärer med stiftelsens kapital.

Det handlar om två förlusttyngda bolag där Lindqivist själv satt i styrelsen, Sparkistan och Crossborder technologies AB. Båda gick senare omkull.

Enligt konkursförvaltaren Peter Thörnwall var  aktiekapitalet förbrukat redan när Sparkistan köpte den holländska detaljhandelskedjan hösten 2017, och styrelsen borde då ha beslutat om en kontrollbalansräkning. Att styrelsen inte gjorde så kan innebära brott mot aktiebolagslagen – och ledamöterna kan därmed bli personligt betalningsansvariga.

Nu skriver Helsingborgs Dagblad att Dunkerstiftelserna till slut stämt sin före detta vd och fyra andra externa styrelseledamöter och kräver att 51 miljoner plus ränta ska betalas till Dunkerstiftelserna.

Dunkerstiftelserna har, via ordförande Ragnar Lindqvist, hela tiden hävdat att Claes Lindqvist i det här fallet överskred sina befogenheter och agerade utan godkännande. Stiftelsens styrelse ska inte ha känt till att han investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist har å andra sidan, skriver HD, via sin advokat Krister Azelius, tillbakavisat detta.

– Han har haft styrelsens godkännande rakt igenom med allting som han gjort. Det finns ingenting i hans agerande som varit i strid med styrelsen eller de reglementen som gällde, sade Krister Azelius till HD.

50 miljoner är rejält mycket pengar, som kunde ha använts kreativt till gagn för Helsingborg i allmänhet och för kulturlivet i synnerhet. Den här härvan är djupt obehaglig och måste utredas grundligt.

Folktomt i Folkets hus i coronakrisen: En Folkrörelse i gungning

Vetlanda Folkets hus. Foto: Folkets hus och parker.

Folkets hus över hela Sverige har drabbats hårt av coronakrisen, skriver Svenska Dagbladet som under den gånga helgen ägnade sex sidor av kulturbilagan åt att belysa ”en folkrörelse i gungning”. I 130 år har Folkets hus över hela landet varit en självklar mötesplats, först för arbetarrörelsen, senare för hela samhällen. 2020 är allt hotat.

När restriktionerna för social samvaro infördes i mars 2020 försvann upp till 95 procent av bokningarna på landets Folkets hus. Fast anställd personal permitterades, varslades eller sades upp.

Redan i april sände Calle Nathanson, Vd för Folkets Hus och Parker ut ett nödrop:

”Folkets Hus och folkparker runt om i hela Sverige sänder nu ut sina nödrop till landets kommun- och regionpolitiker. Denna oersättliga del i samhällets infrastruktur för kultur, möten, diskussioner och demokrati riskerar att gå under om riktat ekonomiskt stöd uteblir.

Coronapandemins konsekvenser har slagit hårt mot hela samhället och inte minst drabbat kultur- och mötessektorn. Folkets Hus och Parker samlar 500 medlemsföreningar som bevittnar det allvarliga statusläget på sina respektive orter. Intäktsbortfallet är mycket omfattande.”

Nathansons text var verkligen ett nödrop. Och sedan han skrev den har inget blivit bättre, tvärtom. Nathanson menade att om lokala och regionala politiker inget gjorde ”riskerar vårt land en långsiktig och allvarlig försvagning av kulturens infrastruktur lokalt, regionalt och nationellt. Den ekonomiska kris vi nu ser, är för stor för att vi ska kunna fortsätta många veckor till. Läget är akut.”

Folkets Hus och Parker har varit en klippa i Sveriges kulturliv, inte minst genom engagemanget i alla lokala Folkets hus-möteplatser, särskilt viktiga på mindre orter.

I Helsingborg fanns ett av landets äldsta Folkets hus, med en dramatisk lokal sekellång historia. Två moderata småpåvar i staden vägrade att ge ABF det tidigare årliga stödet på under en miljon, ”vi ska inte stödja arbetarrörelsens stormtrupper” sa den ena av dem på ett politiskt möte. Resultat blev att Folkets hus med bl a den k-märkta A-salen såldes och privatiserades.

Därmed miste den utsatta och diskriminerade stadsdelen Söder sin självklara mötesplats. Mängder av föreningar blev hemlösa. Bland dem ironiskt nog Stumpenensemblen, de hemlösas teater, som på nåder fått tillgång till B-salen för några uppsättningar.

Samtidigt som många kulturföreningars mötesplats Folkets hus försvann byggde staden (för Dunkerpengar) Arenan som går med tiotals miljoner i förlust vare år. Staden betalar självklart utan att tala om stormtrupper.

Samma organisation, Folkets Hus och parker, driver också Röda Kvarn-biografen i Helsingborg, som förstås drabbats av stora ekonomiska bortfall till följd av krisen. Vad händer med välfungerande Röda Kvarn nu, undrar jag, en av Sveriges äldsta biografer.

