Kategoriarkiv: FN

”Försvarsbeslutet gör oss rädda”: Sverige storsatsar på militär upprustning

Up to 35,000 soldiers will take part in Nato military drills across Norway – the largest the country has seen since the Cold War. Övningen genomfördes i oktober och november 2018. Vid samma tidpunkt som ”Trident Junction,” genomfördes mindre militärövningar i Finland, Island och Sverige.

Försvarspropositionen som antogs av riksdagen den 15 december innebär större militära satsningar än på flera decennier, skriver 12 för freden aktiva, nio kvinnor och tre män, under rubriken ”Satsa på fred och alliansfrihet – inte på militär upprustning och Natosamarbete!”. Bland undertecknarna finns bland annat Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning) och Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato. I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

Det svenska försvarsanslaget ökar dramatiskt med den nya försvarspropositionen, med 44 procent från 61,6 miljarder 2019 till 87,7 miljarder 2025. Det rent militära försvaret får nästan allt och civilförsvaret bara 4,7 procent.

I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

”Försvarsministern har i klartext uttryckt att avsikten är att underlätta för Natotrupp att gå österut från Trondheim i Norge, dvs genom Sverige mot Ryssland! Tanken är att Sverige ska bygga upp sitt försvar så att vi ska förlita oss på ”hjälp utifrån”, dvs Nato och grannländerna. Civilförsvaret ska se till att vi klarar oss i 3 månader i händelse av kris eller krig.”

Sverige samarbetar nu med Nato i krigsövningar flera gånger om året. I Försvarspropositionen tar man inte på allvar människors behov att förebygga och motverka att konflikter övergår i förödande krig. Forskning och kunskap om konflikter och konflikthantering lyser med sin frånvaro. 

Skribenterna konstaterar att det ”I propositionen talas ganska mycket om kärnvapen, men inget om att Sverige får problem av att verka tillsammans med Nato och kärnvapenländerna USA, Frankrike och Storbritannien samt de länder (Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Turkiet) som har USAs kärnvapen. Sverige blir utsatt som möjlig krigsskådeplats i ett modernt krig där kärnvapen kommer att spela roll.”

Den 22 januari blir FN:s förbud mot kärnvapen internationell lag. ” Det är en skam att Sverige inte ratificerat och därmed inte deltar i det viktiga arbetet att få slut på testning, utveckling, tillverkning, lagring och överföring av kärnvapen till andra. Kärnvapen hotar hela planeten.”

Ett modernt storkrig kommer att föras med kärnvapen och det måste undvikas. Krig förs med hjälp av satelliter. Här är Sverige djupt involverat. Via satelliter som styrs från baser i nordligaste Sverige kontrolleras en stor del av den globala militära satellittrafiken.

Det är högtid för omtänk, konstaterar de tolv undertecknarna: ”Vi måste alla tänka om och följa FN- stadgans uppmaning om fred. En ratificering av kärnvapenförbudet och upphävande av värdlandsavtalet skulle vara en början att återföra Sverige till att bli en fredlig och fredsfrämjande buffert i världspolitiken. Försvarsbeslutet gör oss rädda.”

De som undertecknat artikeln är: Astrid Ståhlberg, aktiv i Sveriges Fredsråd, Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Helge Sonntag, ordförande i Daladistriktet av Svenska FN-förbundet, Ingalill Ek, Kvinnor för Fred Uppsala, Jan Strömdahl, Folkkampanjen Kärnkraft-Kärnvapen, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning), Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato, Måna Wibron, Kvinnor för Fred, Sundsvall, Staffan Ekbom, Nej till Nato och Susanne Gerstenberg, Kvinnor för Fred. 

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

Om mindre än två månader förbjuds kärnvapen av FN

Försvarsminister Peter Hultquist vill inte att Sverige ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen. Foto: Fredsam Göteborg.

Om mindre än två månader förbjuds kärnvapen, när FN:s kärnvapenförbud träder i kraft den 22 januari 2021.

– Det är fantastiska nyheter och resultatet av civilsamhällets intensiva arbete i mer än 70 år. Det är förstås en sorg att Sverige ännu inte gått med i förbudet, men det är något vi får se till att ändra på, säger Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds.

Att förbudet nu kan träda i kraft är en historisk händelse som innebär en betydelsefull förändring för en fredligare värld. 

