Kategoriarkiv: Kristdemokraterna

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Ebba Busch skjuter skarpt

Skärmdump från Sveriges Radio, P4 Malmöhus.

Ebba Buschs intervjuades i P1 lördagsintervju 23/4 om bland annat kravallerna i flera svenska städer efter den dansk-svenske högerextreme politikerns så kallade svenska valkampanj med provocerande koranbränningar, till råga på allt under fastemånaden ramadan.

Hennes uttalande i intervjun väckte bestörtning. Hon uttryckte sig så här:

– Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?

Och hon fortsatte:

– Så frågan som borde ställas är, varför sköts det inte skarpt?

– Är hon inte riktigt klok, kommenterade justitieminister Morgan Johansson spontant. Han fortsatte:

– Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen.

Ebba Busch är djupt omdömeslös, det är sant och det underströks än mer på fredagskvällen när hon intervjuades i Aktuellt och hetsigt försvarade sitt uttalande, med höjd röst i stället för argument.

Det finns många följdfrågor:

Önskar sig Busch ett Sverige där tungt beväpnade poliser skjuter med dödande vapen mot demonstranter vars främsta vapen är stenar? Somligas beteende var självklart otillbörligt. Poliser skadades, polisbilar och privatbilar och förstördes. Men den svenska polisens uppdrag har alltid varit att skapa ordning, hålla ordning och minska våldsutövandet.

Vill vi som Busch ha en polis som skjuter skarpt, som skadar och dödar, det som är praxis i totalitäre länder som Belarus och dagens Kampuchea men också ofta i USA, särskilt mot afroamerikaner och minoriteter?

Många i Kristdemokraterna ställer sig förvånansvärt nog bakom hennes i mina ögon medeltida och gammaltestamentliga attityd, ”öga för öga och tand för tand”.

Enligt Kristdemokraternas ordförande i Malmö har det inte varit någon större uppståndelse i partiet efter uttalandet så vitt han kunde förstå.

”Jag vill inte kritisera hennes sätt att uttrycka sig men jag tycker hon har rätt i sak”, säger Torsten Elofsson, som är ordförande i Kristdemokraterna i Malmö, till Sveriges Radios P4 Malmöhus.

Mångfalt dubbel aningslöshet och omdömeslöshet inom KD, tydligen.

Från polisens sida har de röster jag hört med bestörtning tagit avstånd från Buschs utspel. De sortens tänkande är fjärran från svensk polismoral.

Men Buschs formuleringar rymmer en än värre undertext. Jag kommer att tänka på den amerikanske republikanske presidentkandidaten (1964) Barry Goldwater som under Vietnamkriget menade att USA borde ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”. Han ställde ”vi”, de goda amerikanerna, mot ”dom andra”, de ”ohyggliga” vietnameserna.

Det är huvudregeln för all propaganda, att demonisera motståndarna. Vilket är precis vad Busch gör. Hon vill att polisen ska skjuta mot ”islamister”, alltså mot muslimer.

Att en svensk partiledare uttrycker sig så i en begynnande valkampanj är skrämmande. Busch uppmanar till mera våld, riktat mot ”de andra”, de som inte vill se att deras heliga skrift Koranen bränns offentligt, allra minst under årets viktigaste religiösa period ramadan.

Hon agiterar för främlingsfientlighet värre än det politiska parti SD som gjort främlingsfientligheten till sitt varumärke.

Fotnot: Efter en längre paus tänker Nya Kultur-Sören återvända till bloggosfären, men med inlägg inte lika frekvent som tidigare.

Martin Ådahl om Varför C ger så mycket makt till sd

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.

”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”

Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politiker­föraktet”
Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Hotas Public Service? Mats Svegfors utreder framtidens mediestöd

Kulturminister Amanda Lind och Mats Svegfors som på regeringskansliets och kulturdepartementets uppdrag före valet ska utreda framtidens mediestöd. Foto: Foto: Rolbin Ek/TT/Sveriges Radio.

För en månad sedan fick Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland, av Regeringskansliet uppdraget att föreslå ”hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet”.

När Mats Svegfors på tisdagskvällen besökte Lund gladde han sig över att på uppdrag av Amanda Lind och Kulturdepartementet i nära dialog med branschens aktörer föreslå hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet.

Utredningen ska läggas fram senast den 1 juni 2022 och föreslås ha bred politisk förankring. Det är tänkt att förändringarna ska kunna notifieras och träda i kraft senast den 1 januari 2024.

Inte minst viktig är frågan om SR:s, UR:s och SVT:s framtida ställning. Mindre än ett år före valet har public service ställning ifrågasatts av tre partier som kan komma att bilda regering efter valet och som har en gemensam negativ attityd till SVT och SR.

Moderaterna vill utreda hur minskade anslag påverkar SVT och SR. Partiets Stockholmssektion går ännu längre och vill helt lägga ner Public Service, liksom Sverigedemokraterna. KD kommer att på ett stundande riksting (12 – 14 november i Norrköping) behandla flera motioner som kräver minskade anslag eller nedläggning av Public Service.

– Public Service är viktigt för vår demokrati. Jag är djupt oroad över de krafter som nu verkar vilja reducera dess oberoende ställning, säger Svegfors.

I dag är debatten om ”det hotade Public Service” begränsad.

– En anledning är nog att de journalister som arbetar på företagen inte har möjligheter att kommentera frågan.

Svegfors menade också att det vi ser i Sverige är en del av en internationell rörelse som ifrågasätter Public Service.

Kanske är Trumps USA det tydligaste exemplet.

Mats Svegfors höll föredrag i Weibullssalen, tidigare Tua, i Akademiska föreningens hus. Han fokuserade särskilt på hur han som ung student kom från Småland till Lund och blev ”starkt och livslångt präglad av åren i staden”, genom studierna, det akademiska livet, som studentkårsordförande och senare som medlem i universitetets styrelse.

Mötet i Lund arrangerades av föreningen Heimdall.

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.

Om bara män fick rösta blev SD det största partiet

Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.

I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.

Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.

Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:

– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.

Anders Lindberg skriver vidare:

”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.

Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.

Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.

Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”

Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.

Kvinnor röstar 1921. Bilden: Hallwylska museet.

M:s attacker mot public service går längre än SD:s

 Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.

I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.

Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”

Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.

På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.

I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.

Så här heter det bland annat:

”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”

Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.

När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.

Moderaterna vill lägga ner  Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.

På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.

M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.

Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.

Bland det mest obehagliga är att  moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.

Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.

Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.

I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.

På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?

Scherman avrundar:

Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …

Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”

Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av  M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.

Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.