Åter till den nationella krisen för Folkets hus-rörelsen. För Stockholms till ytan största Folkets hus, i Bagarmossen, utgör intäktstappet 150 000 kronor i månaden, skriver Svenskan. Kommer huset att överleva krisen?

Tidningen intervjuar chefen för Folkets hus i Rinkeby, 26-åriga Amal Omar, uppväxt i Landskrona. På frågan vad hennes Folkets hus betyder i samhället svarar hon:

”– Det är ett hus för medborgarna i området, där du kan komma in och vara del av en hel process. Vi anpassar alla våra verksamheter utifrån de behov som finns. Vi gör ingenting bara för att vi tycker att det ska göras.

En vanlig vecka omfattar verksamheten i Rinkeby Folkets hus kod och programmering för barn och unga, läxhjälp, träningsgrupp för tonårstjejer, digital hjälp för äldre och utrikesfödda och månadsvisa evenemang som nätverksträffen Byns brunch och samtalsserien Byn never talks, där lokala profiler möter aktörer inom områden som tech, film och sociala frågor. Ibland har man cykelverkstad, konstutställningar och loppis.”

Folkets Hus och parkers roll i det svenska kulturlivet kan inte överskattas. När nu staten under krisen gått in och hjälpt både företag och kulturlivet borde den partipolitiska organisationens säkrade framtid vara högprioriterad på alla vis.

Folkets hus i Hargshamn. Foto: Emma-SofiaOlsson/Svenska Dagbladet

Om Dunkerstiftelsernas Försvunna 85 miljoner kr

Henry Dunker. Foto dunkerstiftelserna.se.

Dunkerstiftelserna sparkade för ett år sedan sin vd Claes Lindqvist. Anledningen var att denne placerat tiotals miljoner i bolag där han själv satt i styrelsen, utan att inhämta tillstånd.

Nu står det klar att tillsammans 85 miljoner, skriver Helsingborgs Dagblad, har förskingrats (”var borta” är HD: ordval) genom den förre vd:ns affärer.

Två bolag har satts i konkurs. Det ena redan förra året med 15 miljoner i och det andra i början av 2020 med 70 miljoner (av totalt 218 miljoner) i skuld till Dunkerstiftelserna.

På stiftelsernas hemsida, dunkerstiftelserna.se, skriver man att ”Styrelsen uppdagade tidigt under 2019 att ”den tidigare verkställande ledamoten kunde misstänkas ha gjort investeringar av Dunkerintressenas kapital i strid mot denna placeringspolicy”. Alltså en misstanke men inget fastslående.

Det heter vidare att den tidigare VD:n ”skiljts från alla uppdrag inom Dunkerintressena och, efter avstyrkan från revisorn, inte beviljats ansvarsfrihet. Legala åtgärder har initierats och högsta prioritet är att söka begränsa förluster.”

Den sparkade vd:n Claes Lindqvist har tidigare via sin advokat uppgett att han anser att ”de påståenden om brister som gjorts rörande hans förvaltning av Dunkerintressena är oberättigade”.

De försvunna 85 miljoner gick till två förlusttyngda aktiebolag där Claes Lindqvist var styrelseordförande, skriver HD.

Det ena bolaget heter Crossborder technologies AB och sysslade med lasthanteringsutrustning. När ett Dunkerbolag blev aktieägare under 2015 var Crossborder redan under hård press. De senaste fyra åren hade förlusten uppgått till mellan 7 och 10 miljoner kronor. Varför i hela friden skulle Dunkersmedel satsats i ett så krisdrabbat företag? Och hur kunde den dåvarande vd:n utföra så väldiga överföringar utan att återstoden av styrelsen reagerade??

Det andra bolaget heter Sparkistan StClemens AB, och är moderbolag i en koncern verksam inom e-handel.

Beloppen är så stora att det självfallet borde bli en rättssak av det inträffade. Det finns ingen anledning i världen att låta 85 miljoner försvinna, som skulle kunna ha gagnat Helsingborgs stad i enlighet med Dunkers testamente.

Fonderna har på senare tid använts till att med sammanlagt miljardbelopp bygga Helsingborgs Arena och ny läktare på idrottsplatsen Olympia. På tur borde ha stått akuta kultursatsningar. Helsingborg saknar en konsthall. Biblioteket behöver både nya områdesbibliotek och en utvidgning och renovering av huvudbiblioteket eller rentav ett helt nytt bibliotek.

Planer på utvidgningar av huvudbiblioteket har aviserats, men är långt ifrån prioriterade.

Till saken hör inte minst att Dunkers kulturhus, som kom till genom medel från Dunkersfonderna, har varit djupt nedgånget i en utdragen konstnärlig kris och borde fått resurser av något slag till en nystart för att återta sin position i kulturlivet.

Därför är Dunkerstiftelsens försvunna 85 miljoner banne mig ingen småsak. Om den nuvarande styrelsen inte utreder vad som skett faller skuggan också över den.

