Kategoriarkiv: Kuba

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

Hög tid efter 19 år att stänga Guantánamo

Den 11 januari 2002 anlände de första fångarna till det amerikanska fängelset Guantánamo på Kuba, skriver Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press i tidskriftens första nr för året 2021/1. Hans utgångspunkt är den högst rimliga att ”Biden måste stänga Guantánamo”. 

Det var precis vad Barack Obama hade som högsta prioritet den första dagen efter sin presidentinstallation den 20 januari 2009. Under åtta år förmådde han inte verkställa beslutet. Naturligtvis upphävde Donald Trump Obamas exekutiva order.

Det enda som bekymrade Trump var kostnaderna för lägret, som bevakas av 1800 soldater eller 45 man per fånge, enligt en artikel i New York Times från september 2019. Det motsvarar en kostnad per år och fånge på dryga 100 miljoner SEK. Som jämförelse nämner NYT kostnaden 1985 för ensamfången Rudolf Hess i Spandaufängelset i Berlin, vilken uppgick till 12 milj SEK/år med dagens växlingskurs.

Under det så kallade kriget mot terrorismen fördes människor som USA ansåg vara terrorister till lägret genom olagliga överföringar från anda länder. 

Bushadministrationen spärrade in 780 män och pojkar i lägret, för att längre fram överföra 540 till andra länder. Obamaadministrationen lyckades minska antalet fångar med ytterligare 200 genom att sända dem till andra länder, fortsätter Ulf B Andersson:

”Många av fångarna hade först hållits fängslade i det system av hemliga fängelser runt om i världen som CIA drev och där tortyr var vanligt förekommande.”

I dag finns 40 fångar i lägret. För en månad sedan publicerade Amnesty Internationell en rapportUSA: Right the Wrong, Decision Time on Guantanamo”. Human Rights Watch (HRW) har vidare krävt att hemligstämpeln kring CIA:s tortyrprogram ska upphävas, med undantag av sådant som rör överenskommelser mellan stater. 

I HRW:s rapport nämner man att de torterade fångarna hållits inspärrade i en del av lägret, för ”särskilt viktiga fångar”, med starkt begränsad tillgång till advokater och medicinsk personal. Det enda skälet, skriver HRW, är att fångarna skulle bekräfta vad alla redan vet, att de torterats. Och att man inte velat att torterarnas namn och de ansvariga skulle offentliggöras.

Några av torterarna fick efter tjänsten på Guantánamo framträdande positioner i den amerikanska regeringens administration. I rapporten nämns dessa så här: ”De vandrar i regeringsbyggnadernas korridorer, de undervisar i juridik, de lever sina liv som om den tortyr de utövat ”bara var en dålig dag på jobbet”.

Senatens underrättelsekommitté presenterade 2012 en rapport på 6 000 sidor om CIA:s kidnappningar, tortyr, sexuella övergrepp och andra brott. Ett sammandrag publicerades i december 2014. Viktiga delar av senatsrapporten är fortfarande hemligstämplade.

Att Guantánamo fortfarande håller människor inspärrade under vidriga förhållande, högst osäkra juridiska förutsättningar, acceptans av tortyr med mera är förstås en skam för USA utan like.

Joe Biden uttalade sig som Obamas vicepresident redan 2009 för att lägret skulle stängas. Som president har Biden deklarerat att han tänker förnya Obamas ansträngningar för att till slut kunna stänga lägret, i samarbete med kongressen, försvars-, utrikes och justitiedepartementen.

Men, skriver New York Times för en månad sedan kritiskt, fortfarande saknas både detaljer och de nyckelpersoner i administrationen som skulle kunna genomföra beslutet. 

Fotnot: Spelfilmen ”The Mauritanian”, regisserad av Kevin Macdonald, med svensk premiär i dagarna, kan skapa ny uppmärksamhet kring Guantánamo. 