Förbudet börjar gälla 90 dagar efter att den 50:e staten ratificerat kärnvapenförbudet. Därefter är alla länder som ratificerat konventionen bundna av den och måste implementera och följa den.

Sverige och andra länder som ännu inte ratificerat FN:s kärnvapenförbud kommer också att märka av konsekvenserna av konventionen. Förbud är kraftfulla verktyg som skapar stigma och förändrar normer – det vet vi av erfarenhet från tidigare förbud mot personminor och klustervapen, skriver Agnes Hellström.

De statliga AP-fonderna har haft miljarder investerade i aktier på företag som producerar komponenter till företag. Detkommer knappast att vara möjligt i framtiden eftersom det nu är ett brott mot folkrätten.

De länder som redan har kärnvapen, särskilt USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, lär inte skrota dem, inte omgående. Men FN:s förbud mot kärnvapen som massförstörelsevapen kommer i många sammanhang att fungera som ett moraliskt rättesnöre för en fredligare värld utan kärnvapen.

Sverige röstade 2017 ja till att anta FN:s kärnvapenkonvention har Sverige ännu inte anslutit sig till förbudet. Agnes Hellström skriver vidare:

”Det är ett djupt beklagligt brott mot svensk nedrustningstradition att stå utanför när en nedrustningskonvention träder i kraft. Tillsammans med ett antal andra organisationer arbetar Svenska Freds för att Sverige ska ansluta sig vilket skulle innebära att Sverige tydligt tar ställning mot kärnvapen och för att stärka den internationella normen mot dessa massförstörelsevapen. Sverige skulle också kunna bli ett nyckelland för att fler EU-länder, Natoländer och allierade ska ansluta sig till förbudet.”

Svenska folket är enligt Sifo för ett ratificerande av avtalet. Men den politiska majoriteten i riksdagens är mot, särskilt de borgerliga partierna och delar av socialdemokratin med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen.

Till det kommer att de stora tidningarna, DN, Svenska Dagbladet, HD/Sydsvenskan med flera bedrövligt nog både är mot ett undertecknande och för svenskt Nato-medlemskap och inte ens uppmuntrar till debatt i frågan.

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

FN förklarar kärnvapen som illegala. Glädjande att FN-förbudet blir lag

A French nuclear test on Mururoa atoll in 1971. Photograph: AFP.

Sent på lördagskvällen New York-tid blev Honduras det femtionde medlemslandet i Förenta Nationerna, rapporterar The Guardian, ratificerade det av ICAN för tre år sedan framtagna förbudet om mot kärnvapen, den 24 oktober, på årsdagen av FN:s 75-åriga existens.

Sverige var ett av de drivande länderna bakom avtalet som ICAN högst välförtjänt fick Nobels fredspris för 2017, svenska generalsekreteraren Beatrice Fihn mottog priset i Oslo. Idag finns bedrövligt och skamligt nog Sverige inte med på listan med de femtio undertecknande staterna.

Trumps USA har kusligt nog utövat återkommande påtryckningar på den svenska regeringen mot alla ambitioner till undertecknande. Svenska medier har knappast varit angelägna att skildra frågan ingående, vad talar för, vad emot. Svenskarna renligt opinionsundersökningar positiva till ett undertecknade, tvärtemot riksdagens majoritet.

TPNW, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, kommer nu att bli internationell lag inom 90 dagar, eller den 22 januari, rapporterar Sveriges Radio.

NATO-länderna kommer inte att underteckna avtalet. Ändå är förbudet en av vår tids viktigste frågor, en överlevnadsfråga, lika viktigt som miljöhotet mot mänsklighetens existens.

Icans generalsekreterare Beatrice Fihn skriver i ett pressmeddelande att ett nytt kapitel nu inleds för nedrustningen och att det är årtionden av aktivism som lett fram till detta besked.

Hon hyllar också de 50 länder som skrivit under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

 FN:s generalsekreterare António Guterres säger att ”det representerar ett meningsfullt åtagande mot total eliminering av kärnvapen, som fortfarande är FN:s högsta nedrustningsprioritet”, rapporterar TT.

I TT:s artikel heter det vidare att …

…” Sverige har, liksom övriga nordiska länder, valt att inte skriva under konventionen och i stället öppnat för att delta som observatör. I en konsekvensutredning av utrikesdepartementet från januari förra året heter det bland annat att avtalet kan krocka med FN:s fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT), som Sverige anslöt sig till 1970. Avtalet anses också kunna skada de internationella försvarssamarbeten Sverige har i dag.”

