Kategoriarkiv: Kärnvapen

30 år sen Nelson Mandela blev fri den 11 feb 1990

Under arton år i fängelset på Robben Island var Nelson Mandela inspärrad i en betongcell 2,4 x 2,1 meter. Hans ”säng” var en matta av strå.

Såväl USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hävdade att Mandelas ANC var en terroristorganisation som sympatiserade med kommunismen och stödde den sydafrikanska regimens kamp mot ANC.

Den 11 februari 1990, i dag för trettio år sedan, lämnade Mandela fängelset som en fri man efter att ha suttit inspärrad under 27 år, de senaste åren i Pollsmore Maximum Security Prison i Kapstaden och de sista två åren i  Victor Verster-fängelset.

I juli 1988 fyllde Mandela 70 år i fängelset. I London hyllades han med hyllningskonsert på Wembley Stadium som TV-sändes och sågs av 200 miljoner tittare. Thatcher var dock lika oförsonlig som tidigare.

Före henne var Mandela en kommunistisk terrorist och den som inbillade sig att Sydafrika någonsin skulle styras av ANC, ”was living like a cocobird in the clouds”, som en kokogök bland molnen.

I USA var det än värre. ANC klassades av det amerikanska utrikesdepartementet som en kommunistisk terroristorganisation och Mandela själv stod på USA:s terroristlista ända till 2008, samma år som den tidigare presidenten (1994 – 1999) fyllde 90 år.

När jag några år efter apartheids fall besökte Sydafrika köpte jag en bok om det nya Sydafrika vars titel anspelade på Thatchers uttalande, ”Living in Cloud Cocoland”.

Den gången fanns en otrolig glädje hos de allra flesta över att den kusliga apartheidtiden var förbi. Det fanns också en optimism. Den svarta majoriteten visste att makt och rikedomar var extremt ojämnt fördelade och insåg att det skulle ta tid att bygga ett jämlikt samhälle. Men man ville vara optimistisk och tro på förändring.

Det visade sig snart ännu svårare än vad de flesta trott att skapa ett nytt samhälle ur askan efter apartheid och kolonialtiden. Sverige som haft en så positiv roll under befrielsekampen spelade en smutsig roll genom vapenaffärer för många miljarder med Sydafrika. Dåvarande statsminister Göran Persson spelade en bedrövlig roll i det sammanhanget. Sydafrika blev trots detta det första (och vad jag vet enda) land som monterat ner de egna kärnvapnen.

Jag kom till Sydafrika efter en lång rad besök i krigens Jugoslavien. Trots att konflikterna i apartheids Sydafrika var mycket värre än i de varit i Jugoslavien blev det krig där men inte i Sydafrika. Mandela själv spelade säkert spelade en viktig roll i det sammanhanget.

Ex-Jugoslavien fick genom Daytonavtalet en krigsförbrytartribunal i Haag som dömde långa fängelsestraff åt ett fåtal av de värsta krigsförbrytarna. I Sydafrika bildades i stället en Sannings- och försoningskommission(Truth and Reconciliation Commission, TRC) ledd av ärkebiskop Desmond Tutu. Det viktiga var inte straffen utan att klarlägga övergrepp och sträva efter försoning mellan landets vita och afrikanska befolkning.

Som fri man återbesöker Nelson Mandela sin cell på fängelseön Robben Island.

”Väderfenomen” var radioaktiv katastrof. Kultur-WKND fortsätter

Minnesmonument över olyckan i Kysjtym. Foto: Wikipedia.

Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur & Kultur 1919) nominerades förra året till Augustpriset. Romanen handlar om mänsklighetens tredje värsta kärnkraftskatastrof, I Sovjet på 50-talet. Gunnar Bergdahl samtalade med henne på Röda Kvarn under fredagen, den andra dagen av årets största kulturevenemang i Helsingborg, Kultur-WKND, som pågår t o m söndag.

I det lilla sovetiska samhället Kysjtym, alldeles intill Majak nära Uralbergen och gränsen till Kazakstan, fanns på 50-talet en anläggning som beskrivits som den sovjetiska atombombens vagga. 1957 inträffade där en olycka med katastrofala följder för befolkningen som var bosatt i området. Inte förrän 1989 tillkännagavs olyckan av Sovjetunionen.

– Det handlade om en nedgrävd tank med radioaktivt avfall som exploderade, berättar Anna Fock. Ett banalt fläkthaveri ledde till ett stort utbrottet av radioaktiva gaser. Ett väldigt radioaktivt moln drev över stora områden. I lokalpressen beskrevs det som ett ”ovanligt väderfenomen”, det var så jag fick titeln.

Gunnar Bergdahl och Anna Fock. Foto. Kultur-WKND.

Hennes bok är en roman som bygger på verkliga händelser. Berättelsens huvudperson Igor växer upp i det drabbade Kysjtym utan att veta det minsta om vad som inträffat.