Filmen baseras på mauretaniern Mohamedou Ould Salahis bok från 2015, som gavs ut av Norstedts med den svenska titeln ”Guantánamo – En dagbok”. Mohamedou Ould Salahi satt fängslad på Guantánamo utan rättegång 2002-2016.

A communal cellblock for some of the 40 prisoners who are detained at Guantánamo Bay.Credit…Doug Mills/The New York Times.

En vecka som skakar USA

I USA pågår nu intensivt arbete med förberedelser inför onsdag den 20 januari, då Joe Biden ska sväras in som ny president. Det högerextrema eller rentav fascistiska angreppet på Capitolium den 6 januari har skapat djup oro i landet. Den fråga många ställer sig är om landet kommer utsättas för nya attentat på installationsdagen i Washington, men också runtom i de amerikanska delstaternas många huvudstäder.

Bland de terrorister som angrep och tog sig in i Capitolium har nu 200 identifierats och ett hundratal arresterats. 

Bland de gripna finns dussintals vita högerextremister som fanns på FBI:s listor för eftersökta, vars närvaro den 6/1 väckte akuta frågor om säkerheten den 20/1.

Det har framkommit att det vid stormningen av Capitolium fanns planer på att kidnappa och döda kongressledamöter, kanske också vicepresidenten Mike Pence, som ju ”svek Donald Trump”. Inne i Capitolium hördes mobben skandera ”Häng Pence”. Uppgifter cirkulerar också att republikanska Trump-lojala kongressledamöter samarbetat med mobben och lämnat ut uppgifter om var enskilda demokratiska kongressmän har sina kontor.

Vid installationsceremonin på tisdag skulle ju tillträdande presidenten Joe Biden kunna bli ett mål för attacker. För att förhindra något sådant har man byggt höga staket runt såväl Capitolium som Vita Huset. Innanför staketet finns 20 000 tungt beväpnade nationalgardister för att försvara ceremonierna och med alla medel motverka varje ansats till en statskupp, vilket outtalat är vad många fruktar.

Vid tidigare presidentinstallationer har miljoner människor följt ceremonin från den stora öppna platsen nedanför Capitolium. I år kommer hela området att vara avspärrat. Besökare är inte välkomna.

Liknande problem fruktas i alla delstatshuvudstäderna. Många har också lokalt kallat in nationalgardet. 

En pensionerad flygofficer, Larry Rendell Brock, greps i söndags i Texas. Brock var en i mobben som var inne i Capitolium. Brocks avsikt var att ta gisslan eller kanske avrätta medlemmar i USA:s regering, sa åklagaren i Texas, Jay Weimer på torsdagen. 

Medan hans boss Trump förbereder en vanärad sorti från presidentämbetet ägnar sig utrikesminister Mike Pompeo med frenesi åt den brända jordens taktik, skriver New York Times i en ledare på fredagen.

Under den senaste veckan har han fattat en rad beslut vars enda avsikt är att göra livet så svårt som möjligt för hans efterträdare som utrikesminister. Han har placerat Kuba på listan över stater som stöder terrorism, han tänker peka ut Huthirebellerna i Jemen som en terroristorganisation.

Han har vidare underlättad förutsättningarna för amerikanska diplomaters kontakter med Taiwan-officiella (för att störa relationerna med fastlands-Kina)  och har deklarerat att Iran är Al Qaidas hemmabas.

Dessutom har Pompeo prisat USA:s och Trumps utrikespolitiska framgångar” i mängder av tweets, där han hyllat att USA lämnade Parisklimatavtalet, liksom USA:s sätt att bryta kärnvapenspridningsavtalet med Ryssland och Obamas avtal med Iran mot kärnvapenspridning.

Så agera en fullfjädrad politisk gangster, skulle jag vilja säga.

Pompeo var för övrigt den amerikanske politiker som nog mest av alla hotat Sverige om konsekvenserna av ett underskrivande av FN:s förbud mot kärnvapen.

Avgående utrikesminister Mike Pompeo. Illustration by The New York Times; Pool photo by Andrew Harnik.

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.