Kategoriarkiv: Journalistik

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

SVT Malmö: ”Våra sändningar kan bli en katastrof”

SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris, skriver tidningen Journalisten i sitt senaste nummer. Stora omorganisationer, en satsning på i första hand webbmaterial och TV i mobilen väcker intern kritik, försvårad av en tystnadskultur som gör att få anställda vågar diskutera öppet. 

SVT:s båda nyhetsprogram Rapport kl 19.30 och Aktuellt kl 21.00 är fortfarande väsentliga för det som på TV-språk kallas ”Sverigebilden” och är centralt i Public Service-TV:s åtagande. Men programmens kvalitet är svajig. Mycket av materialet återkommer i båda sändningarna och kanske också i den lokala sändningen. Annat är kortfattat, mallat, räddhågset och ”balanserat” på ett sätt så att den verkliga frågeställningen blir ogenomlyst.

I Journalistens gedigna granskning står den lokala bevakningen och inte minst SVT Nyheter Skåne i fokus. Inga lokala reportrar jobbar längre direkt mot tv-programmen. Alla flyttas över till webbdesken med en lokal chef. Den lokale reportern gör ett inslag för nätet, en annan putsar till den så att den kan användas i TV. Kedjan av personer som arbetar med samma inslag kan leda till viskleken”, befarar Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen vid SVT Gävle-Dala. Till slut har en historia passerat så många människor att man inte känner igen den längre.

På nyhetsredaktionen i Malmö är många upprörda. Ett mejl från Malmö till Journalisten ger en aning:

”Hela personalen är djupt kritisk till den nya omgörningen. Dels eftersom vi fruktar att våra tv-sändningar kommer att bli en katastrof, dels eftersom den nya TV-redaktionen är alldeles för slimmad”.

Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT, bekräftar för Journalisten att det finns en rädsla för att yttra sig kritiskt bland medlemmarna:

– Det förekommer att medarbetare inte vågar prata med sina chefer för att de är oroliga för repressalier. Jag kan inte säga att det finns fog för den oron, men oron är ett problem i sig.

Att erfarna journalister säger upp sig från SVT Nyheter för att de inte står ut beskriver hon som ”förskräckligt”.

– SVT har faktiskt inte råd att förlora duktiga medarbetare på det sättet. Det finns många företag som är intresserade av att rekrytera journalister som är skickliga på visuellt berättande till sina kommunikationsavdelningar, där lönerna är högre och arbetsvillkoren bättre.

Rolf Lunneborg, arbetsmiljöombud på SVT Västernorrland, sammanfattar den akuta krisen på SVT Nyheter:

– Jag upplever att SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris som sprider sig från ledningen till oss på golvet. Det här är särskilt tydligt hos oss som jobbar på de lokala redaktionerna där förändringstakten är så hög att vi i bland upplever oss jobba i en experimentverkstad. Vi är bra på att räkna klick och besöksstatistik, men saknar en diskussion på djupet om den goda journalistiken lokalt och hur vi bäst bidrar till den bredare Sverigebilden. Vi pratar mycket om målgrupper och form men allt mindre om innehållet.

Nya Metro satsar på rännstensjournalistik

Metros ägare Christen Ager-Hanssen köpte Metro för en krona och vill nu finansiera den kommande webbsidan Metro genom att sälja debattutrymme och genom att avskeda alla journalister.

Christen Ager-Hanssen köpte 2017 det ekonomiskt krisande Metro för en krona. Nu har han avskedat alla journalister på företaget, som ska finansieras av betalda debattartiklar.

Gratistidningen grundades 1995 av Jan Stenbeck i Sverige. Konceptet var framgångsrikt. Läsare plockade tidningen i särskilda ställ utan att betala eller tog emot ett ex av tidningens utdelare. Utgivningen finansierades av annonsintäkterna.

Förlorare var dagstidningarna, inte minst i de större städerna, där periodvis nästan alla i t-banan eller på pendeltåg i Stockholm och pågatåg i Skåne läste Metro.

Metro expanderade snabbt, fick global spridning och var med en upplaga på tjugo miljoner en period världens största tryckta dagstidning.

Kvaliteten på Metros journalistik skiftade. Men många som aldrig läste DN eller Svenskan följde nyheterna via Metro.