– Först 1989 kort tid före Sovjetunionens upplösning blev händelserna i Kysjtym den 29 september 1957 offentliga, berättar Gunnar Bergdahl. Han talar också om den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Alla de länder i världen som har kärnvapen har också kärnkraft, de behöver uranet.

– I Kysjtym handlade det om kärnvapenupprustning som brutalt åsidosatte alla mänskliga hänsyn.

I området fanns en blomstrande småstad med hyreshus, restauranger, bagerier, affärer. Allt är borta nu, nedgrävt.

Anna Fock besökte området för att göra research för sin roman. Snart 70 år har gått sedan katastrofen.

– Folk var fortfarande rädda, skrämda till tystnad, suckar Anna Fock.

Gunnar Bergdahl har sysslat med en liknande problematik i två dokumentärfilmer om Tjernobylkatastofen 26 april 1986. Det handlar liksom Anna Focks roman både om kärnkraft och tystnadskultur.

Efter samtalet mellan Gunnar Bergdahl och Anna Fock visades på Röda Kvarn i Helsingborg Bergdahls dokumentärfilm ”Ljudmilas röst” i en nygjord digitalt renoverad version av originalet som hade premiär 2001 och då belönades med en Guldbagge.

Ur Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär från 2001 om Tjernobylkatastrofen, Ljudmillas röst.

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud

78 procent av svenskarna vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud, enligt en ny undersökning, beställd av Olof Palmes Internationella Center.

Olof Palmes Internationella Center har i oktober 2019 för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om Sverige ska skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Resultatet är entydigt. 78 procent av svenskarna vill att Sverige ska skriva under, bara nio procent är emot. 12 procent har svarat ”vet ej”.

I en kommentar säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center:

– Svenska folket känner att kärnvapenhotet är en av vår tids stora globala ödesfrågor, precis som klimatet.

Hon är mycket kritisk mot regeringens beslut att inte skriva under. Detta trots att Sverige varit drivande i FN-processen fram till TPNW, världens första avtal som binder länder att helt och hållet förbjuda kärnvapen.

Avtalet klubbades i FN:s generalförsamling sommaren 2017. I december samma år mottog ICAN:s generalsekreterare Beatrice Fihn, FN:s fredspris vid en ceremoni i Oslo. Och ICAN står för  International Campaign to Abolish Nuclear Weapons.

Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.

Där betonar man att risken för ett kärnvapenkrig nu är större än på decennier:

• Ryssland och USA har övergett tidigare nedrustningsavtal och trappat upp retoriken. Konfliktnivån har skärpts. 

• Nya former av kärnvapen har utvecklats, mångfaldigt starkare än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget.

• Kärnvapen är ett hot mot hela mänskligheten

Palmecentret citerar Olof Palme som talade för nedrustning och i Dagens Nyheter i januari 1982 skrev:

”Städer som i dag utsätts för kärnvapenangrepp kommer aldrig mer att kunna byggas upp. Samhällena kommer att vara så förstörda att de inte klarar av att läka såren.”

Olof Palmes ord är minst lika giltiga i dag som då de skrevs för snart 40 år sedan.

Hiroshima efter den första atombomben, den 6 augusti 1945.

Gör Helsingborg till kärnvapenfri stad!

”I vår stad Göteborg är vi mycket bekymrade över det allvarliga hot som kärnvapen utgör mot vår stad och mot samhällen i hela världen. Vi menar att våra medborgare har rätt att leva i en värld befriad från detta hot”.

skriver nedrustningsaktivister i Göteborg som under parollen ”Göteborg för kärnvapenförbud” som lämnat in ett medborgarförslag för att Göteborg ska gå med i ICAN:s kampanj mot kärnvapen. En lång rad städer har anslutit sig, som Paris, Oslo, Manchester, Sydney och Washington DC är några exempel.

Som helsingborgare hävdar jag att Helsingborg självklart bör ansluta sig till ICAN:s kärnvapenfria städer. Det skulle omöjliggöra eller försvåra för krigsfartyg som kan tänkas bära kärnvapen att angöra hamnar i Helsingborg. USA:s policy i det fallet är att aldrig besvara förfrågningar om kärnvapen med ett ja eller ett nej.

I händelse av krig är städer med viktiga hamnar som Helsingborg och Göteborg givna förstahandsmål för bombningar, där kärnvapen kommer att användas om krigshandlingarna tagit en sådan vändning.

Till det kommer att norra Öresund är en strategisk sjöfartsled, som i krigstider blir ett mål för fientliga aktioner.

I Landskrona har kampen för att staden ska ansluta sig till ICAN:s städer inletts. Medlemmar i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) har lämnat lappar i brevlådor, arrangerat torgmöten och mailat alla kommunpolitiker. Också i Malmö har aktioner inletts i frågan.

Allt fler städer ansluter sig nu till ICANs kärnvapenfria städer: Se den fulla listan här.