Med den sista meningen syftar TT förmodligen på det svenska samarbetet med Trumps USA och med Nato, som den svenska regeringen bedömt viktigare ämnet att hålla fast vis Sveriges 200-åriga alliansfria politik och stöd till Förenta Nationernas hävdande av ickevåldspolitik och FN:s principer överhuvud.

Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, som kämpat för att regeringen skulle skriva under, kallar beslutet mycket olyckligt, enligt TT i Helsingborgs Dagblad.

– Konventionen har brister som är väl kända, men jag tycker inte bristerna är så allvarliga att de ska stå i vägen för ett svenskt undertecknande, säger han.

Bjereld menar att Sverige skulle ha kunnat underteckna avtalet och sedan arbetat för att förbättra konventionen. Att en riksdagsmajoritet är emot borde inte ha hindrat, enligt Bjereld.

– Regeringen hade kunnat underteckna även fast det inte går igenom riksdagen. Då hade de kunnat visa på ett internationellt signalvärde, samt öppna dörren för om, eller när, det parlamentariska läget ändras.

Bjereld hoppas regeringen kommer att prioritera nedrustningsfrågorna så Sverige kan underteckna avtalet så snart som möjligt.

De länder som fortsätter att bygga sin militär på kärnvapen kommer framöver att betraktas som att man kränker internationell lag. Detsamma gäller de många storföretag som producerar komponenter till kärnvapen och fonder, som de svenska pensionsfonderna, som placerat miljarder av svenskarnas pensionspengar i de kärnvapenproducerande företagens aktier.

Beskedet om att TPNW blir internationell lag redan i januari är en otroligt glädjande händelse, som inger ett försiktigt hopp om att världen kanske kan bli lite bättre och säkrare.

Arkivbild. Foto: Heiko Junge/AP/TT.

Var fredspriset till WFP ett rimligt gott val?

FN:s livsmedelsprogram, World Food Program, får Nobels fredspris 2020. I motiverigen heter det bland annat:

FN-organisationen WFP får priset ”för dess bedrifter att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra fredsvillkoren i konfliktdrabbade områden och för att vara en ledande kraft i ansträngninarna för att förhindra hunger som ett vapen för krig och konflikt”, enligt motiveringen.

WFP:s nuvarande chef är den republikanske amerikanske representanthusledamoten David Beasley, tidigare guvernör i South Carolina. Kanske gläds därför Donald Trump, fast han brukar ju inte ha mycket till övers för organisationer som har med FN att göra.

WFP verkar i dagsläget i över 80 länder varav nästan var tionde är i katastroftillstånd och är självfallet en viktig och nödvändig organisation. Mest aktuellt i sammanhanget är kriget i Jemen som också förorsakat undernäring och massvält.

Valet är okontroversiellt sa man i SVT:s kommentarer direkt efter att priset kungjorts , där det inte förekom någon ens lätt kritisk röst.

Vi lever i en tid av ökad krigsrisk. De uppsagda kärnvapenavtalen ökar risken för ett kärnvapenkrig, särskilt när USA placerar ut en ny generation ”små” kärnvapen i många europeiska länder. Dessa bomber är ”bara” upp till fem gånger kraftigare än Hiroshimabomben och påstås dessutom vara ”rena”, med lägre radioaktiv strålning, och därför – enligt Trump acceptabla att använda.

Fredspriset borde mycket mera användas som markeringar till stöd för egentligt freds- och antikrigsarbete än nu.

I statuterna för fredspriset heter det att de ska ges till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Priset till ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, 2017, var ett ställningstagande enligt Nobels ursprungliga intentioner, präglade av inspiration från Nobels vän fredsaktivisten Bertha von Suttner. Men det valet var dessvärre mera undantag än regel.

När det är sagt. FN och FN:s organisationer marginaliseras i dessa dagar, när också Sverige är mera intresserat av NATO än av FN och då Trump driver en direkt anti-FN-politik, senast manifesterad genom att USA lämnar WHO mitt under coronapandemin. Ur den aspekten är ändå priset till WFP acceptabelt, som en markering av FN:s omistliga betydelse ”för folkens förbrödrande”.