Äntligen inleds förnyelsen av HELSINGBORGS BIBliotek

Planen är att bygga ut biblioteket under marken. Ett nytt parkeringsgarage ska det också bli.Bild: Helsingborgs stad.

Helsingborgs stadsbibliotek har förfärligt länge varit förfärligt eftersatt. Det gäller både anslag och organisation. Inga nya områdesbibliotek på evigheter. Ett nedslitet och otillräckligt huvudbibliotek. För lite personal, för låg budget för inköp av litteratur och andra medier. Också barn- och ungdomsverksamheten har varit illa ute.

Catharina Isberg, chef för Helsingborgs stadsbibliotek. Foto:  Sven-Erik Svensson/HD.

Häromdagen presenterade Helsingborgs Dagblad en glädjande artikel där bibliotekschefen Catharina Isberg berättade att biblioteket, efter beslut i stadsbyggnadsnämnden, står inför en större ombyggnad, enligt de planer som tidigare presenterats. En utbyggnad under marken på sluttningen ner mot Järnvägsgatan är det som gäller.

Någon tidsplan anges inte i artikeln, vilket vore angeläget. Bibliotekets behov är akuta och borde inte skjutas på framtiden.

Första fasen inleds efter årsskiftet med att en projektanställd specialist tar fram ett lokalprogram för bibliotekets innehåll, också genom att involvera besökare. En bra och viktig ambition är att värna det nuvarande biblioteket från 1965, ritat av Jörgen Michelsen.

– I vissa fall kan jag tänka mig att man behöver återställa lite av de ursprungliga värdena så att man inte förlorar dem, säger Catharina Isberg om den nuvarande biblioteksbyggnaden, som under olika ombyggnader farit rätt illa.

2019 har varit ett dystert år för de svenska folkbiblioteken, skriver bibliotekarien Martin Ackerfors i en debattartikel i Dagens ETC.

– Det som nyss hölls för självklart utmanas från flera olika håll. Om biblioteken rustas ned kommer vi ha ett problem som ekar genom samhället i generationer.

Han syftar bland annat på SD:s ambition att begränsa tillgången på böcker på språk andra än svenska och strypa servicen för besökare andra än svenskar. Men han är också kritisk mot allianspartierna som i kommun efter kommun vill spara och allra mest på kulturen.

– Ingen kan driva ett bibliotek på landsbygden med ekonomisk vinst, men den sociala vinsten för individen och för samhället är enorm.

Det gäller också Helsingborg. Våra bibliotek är unika ickekommersiella mötesplatser. Deras betydelse kan inte överskattas. Helsingborgs bibliotekspolitik har alltför länge saknat engagemang och insikt. Låt oss hoppas att vi står inför en nyorientering.

Folkparken Sundspärlan räddas och utvecklas

Helsingborgs stad har lagt planerna på bostäder i Sjöcronaparken bakom sig. På torsdagen berättade Jan Björklund (S), Mikael Skoog (S) och Peter Danielsson (M) om framtidsplanerna.Bild: Britt-Mari Olsson/HD.

Sundspärlan räddas för framtiden! Planerna på att bygga 400 nya bostäder i området skrotas, rapporterar Helsingborgs Dagblad. En långvarig folklig fight för att rädda den gamla folkparken är (förhoppningsvis) över. Vi är många som drar en djup suck av lättnad och glädje den här fredagen.

Troligen var det namninsamlingen med krav på folkomröstning som avgjorde, med 10710 namn, även om 410 saknades för att kravet att frågan skulle tas upp i kommunfullmäktige, främst till följd av dubletter.

Folkets park invigdes den 1 maj 1895 och har varit och är en viktig del av Helsingborgs historia, därtill nära förknippad med arbetarrörelsens historia. 

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad.

Sundspärlan är ingen antikvitet utan en levande kulturinstitution med över 100 000 besökare vid 200 årliga evenemang.  Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Så sent som i mars i år sa Danielsson kategoriskt att ”Själva Sundspärlan kommer inte vara kvar”. Nu gäller dessbättre en annan politik. Staden ska köpa ut byggbolagen och arbeta för att utveckla den gamla folkparken i stället för att avveckla den.

Nöjesbolaget Sundspärlan kommer också i fortsättningen att driva verksamheten på Sundspärlan. Men det årliga kommunala stödet på fyra miljoner dras in om två år. Självklart borde Sundspärlan bli en del av Helsingborgs kommunalt hanterade kulturliv, med ett rimligt verksamhetsstöd.

Nöjesbolagets ordförande Mikael Skoog (S) tackar i ett SVT-inslag folkinitiativet som samlat in alla namn och därmed bevisat att det finns ett starkt folkligt stöd för att Sundspärlan ska leva vidare.

Historisk dansbild. Från FB-gruppen Bevara Sundspärlan.