Bilden ovan visar några av de större städer som gått i kampen för ICANs aktion, Paris, Washington DC, Geneve, Toronto, Berlin, Sydney, Manchester, Nagasaki.

Länk till ICANs ”Cities Appeal” här.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

På Hiroshimadagen: I vätebombens skugga i det nya kalla kriget

People pray for the atomic bomb victims in front of the cenotaph at the Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, western Japan during a ceremony to mark the 74th anniversary of the bombing Tuesday, Aug. 6, 2019. (Kyodo News via AP).

Den 12 januari 1964 störtade en amerikansk B52:a under ett häftigt snöoväder nära Savage Mountains i delstaten Maryland i USA. Ombord fanns två vätebomber av typen Mk-39 om fyra megaton vardera, berättar författaren och översättaren Peter Handberg i sin essäbok ”Jag vill leva på djupet” (Natur & Kultur 2017).

Handberg skriver vidare att planets last var dödlig, ”Åtta megaton, det var mer än allt som sprängdes under hela andra världskriget, inklusive atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.”

Amerikansk B52:a utrustad med vätebomber. Ett av de många plan som deltog i Operation Chrome Dome, med fem olyckor under ett decennium, varav två med radioaktiva utsläpp.

Handbergs essä utgår från den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden”, nyöversatt av Handberg. ”Jag ville leva på djupet” är en tankebok om Thoreau och om Handbergs resa till Thoreaus landskap kring skogssjön Walden i Massachusetts.

Under det kalla kriget låg ett av USA:s största lager för kärnvapen i Stonybrook, några km från Walden. Här utrustade man de B52:or som ständigt patrullerade över Atlanten beredda att slå till med kärnvapen mot huvudfienden Sovjetunionen, det kallades operation ”Chrome Dome”.

Under ett decennium befann sig ständigt en handfull vätebombsutrustade B52:or 24/7 i luften, beredda att fälla kärnvapen över Sovjet, som first strike eller som svar på ett anfall. Fem olyckor inträffade. Två av dem ledde till radioaktiva utsläpp. Mest känd är katastrofen vid Palomares på spanska östkusten.

Planet som störtade vid Savage Mountains totalförstördes, de flesta ombord dog. Men de två vätebomberna exploderade inte och läckte inte heller ut radioaktiva ämnen.

Om vätebomberna hade utlösts hade stora delar av nordöstra USA blivit obeboeliga för lång tid. Till följd av radioaktiva askmoln hade väldiga områden i världen kunnat drabbas av en atomvinter, med förstörda odlingsmöjligheter och massvält till följd.

Henry David Thoreau var inte pacifist men krigsmotståndare och ickevåldsförespråkare. Han är känd för sin epokgörande ”Civil olydnad” (h:ström 2005, i översättning av Johan Hammarström), som sägs ha inspirerat både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

I dag är trakten runt Thoreaus födelsehem översållad av militära anläggningar, skriver Peter Handberg. 500 meter bort ligger US Air Force Base Hanscom. Bara 200 meter från hemmet finns Orb Analytics, som utvecklar missiler, satellitkommunikation och vapensystem för drönare.

Handberg skildrar en man som har ett nio till fem jobb där han arbetar med drönarkrig på andra sidan jorden. Han står i kontakt med en Hunter-killer-drönare och utlöser dödliga attacker.

Den 24 oktober 2012 dödades i Pakistan en 68-årig kvinna Mamana Bibi när hon var ute och plockade grönsaker. Med sig hade hon sina nio barnbarn. Hon mördades av en amerikansk drönare genom en knapptryckning elvatusen kilometer från henne. Flera av hennes barnbarn skadades svårt, några fick armar och ben amputerade.

Henry David Thoreau skulle inte uthärdat att leva i de trakter där verkade för 180 år sedan.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. På 74-årsdagen uttryckte stadens nuvarande borgmästare  Kazumi Matsui oro över hur nationalistiska ledare hejdat kärnvapennedrustningen. Han syftade på att både USA och Ryssland lämnat kärnvapenspridningsavtalet.

Matsui vädjade också att världens länder, inklusive hans eget Japan, skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har som bekant brutit mot Sveriges alliansfria och FN-vänliga hållning allt sedan sedan andra världskriget genom att deklarera att vi inte kommer att ställa oss bakom FN-förbudet.

I tisdagens DN skriver på Hiroshimadagen två representanter för Läkare mot kärnvapen, Jan Larsson och Gunnar Westberg, och kräver att ”Sverige måste skriva under avtalet mot kärnvapen”.

I denna svåra tid är inget viktigare.

Atombomben som föll över Hiroshima i Japan den 6 augusti 1945 var helt för­ödande. Att Sverige inte skrivit under avtalet mot kärnvapen är svårt att acceptera, skriver Jan Larsson och Gunnar Westberg. Foto: Keystone Pictures Agency.

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.