Men Nobelkommittén i Oslo består av fem personer som valts av det norska stortinget och som alldeles för ofta har vägt in norska intressen i priset och som tycks sakna det genuina fredsengagemang som kunde ha gjort valet av pristagare mycket annorlunda.

Bertha von Suttner och Alfred Nobel.

Far och flyg! Sju kommuner köper en flygplats och byter snabbt sin resepolicy

Flygplatsaffären är ett steg närmare förverkligande. Politikerna i kommunstyrelsen i Helsingborg har sagt ja med bred majoritet. Nu är det upp till kommunfullmäktige.Bild: Johan Nilsson/TT

Hej vad det ska flygas i höst! Särskilt i NV-Skåne. Ängelholms flygplats läggs ner den 1 september av den nuvarande ägaren Peab. Samtidigt tar sju kommuner i Familjen Helsingborg över driften genom att tillsammans gå in med 50 miljoner för att köpa flygplatsen och ”täcka framtida drift”.

I onsdags ställde sig en bred majoritet i Helsingborgs kommunstyrelse bakom förslaget, skriver Helsingborgs Dagblad. Bara miljöpartiet stod för en rimligt förnuftig hållning och reserverade sig:

– Vi tycker att den här affären ökar miljöutsläppen och sänker ekonomin, säger Marcus Friberg (MP), kommunalråd.

Också vänsterpartiet, som inte sitter med i kommunstyrelsen, är inne på samma linje.

– Vi tycker det är helt förkastligt att kommunen tar över driften av en flygplats – både av miljömässiga och ekonomiska skäl. Det är en dålig idé att finansiera flygplatsen med skattepengar, säger Ingrid Mattiasson Saarinen, gruppledare för Vänsterpartiet i Helsingborg.

Mest satsar Helsingborg på flygplatsen, 21 miljoner av totalt 50. Sedan följer Ängelholm med 16 miljoner och Höganäs med dryga fem miljoner.

I Höganäs skar man i juni ner bortåt 10 miljoner i budgeten från äldreomsorgen, skrev jag i en blogg. Nedskärningarna skedde trots krisen på äldreboendena i landet med kring hälften av de döda i pandemin. Dryga två månader senare går samma kommun in som delägare i flygplatsen med ett stort och stötande belopp.

I NV-Skåne har de ledande politikerna varit engagerade anhängare av FN:s klimatpolitiska mål och därför avrått från alla flygresor, särskilt de kortare. Men det var inte mycket värt.

Nu tänker flera orter se över sin resepolicy. I Helsingborg är föga förvånande SD pådrivande. Naturligtvis kommer snart de lokala politikerna att flyga fram och tillbaka till Stockholm i samhällsnyttans namn och för att rädda flygplatsen inbillar de sig, fast de kunde tagit tåget eller konfererat via zoom och andra digitala verktyg.

Flygplatsens ekonomiska utfall har rasat under coronakrisen efter att tidigare ha varit på nedgående under klimatdebattens tryck. Men för de styrande politikerna, dessa pladderhattar, anpasslingar och åsiktsakrobater, tycks nu flygplatsens kortsiktiga ekonomi vara viktigare än miljön och mänsklighetens framtid.

Huvudargumentet för satsningen sägs vara att en flygplats i Ängelholm anses vara nödvändig. Annars kan inte näringslivet resa fram och åter till Stockholm över dagen. Och då skulle ”ett stort antal jobb försvinna från regionen”.

Bor man i Kullabygden eller på Bjäre för att flyga fram och tillbaka till Stockholm?

Tågsatsningar vore något annat. Från Helsingborg till Stockholm tar tåget 5 timmar 50 minuter, med byte i lund. Från Lund till Stockholm går det nästan 100 minuter snabbare att ta tåget till Stockholm (4 t 12 min), trots att Lund ligger längre från Stockholm än Helsingborg. Med kreativa tågsatsningar skulle restiden från Helsingborg lätt kunna pressas under fyra timmar.

De sju kommunernas flygsatsningar är i min värld omoraliska, de är inte nödvändiga i coronapandemins tider, det finns andra resealternativ. Dessutom tror jag att det är en dålig ekonomisk satsning. Kommer flygplatsen att finnas kvar såg 2030? Jag tvivlar bestämt.