I dag läser de pendlande svenskarna inte längre Metro utan får sina nyheter via mobil. Metro har i dagarna avskedat samtliga företagets journalister och även annonsförsäljarna. Den nya affärsidén är, säger ägaren Christen Ager-Hanssen till Dagens Media, att ta betalt för debattartiklar. Han retar sig på fack och kollektivavtal. Han vill plocka in ”det som sker i sociala medier i ett större rum”. 

– Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. 

Med lite god vilja kan man hävda att ur-Metro fyllde en demokratisk funktion. Dagens Metro förefaller slå upp dörrarna på vid gavel för det motsatta, för rasism och rännstensjournalistik, när de som kan betala dyrt ska få komma till tals sig i tidningen. Jag tvivlar på att så värt många svenskar kommer att gitta titta på Metros sajt med de antidemokratiska ambitionerna.

Materialet på Metros webbsida (någon tryckt papperstidningen är det förstås inte tal om) kommer till slut ändå att skrivas av journalister, men bara av sådana som inte är anställda av Metro:

– Vi har anställda journalister i andra Custos-bolag, där har vi inte fack och kollektivavtal och sådant skräp, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media.

Får Helsingborg en ny fristadsförfattare?

Cecilia Engström (KD), ny kulturnämndsordförande.
Foto: Sven-Erik Svensson

Den jemenitiska fristadskonstnären Abduljabbar Alsuhilis tvååriga tid i Helsingborg löpte ut i november utan att han ersattes av en ny. Det var de lokala moderaternas totala ointresse för frågan som fick Helsingborg att ”pausa”, skriver Johan Malmberg på HD kultur.

Abduljabbar Alsuhilis från det krigshärjade Jemen, Helsingborgs förste fristadskonstnär, tv-producent, youtuber, skådespelare och manusförfattare.

Besluten är en politiskt markering av moderaternas ointresse för solidaritet i yttrandefrihetens namn med förföljda författare, journalister och konstnärer. Solsjenitsyn hade inte varit välkommen till Helsingborg, inte heller Vaclav Havel från diet kommunistiska Tjeckoslovakien. Förra moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth drev däremot aktivt frågan att fler svenska kommuner skulle engagera sig, vilket också är moderaternas nationella linje.

Särskilt engagerad i frågan har också Rolf Tufvesson, tidigare kristdemokrat och ordförande i Region Skånes kulturnämnd varit. 

I det nya alliansstyret i Helsingborg har moderaterna petat sin tidigare nämndsordförande Kristian Anderson, positiv till idéen med fristadsförfattare. Hans efterträdare blir Cecilia Engström, kristdemokratisk politiker, som ska leda den nya kulturnämnd som ännu inte sammanträtt.

När Johan Malmberg ber om hennes åsikt om fristadsförfattare svarar hon:

– Det är ett gott ändamål. Men jag har inte riktigt tagit ställning än.

Va??

Jo, hon ska vara ordförande i en nämnd där en av de viktigaste första frågorna 2019 handlar om yttrandefrihet, demokrati och humanism, ja om fristadsförfattare. Men Engström bara slirar i sina svar:

– Vi har inte sett hela budgeten än. Det är ju en fråga om prioriteringar …

Miljöpartiet drev tidigare länge frågan. Nu har partiets kommunalråd Marcus Friberg lämnat in en motion om att Helsingborg snarast ska aktivera sitt medlemskap och ta emot en ny fristadskonstnär/författare.

Låst oss hoppas att de ansvariga inser att det här är en viktig fråga, både för den som får komma till Helsingborg – och för staden självt.

Gräv 18: Grävande journalistik viktigare än någonsin

Sex hundra journalister från Sverige och andra länder är i dagarna i Helsingborg, när Föreningen Grävande journalister höll sitt årliga möte, Gräv 18. På Helsingborgs Arena genomförs ett ambitiöst seminarieprogram som avslutas på lördagskvällen med utdelning av guldspadar och andra priser till årets bästa grävande journalistik i olika kategorier. Fortsätt läsa Gräv 18: Grävande journalistik viktigare än någonsin

Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914

Ester Blenda Nordström, Sveriges första grävande journalist, arbetade 1914 som ”förklädd” bondpiga på en gård i Sörmland. I förgrunden Fatima Bremmer. Fortsätt läsa Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914