Miljöbestämda beteenden har rotat sig i samhället, mycket mer än vad vi tror, inbillar jag mig. Ängelholms flygplats har dessvärre passerat bäst före datum.

Att som SD vilja uppmuntra folk att börja flyga igen är ju både omoraliskt och korkat.

SD i Helsingborg vill ändra på flygpolicyn.

– Det blir märkligt att ha en resepolicy som motverkar våra egna syften, säger Michael Rosenberg (SD) kommunalråd.

I Höganäs har flygresor i princip varit förbjudna. Men nu ska kommunen ändra sin resepolicy. Detsamma vill Peter Danielsson (M) i Helsingborg, men betonar i anständighetens namn vikten att hitta lösningar som bidrar till flygets omställning till mer miljövänliga bränslen och liknande.

75 ÅR EFTER HIROSHIMA: Sverige bör skriva på FN:s förbud mot de kärnvapen som hotar mänskligheten

Den 6 augusti är det 75 år sedan den första atombomben släpptes över Hiroshima, 80 000 människor dog omedelbart, ihjälbrända.

Den första atombomben ”Little Boy” vägde 4500 kilo och innehöll 64 kilo utarmat uran. Klockan tre på morgonen den 6 augusti 1945 lämnade ett B-29 bombplan den japanska flygplats där Little Boy satts samman. Målet var den japanska hamn- och militärstaden Hiroshima. I ett speciellt mörkt utrymme på planet dinglade bomben från en ensam krok. Under färden gick två män in till bomben och osäkrade den.

Klockan var 8.16 när Little Boy släpptes mot Aioi-bron i hjärtat av staden, mitt i ett bostads- och handelsdistrikt. Efter 44 sekunder detonerade den på en höjd av 580 meter.

På marken under explosionen steg temperaturen till 5500 grader, nära hettan vid solens yta. Hundratals bränder flammade upp. Ett svampmoln steg en och en halv mil upp i luften.

Endast 1,38 procent av det anrikade uranet genomgick en kärnklyvning. Det mesta omvandlades till lättare grundämnen. Men 0,7 gram uran-235 förvandlades till ren energi, enligt principen för Einsteins relativitetsteori, E = mc2.

80 000 människor dödades omedelbart, två tredjedelar av byggnaderna förstördes.

0,7 gram uran-235 förvandlat till energi dödade 80 000 ovetande civila. 

0,7 gram, det är ”lättare än en dollarsedel” skriver Eric Schlosser i sin bortåt 800-sidiga ”Bomben. Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, utgiven på svenska av Ordfront 2014 i översättning av Stefan Lindgren.

En trehjuling från det kärnvapenbombade Hiroshima.

I dagarna är det 75 år sedan USA fällde de två första atombomberna över Hiroshima (6.8 45) och Nagasaki (”Fat Man”, 9.8.45). Världen blev en annan. Hotet om ett kärnvapenkrig har sedan dess hängt som ett hot över mänskligheten, men – ännu inte – utlösts, trots en rad kusliga incidenter.

Risken för ett kärnvapenkrig förefaller i vår tid vara större än någonsin, större än något annat hot mot mänskligheten, men alltför sällan debatterad.

De avtal mot kärnvapenspridning som funnits mellan USA och Ryssland är uppsagda. USA:s demagogiske president Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”. Trump har inlett en satsning på militarisering av rymden. Han vill också att USA ska installera en ny generation kärnvapen, sammanlagt 180 nya kärnvapen, i fem europeiska länder, däribland Tyskland, Turkiet och Italien, kanske redan 2020.

De nya atombomberna, US B61-12, är betydligt mindre än tidigare kärnvapen därtill styrbara med hög precision. Syftet är, heter det, att minimera så kallad ”collateral damage”, alltså icke åsyftade skador, särskilt på civila, och att minimera det radioaktiva utfallet.

Därmed blir tröskeln lägre för att använda dessa nya kärnvapen. 

Enligt en färsk rapport från ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, satsade år 2019 världens nio kärnvapenstater 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan. USA står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar.

Hiroshimabomben var 20 kiloton. Vi vet vilka skador den förorsakade. US B61-12 kommer att produceras i fem storlekar, 5, 10 eller 50 kiloton och kan ställas in för detonation i luften eller på marken. Den är bara 3,6 meter lång och väger 350 kilo.

Det finns olika katastrofscenarier. Ett ”lokalt” kärnvapenkrig mellan kärnvapenstaterna Pakistan och Indien skulle kunna bli en global miljökatastrof med två miljarder döda, genom den massvält som blir orsakas av den atomvinter som följer ett kärnvapenkrig, skriver Svenska Läkare mot Kärnvapen.

2018 tilldelades ICAN Nobels Fredspris, för sitt arbete med att göra kärnvapen olagliga. Sverige var ett av de drivande länderna bakom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen som antogs av 122 länder i FN sommaren 2017.

Sverige har dessvärre ännu inte ratificerat avtalet, till följd av inrikespolitiska motsättningar och trots att en överväldigande del av svenska folket är för detta, vilket också innebär en lojalitet mot FN-systemets ickevåldsbaserade värderingar.

För att förbudet ska vinna laga kraft behövs 50 ratificeringar. Botswana blev det fyrtionde. Det skedde den 15 juli, på 11-årsdagen av Pelindabaavtalet, som 2009 proklamerade nästan hela Afrika som en kärnvapenfri zon.

Hiroshima dagen efter det att stadens centrum utplånats av den första atombomben. Källa Wikipedia.

Rysk atomubåt på väg genom Östersjön

En rysk 154 meter lång Oscar II atomubåt i Skagerak. Foto: Air Transport Wing Aalborg 9 juli 2020.

En rysk atomubåt med kapacitet för kärnvapen passerade på torsdagen i ytläge genom Stora Bälts danska farvatten in i Östersjön, rapporterar SVT. Det handlar om en ubåt av Oscar-klass som drivs med två kärnrektorer.

Det är en mycket stor ubåt, 154 meter lång, vilket kan jämföras med en svensk ubåt som är 60 meter lång och drivs med dieselelektriska motorer.

– Vi kan inte kommentera eventuell beväpning, uppger Lars Skjoldan, presschef vid Danmarks försvarskommando till SVT Nyheter.

Den reaktordriva ubåten tillhör ryska Nordflottan på Kolahalvön och är vanligtvis beväpnad med 24 kryssningsrobotar av typen ”Granit”, enligt tidigare uppgifter i nyhetsbyrån Tass då ubåten Orel (Örnen) seglade in i Östersjön sommaren 2018.

Såvitt det är känt var det första gången en rysk atomdriven ubåt med kryssningsrobotar som kan utrustas med kärnvapen övade i Östersjön. Ubåten medförde då fyra stycken kärnstridsspetsar, enligt tidigare uppgifter till SVT.

Nu är samma ubåt i Östersjön igen, skriver SVT. Den är sannolikt på väg till den stora flottparaden som ryska marinen genomför varje år i slutet av juli i Sankt Petersburg och i flottbasen Baltijsk i Östersjön. Men den kan komma att öva före och efter uppvisningen.

I slutet av maj deltog tunga amerikanska bombflygplan, som lyfte från USA och understödde Försvarsmakten i en simulerad attack mot mål på marken nära Vättern, skrev Dagens Nyheter. Det var första gången amerikanska bombplan övade attacker mot mål i Sverige.

Sommaren 2020 har Sverige hamnat i en obehaglig och militärt farlig position mellan de båda stormakterna Ryssland och USA. Strategiskt har landet avlägsnat sig vida från den neutralitetspolitik som var en förutsättning för att Sverige inte blev indraget i 1900-talets katastrofala världskrig.

Särskilt illavarslande är att Östersjön håller på att förvandlas till en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Till det kommer att kärnvapen allt mer kan förekomma i nya hotbilder och att Sveriges bedrövliga ovilja att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen kan få destruktiva och farliga konsekvenser.

De två amerikanska bombplanen skyddades av fyra svenska Gripen-plan på väg mot den simulerade attacken över Vänern.Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Deltar svenska soldater i Mali i nykolonialt spel?

Dennis Gyllensporre på patrull i Menakai Mali, tillsammans med delar av byrådet. Foto: Tommy Lundmark.

Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.

Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:

”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”

Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.

Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.

Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.

De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.

– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.

Lars-Gunnar Liljestrand är på sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:

”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”

Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.

I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:

”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.

Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.

Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”

FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.

Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?

Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.

Dennis Gyllensporre skulle ha avslutat sitt uppdrag som chef för FN:s insats i Mali i höst, efter två år. Men som det ser ut nu stannar han ytterligare en tid.Foto: FN.